Meriter

2. Peder Bagge till Söderby, den föregåendes broder. Är antagligen den Peder Bagge, som Gustav Vasa 27 juni 1556 befallde Jakob Bagge att förordna till hövitsman för en fänika västgötar; hövitsman på Kalmarbarken i finska flottan 1563, på S:t Erik 1564 samt på Svenske Rektor 1565 och 1566; befälhavare över stora flottan 21 sept. 1566 efter Klas Kristersson Horns död samt ånyo 30 juni 1567; avsänd till Finland för att utrusta flottan därstädes jan. 1569; befallningsman på Viborg 12 mars s. å.; utsågs att deltaga i den beskickning, som detta år skulle avgå till Ryssland, men entledigades från uppdraget 18 juli s. å.; ånyo hövitsman på Svenske Hektor 1570; erhöll beställning, så länge han ville låta bruka sig i rikets tjänst, samt befäl över krigsfolket från Norrland 18 mars 1590; befälhavare i norra Finland s. å.; erhöll fullmakt på översta befallningen i Öster- och Västerbotten 22 juni 1591; var i början av år 1593 tillbaka i sin hembygd; medhjälpare åt hövitsmannen Johan Gabrielsson Oxenstierna i Östergötland 1597; häradshövding i Bankekinds härad 7 maj s. å.; förde i sept. 1598 befäl över »lilla krigsflottan» i Östgötaskären samt utskrev 1599 sjöfolk i Östergötland (fullmakt 9 mars).

Gift med Ingrid Klasdotter Kyle, dotter till riksrådet Klas Påvelsson Kyle och änka efter Lydert Eriksson Slätte.

Biografi

Genom sitt gifte kom B. i besittning av Söderby i Örtomta socken i Östergötland och räknades sedan till detta landskaps adel, medan hans bröder Bengt, Anders och Bröms kvarstannade i Småland. I sjökriget under Erik XIV:s regering deltog han med utmärkelse. Han var en av de befälhavare, vilka enligt intyg förhöllo sig »tappert, troligen och manligen» i slaget 30 och 31 maj 1564, då Jakob Bagge blev tillfångatagen, och i sjöslaget 4 juni 1565 var det hans Svenske Hektor, vilken enligt Rasmus Ludvigssons berättelse »snackade med den Danska Jungfrun, att hon gärna velat vara ifrån honom»; även i slagen 7 juli 1565 och 26 juli 1566 var Hektor med i den hårdaste kampen. Som befälhavare över den stora flottan 1566–67 kom B. att mindre framträda: första året gick den ej mera till sjöss, sedan han övertagit ledningen, och det följande kunde han föga eller intet uträtta, troligen på grund av bristfällig utrustning. Liksom hos Erik XIV åtnjöt B. till en början stort förtroende hos Johan III, vilken använde honom i viktiga uppdrag i Finland. Till sin lycka kom han dock ej att, som ämnat var, deltaga i den bekanta beskickningen till Ryssland 1569, vilken först 1572 efter stora obehag för sändebuden fick återvända. Hans ställning till konungen hade emellertid nu helt och hållet ändrats. Som bekant hade sommaren 1569 vissa till Erik XIV:s befrielse syftande stämplingar blivit upptäckta, och för delaktighet i dessa hade B., hans bröder och andra frälsemän blivit misstänkta. Några bevis mot B. och hans släktingar kunde väl icke förebringas, men de betraktades sedan alltid med misstro av den räddhågade konungen. »Vi ha nog av de Baggarna och alltför många», yttrade han vid ett något senare tillfälle. Då upproriska rörelser ägde rum i Småland 1573, trodde konungen, att B., dennes broder Bengt och andra frälsemän förehaft hemliga stämplingar mot honom, och befallde därför 22 juni 1573, att de skulle gripas, om så var förhållandet och om de ej infunno sig vid den sammankallade riksdagen, dit de naturligtvis begåvo sig och avgåvo försäkringar om sin trohet. I ännu större fara råkade B. 1577 till följd av de stämplingar, vilka hans broder Bengt då verkligen låtit komma sig till last. Hogenskild Bielke, som den tiden var ståthållare i Östergötland, fick 29 mars 1577 sig ålagt att taga B. i stark borgen och hålla förhör med honom, »efter vi väl vete vad stämpling han förut haft mot oss». Emellertid måtte man ej heller denna gång kunnat överbevisa honom om något brottsligt, ty han gick fri från straff. Till följd av sin onåd såg sig B., vilken 1570 måst åtnöja sig med den i förhållande till hans senaste verksamhet obetydliga befattningen som befälhavare på Svenske Hektor, snart för en längre tid alldeles utestängd från rikets tjänst. Först 1590 ägde, möjligen på grund av hertig Karls nyvunna inflytande på styrelsen, en ändring rum härutinnan, i det B. sändes som befälhavare till norra Finland med uppdrag att uppbåda bönderna i Öster- och Västerbotten samt med dessa och en del krigsfolk hemsöka de ryska områdena vid Vita havet. I Österbotten anlade han 1590 vid Ule älvs mynning Uleåborg, ett fäste, som var avsett att tjäna till medelpunkt vid försvaret av nämnda landskap. Detta var en klok åtgärd, ty då ryssarna, för att hämnas en 1591 under hans son Sven Perssons befäl utförd expedition, 1592 inföllo i Österbotten, vågade de ej angripa den nyanlagda fästningen, där B. inneslutit sig. I början av 1593 var B. i sin hemtrakt igen. I striderna mellan Sigismund och hertig Karl ställde han sig avgjort på den senares sida: han var med på riksdagarna i Söderköping 1595 och i Arboga 1597 och sändes sedan till Östergötland för att anskaffa försäkringar om anslutning till den senare riksdagens beslut. Han ligger begraven i Örtomta kyrka.

Författare

Fr. Westling.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., RA. — Erik XIV:s almanacks-anteckningar, utg. af C. M. Stenbock (Personhist. tidskr. 1912); Ett bidrag till flottans historia under Erik XIV (Hist. tidskr. 1893); Gustaf I:s registr.; Handl. rör. Skandinaviens historia, 12 (1825), 38 (1857); Sv. riksdagsakter, 2—3 (1899—1910); Erik Göransson Tegel, Konung Erics den XIV:s historia, utg. af A. A. von Stiernman (1751). — Biogr. lexikon, N. F., 1 (1857—58); Th. Annerstedt, Sv. väldet i Livland 1564—1570 (1877); L. F. Rääf, Sami. och anteckn. till en beskrifning öfver Ydre härad i Östergötland, 1—5 (1856—75); M. G. Schybergson, Finlands historia, 1 (1902); A. Zettersten, Sv. flottans historia åren 1522—1634 (1890); F. Ödberg, Om stämplingarna mot kon. Johan III åren 1572—1575 (1897); dens., Om kyrkoherden herr Maurits Rasmussons i Böne sammansvärjning mot kon. Johan III år 1576 (Vestergötlands fornminnesfören. tidskr., H. 6—7, 1893).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Peder Bagge, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/19003, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fr. Westling.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:19003
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Peder Bagge, urn:sbl:19003, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fr. Westling.), hämtad 2024-04-23.