Meriter

Speet, Petter, f trol i Lübeck, begr 3 sept 1665 i Norrköping, Olai. Inflyttade till Norrköping senast 29, vantmakare o deläg i ett konsortium som bl a hyrde Louis De Geers (bd 10) valkkvarn där 33-35, knöts till Holmens bruks textila avd 35, borgare i Norrköping 4 juli 37, erhöll privilegium för vantmakeri 10 mars 42 (konfirmerat 24 april 52), förvärvade Drags ödekvarn (att användas till klädesvalk) genom k donationsbrev 29 juni 50, ägare av Orga bruk i Vånga, Ög, tidigast från 57, led av borgarståndet vid riksdagen 59/60.

G 1) m Elin, begr i juni 1645 i Norrköping, Olai; 2) tidigast 16jan o senast 29 mars 1646 m Malin Larsdtr, begr 19 juni 1692 i Norrköping, Olai, dtr till handelsmannen o borgmästaren Lars Henriksson o Malin Danielsdtr samt omg m tullnären o faktorn Abel Becker.

Biografi

S hörde till den grupp av tyska immigranter som grundade en textilindustri i Norrköping under 1600-talet, från början en biverksamhet till Louis De Geers industriella engagemang. S var en av flera s k vantmakare som i egenskap av textila specialister rekryterades till Sverige. Vantmakare tillverkade kläde, ett filtat ylletyg av olika finhet av standardiserad kvalitet som valkats och överskurits och som var bredare än traditionell vadmal. Kläde väv- des av klädmakare och bereddes av valkare, överskärare och färgare. Tillverkningen hade sin bakgrund i den stigande efterfrågan på uniformskläde och andra ylletyger som följde på krigsmaktens utbyggnad i samband med de många krigen.

Ett första vittnesbörd om S:s verksamhet föreligger från 1629. Han arbetade då som en av flera mästare vid Holmens bruks vantmakeri, grundat 1627, som leddes av Henrik De Geer, bror till Louis. När De Geer i början av 1630-talet avvecklade vant-makeriet drevs det vidare av ett konsortium bestående av S och två andra vantmakarmästare. Efter att ha avlagt bor-gared 1637 erhöll S privilegier för vantmakeri 1642 vilka förnyades med smärre ändringar tio år senare.

Vantmakeriernas privilegier var vid 1600-talets mitt utformade med hänsyn till kronans stigande behov av uniformstyger, som ibland krävde stora leveranser med kort varsel. S och andra vantmakare hade förutom rätt till tidsbegränsad befrielse från olika slags skatter och avgifter, även rätt att kombinera egen tillverkning med textil handel med oberedda och ofärgade tyger. Vantmakerierna var ibland mer av beredningsverk och färgerier än väverier. Det var heller inte ovanligt att man kombinerade egen tillverkning med beredning av inköpta halvfabrikat och även importerade färdiga tyger för att klara stora leveranser i tid.

S förefaller att från början ha kombinerat sitt vantmakeri med handel. Redan 1645 ifrågasatte magistraten i Norrköping hans rätt till skattebefrielse enligt vantma-karprivilegiet, eftersom man menade att S också ägnade sig åt handel.

De första tio åren tillverkades 2 000-5 000 alnar kläde per år för kronans räkning. Ett stort problem var kronans försumlighet med betalningen som ofta drog ut på tiden. S och andra vantmakare skulle enligt sina privilegier alltid först erbjuda kronan sin tillverkning för "ett billigt pris". Först när kronan tackat nej kunde den säljas fritt på den övriga marknaden. Allt som leverades till kronan skulle "rikligt bliva betalt och contenterat". Så blev dock sällan fallet. S köpte ull på kredit från Danzig och lät spinna, väva, bereda och färga tyget, likaså på kredit. Han hamnade således ständigt i betalningssvårigheter när kronan dröjde med betalningen, s k likviditetsspänning. 15 febr 1656 framhöll en irriterad S i en av många påstötningar till kronan att han ville göra rätt för sig inför sina fordringsägare och "icke bliva riven och sliten för min goda vilja och handel med kronan". S och hans kompanjon, borgmästaren Peter Danckwardt (bd 10, s 137), hade vid denna tid stora fordringar på kronan, varav vissa sträckte sig fyra år bakåt i tiden.

Redan vid mitten av 1600-talet tycks S tillsammans med Danckwardt ha dominerat Norrköpings klädestillverkning trots svårigheterna, och de båda företagarna samarbetade om kronoleveransernas fullföljande. Både S och Danckwardt var ingifta i ledande handelssläkter i Norrköping och fick via sina giftermål tillträde till dessa släkters ekonomiska engagemang. Vid denna tid fanns 15-20 skrå-organiserade mästare verksamma inom vantmakeriet i Norrköping, s k klädmaka-re, ett par beredare, troligen överskärare, valkare och färgare. Merparten av dessa mästare arbetade under "faktorerna" (företagsledarna) S och Danckwardt. Endast Sthlm hade en klädestillverkning av motsvarande proportioner.

Parallellt med vantmakeriernas etable-ring i 1600-talets Norrköping skedde en betydande import av kläde och andra textilvaror till Östergötland. Den motsvarade i värde ungefär det dubbla i förhållande till S:s och Danckwardts leveranser till kronan, men delar av importen kan som framkommit ha varit tyg som avsågs komplettera vantmakeriernas egen tillverkning vid större kronoleveranser. Även råvaran importerades. När priserna på tysk ull steg i slutet av 1650-talet började S och Danckwardt gemensamt köpa upp även inhemsk ull, bl a från Ottenby kungsgård i As på Oland. Även östgötsk fåravel bidrog med ull.

Efter S:s död konserverades hans änka av tullnären Abel Becker som också övertog ledningen av vantmakeriet samt Orga bruk. I samband därmed utverkade han förnyade privilegier där vantmakeriet tillförsäkrades status av "generalhantverks- hus". Så skedde med stöd av 1668 års s k hantverkshusprivilegier som förebådar 1700-talets manufakturlagstiftning. Förordningen medgav befrielse från skatter och pålagor, som normalt ingick i borger-skapets s k tunga, för vantmakerier och andra manufakturer i syfte att befrämja framväxten av en nationell textilindustri.

Norrköpings ylletillverkning var vid slutet av 1600-talet organiserad på två sätt. S:s vantmakeri hörde till ett fåtal centraliserade anläggningar i större skala, s k faktorier. Majoriteten vantmakare ingick dock i ett slags hemindustri där s k fria klädmakare med eget skrå och ålderman arbetade under förläggare. Förläggarna var vanligen köpmän som ägnade sig åt handel med textilier. Efterhand kom klädmakarna att knytas till och underordnas de stora faktorierna. S tycks ha varit ledande i denna process.

Omvandlingen hade sin bakgrund i att vantmakeriernas marknadsvillkor förändrats sedan indelningsverket tillkommit 1687. Införandet av enhetliga uniformer och en fast institution för arméns beklädnad även i fredstid gav branschen en långsiktigt tryggad avsättning. Tilldelningen av dessa leveranser skedde genom den s k re-partitionen, som fastställdes av Kommerskollegium. Norrköpings vantmakerier tilldelades till att börja med bara en knapp tredjedel av kronans totala årsbehov vilket utgjorde en tredjedel av vad stadens vantmakerier kunde tillverka - vantmakerier-na i Sthlm gynnades på Norrköpings bekostnad.

Som representant för faktorierna vid tiden för den första tilldelningen, som skedde vid mitten av 1690-talet, argumenterade S för att endast faktorierna skulle tilldelas arméleveranser. De enskilda klädmakarna skulle däremot uteslutas från re-partitionen. Även om förslaget avvisades till att börja med ökades S:s och faktoriernas tilldelning efter hand. Snart utvecklades en konflikt mellan faktorierna, med S som representant, och de skråorganisera-de klädmakarna. Trots att den löstes med landshövdingens bistånd kom de enskilda klädmakarna efterhand att underordnas faktorierna. De redovisas i början av 1700-talet inte längre som självständiga klädma- kare till skillnad från skräddarna som var faktoriernas andra viktiga grupp av underleverantörer. Med dem var faktorierna även fortsättningsvis tvungna att sluta gemensamma avtal genom skräddarämbetet.

S:s son Petter S (1660-1702), 1702 adlad Ehrenspetz (bd 12, s 350), trädde i tjänst vid vantmakeriet 1693 och övertog ledningen där ett par år före styvfadern Beckers död 1698. I arvskiftet efter Becker förvärvade han även tre femtedelar av Orga bruk, vilket han ägde tillsammans med sin bror Henrik. Redan före arvskiftet var S en av Norrköpings mest betydande partsredare. Vantmakeriets årsproduktion var nu betydligt mer omfattande än under faderns tid. 1703, året efter S:s död, redovisades 200 mantalsskrivna hantverkare och arbetare. Företaget var det största i sitt slag i Norrköping och svarade ensamt för ca en tredjedel av stadens årsproduktion.

En brorson till Petter S var Petter S (1674-1738), 1704 adlad och adopterad Ehrenspetz, som enligt testamentariskt förordnande övertog farbroderns klädesfaktori m fl egendomar samt före 1709 förvärvade Norsholms säteri i Kimstad, Og. Denne utvidgade klädesfaktoriets anslutande egendomar liksom Beckers kvarnkomplex med Kåreholmskvarnen resp Reutercrantz' kvarn. Han kontrollerade vid slutet av 1710-talet 40 procent av Norrköpings kvarnindustri och ägde Veda hemman i Vreta kloster, Og, och Orga bruk samt arrenderade från 1711 Sonstorps bruk i Hällestad, Og. S har betecknats som sin generations förmögnaste norr-köpingsbo 1719 föröddes hans egendom i samband med det ryska anfallet på staden, och han betecknas därefter som utarmad.

Författare

Klas Nyberg

Arkivuppgifter

Brev från Petter S (d 1665) i RA.

Källor och litteratur

Källor o Hit: B Boéthius o E F Heckscher, Sv handelsstatistik 1637-1737 (1938); W Carlgren, Drags yllefabrik 1642-1942 (1942); C-F Corin, Självstyre o k maktpolitik inom Sthlms stadsförvaltn 1668—1697 (1958); EW Dahlgren, Louis De Geer 1587-1652,1-2 (1923); S Gerentz, Kommerskoll o näringslivet 1651-1951 (1951); E F Heckscher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 1:2 (1936); B Helmfrid, Holmenöden under fyra sekler (1954); dens, Linköpingsdjäknen Petter Speets affärer med Satan (Acta Ostro-gothica, 6, 1955); dens, "De på Stenhuset": studier från Holmens bruks första storhetstid (1959); dens, Tiden 1568-1655 (Norrköpings hist, 2:5, 1965); dens, Tiden 1655-1719 (dito, 3:6, 1971); H Kellenbenz, The organisation of industrial production (The Cambridge economic history of Europé, 5, 1977); S T Kjellberg, Ull o ylle (1943); M-B Nergård, Mellan krona o marknad: uti o sv entreprenörer inom sv järnhantering från ca 1580 till 1700 (2001); P Nyström, Stadsindustriens arbetare före 1800-talet (1955); E Ringborg, Till Norrköpingskrönikan, 1 (19-17) o 5 (1922).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petter Speet, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20003, Svenskt biografiskt lexikon (art av Klas Nyberg), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20003
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petter Speet, urn:sbl:20003, Svenskt biografiskt lexikon (art av Klas Nyberg), hämtad 2024-04-18.