Meriter

Spens, Axel, f i febr 1681 i Sthlm (Lewen-haupt), d 6 febr 1745 i Ö Skrukeby, Ög. Föräldrar: generalen greve Jakob S o frih Beata Bonde. I krigstjänst 99, livdrabant 3 april 00, major vid Upplands tremän-ningskavallerireg 4juli 03, överstelöjtn där 25 febr 09, i rysk fångenskap 1 juli 09-maj 22, överstes karaktär 5 mars 20, placerad som major vid Livreg till häst 8 nov 22, majors indeln vid reg 19 juli 23, överstelöjtms indeln där 6 mars 25, deltog i riksdagarna 23-42/43 (led av SU 23-42/43, av sekre-tissime-beredn 40/41), innehade Engel-holms fideikommis i S:t Anna, Ög, från 28, generalmajor av kav 22 jan 30, överste o chef för Västgöta kavallerireg 1 juli 31, för Livreg till häst från 7 sept 37, befälhavare över observationsarmén norr om Sthlm 42, generallöjtn av kav samt kommenderande chef i Skåne från 9 aug 43, ägde Grensholm i Vånga, Ög. - Ogift.

Biografi

Som en av Karl XII:s officerare deltog S i ett flertal drabbningar innan han genom kapitulationen vid Perevolotjna 1709 kom i rysk fångenskap och fördes till Moskva. Han återkom till Sverige i maj 1722, efter fredsslutet, och hade under fångenskapen tilldelats överstes karaktär. Till följd av svårigheterna att placera hemvändande officerare fick S till en böljan nöja sig med en delad majorsindelning men kom att efter hand göra en imponerande militär karriär. Generalmajor av kavalleriet 1730 utnämndes han följande år till överste för Västgöta kavalleriregemente och erhöll 1737 transport till chef för Livregementet till häst. Under det olyckliga kriget mot Ryssland 1741-43 erbjöds S befälet över armén i Finland efter Carl Emil Lewen-haupt (bd 22) som hemkallats och sedermera avrättades. S avböjde dock. Han medföljde ej heller sitt regemente då det utgick i kriget. Däremot förde han befälet över de trupper som drogs samman till St-hlms försvar. S spelade en viktig roll när dalupproret kuvades 1743, och vid striderna kring Norrmalmstorg (nu Gustav Adolfs torg) massakrerades hans häst av dalkarlarna.

Vid sidan av sin militära karriär gjorde S beaktansvärda politiska insatser under den tidiga frihetstidens riksdagar. Han framstår där som en politiker med stark integritet som inte var rädd att yppa sina meningar. Ibland uttryckte han sig på ett sätt som måste ha gjort honom impopulär även bland dem som delade hans åsikter i sak. Vid 1723 års riksdag lämnade S in ett memorial där han föreslog att rådet och kollegierna skulle förstärkas. Som skäl framhöll han att närvarofrekvensen bland riksråd och presidenter vid viktiga avgöranden var alltför låg och att många befattningshavare var alltför gamla, sjuka och svaga för att kunna tjänstgöra. Till förslaget fogades en förteckning där berörda riksråd namngavs. Lantmarskalkens kommentar "att man gjort bättre man intet bilagt berörde förteckning" (AdRP, 2, s 367) är belysande för den irritation som förteckningen väckte. I ett andra skriftligt inlägg förtydligade sig S och förklarade att han på intet sätt velat förolämpa riksråden, endast framhålla att deras kroppar inte var frikallade från de sjukdomar och den bräcklighet som alla människor i deras ålder var underkastade. Han tillfogade att även icke-tjänstgörande riksråd borde arvoderas livet ut. Därmed kom sakfrågan om rådets förstärkning åter i centrum och tre nya riksråd kunde utnämnas.

Även vid 1738-39 års riksdag agerade S i ett utnämningsärende. Sedan fyra riksråd i mars 1739 tvingats begära avsked och licentierats begärde han att riksdagen skulle vidta omedelbara åtgärder för att återbesätta tjänsterna. Det var enligt honom nödvändigt för att "befästa vår lovliga regering och dyrt förvärvade frihet" (AdRP, 9:1, s 71). Aktionen skall ses mot bakgrund av att de i princip maktägande ständernas befogenheter var mycket begränsade just beträffande utnämningsrätten. Nya riksråd utnämndes av K M:t efter förslag från ständerna. Det var ett område där det under hela frihetstiden, tid efter annan, fanns en betydande oro för "missbruk" från K M:ts sida. Diskussionen blev också livlig. S:s förslag rörde formellt en procedurfråga - hur processen skulle kunna snabbas upp - men diskussionens intensitet vittnar om ärendets principiella natur. En ledamot, H J Wrede, menade att en granskning av rådsprotokollen visat att utnämningsrätten använts på ett felaktigt sätt, och lantmarskalken Carl Gustaf Tessin föreslog rentav att ständerna skulle göra en särskild uppvaktning hos K M:t i ärendet.

S:s olika utspel i utnämningsfrågor kan ses som ett inslag i maktkampen mellan K M:t och ständerna, men de kan också vara en del i de partipolitiska striderna mellan hattar och mössor. Några säkra uppgifter om hur S förhöll sig till partierna går knappast att få fram. Däremot står det klart att hans agerande ledde till diskussioner som belyser frågan om partiväsendets uppkomst.

Sin mest uppmärksammade politiska insats gjorde S när han i nov 1726 föreslog att den dittillsvarande ordningen i adelsståndet med en representant för varje ätt skulle ersättas med ett representativt system där varje provins (län) hade att välja deputerade. Förslaget motiverades med ekonomiska hänsyn: det system som användes var alltför kostsamt och riskerade att ruinera ätterna eftersom dessa själva tvingades stå för underhållet av sitt ombud. S:s förslag innebar att särskilda riksdagspenningar istället skulle utgå. Det fick omedelbart stöd av en av de "tyngre" ledamöterna, presidenten i Kammarkollegium

0 R Strömfelt, men motståndarna var fler än förespråkarna.

En av förslagets kritiker, Gustaf Gyllenborg (bd 17, s 525), pekade på England, där stora summor spenderades i samband med parlamentsvalen, som ett varnande exempel. Han framhöll hur bruket av majoritetsval till parlamentet där lett till att minoriteten gjorde allt vad den kunde för att hindra att personer som inte delade dess åsikter blev invalda och varnade för den partisplittring som blev följden. Gyllenborg ställde de, enligt hans mening, mycket betydande riskerna för att ett system med valda ledamöter skulle leda till uppkomsten av partier mot de mycket begränsade ekonomiska fördelar som stod att vinna. Han ville inte ens tillåta votering

1 frågan på riddarhuset. Diskussionen blev livlig men avbröts av lantmarskalken och något beslut i frågan fattades aldrig. Ännu 1738 ekade S:s förslag i en riksdagsdebatt och även då framhölls, nu i ett inlägg i adelns plenum av Carl Emil Lewenhaupt, England som ett varnande exempel.

Diskussionen om S:s förslag har av eftervärlden framställts som en strid mellan gammal och ung adel. Hans propå skall ha motarbetats av den unga adeln, som fruktade att en reform skulle leda till att den förlorade i inflytande. Av samma skäl skall idén ha stötts av Arvid Horn (bd 19), som därigenom hoppades kunna motverka ämbetsmännens alltmera dominerande ställning på riddarhuset.

S:s politiska agerande har bedömts på skilda sätt, om än inga egentliga menings-skiljaktigheter synes föreligga om vilka ståndpunkter han intog i sakfrågorna. Under de första diskussionerna i SU i okt 1726 i samband med anklagelserna mot Mauritz Vellingk för förskingring och förräderi uttryckte S stor tveksamhet mot en omedelbar arrestering av denne. De skäl som han angav var att man inte i onödan borde "ombragera" ryska hovet och riskera att Ryssland angrep Finland eller att Ryssland ingavs den felaktiga uppfattningen att Sverige redan hade anslutit sig till den s k hannoverska alliansen mellan England och Frankrike. Under själva alliansdiskussionerna hävdade S att en ovillkorlig förutsättning för att Sverige skulle ansluta sig var att en särskild artikel till förmån för den holsteinske hertigens intressen skrevs in i fördraget. Vid riksdagen 1738-39 skall S aktivt ha arbetat för hattarnas maktövertagande och i den generalsjunta som brukar benämnas "lilla generalitetet" stött hattarnas aktivistiska krigspolitik. Under den därpå följande riksdagen 1740-41 avstyrkte han krig, och 1742-43 deltog han öppet i mössornas partiöverläggningar.

S:s hållning har beskrivits som att han "intog en förmedlande ställning mellan hattar och mössor" och att han "tillvann sig genom duglighet och rättrådighet ett högt anseende" (Elgenstierna). Men han har också uppfattats vara "obeständig och otydlig" som politiker (Carlsson). S fram- står som en svårfångad person. Han var inte särskilt aktiv i riksdagsdebatterna, men hans inlägg gav upphov till principiellt intressanta diskussioner. Kanske bör han uppfattas som en i grunden traditionell statstjänare - präglad av karolinska dygder som oväld, rättrådighet, ansvarskänsla och sparsamhet - snarare än en medveten partiföreträdare. S kan därmed sägas personifiera den tidiga frihetstidens försiktiga utveckling mot ett mera utvecklat partiväsen.

Författare

Bo Hammarlund

Arkivuppgifter

Ekon handkar efter S i Esplundaarkivet, RA. - Brev från S i RA.

Källor och litteratur

Källor o litt: AdRP från o med 1719, 2-14 (1876-99); G Artéus, Krigsmakt o samhälle i frihetstidens Sverige (1982); B Beckman, Dalupproret 1743 (1930); C A G Braunerhjelm, K Lifreg:s till häst hist, 5:1 (1917); I Carlsson, Parti - partiväsen - partipolitiker 1731-43 (1981); Elgenstierna; Frihetstidens grundlagar o konstitutionella stadgar, ed A Brusewitz (1916); B Hammarlund, Politik utan partier: studier i Sveriges polit liv 1726-1727 (1985); C T Kocken, K Västgöta reg: personhist 1724-1927 (1948); F Lagerroth, Frihetstidens maktägande ständer 1719-1772 (Sveriges riksdag, 1:5-6, 1934); Lewenhaupt, 2; Malmström, 1-3 (1895-97); G Nilzén, Studier i 1730-talets partiväsen (1971); Å Nisbeth, Grensholm (Slott o herresäten i Sverige, Östergötland, 1, 1971); N Segerstråle, Sv fideikommiss (1979); SMoK; Sv biogr lex, N F, 10 (1890-92); H Valentin, Frihetstidens riddarhus (1915), s 113-116,118-122, 124, 126, 131 f, 173.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Spens, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20006, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Hammarlund), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20006
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Spens, urn:sbl:20006, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Hammarlund), hämtad 2024-04-19.