Meriter

2 Stenbeck, Jan Hugo Robert Arne, son till S 1, f 14 nov 1942 i Sthlm, Engelbr, d 19 aug 2002 i Paris. Studentex vid H a l å Östermalm, Sthlm, 25 april 62, inskr vid UU 27 aug 62, JK där 23 febr 68, bosatt i USA från 64, MBA (Master of Business Administration) vid Harvard university, Cambridge, Mass, 70, anställd vid Litton industries, vid Morgan Stanley & Co Inc, New York, 70-76, vice president där, led av styr för Investment ab Kinnevik 72, huvudman i den s k Kinneviksfären från 76, grundade bl a Comvik ab 80, Invik & Co ab 85, Tele2 ab 86, Banque Invik s a 89, Millicom international cellulär s a (MIC) 90, Modern dmes group MTG ab 94 o Net-Com systems ab 94.

G 22 dec 1976 i Glen Head, NY, USA, m Merrill MacLeod, f 9 sept 1944 i Los Angeles, CA, USA, d 10 febr 2006 i Glen Head, dtr till redaktören o publicisten Robert Fredric M o Caroly Waring.

Biografi

Grundare brukar inte vara arvingar till stora företagsimperier, men Jan S var sladdbarn till en av Sveriges rikaste finansmän. Som ung försökte S staka ut en egen livsbana utanför familjens inflytande och sv skattemyndigheters räckvidd, i USA. Det handlade delvis om att rädda värdet på ett förtida arv. S blev snabbt naturaliserad amerikan och behöll sin amerikanska hemvist fram till sin död trots en omfattande verksamhet i Sverige.

Millicom var ett litet amerikanskt företag som S kom i kontakt med som investeringsrådgivare och konsult. Det var efter två utbildningsår på Harvard vid en tid då gamla amerikanska synsätt på företagare och riskvillighet böljade komma till heders igen. Han hade fått anställning hos USA:s främsta investeringsbank, Morgan Stanley & Co. S investerade pengar i en verksamhet som mot slutet av 1970-talet inriktades mot mobiltelefoni. Millicom fick licens att bygga ett nät i North Carolina.

Vid denna tid blev S indragen i skötseln av familjens finansgrupp som bestod av en rad företag inom industri-, stål- och skogsbranscherna med förvaltningsbolaget Kinnevik i centrum. 1976 hade hans far till slut bestämt sig för att dra sig tillbaka och lämna över ansvaret till S:s äldre broder, den då 43-årige Hugo S Jr. Men denne avled s å i cancer varvid budet gick till den nio år yngre S. De äldre och begåvade systrarna räknades däremot inte, med tidens värderingar, som seriösa kandidater. Ett triumvirat med S och två av finansgruppens företagsledare tog hand om ledningen av Kinnevik som nu kontrollerade företag med ca 35 000 anställda. Journalister fick knappt ens kontakta S som uppfattades bära på närmast paranoida drag. Han talade om risken för att hans barn skulle bli kidnappade, och det enda fotografi av honom som släpptes till media var en körkortsbild. Förvaltarperioden slutade dock med en hård och oförsonlig arvstvist. Systrarna ville sälja sina aktier. Tillsammans med modern hade de och S kontrollen över Kinnevik.

Den tidigare medieskygge S tvingades plötsligt fram i rampljuset på en bolagsstämma i en stockholmsbiograf 1982. Där visades då den amerikanska filmen Staying alive med skådespelaren John Travolta. S ordnade så att hans namn tillfälligt ersatte Travoltas på bions skyltar, till pressfotografernas förtjusning. I media visade han nu en ny och överraskande sida. Som tränad amerikansk finanskonsult kunde S charma den sv opinionen om så krävdes.

S:s manöver för att säkra ägarkontrollen var att låta intressebolaget och stålföretaget Fagersta lägga bud på familjens holdingbolag Kinnevik för att därefter byta namn på Fagersta till Kinnevik. Det var en modell som skulle användas av flera andra huvudägare för att stärka sitt inflytande. Modern och två med fadern nära lierade ägarfamiljer, Klingspor och v Horn, hjälpte S att genomföra affären, som innehöll en hemlig option att få köpa inkråmet i Kinnevik. Eftersom det rörde sig om börsnoterade företag fanns det många andra aktieägare som berördes och vissa reagerade starkt. Både Fagersta och Kinnevik visades ut från börsen efter en hetsig debatt, en svår prestigeförlust för S.

Att tappa ansiktet i den tidens sv etablissemang var farligt. En attack i form av en s k corneraffär organiserades från några av de stora ägargrupperna över börsen mot verkstadsföretaget Sandvik. Angreppet kallades i tidningarna för midnattsräden. Resultatet blev att S förlorade makten över Sandvik och valde att lämna faderns mest framgångsrika företagsengagemang för att istället behålla och stärka sin ställning i skogskoncernen Korsnäs.

Så började S:s tid vid makten. En naturaliserad amerikan fick här rollen som utböling. Hans osvenska och lynniga ledarstil uppfattades som påfrestande för nära medarbetare, och tidvis såg det ut som om huvudkontoret var en genomfartsstation för en ung generation företagsledarämnen. Men S visade också andra sidor som gav honom trogna vänner och medarbetare. En del av dessa talade om en ödmjukhet och blyghet som han sällan visade vid sina sparsamma offentliga framträdanden. En hel generation sv IT- och medieföretagare fick sin första skolning som anställda i något av S:s många projekt.

S pendlade ständigt mellan New York och Sverige, och en viktig del av hans imperium var det Nasdaq-noterade Millicom. Den långsamma takten i licensgivningen i USA gjorde att han började titta på mobiltelefoni även i Sverige. Redan 1980 köpte S ett litet mobilradioföretag, ägt av en frireligiös organisation. Bolaget döptes om till Comvik ab. Det var detta lilla företag som blev först i Sverige att använda mobiltelesystemet NMT, en vecka före statliga Televerket, hösten 1981. De nordiska televerken hade utvecklat systemen, men det var den lilla uppstickaren som fick dem att ta den nya verksamhetsgrenen på riktigt allvar. Mobiltelefoni var en sidoservice som monopolföretagen såg som sin uppgift att tillhandahålla snarare än ett nytt lovande expansionsfält.

Eftersom Televerket var både konkurrent och licensgivande myndighet blev det inte så många frekvenser för konkurrenten. Comvik blev naturligt nog ingen kommersiell framgång, men Televerket tvingades till marknadsföring och kreativa priserbjudanden som skyndade på genombrottet för den nya tekniken. Det hela liknade kampen mellan Henrik Cedergren (bd 7) och Telegrafverket på 1890-talet.

Erfarenheterna från denna konkurrens gjorde att Stenbeckföretaget fick en andra licens när den nya GSM-tekniken skulle introduceras. Comviq GSM bildades och började bygga ett helt nytt nät. Kort därefter, 1990, beviljade regeringen en tredje GSM-licens till ett annat företag, den som så småningom skulle hamna i brittiska Vodafones ägo. Sverige blev för en tid mobiltelefonins pionjärland.

I denna kamp om mobiltelefonin blev inte bara det statliga Televerket antagonist utan också Televerkets leverantör Ericsson. S blev därför en av de första som gav finska Nokia en inträdesbiljett i den nya mobiltelevärlden. För att vara med i konkurrensen om fasta nät för internationell trafik grundade Kinnevik också företaget Tele2. Millicom international cellulär i Luxemburg specialiserade sig på att söka licenser och bygga och driva mobilnät i olika länder. 1993 hade företaget redan 16 sådana system i 14 olika länder. Det nämnda Vodafone var ett projekt där till en början S medverkade.

Nästa stora utmaning för S blev media. Framförallt köpte Stenbecksfären in sig i det stora europeiska satellitprojekt som 1988 sköt upp en TV-satellit med plats för 16 kanaler. Programbolaget ScanSat började från London producera reklamfinansi-erad TV för svensk, norsk och dansk publik, det s k TV3. I Sverige fanns det ännu varken konkurrens eller TV-reklam.

Med dessa TV-erfarenheter som grund tog S kontakt med den sv arbetarrörelsen, och i striden om licens för den första marksända konkurrerande reklam-TV-kanalen fick han övertaget över andra ägarintressen i ett projekt med namnet TV4. S köpte största ägarposten och fick dessutom ensamrätt att sälja reklamen. När förlagsfamiljen Bonnier senare lyckades manövrera ut S blev reklamförsäljningen en rättslig tvistefråga. S:s företagsgrupp drev en rad sådana tvister efter amerikansk modell.

1995 lanserade S den gratisutdelade morgontidningen Metro i Sthlm, och den växte under det kommande decenniet så att den nådde över en miljon människor i hela landet. Fram till 2005 hade 57 editioner av Metro tillkommit i 81 storstäder i hela världen.

Stenbecksfärens satsningar slukade pengar, bara "inträdesbiljetten" till GSM kostade mellan en och två miljarder kr. De nya bolagen gjorde inga vinster, men aktieplacerarna började ana deras framtida värde. Skogsföretaget Korsnäs, som fortsatte att redovisa vinster, fick tjäna som gruppens "kassako". Delar av skogsföretagets tillgångar såldes ut för att finansiera det nya. Kinnevik kunde i nov 1992 också återkomma på börsen efter nio års avstängning.

1990-talet framstår som ett framgångsdecennium för S. Svensken på tunnelbana, buss eller spårvagn läste gratistidningen Metro. I bilen ringde han eller hon på sitt Comviqabonnemang eller lyssnade på reklamradiokanalen Rix. Familjens internetabonnemang kom från Tele2 och på kvällen fanns TV-kanalerna TV3, Z-TV eller TV1000 i utbudet. Överallt fanns Kinnevik med.

Motiven för sfärbolagens satsningar var inte alltid affärsmässiga. Tidningarna Z och Moderna Tider avspeglade snarare S:s stora intresse för samhälls- och kulturdebatt, liksom stödet till det lilla specialiserade TV8 och den dagliga affärstidningen Finanstidningen. Han satsade mycket stora belopp i seglingsäventyret Victory Challenge. En del av projekten lades abrupt ned när S tröttnade.

I "Our group", som den något snåriga bolagskonstruktionen kallades internt, var det S som bestämde och han var ensam om att känna till den fulla bilden. I det avseendet fanns ett gemensamt drag med Ivar Kreuger (bd 21). Det krävande livet som enväldig företagsägare och ständig flygresenär satte också sina spår. När S 1999 mottog priset som Årets företagare av ärkefienden Bonniers affärstidning Dagens Industri var det en åldrad och kraftigt överviktig man som visades på nyhetsbilderna tillsammans med den äldsta dottern Cristina. Att han bara några år senare avled av en infektion, endast 60 år gammal, på ett sjukhus i Paris kom ändå som en fullständig överraskning. Det var vid en tidpunkt då aktiebörserna i världen nästan hade nått bottenläget efter den stora IT-och telekombubblan. S:s olika aktieförmögenheter från 1990-talet var hårt nedvärderade och många bedömare fruktade det värsta. Förtroendet för gruppens börsnoterade företag var dock redan efter en kort tid återställt och värdet på Kinnevik har utvecklats starkt på börsen under dottern Cristinas ledarskap.

S var en av sv företagshistorias främsta grundarpersonligheter, jämförbar med bl a Henrik Cedergren, Ivar Kreuger och Ruben Rausing (bd 29). Han bröt i likhet med sina föregångare med invanda uppfattningar om hur verksamheter skulle organiseras. Marknadsledare inom telekommunikation, television och dagstidningar attackerades på ett sätt som förändrade konkurrensen och strukturen i branscherna. - Det långsiktiga ekonomiska utfallet av S:s nysatsningar ter sig 2007 goda. Säkert är att han under två decennier hjälpte till att omskapa det sv tele- och medielandskapet genom att utmana monopol, regleringar och gamla ägaretablissemang. Därmed kom S att erövra platsen som en av de stora sv entreprenörerna.

Författare

Ronald Fagerfjäll

Källor och litteratur

Källor o litt: P Andersson, Stenbeck: ett reportage om det virtuella bruket (2000); R Fagerfjäll, Företagsledarnas århundrade, 3 (1999); J Glete, Nätverk i näringslivet: ägande o industriell omvandl i det mogna industrisamhället 1920-1990 (1994); J Meurling, The mobile phone book: the invention of the mobile phone industry (1994); B G Mölleryd, Entrepreneurship in technologial systems: the development of mobile telephony in Sweden (1999); B Nilsson, Mediemogulens affärer: J S o det fria ordet (2002); A Odelberg, Monopolbrytarna (1995); M v Platen, Boken om Stenbeck (1993).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jan H R A Stenbeck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20057, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ronald Fagerfjäll), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20057
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jan H R A Stenbeck, urn:sbl:20057, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ronald Fagerfjäll), hämtad 2024-04-20.