Meriter

3 Erik Gustafsson (Stenbock), son till S 1, f 28 juli 1538 i Länghem, V Götaland (Malin Stures släktbok, utg av S Leijon-hufvud, PHT 1913, tr 1914, s 150), d i juni 1602 i Malmö (brev från makan, se C M Stenbock, Malin Stures bortrövande, 1916). Kammarjunkare senast 5 maj 61, frih 29 juni 61, ryttmästare för Västgöta o Smålands adelsfana 30 sept 63, överste för rytteriet i Småland o Västergötland 1 nov 67, för rytteriet i hela riket 29 nov 67, befälhavare över trupperna i de södra gränslandskapen 2 april 68, riksråd senast 13 okt 68 (ed 2 aug 69)-99, fältöverste för krigsfolket i Västergötland, Småland o Östergötland 13 okt 68, lagman i Västergötlands lagsaga 20 nov 68-97, fältöverste för allt krigsfolket 20 dec 69, kommissarie för Alvsborgs lösen i Västergötland 23 febr 70, ståth i Västergötland senast 27 aug 75-97, häradsh i Kind 18 mars 80-97, landsflyktig i Danmark o Polen 97-98 o från 99.

G 17 jan 1574 i Länghem (M Stures släktbok, s 159) m sin kusin grev Magdalena (Malin) Sture, f 9 nov 1539 i Gryt, Ög (M Stures släktbok, s 151), d 1610 (B N Skierpingius, Lijkpredikan öfwer ...Johan Erich S .... 1639), dtr till riksrådet o marsken greve Svante Sture (Natt o Dag) o Märta Eriksdtr (Leijonhufvud; bd 22).

Biografi

E:s politiska och personliga bana präglades av hans bakgrund i de mäktiga kunga-frändernas krets, där modern var syster till Gustav I:s andra hustru, drottning Margareta, och han själv var broder till kungens tredje gemål, Katarina Gustafsdotter (Stenbock). Detta och Erik XIV:s personliga vänskap ger förklaringen till att E trots sin ungdom upphöjdes till friherre vid kungakröningen 1561 jämte bl a fadern Gustaf Olsson. Däremot hade E inte anförtrotts något offentligt uppdrag under Gustav I:s tid, men väl under flera år vistats vid hovet och där gjort sig känd för handgriplig pennalism mot såväl tjänsteandar som ungt adelsfolk, enligt samtida brev från Hogenskild Bielke (bd 4). Om hans utbildning är inget känt, och i varje fall torde han inte ha studerat vid något universitet.

E behöll Erik XIV:s förtroende fram till dennes fall och fick en rad såväl politiska som militära uppdrag, tidigast i Finland och Estland och senare i kriget mot Danmark. Under striderna i Halland 1565 var han kavalleriöverste i slaget vid Axtorna och anförtroddes höga militära befäl i Östergötland under danskarnas anfall 1567. E anslöt sig sent till resningen mot Erik XIV men vann omgående de segrande hertigarnas förtroende, vilket underlättades av släktskap; de var kusiner på mödernet. E blev omgående riksråd och förlänades med friherrskapet Kronobäck och Oresten, omfattande gårdar i östra Småland och sydvästra Västergötland. Även i övrigt blev hans redan tidigare betydande länsinnehav i Västergötland utökat. 1569 blev E befälhavare för de sv landstridskrafterna under hertig Karls högsta ledning. På E:s lott föll närmast försvaret av Västergötland och Varberg, men några större insatser gjordes inte när danskarna gick till anfall och erövrade Varberg i nov s å.

Efter faderns död 1571 framstår E som den ledande högadelsmannen i Västergötland under Johan III:s fortsatta regeringstid. Han blev lagman redan vid tronskiftet och senast 1575 dessutom ståthållare över landskapet och Älvsborgs slott. Hans friherrskap utökades rejält 1582, och han var sammantaget en av rikets största förlä-ningstagare. E medverkade regelbundet i riksrådsmöten, och som ståthållare ledde han talrika landskapsmöten, där han särskilt agerade till förmån för Johans liturgiska politik.

En tämligen kortvarig schism med kungen blev dock följden när E våren 1573 en-leverade Magdalena Sture från Hörnings-holm i Mörkö, Södermanland, och förde henne till Danmark, där paret gifte sig. Enleveringen skedde i fullt samförstånd med den blivande hustrun, sedan hennes mor länge förhindrat äktenskapet med motiveringen att parterna var kusiner. Kung Johan uppträdde pliktskyldigastsom försvarare av föräldraauktoriteten, drog in en del av E:s förläningar men gav honom omsider tillgift för enleveringen sedan paret återvänt till hemlandet.

En ny och politiskt allvarligare konflikt uppstod efter kungamötet i Reval 1589, då E var inblandad i riksrådets motstånd mot Johans planer visavi sonen Sigismund i Polen. Men E ansågs långt mindre komprometterad än andra och återvann snart kungens förtroende. Vid dennes död 1592 befann sig E i Sthlm och deltog då i rådets överenskommelse med hertig Karl om ett politiskt samarbete fram till Sigismunds ankomst till Sverige.

I det efter Sigismunds kröning fortsatta samarbetet mellan riksrådet och hertig Karl kom E att framstå som kungens man med ett direkt personligt ansvar, sedan Sigismund hade konfirmerat hans fullmakt som ståthållare över Västergötland och givit brodern Arvid motsvarande befattning över Östergötland och senare gjorde en tredje broder, Carl, till ståthållare i Kalmar. Att deras svåger, Klas Fleming, dessutom var ståthållare över Finland och en svuren fiende till hertig Karl markerade ytterligare brödrakretsens uppslutning bakom Sigismund inför den hotande konflikten. Den kunde till nöds biläggas vid riksmötet i Söderköping 1595, där E uteblev förebärande sjukdom men likväl förklarade sig villig att godkänna träffade beslut, trots att dessa blev utmanande för kungen då de gav hertig Karl ställningen som riksföreståndare.

E:s tilltagande passiva motstånd mot hertigens utmanande politik sammanföll efter hand med riksrådets under Erik Sparres (bd 32) ledning. Efter riksmötet i Arboga 1597, vilket bojkottades av såväl E som nästan hela riksrådet, begav sig hertig Karl till Västergötland för en handgriplig uppgörelse med E. Denne såg sig ur stånd att bjuda militärt motstånd och flydde till Danmark och därifrån till Sigismund i Polen. När kungen återvände till Sverige 1598 var E en av de talrika rådsherrarna i dennes följe och begav sig till Västergötland för att uppbåda militär hjälp. Efter slaget vid Stångebro och Sigismunds flykt till Polen blev E:s ställning ohållbar. Han begav sig åter till Danmark där han blev kvar till sin död några år senare.

Vid sidan av sina betydande förläningar, vilka drogs in av hertig Karl vid E:s första flykt 1597, hade han ett rätt omfattande privat gårdsinnehav med fädernegodset Torpa som centrum. Det tillföll honom som fädernearv 1579 men konfiskerades vid flykten 1599.

E uppvisade en betydligt större personlig och politisk smidighet än sina hetsiga bröder, där den äldste Olof beskylldes för förrädiskt tal mot Erik XIV, dömdes till döden 1564 men benådades för att långt senare avrättas av hertig Karl. Den yngre brodern Abram dömdes till döden för stämplingar och mördades 1567, medan brodern Arvid gjorde sig skyldig till dråp under ett våldsamt dryckeslag. E:s manövrerande bland de politiska blindskären försatte honom likväl till slut i en omöjlig position och till förlust av såväl status som egendom i hemlandet och en död i landsflykt.

Författare

Lars-Olof Larsson

Arkivuppgifter

Handhar (brev, godshandhar m m) efter E i Bergs-hammarssaml, Ericbergsarkivet o Stenbockssaml, allt i RA.

Källor och litteratur

Källor o litt: H Almquist, Bidr till känned:en om striden mellan konung Sigismund o hertig Karl 1598-1599 (1916); I Andersson, Erik XIV (utökad uppl, 1948); Axtorna: medehn från KKrA, 4 (1926); K Carlqvist, Kung Erik av folket (1996); N Eden, Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden (1899); O Ferm, De högadliga godsen i Sverige vid 1500-talets mitt (1990); GIR, 6-29 (1875-1916); L-O Larsson, Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? (2002); dens, Arvet efter Gustav Vasa (2005); Lokalf, 2 (1919-22); S A Nilsson, Krona o frälse i Sverige 1523-1594 (1947); R Ohlsson, Abraham Angermannus (1946); S U Palme, Söderköpings riksdag (1952); J Samuelson, Aristokrat eller förädlad bonde? Det sv frälsets ekonomi, politik o sociala förbindelser under tiden 1523-1611 (1993); SMoK;SRA, 1:2-3 (1889-1910), C M Stenbock, Anno 1573 när Malin Sture bortfördes från Hörningsholm (1916); R Svedlund, Grev- o friherrskapen i Sverige o Finland (1936); P-O Westlund, Torpa slott (1942).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Gustafsson (Stenbock), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20069, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Larsson), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20069
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Gustafsson (Stenbock), urn:sbl:20069, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Larsson), hämtad 2024-04-25.