Meriter

Strand, Pehr Zacharias, f 30 juni 1797 i Sthlm, Klara, d 25 febr 1844 i Kumla, Ör (enl db för Sthlm, Kungsh). Föräldrar: orgelbyggeridirektören Pehr S o Rebecca Norström. Lärling hos fadern 14, fabriksgesäll där 17, studier i harmonilära vid MA 14–15, organist vid k slottskapellet i Sthlm 8 maj 18–aug 20, elev hos C v Knobelauchi Halle dec 20–juli 21, hos J G Mende i Leipzig 21–aug 22, orgelbyggarex 7 mars 24, erhöll privilegium 25. – AssMA 40.

G 8 sept 1832 i Sthlm, Kungsh, m sin kusin Sophia Antoinetta Strand, f 21 jan 1802 i Sigtuna, d 1 april 1893 i Lindesberg, dtr till snickaren Jonas S o Anna Christina Arosin.

Biografi

S:s far Pehr (Petter) S (1756–1826) var ornamentbildhuggare, spelursfabrikör och orgelbyggare. Han blev 1777 lärgosse hos ornamentbildhuggaren Johan Ljung (bd 23, s 773) i Sthlm och tycks ha inlett sin bana som orgelbyggare 1789, då han byggde en orgel i Tysslinge kyrka. 1791 fick Pehr S tillstånd att i Sthlm inrätta en musikalisk urfabrik för tillverkning av spelur och små orglar. Han förvärvade 1807 en fastighet på Kungsholmen, där han inrättade bostad och verkstad. Verkstaden kom att sysselsätta flera personer, bland dem S och dennes bror Jonas Samuel. Verkstaden och dess rika inventarium kom att ärvas av S.

Pehr S:s orgelproduktion kom att omfatta drygt 30 huvudsakligen mindre orgelverk till kyrkor i hela landet, det största i Gävle stadskyrka. Sex eller sju finns bevarade. Som orgelbyggare ansluter han tilltraditionen inom det stockholmska 1700-talsorgelbyggeriet, vars siste store företrädare, Olof Schwan, kan ha varit hans lärare. Spelursfabrikation lärde han sannolikt hos spelurmakaren och hovurmakaren C E Kleemeyer i Berlin vid början av 1780-talet. Hans tekniska begåvning och fantasi kommer till synes bl a i orglarna i Forsmarks kyrka och i Rosersbergs slottskapell.

Pehr S:s fabrikation av spelur – ståndur med orgelverk i sockeln och olika typer av chiffonjéer och byråer med inbyggt orgelverk – tycks ha varit omfattande. Åtskilliga finns bevarade. Att Pehr S var en begåvad mekaniker belyses av att han fick konstruera och tillverka den intrikata mekanismen i en höj- och sänkbar ”toilettestol” för drottning Sofia Magdalena på Strömsholms slott. Hans tredje yrkesområde, ornamentbildhuggeriet, är mera anonymt. Att döma av ornamenten på hans ståndur och en del av hans orgelfasader arbetade han i en enkel sengustaviansk stil. Ett större arbete som han utförde, eller i varje fall tycks ha medverkat i, är predikstolen i Kungsholms kyrka i Sthlm.

I sv orgelhistoria blev Pehr S en viktig länk mellan 1700-talets orgeltradition och1820-talets genombrott för den tidigromantiska orgeln, där hans elev Gustaf Andersson och sonen S kom att bli de ledande namnen.

S var således lärling och därefter gesäll hos fadern. Han följde under ett år föreläsningarna i harmonilära vid MA och studerade även orgelspel, möjligen hos brodern Jonas Samuel, orgelbyggare som efter gesälltiden var organist i Sabbatsbergs kapell i Sthlm och därefter i Vingåker, där han också utbildade flera av det senare 1800-talets kända orgelbyggare. För S däremot blev organistbanan ett kort mellanspel. 1818 förordnades han på den ledigblivna organisttjänsten i k slottskapellet i Sthlm, vilken han beklädde i två år med 100 rdr i årslön, men byggde samtidigt sitt första självständiga verk, en tolvstämmig orgel i Kumla kyrka, Västmanland, färdig1820. Troligen medverkade gesällkamraten Gustaf Andersson vid bygget. Till grannkyrkan Tärna levererade S 1820 ett på verkstaden färdigbyggt orgelverk om sju stämmor.

Sverige var inne i en intensiv kyrkobyggnadsperiod och behovet av orglar var stort, särskilt inför tillkomsten av J O Wallins psalmbok och J C F Haeffners (bd 17) koralbok 1819. Samtidigt rådde akut brist på kompetenta orgelbyggare. Sedan MA till K M:t slagit larm om orgelbyggnadskonstens prekära situation och i första hand föreslagit att någon utländsk orgelbyggare skulle inkallas, beslöt K M:t 1820 att tilldela S och Gustaf Andersson understöd för vidareutbildning utomlands.

Via Lübeck, efter en lång sjöresa i besvärliga stormar, ankom S och Andersson i december 1820 till Halle och orgelbyggaren Carl v Knobelauch, som av akademiens kontaktman och nyblivne ledamot kapellmästaren J G Schicht i Leipzig, hade vidtalats att ta sig an dem. Vistelsen därblev en besvikelse då v Knobelauch, enligt vad de båda brevledes meddelade akademien, inte hade någon egentlig rörelse eller några anställda. De sattes att utföra rena hantverkssysslor, men ”ingenting lärdes och mästaren bekymrade sig ej om något”. Lärlingarna fick ingen sådan ”teoretisk kännedom av orgelbyggeriet” som de velat inhämta och i juli lämnade de v Knobelauch, som förtörnad klagade hos akademien på deras uppförande. De uppsökte nu den mera betydande orgelbyggaren J G Mende i Leipzig, där S blev kvar till aug 1822, Andersson ytterligare ett år. Hos Mende fick S kontakt med en orgelbyggnadstradition som gick tillbaka till den berömde Gottfried Silbermann. Han fick se Silbermannorglarna i Rötha och senare Dresden och Freiberg. Sommaren 1822 fick S Mendes förtroende att i en orgel för Zuckelhausen nära Leipzig ”allena anlägga och förfärdiga hela verkets regering så till väderlådor, bälgar, ventiler, klaviatur och en del av piporna”. Den 14-stämmiga orgeln är ännu i bruk. Det är inte känt om S förverkligade sin avsikt att på hemväg besöka orgelbyggaren C A Buchholtz, däremot att han anskaffade och förde med sig hem vissa specialverktyg för vilka han begärde fri införsel från Hamburg.

Vid hemkomsten fick S löfte att överta faderns verkstad med dess arbetare. Efter avlagd orgelbyggarexamen 1824 ansökte han om privilegium att bedriva orgelbyggeri. Följande år, då fadern sagt upp sitt burskap, var det S som titulerades orgelbyggare. Verkstaden hade flera gesäller och lärlingar. Gården på Kungsholmen övergick efter moderns död 1830 till S, som där bedrev orgelbyggeri i stor skala fram till sin egen död. Ännu under hans sista år i livet fanns där sju eller åtta anställda.

1823 slöt S kontrakt om sin första orgel som egen företagare, ett enmanualigt verk till Regna kyrka i Östergötland, som skulle färdigställas på nio månader. ”Flera orgbyggnader, till och med nu 50 [för]utom flera reparationer har jag sedan den tiden i alla rikets provinser även som i Finland förrättat, alltid erhållit ett gott lovord av vederbörande” skriver han i ett brev till MA 1835 (19 juni). Under de följande åren fram till sin död byggde han ytterligare drygt 30 orglar. 72 orglar är belagda men hans egen uppgift om 50 redan år 1835 talar för att det totala antalet kan ha varit omkring 80, av vilka 20 är bevarade. Sitt mästerverk byggde S i Lunds domkyrka 1831–36. Med 61 stämmor och fyramanualer var orgeln den största som dittills byggts i Skandinavien. Den ombyggdes senare, men ca 20 stämmor är bevarade och återanvända i den nuvarande orgeln från 1934. Bland övriga större orgelverkkan nämnas den ännu bevarade orgeln i Trefaldighetskyrkan i Karlskrona 1827, orgeln i Kristine kyrka i Gbg 1826 (bevarad i ombyggt skick i Stafsinge kyrka), Kungsholms kyrka i Sthlm 1831, Landskrona 1832, Kalmar domkyrka 1838, Jacobs kyrka i Sthlm 1840, den bevarade orgeln i Klockrike kyrka i Östergötland 1842 och orgeln i Örebro Nicolai 1843. Flertalet övriga orglar var dock enmanualiga, flera med självständig pedal och en monumentaldisposition, som de bevarade orglarna i Östervåla 1825, Hammerdal 1828, Haraker 1830, Ramnäs 1833, Gryt i Östergötland 1835, Norrköping Johannes gamla kyrka 1835 och Roslagsbro 1838. Bland hans talrika mindre orgelverk med sex–sjustämmor och bihangspedal kan nämnas de bevarade orglarna i Lycke 1826, Arnö 1828, Adelsö och Rasbokil 1829 och Burträsk 1839 (sedan 1903 i Kalvträsk).

I sin verkstad utbildade S ett flertal orgelbyggare som senare arbetade vidare ihans anda. En av de mest betydande varJ G Ek, som i Torp i Medelpad byggde ett stort antal orglar i S:s tradition. En annan var Emanuel Söderling, som 1833 med sina två bröder bildade den framgångsrika Göteborgsfirman J N, E & C Söderling, där S:s influenser kom att integreras i en mångårig produktion.

S begagnade sig även av underleverantörer för viss tillverkning. Det gällde t ex tungstämmor (utom uppsatserna) till bl a domkyrkoorgeln i Lund, som tillverkades av J G Ek, klinkor till väderlådor, andragsvinklar,”angelvinklar med tapp i ena ändan”,vändarmar och trampaxlar; svarvade registerandrag och stolpar som var svarvade på ändarna (troligen rasterposter).

Trots sin ställning som landets främste orgelbyggare och en till synes aldrig sinande ström av beställningar råkade S mot slutet av 1830-talet i ekonomiska svårigheter. Han förklarade sig till slut själv oförmögen att förvalta sina enskilda angelägenheter och anhöll om att bli satt under förmyndare. Till sådana förordnade justitiekollegiet hans hustru och en skräddarmästare. Med S:s instämmande begärde dessa i jan 1842 hos rådhusrätten att samtliga kreditorer skulle kallas och vid sammanträde hos rätten i aug förelåg förteckning över boets samtliga tillgångar och skulder. Den digra konkursakten ger en detaljrik bild av pågående åtaganden, affärsförbindelser, ekonomiska transaktioner och även privata förhållanden kring företaget. Där framgår att S förlorat pengar genom olyckshändelser och andras konkurser, men också genom egna brister i administrativa och juridiska rutiner – felbedömning av kostnader, oförsiktiga kontrakt m m.

Personligen var S dock enligt samtida vittnesbörd hederlig, noggrann och driftig. Till detta kom hans musikaliska begåvning. Han var den förste att spela offentligt på den nya orgeln i Lunds domkyrka, vilket skedde vid det solenna tillfälle 1836 då kronprins Oscar i sällskap med flera kungliga besåg kyrkan. C G Brunius (bd 6) kunde intyga att ”han varit i sina åtaganden en bottenärlig man, och att han mången gång förtjust oss med sitt orgelspel”.

Under sin relativt korta verksamhet höll S i stort sett fast vid den orgeltyp han engång utvecklat, även om dispositionerna varierades inom den givna ramen. En viktig teknisk innovation som han lanserade är användning av valsad i stället för hyvlad plåt i metallpiporna. Att S hade kännedom om den kände orgelteoretikern J G Töpfers Die Orgelbaukunst (1833) är sannolikt, eftersom han i ett brev nämner dennes Teori om orgelverksbyggnaden. Några belägg för att han själv skulle ha tilllämpat dennes teorier finns dock inte. Som orgelbyggare blev S högt uppskattad av sin samtid, och framstår fortfarande som en av de största inom sv orgelbyggnadskonst. Med utgångspunkt i det sena 1700-talets Stockholmstradition och den tyska förromantikens massivitet och perfektion utvecklade han en orgeltyp som passade samtidens nya musikaliska och liturgiska behov och empirens rymliga, ofta monumentala kyrkorum. Hans orglar imponerar genom sin professionalitet vad gäller såväl helhetskoncept som detaljarbete och materialval. I klangligt avseende företräder de en nyorientering bort från den klassiska orgelns briljans och polyfona skärpa mot en mera grundtonig, additiv klangestetik som har mycket gemensamt med empirens arkitektur och möbelkonst. De djupa basregistren i 16- och 8-fotsläget bildar ett dominerande och stabilt fundament, flöjterna är fylliga och täta och rörverken ofta mycket kraftfulla. Höga övertonsstämmor är sällsynta; även stora verk disponeras ofta utan mixtur.

S avled hemma hos organologen och prästen C L Lindberg i Kumla i Närke, därhan påbörjat en ny orgel, och begravdes på Kumla kyrkogård. Lindberg prisade hans skönhetssinne, snille och samvetsgrannhet,och senare bedömare har framhållit S:s musikaliska begåvning och mönstergilla intoneringskonst: ”Ingen har bättre än han kunnat giva åt orgeltonen den mjuka avrundning, som förlänar densamma den rätta, högtidsmässiga stämningen.”

Författare

Axel Unnerbäck

Källor och litteratur

E Ericis arkiv, F V, vol 11–12 samt RAÄ-SHMM:s ämbetsarkiv 2, F I, i ATA. MA:s prot, AIa:5–7 (1819–1824) o 11 (1835), MA:s arkiv i Statensmusikbibl. Hovkontorets brevböcker, E I: 81–82, SlA. Passhandl:ar i Skråarkivet (Orgelbyggare), NordM. Sthlms magistrat o rådhusrätt, C 5a: vol 13 (1839–1843) o F 6g: vol 4 (1814–1845), SSA.

A Adell, Data o acta till Söderköpings St Lars kyrkoorglars hist (Sv gudstjänstliv, 1942, nr 2); C G Brunius,Nordens äldsta metropolitankyrka: eller hist o arkitektonisk beskrifn om Lunds domkyrka (1854); D Edholm, Orgelbyggare i Sverige 1600–1900 o deras verk (1985); E Erici o A Unnerbäck, Orgelinventarium: bevarade klassiska kyrkorglar i Sverige (1988); C L Lindberg, Handbok om orgverket (1861); N PNorlind, Orgelns allm hist (Handbok om orgeln, 2,1912); J Sjögren, Orgelverken i Västerås stift (1952); G Wahlström, Orglarna i Lunds domkyrka (1977); B Wester, Från klassicism till romantik: en studie översv orgelbyggnadskonst 1820–70 (Sv tidskr för musikforskn1953); W Åhlén, S:t Jacobs kyrkoorgel 1644–1930 (1930); R Öhman, Orgelbyggare i Vingåker (Årsskr för Västra Vingåkers hembygdsfören, 2006). – Pehr S: E Ericis arkiv, F V, vol 11–12, ATA. Hall- o manufakturrättens arkiv, B III: 51 (1810), SSA. Erici o Unnerbäck, a a; S Hedar, Näshulta kyrka (1949); Lindberg, a a; Norlind, a a; E Sidenbladh, Urmakare i Sverige under äldre tider, ed E Sidenbladh (1918); Sofia Magdalenas toilettestol (www.kungahuset.se/dekungligaslotten/stromsholmsslott/slottet/samlingarna); Urmakare o klockor i Sverige o Finland, ed G Pipping m fl (1995).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr Zacharias Strand, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20320, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel Unnerbäck), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20320
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr Zacharias Strand, urn:sbl:20320, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel Unnerbäck), hämtad 2024-04-18.