Biografi

Sundelin (Norrlandssläkten), släkt, vars äldste kände stamfader var Nils Eriksson S (1725–1805), född i Jokkmokk av samiska föräldrar och från 1775 kyrkoherde i Arjeplog.

Yngste son till S var Johan Nikolaus (Nils) S (1770–1822), som 1807 efterträdde fadern som kyrkoherde i Arjeplog och också blev distriktsprost över Södra Lappmarken. Han sades ha haft ”en sällsynt makt över sina åhörares sinnen” och ansågs höra till lappmarkens bästa prästmän. Från fyra av Nils S:s söner med Anna Brita Nordlund stammar olika släktgrenar.

Sonson till S i den andra släktgrenen var Johan August Immanuel (Manne) S (1841–1909), född i Vilhelmina, som efter skolgång i Umeå och Härnösand 1860 inskrevs som student vid UU. Manne S avlade teologisk examen 1862 och prästvigdes följande år i Sthlm. Efter kortare tjänstgöring i Frostviken och Östersund blev han 1864 brukspredikant vid Graningeverken. Två år senare blev S vice pastor i Härnösand där han 1869–80 var komminister. Han var mycket engagerad i skolväsendet och var 1872–76 också folkskoleinspektör i Ångermanlands östra och södra kontrakt samt 1872–79 ledamot i styrelsen för Västernorrlands läns dövstumskola.

S avlade 1873 pastoralexamen och var från 1880 till sin död kyrkoherde i Jönköping. Även här engagerades han som inspektor för ett flertal skolor. Från 1882 var han dessutom kontraktsprost i Tveta kontrakt. S utnämndes 1897 till teol dr. Han representerade stiftet vid de allmänna kyrkomötena 1893, 1898, 1903, 1908 och 1909. Det sistnämnda hölls i Sthlm, dit S hade rest trots en vacklande hälsa och trots att hans hustru avlidit några dagar tidigare. Efter mötets invigning insjuknade han och avled efter kort tid på Ersta sjukhus.

S gjorde sig känd som en benådad predikant redan som ung, då han reste runt i Västerbottens kust- och lappmarksocknar för att uppta s k viaticum, pengar eller andra medel att finansiera sina studier med. Gåvan som förkunnare och själasörjare var S till stor hjälp under hela hans verksamma liv, inte minst vid den första tjänstgöringen i Frostviken där han åstadkom stark väckelse i en församling som beskrivits som en ”föga upparbetad andlig vildmark”. Anställningen 1864 i Graninge blev hans första ordinarie; han ingick samma år äktenskap med Fanny Gröndahl.

S blev mycket uppskattad under sina år i Härnösand och var en uppburen talare i hela Ådalen; han predikade gärna även utanför staden. Som kyrkoherde i Jönköping ställdes S inför stora utmaningar. De frikyrkliga rörelserna hade där vunnit många anhängare som tog uttalat avstånd från statskyrkan och dess präster. S erkände ödmjukt kyrkans brister men lyckades också framhålla hennes goda sidor och allt fler ortsbor, såväl frikyrkliga som religiöst likgiltiga, kom för att lyssna på hans förkunnelse. Den omfattande enskilda själavård han ägnade sig åt bidrog också till den statskyrkliga renässansen på orten, och Sofia kyrkas tillkomst 1888 var i mycket hans förtjänst. Med sina bibeltrogna men samtidigt personligt färgade predikningar lockade S även de unga församlingsmedlemmarna, och han höll kontakt med gamla konfirmander i decennier.

Bror till S var Uno Robert Ferdinand S (1847–96), som 1867 inskrevs vid UU, 1872 blev fil kand och fil dr samt 1876 teol kand. Han prästvigdes 1878, avlade följande år pastoralexamen och var 1881–86 e o professor i dogmatik och moralteologi vid UU, och från sistnämnda år till sin död professor i kyrkohistoria där. Robert S blev 1890 förste teol professor och domprost, och promoverades till teol dr vid jubelfesten 1893. Han var kyrkoherde i flera av Uppsalas prebendepastorat: 1881–88 i Hagby och Ramsta, 1888–91 i Danmarks och därefter till sin död i Vaksala. S var också under tre olika läsår teologiska fakultetens dekanus.

S intresserade sig mycket för kristendomens roll i sociala sammanhang, ett återkommande ämne i hans skrifter, och var i likhet med sin bror engagerad i frågan om en utveckling av den personliga själavården. Han förordade därför ett ökat användande av lekmän i församlingsarbetet, och arbetade tillsammans med Ebba Boström (bd 5), Samariterhemmets grundare, för att få fler diakonissor anställda i församlingarna. S var 1895 en av initiativtagarna till Kyrklig tidskrift och tillhörde livet ut dess redaktion, men medverkade också i åtskilliga andra tidskrifter och tidningar. Hans och hustrun Charlottas hem var under 1880- och 90-talen en andlig samlingsplats, präglad av den lågkyrkliga väckelsens fromhet, och S ansågs i hög grad ha påverkat fromhetslivet inom sin tids nya prästgeneration.

Son till S var Nils Gustaf Uno S (1886–1926), som 1906 avlade mogenhetsexamen i Uppsala, 1911 blev fil kand, året därpå fil mag, 1916 fil lic och följande år fil dr. Han var 1917–18 docent i geologi vid UU, och 1921–25 lektor i biologi och geografi vid folkskoleseminariet i Falun. Uno S var en av de studenter som drogs till Rutger Sernanders (bd 32) stimulerande seminarium, och under dennes ledning gjorde han de studier av torvmarker som hans avhandling (1917) byggde på. Han intresserade sig främst för kvartärgeologi och torvmosseforskning och hans kärlek till arbetsuppgifterna var närmast lidelsefull. S hade svårt att begränsa sig – han sades inte kunna ” tygla sitt begär” att utreda varje liten fråga även om den saknade betydelse för helheten – men publicerade trots detta och trots att han avled relativt ung flera värdefulla studier.

Bror till S var Robert Uno Johannes S (1887–1944), som 1906 blev student och 1912 teol kand vid UU. Han prästvigdes samma år, var under de följande två åren pastor i Gbg, 1914–19 bitr pastor vid Samariterhemmet i Uppsala, 1919–25 pastorsadjunkt och 1925–28 kyrkoadjunkt i Oscars församling i Sthlm. Sistnämnda år blev Robert S bitr pastor vid Ersta diakonissanstalt och pastorsadjunkt i Sofia församling. På grund av svår reumatism fick han aldrig ordinarie tjänst utan måste 1943 förtidspensioneras.

Efter uppväxten i det utpräglat religiösa hemmet, som hos honom väckte ett intresse för mission, följde för S en period av tvivel. Han övervann dem dock och utvecklades på samma sätt som Manfred Björkquist (bd 4), som han lärde känna i början av sin studenttid, i riktning mot en individuell pietism. 1907 hölls i Huskvarna det studentmöte som brukar ses som startpunkten för den ungkyrkliga rörelsens genombrottsfas, i vilken S, Björkquist och Axel Lutteman (bd 24) kom att spela de centrala rollerna. Dynamiken mellan de tre, där S representerade det fördjupade fromhetslivet, var avgörande för rörelsens utveckling i det tidiga skedet. S hämtade viktiga intryck av den kyrkliga pietismen, pingstväckelsen och den internationella missionsväckelsen bland studenter – han kände fortfarande ett missionärskall – och dessutom av en frälsningsupplevelse 1908 som påverkade honom själv starkt och som fick betydelse för hela rörelsen.

Trots sin svåra sjukdom gjorde S stora insatser för den personliga själavården. Han var 1932–44 sekreterare i Sthlms kyrkliga sjukhusråd, och från 1930 utgivare för tidskriften Ljus och kraft, som riktade sig till sjuka.

Bror till Uno och Robert S var Karl Gustav Uno S (1889–1952), som efter studentexamen 1909 praktiserade i jordbruk. Han genomgick 1911–13 Ultuna lantbruksinstitut och studerade därefter vid UU 1913–14. Under de två följande åren förestod Gustav S Sveriges utsädesförenings östgötafilial och var 1916–27 förste assistent vid föreningens huvudanstalt i Svalöv. Under åren där var han samtidigt extra lärare vid Fridhems folkhögskola och lantmannaskola, och 1922–24 därtill lärare vid Svalövs fortsättningsskola. S inledde dessutom 1925 studier vid LU, blev följande år fil kand och 1932 fil lic. 1927 blev S tf föreståndare och 1933 föreståndare och professor för avdelningen för jordbruk och växtodling vid Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet i Sthlm. Efter dess omorganisation till Lantbrukshögskolan innehade han samma poster vid Anstalten för jordbruksförsök där.

S blev 1938 ledamot av LA och var under 1930-talet sakkunnig i flera jordbruksutredningar. På grund av sitt arbete reste han mycket och kom därigenom i kontakt med jordbrukare i hela landet. Genom radioföredrag och på möten blev S ännu mer känd, och vid riksdagsvalet 1948 kandiderade han för Bondeförbundet.

S stod bakom viktiga undersökningar rörande växtodling och växtförädling och publicerade ett större antal böcker och artiklar inom sitt område. Han var också religiöst och socialt engagerad. Från att ha varit ”söndagskristen” blev han i vuxen ålder djupt gripen av Oxfordgrupprörelsens väckelse och gjorde sig därefter känd också som något av en religiös förkunnare, bl a genom morgonböner i radio och som initiativtagare till en konferens för bönder och arbetare.

Yngste bror till de tre föregående var Fredrik Ferdinand Uno S (1894–1973), som 1918 blev med kand i Uppsala, 1925 med lic i Sthlm och 1941 med dr i Uppsala. 1926–32 var Fredrik S underläkare vid Malmö allmänna sjukhus och från 1932 överläkare vid Pensionsstyrelsens sjukhus i Nynäshamn, en kuranstalt. Han gjorde studieresor till nervkuranstalter i Danmark och medverkade 1939 som Sveriges representant i internationella balneologkongressen i Liège. S ägnade sig i sin forskning främst åt reumatiska sjukdomar, möjligen påverkad av brodern Roberts öde, och hans avhandling om guldsaltbehandling av ledgångsreumatism fick internationell uppmärksamhet.

Pensionsstyrelsens verksamhet syftade till att minska invaliditetsrisken hos reumatiker, och S förespråkade ett mer omfattande institutionellt omhändertagande av reumatiskt sjuka för att dessa skulle kunna komma i åtnjutande av inte minst guldbehandlingen, som visat sig ge höggradig förbättring. Han anlitades som sakkunnig vid utvecklandet av reumatologiska avdelningar vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och KS och var 1948–51 ordförande i Svenska reumatologiska föreningen; han var även ledamot av utländska sällskap.

Brorsons son till Manne och Robert S var Åke S (1913–88), som efter realexamen i Sthlm 1930 utbildade sig till byggnadsingenjör. Han var arbetsledare vid firman Birger Kock ab 1935–41 och anställdes sistnämnda år i Statens utrymningskommission då han också blev reservofficer. S blev 1944 förste byråinspektör vid Civilförsvarsstyrelsen och var 1945–47 byråintendent där. Han var 1947–48 förste revisor i Statens sakrevision och från 1948 generaldirektör vid Civilförsvarsstyrelsen. Under åren som byråintendent, omedelbart efter kriget, var S verkställande tjänsteman i den svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet och utsågs att uppföra ett barnsjukhus nära Warszawa. Trots de besvärliga omständigheterna lyckades S väl med uppdraget och sjukhuset blev färdigt på kort tid, något som meriterade honom för tjänsten i civilförsvaret.

S:s gärning blev delvis pionjärens. Han var vid tillträdandet landets yngste generaldirektör, likaså var Civilförsvarsstyrelsen tämligen nyinrättad. Den var ett led i det arbete med att organisera och samordna ett mer heltäckande försvar som inleddes i stora delar av västvärlden efter andra världskriget. Målen för det nya ”totalförsvaret” var högt satta vilket för den civila delen innebar att utbildningsprogrammet utökades och att utbildningstiden för bl a befäl förlängdes. S byggde under sin långa chefstid upp ett civilförsvar som blev en förebild för flera andra länder. Han spelade också en ledande roll inom nordiskt samarbete.

S var engagerad i scoutrörelsen och utsågs 1949 att efterträda Folke Bernadotte som ordförande i Svenska scoutrådet. – S:s arkiv förvaras i KrA.

Författare

Lena Milton

Källor och litteratur

Allmänt: Härnösands hm; SMoK; Sv släktkal 1938 (1937).

Manne S: Växjö hm, 7 (1932).

Robert S (d 1896): UUM (1896).

Uno S: L v Post, U S: ett minnesord (Geologiska fören:s i Sthlm förhandl:ar, bd 48, h 3, 1926).

Robert S (d 1944): T Aronsson, Den unge Manfred Björkquist (2008); Manfred Björkquist: visionär o kyrkoledare, ed V-A Grönqvist (2008).

Gustav S: G S 50 år (St-T 5 okt 1939); G S död (SvD 30 juli 1952).

Fredrik S: H Bergstrand, Sv läkaresällsk 150 år (1958).

Åke S: Civilförsvaret har fått ny chef (SvD 1 juli 1948); Fäderneslandets försvar: KrVA 1796–1995, ed R Kjellander (1996); M Hjort, ”Nationens livsfråga”: propaganda o upplysn i försvarets tjänst 1944–1963 (2004); Sv officersprofiler under 1900-talet, ed G Artéus (1996); Å S död: byggde upp ett nytt civilförsvar (DN 8 nov 1988).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sundelin, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34702, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34702
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sundelin, släkt, urn:sbl:34702, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2024-04-23.