Meriter

Svanholm, Set Karl Viktor, f 2 sept 1904 i Västerås, d 4 okt 1964 i Nacka. Föräldrar: predikanten Karl Viktor S o folkskollärarinnan Beda Hedvig Laura Swanström. Studentex vid h a l i Västerås 13 maj 22, organist i Tillberga, Vm, 22, tf folkskollärare, organist o klockare i Säby, Vm, 24, ord 26–29, dirigent för Säby manskör 24–29, organist- o kyrkosångarex i Västerås 25, folkskollärarex i Strängnäs 4 juni 26, organist i Strömholms slottskapell 27–29, elev vid Musikkonservatoriet i Sthlm 27–29, kyrkosångarex 28, musiklärarex där 29, musikpedagogiska studier i Tyskland, Österrike o Frankrike periodvis 29, 30, 31 o 34, kantor o kördirigent i Jakobs förs, Sthlm, 29–49, lär i elementar- o kyrkosång vid Musikkonservatoriet 30–40, tf lär i solo- o ensemblesång där 34–36, elev vid K teaterns elevskola 30, extra solist vid K teatern 31–36, solist där 37, andre dirigent för Sthlms stifts kyrkosångsförb 33–43, adjung led av Kyrkosångens vänners centralkomm 33–43, ordf i körsektionen där 36–46, ordf i styr för Nacka folkliga musikskola 46, hovsångare 46, konserter o operaengagemang i Danmark, Tyskland, Belgien, Storbritannien, Österrike, Ungern, Italien, Brasilien, Argentina o USA, engagerad vid Metropolitan Opera i New York 46–56, VD o teaterchef vid K teatern 1 juli 56–63. – LMA 53, Litt et art 57.

G 7 sept 1934 i Sthlm, Engelbr, m operasångerskan Nini Jenny Inga Fredrika Högstedt, f 20 aug 1909 där, Maria, d 13 juni 1998 i Nacka, Saltsjöbaden, dtr till kammarrättspresidenten Karl-Henrik Mauritz H o Elma Anna Beata Carlsson.

Biografi

Set S var mellanbarn i en brödraskara om tre och lärde sig redan under sin uppväxt att spela orgel av sin far och medverkade i musicerandet i Tillberga kyrka. Efter skolgång och militärtjänst engagerades han i Säby som folkskollärare, klockare och organist. Han tog även över som dirigent för Säby manskör och gjorde denna känd långt utanför socknen. S behöll livet igenom starka band till hembygden och försummade inte att framträda där i olika musikaliska sammanhang.

S:s musikaliska fallenhet och ambitioner tog honom 1927 till Stockholm där han vid Musikkonservatoriet antogs som en av fyra elever till operachefen och sångpedagogen John Forsell (bd 16). De övriga var Jussi Björling, Joel Berglund och Ninni Högstedt, som senare blev S:s hustru. Han influerades starkt av Forsell att hålla sig till barytonfacket. Efter utbildningen delade S sin tid mellan Musikkonservatoriet, där han undervisade, och Jakobs församling, där han kom att leda kören under många år.

S debuterade 1930 på Kungl teatern som Silvio i Leoncavallos I Pagliacci. Efter ett par säsonger som baryton växlade han, delvis inspirerad av sin hustru, röstfack till tenor och debuterade 1936 som Radamès i Verdis Aida. Därefter följde rollerna i snabb takt: Max i Webers Friskytten, Don José i Bizets Carmen och de två Wagnerrollerna Lohengrin och Siegmund (Valkyrian).

Den nyvordne tenoren uppmärksammades snart av dirigenten Bruno Walther som bjöd in honom till Wiener Staatsoper. Gästspelet 1938 blev en stor framgång och ytterligare framträdanden i Wien, Graz, Salzburg, München och Prag befäste S som en stor favorit hos publiken, i pressen och bland tidens stora dirigenter. Musikagenter ville redan 1940 ta honom till USA, men förutom framträdanden på hemmascenen i Stockholm koncentrerades S:s utländska karriär de närmaste åren till den europeiska kontinenten, framför allt tyska scener. Repertoaren växte under dessa år snabbt till att omfatta de flesta stora Wagnerroller, likaså Straussroller och ett par italienska partier i Verdis Otello (titelrollen), Aida (Radamès) och Leoncavallos Pajazzo (Canio).

Wagner stod i fokus och S skaffade sig renommé som en av de främsta i sitt fack. Han uppträdde under kriget på tyska scener och tvekade inte att bevista och medverka vid rent propagandistiska evenemang, t ex krigsfestspelen i Bayreuth 1942. Detta trots att S var medveten om den svåra situationen främst för judar, bl a genom kontakten med sin judiske impressario Wilhelm Stein. En stark bevekelsegrund för S:s agerande var också den ekonomiska då han uppbar bland de högsta arvodena på operascenerna i Berlin, Wien och Budapest.

Denna fas av karriären besvärade dock inte Svanholm efter kriget då han med Steins hjälp vidgade sin verksamhetskrets till att omfatta framför allt USA men även Sydamerika. Debuten på Metropolitan Opera i New York skedde med titelrollen i Siegfried och hyllades av såväl publiken som de stora tidningarnas musikrecensenter. S anlände till en scen där svenska operasångare som Göta Ljungberg (bd 23), Nanny Larsén-Todsen, Karin Branzell-Eduardsen (bd 6), Kerstin Thorborg och Jussi Björling haft framgångar. Han välkomnades framför allt i Wagnerrepertoaren, där han kom att avlösa dansken Lauritz Melchior som dominerat Wagnerföreställningarna under ett par decennier. S berömdes för sin musikaliska disciplin, sitt slanka yttre och sina temperamentsfulla gestaltningar, vilka bröt med en viss slentrian i kollegans framträdanden.

Under tio år tillhörde S stöttepelarna i Metropolitan Operas ensemble. Han framträdde 132 gånger i en allt bredare repertoar som kom att omfatta även karaktärsroller som Herodes i Richard Strauss Salome och utflykter i det mer komiska facket, t ex Eisenstein i Johann Strauss Läderlappen. Till S:s svenska kollegor under dessa år hörde Jussi Björling. Tenorernas repertoar skilde sig åt, men båda åtnjöt samma status och fick lika höga gager som tidens andra stora operaartister.

Vistelserna i USA gav S många kontakter inom musik- och kulturlivet i stort. Han rörde sig vant i kretsen av kollegor, dirigenter, musikagenter och operachefer, bl a Rudolf Bing, och skaffade sig åtskilliga erfarenheter som senare kom till nytta under chefsperioden på Kungl teatern i Stockholm. Under 1950-talet framträdde S även på Covent Garden i London och La Scala i Milano i föreställningar som tack vare radioupptagningar blivit skolexempel på Wagnertolkningar.

S:s turnéliv medförde återkommande och långa perioder av bortavaro från familjen i Stockholm. I makarnas omfattande korrespondens blandas intrycken från det konstnärliga livet med vardagliga bestyr och längtan till hemmet. En annan sida av framgången var den stora korrespondensen med beundrare som i flera fall varade under decennier och tillsammans med recensioner, kontrakt och annat material sparades av S och idag ingår i hans omfattande arkiv.

Under sin karriär kom S att samarbeta med de flesta av tidens stora inom opera. Under de första åren som tenor lärde han mycket av dirigenten Heinz Tietjen. Bland dirigenterna märks även Arturo Toscanini, Eugen Ormandy och Bruno Walther. Omtalade är föreställningarna med partners som Kirsten Flagstad, Helen Traubel, Astrid Varnay och den unga Birgit Nilsson på världens stora scener. När Flagstad gjorde några av sina sista framträdanden med kommersiella inspelningar medverkade S på hennes önskan, bl a som Siegmund och Siegfried.

S:s röst beskrivs oftast som en stämma av stål, en tydlig s k hjältetenor som framför allt passade för de stora och krävande Wagnerrollerna. Repertoaren var emellertid bredare än så och omfattade roller som Otello, Manrico (Verdis Trubaduren), Calaf (Puccinis Turandot) och Simson (Saint-Saëns Simson och Delila) samt karaktärsroller som Herodes och Aegisth i Richard Strauss Salome respektive Elektra. Även nyskriven musik tilltalade S och i den modernare repertoaren medverkade han t ex i Stockholmsuppsättningen av Benjamin Brittens Peter Grimes, den första utanför England. Detta hindrade emellertid inte S från att framträda i annan repertoar, inom såväl opera som konserter.

S gjorde under sin karriär åtskilliga kommersiella inspelningar tillsammans med tidens stora sångare, framför allt avsnitt ur Wagnerrepertoaren, innan genomslaget kom för kompletta operor på LP-skivor. Därefter har emellertid ett stort antal inspelningar från radiosändningar och interna upptagningar från olika operascener publicerats. Det är därför lätt att idag bilda sig en god uppfattning om S:s storhet både i studion och under föreställningar. De senare ger naturligen en mer autentisk bild av inlevelse och den uthållighet som S kunde visa i Wagnerrepertoaren.

Recensionerna var under S:s hela karriär överlag positiva. Inte minst uppskattades hans stora musikalitet, hans förmåga till frasering och respekt för notvärden. S:s sceniska framträdanden kännetecknades av intensitet, om än ibland parad med en viss bundenhet i agerandet. Hans slanka och vältränade figur kom till sin rätt i roller som kräver ungdomlighet och ställer höga krav på uthållighet. Såväl rollporträtt som inspelningar vittnar om detta och om förmåga att variera uttrycken.

S utsågs 1956 till chef för Kungl teatern i Stockholm, att efterträda sångarkollegan Joel Berglund. Därmed inleddes en framgångsrik period i operans historia som av flera beskrivs som en guldålder. S initierade omgående ett förändringsarbete och moderniserade repertoaren med introduktioner av verk som Alban Bergs Wozzeck och Igor Stravinskys The rake’s progress. Nationalscenen öppnades även för beställda verk av Karl-Birger Blomdahl, Sven-Erik Bäck, Ingvar Lidholm och Lars Johan Werle. Nyskapande möten mellan regissörer, författare, kompositörer och koreografer ägde rum i Blomdahls Aniara och Verdis Maskeradbalen med ny svensk text av Erik Lindegren (bd 23). En annexscen inrättades tillfälligt på Blancheteatern för introduktion av bl a Benjamin Brittens Turn of the screw. Även den övriga repertoaren förnyades. Wagners Nibelungens ring började sjungas på tyska, och nya svenska och utländska artister knöts till ensemblen. Från Metropolitan tog S även med sig idén att göra opera tillgänglig för en större publik genom återkommande radiosändningar.

Uppdraget som teaterchef begränsade S:s framträdanden som sångare till ett antal föreställningar på Kungl teatern och ett antal gästspel i Europa. Han var dock aktiv ända tills han insjuknade i en obotlig hjärntumör. Efter en tids sjukdom avled han i hemmet 1964.

S var – till skillnad från andra sångare som uppträtt i Tyskland under kriget – framgångsrik i att omgestalta sin egen historia. I det i övrigt mycket noggrant sparade materialet i S:s arkiv är dokument och bilder från Tysklandsåren till stor del bortrensade. Ny forskning av D Godor och M-L Rodén har dock lyckats problematisera hans biografi.

Författare

Alexander Husebye

Arkivuppgifter

S:s arkiv (209 vol: korrespondens, pressklipp, musik, bilder m m) i Västerås stadsarkiv. Handl:ar (fotografier o klipp) även i Statens musikverk. – Brev från S i KB (bl a många till Anna Levertin o Ester Levertin).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (arrangemang): [A G] Vogler, Hosianna. Blandad kör, orgel och trumpeter. Arr.: S S, A Öhrwall. Sthlm: Sveriges körförbund, 1987. 1 partitur (4 s.) [Någon eventuell tidigare utgåva har ej gått att belägga.]

Översatt: D Buxtehude, Jesus är min hägnad. Kantat för 2 sopraner och bas med 2 violiner, faggot (cello) o. generalbas. [Rubrik.] Västerås: Norbergs musikförl, cop 1932. 1 körpartitur. (4 s). [Norbergs musikförlag, 513. Kolofon: Svensk översättning sammanställd i huvudsak efter Gamla sv. ps. (av år 1695) n:r 266 och Sv. ps. n:r 216 av S S. Senare nytryck finns, sannolikt från 1972.] – D Buxtehude, Oss födder är en frälsare. Kantat för fyrstämmig kör, fyra stråkinstrument och orgel. [Rubrik.] Västerås: Norbergs musikförl, [cop 1932?]. 1 körpartitur. (7 s). [Norbergs musikförlag, 677. Kolofon: Sv. översättning av S S. Senare utgåva, troligen 1972: Mantorp: Noteria, [1], 7 s (nr 677). Denna utgåva liksom en senare daterad 1974 (Klockrike: Noteria) har titelblad och omslag.] – Julsång. (Översättning av S S.) Obekant mästare, omkring 1600. Sthlm: Nordisk musikförl, 1934. 1 partitur. [N.M.S., 1153.] – D Buxtehude, In dulci jubilo. (Svensk övers. efter gamla sv. ps. 130) av Set Svanholm. [Rubrik.] Västerås: Norbergs musikförl, [cop 1936?]. 1 körpartitur. (3 s). [Norbergs musikförlag, 579. Senare nytryck finns, åtminstone från 1962 och 1981.] – H Schütz, Den heliga nattvarden. Sv. övers. av S S. Västerås: Norberg, 1960. 1 körpartitur.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 23 febr 1956, nr 83, o 5 juli 1963, nr 92, i RA. S:ska saml:arna, vol B 1:a, b o c (korrespondens), B 2 c: 2–3 o B 5: 1–13 (pressklipp), Västerås stadsarkiv. Metropolitan Opera archives (tidn:klipp, korrespondens, repertoar- o löneböcker 1946–1956 samt rollstatistik, digitaliserat på www.metopera.org/archives, 22 jun 2015).

Q Eaton, S S acclaimed in America (American Swedish Weekly, mars 1947); D Godor o M-L Rodén, Mästersångaren från Västerås: Set Svanholm (2015); P Jackson, Saturday afternoons at the old Met: the Metropolitan Opera broadcasts 1931–1950 (1992); dens, Sign-off for the old Met: Metropolitan Opera broadcasts 1950–66 (1997); Metropolitan Opera annals: a chronicle of artists and performances, ed W H Seltsam (1947); M-L Rodén o Daniele D Godor, S S: spår av en mångsidig kulturgärning (Arkiven sjunger: nedslag i sv musikhist, RA:s årsbok 2011); Schoolmaster becomes Siegfried (New York Times 8 dec 1946); S scores in Wagner opera (New York Times 15 jan 1949); S S (Opera News 3 april 1950); Sveriges studenter 1900–1935: Dalarna… Västmanland, ed B Söderberg (1950); Väd 1951 (1950) o 1963 (1962). – Nekr över S i Opera News 5 dec 1964.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Set K V Svanholm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34772, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alexander Husebye), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34772
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Set K V Svanholm, urn:sbl:34772, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alexander Husebye), hämtad 2024-04-20.