Meriter

3 Swartz, Edvard Mauritz, sysslingbarn till S 2, f 15 feb 1826 i Sthlm, Ad Fredr, d 14 dec 1897 där, Hovf. Föräldrar: revisorn i kammarrätten Olof Carl S o Maria Jacobina Eleonora Lemon. Elev vid Kungl teatern 1 mars 39, elev o aktör vid Mindre teatern 45, aktör vid Kungl teatern hösten 53–våren 81, premiäraktör 53, erhöll livstidsengagemang där 1 juli 64. – Litt et art 73, SA:s mindre guldmedalj 76.

   G 5 aug 1854 i Sthlm, Jak o Joh, m skådespelerskan Rosa Alfonsina Clementina (Clementine) Fehrnström (se ovan, s 412), f 15 feb 1835 i Uleåborg, Finland, d 13 dec 1923 i Täby, Sth, dotter till skådespelaren Johan Robert F o Augusta Fredrika Grönlund.

Biografi

Edvard S bodde och verkade i Stockholm hela sitt liv. Fadern, som var revisor, gick bort när sonen bara var sju år, och farfadern var den berömde naturforskaren Olof S (S 1). Säkert hade släkten tänkt sig en akademisk bana för S, men redan under skoltiden vurmade han – inspirerad inte minst av den teaterintresserade modern – för skådespeleriet och tretton år gammal antogs han som elev vid Kungl teatern. Studierna gick dock trögt. I skolan framstod S inte alls som någon begåvning. Hans röst var svag och klanglös, hans hälsa vacklande – de dåliga lungorna skulle bli ett bekymmer livet ut. I ett elevframträdande i april 1843 befanns hans spel i Henrik Hertz Inqvarteringen vara beräknat och stelt. Som Paris i Romeo och Julia två år senare var S fortfarande enligt en kritiker konstlad och patetisk. Bättre gick det för honom som Laertes i Hamlet samma år. I den rollen visade han i alla fall ungdomlig eld. Kanske, spekulerade en tidning, var S trots allt ett framtidslöfte.

1845 lämnade S dock skolan för att istället vidareutbilda sig på Mindre teatern vid Kungsträdgården. Den leddes av den berömde skådespelaren och teaterdirektören Olof Ulrik Torsslow och under dennes överinseende fick S göra en rad roller av de mest skilda slag – en utomordentlig skola skulle det visa sig. Enligt Ludvig Josephson (bd 20) lärde Torsslow honom ”det fina, mejslade detaljarbetet som måste förefinnas hos varje verklig skådespelare”. Nu kom också de första framgångarna. S:s Dauphin i Delavignes Ludvig XI uppskattades; hans spel var här varmt, naturligt, utan överdrift. En annan succé blev 1847 rollen som den vansinnige Anton i Emilie Flygare-Carléns (bd 7) Rosen på Tistelön, på teatern kallad Brottslingarne. Intressanta, lidande unga män blev snabbt S:s särskilda område.

1853 erbjöds S av Kungl teaterns nytillträdde chef Knut Bonde (bd 5) att få återvända till fadershuset, vilket han accepterade. I november samma år debuterade han på den kungliga scenen som ingen mindre än Hamlet. Debuten blev sensationell. S kom med något nytt. Så hade ingen tidigare sett Shakespeares danaprins: inåtvänd, mild, nästan barnsligt vek. Frans Hedberg (bd 18) har själfullt beskrivit sina intryck: ”Det är Hamlet lifslevande! Så måste han se ut, denne stackars drömmare, som fick sig pålagdt det gräsliga värfvet att vrida rätt igen den ur led brutna tiden! Nu talar han! Rösten är svag, nästan beslöjad, men hvarje ord hinner fram, tydligt och bestämdt och utan synbar ansträngning till salongens aflägsnaste vrå! Förunderligt!” (Hedberg 1884, s 136).

Här var det alltså inte fråga om fysisk styrka eller häftiga passioner, utan om ett dämpat, tillbakahållet, reflekterande spel, konsekvent och minutiöst genomfört. Så hade inte hans närmaste föregångare, den ståtligt deklamerande Nils Vilhelm Almlöf (bd 1) eller den intensivt bombastiske Georg Dahlqvist (bd 9) framställt prinsen. Stockholmarna förundrades, men övertygades: Hamlet var en melankoliker, en filosof. Så skulle rollen spelas, S hade visat vägen. För många kom han i den att personifiera det fulländade konstnärskapet. Hamlet skulle han också få spela nästan varje år karriären ut.

Redan några månader senare, i mars 1854, kom nästa avgörande seger, rollen som den olycklige lord Rochester i Emily Brontës Jane Eyre. Romanen om den fattiga men stolta Jane, som efter hemska upplevelser på ett barnhem blir guvernant hos den inbundne och avvisande lorden, gjorde enorm succé. Rochester har tagit hand om en föräldralös flicka och visar sig även ha en vansinnig hustru gömd i slottet: det är mycket Jane skall gå igenom innan hon – naturligtvis – kan gifta sig med honom. Stycket spelades i åratal. S och Elise Jacobsson (g Hwasser, bd 19), uppsättningens Jane, hade avgörande del i framgången. Bo Bergman (bd 3) berättar med hjälp av pjästexten: ”När hjälten gjorde sin entré i andra akten – ʼhan är omkring fyrtio år, hans utseende är kraftfullt och allvarligt, nästan dystert, mörkt hår och polisonger, enkel men nobel dräkt, hans sätt att tala är kort, djupt och befallande, hans uttryck har ibland något vilt, men som hastigt förgårʼ – gick det ett sus genom salongen, och damerna togo sig åt hjärtat. Det uppstod en sannskyldig epidemi hos det känslofyllda könet; dagskvickheten döpte den till ʼSwartz-sjukaʼ” (Bergman 1938).

I själva verket var det inte Hamlet utan Rochester som blev skådespelarens populäraste roll dessa år.

1860-talet blev S:s stora årtionde, kulmen på hans karriär, och särskild lycka kom han att göra i Shakespearerepertoaren. Omtalad blev hans insats vid den svenska premiären på Richard II hösten 1863. Pjäsen om den olycklige monarken som efter några politiska missgrepp blir nesligt avsatt och till sist mördad av sin kusin, som själv griper makten, är ett av Shakespeares mest intressanta stycken. Särskilt är det teckningen av titelpersonen som intresserar. Här liksom i Hamlet fick S spela ut hela sitt register. I Talis Qualis (Carl Strandberg, bd 33) recension i Stockholms Dagblad kunde man följa karaktärens dystra utveckling i detalj: ”för den ljungande förtrytelsen, den skärande sarkasmen, den stolta förtröstan, det brutna förtroendet, den krossade självkänslan, den frätande grämelsen, den i gråt sig upplösande sorgen, den stilla undergivenheten och den segrande resignationen – för alla dessa varannan efterträdande stämningar har herr Swartz ett uttryck, alltid konstnärligt nyanserat, allra oftast sant” (24 okt 1863).

Uppsättningens regissör, den danske balettmästaren August Bournonville (bd 5) som gästade Kungl teatern i tre år på 1860-talet och som kom att betyda mycket för S:s konstnärliga utveckling, skriver i sina memoarer att S:s Richard var ”sublim och genialisk” (Bergman 1938, s 121). Han lyckades samla ihop det disparata i personligheten, forma delarna till en trovärdig, helgjuten karaktär – just som i Hamlet. Det imponerade, både på regissören och på kritikerna.

Andra insatser för vilka S rosades var titelrollerna i Byrons aldrig tidigare framförda Sardanapalus 1864, Goethes Egmont och Shakespeares Timon av Athen, båda 1866, det sistnämnda stycket även bearbetat och regisserat av S. Det djärva experimentet att framföra Byron blev en triumf både för den regidebuterande Ludvig Josephson och för S, som ansågs ha förstått att på ett sammanhållande och levande sätt spegla den komplexa personlighet som Byron tecknat. Egmont gav han värme och liv; särskilt i de scener där dialogen krävde skarpsinne var han förträfflig. En viss livlighet och kraft, som också ingick i Egmonts karaktär, efterlystes dock.

Den konstnärligt största triumfen blev kanske Timon av Athen. S:s spel lämnade ingenting övrigt att önska. Han återgav klart och säkert karaktärens veka känslighet, dystra människofientlighet och tragiska godtrogenhet. Även förarbetet med texten prisades – en särskild framgång då uppgiften att utesluta och ändra hos Shakespeare var svår.

En rolltolkning som kritiken stod mer frågande inför var Molières Tartuffe. S hade tagit karaktären på stort allvar, kanske alltför stort. Aftonbladet skrev: ”Den allvarliga uppfattningen gör emellertid herr Swartz’ Tartuffe till en smilande skurk rätt och slätt, en usling som väcker vår harm, det är sant, men icke förmår framkalla ens den ringaste dragning på munnen” (19 sept 1867). Någonting fattades uppenbarligen här, dimensioner i rollen saknades. S var, kort sagt, ingen komiker.

På 1870-talet kom S främst att göra två ytterligare Shakespeare-instuderingar. Hösten 1871 presenterade teatern En vintersaga, i vilken han spelade Leontes, kungen som drabbas av omotiverad svartsjuka. Trots att han fortfarande besvärades av sviterna av en bröståkomma, vilket påverkade hans röst, lyckades S väl gestalta en passionerad känslomänniska. Rolltolkningen sågs som en mästerlig, fulländad kontrast till hans Hamlet.

Ett år senare gav man Richard III, en uppsättning som dock inte rönte uppskattning. Av skådespelarna var S den ende som höll måttet. Han behöll publikens djupa intresse föreställningen igenom och än en gång framhölls hans stora talang. Men den här gången fick S även kritik. Aftonbladets Anders Flodman (bd 16, s 208) skrev: ”Av den demoniska tjusarkraften hos en energisk ond ande, inhöljd i en krymplings gestalt, visade sig intet hos honom; han var en hest väsande, vidrig Tartuffe och därutöver intet” (15 jan 1873). Just de egenskaper hans Hamlet inte hade, kraften, det demoniskt oemotståndliga, överlägsenheten, efterlystes här – Richard var ju något annat än Hamlet. Men de slipade kraftkarlarna låg inte för S.

De sista åren på 1870-talet såg man sällan S:s namn på affischen; den klena hälsan tvingade honom till ständiga sjukskrivningar. I samband med 50-årsdagen 1876 tilldelades han dock SA:s mindre pris – tidigare hade guldmedalj bara förärats en enda skådespelare, (bd 19). I september 1877 spelades under stort jubel och mängder av blomsterhyllningar Jane Eyre för hundrade gången, och i början av 1881 framträdde S för sista gången som Hamlet. Sitt slutliga avsked tog han i maj samma år som Frans I i Scribes Drottning Margaretas sagor. S tycks inte ens som yngre ha deltagit särskilt mycket i societetslivet eller andra offentliga sammanhang, men nu drog han sig helt tillbaka till privatlivet.

Frans Hedberg har klargörande beskrivit S:s arbetssätt: ”Hos honom fick ingenting bero på slump, han förtrodde sig icke åt inspirationens skyhögt stigande, men också lätt stapplande genius, han var reflexionens och detaljstudiets afgjorde anhängare, men han smälte det genomreflekterade innan han gick fram för åskådarne, och han lät aldrig trådarne till mekanismen blifva synbara för dem som sutto i salongen” (Hedberg 1884).

S:s konst var, för att tala med Georg Nordensvan, ”själ och intelligens”.

Författare

Dag Kronlund

Arkivuppgifter

Enstaka handl:ar efter S i S:ska släktarkivet (B 4 m), dep i Norrköpings stadsarkiv, samt fotografier o klipp i Musik- o teaterbibl, Statens musikverk. – Brev från S i KB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): [Självbiografi] ([Omslag:] Autografier och porträtt af framstående personer, [utg av] P Lindell, Sthlm: Fritzes hofbokhandel i distribution, Serie 1, 1889–90, h 3, IIIc, Premier-aktören Edvard Swartz ([5] s faksimil, [1] pl-bl)). [Självbiografin återges i sin helhet (utan källuppgift) i B Bergman, Minne av Edvard Mauritz Swartz (SAH ifrån år 1886, d 47, 1936, Sthlm 1937, [svit 1], s 50–53). Förlagsutgåva: B Bergman, Edvard Swartz. Ett skådespelarporträtt med bakgrund. Sthlm: Bonnier, 1938, s 13–16.]

Källor och litteratur

Källor o litt: L Josephson, Ideal och verklighet, I.j 7:7, KB, s. 72.

B Bergman, Minne av E M S (SAH ifrån 1886, 47, 1937); dens, E S: ett skådespelarporträtt med bakgrund (1938), s 85f ; Den svenska nationalscenen: traditioner och reformer på Dramaten under 200 år, ed C Rosenqvist (1988); L Dietrichson, En norrmans minnen från Sverige, 2 (1902); F Hedberg, Svenska skådespelare (1884), s 142; dens, E S (Ord och bild 1898); G Nordensvan, E S (Ny illustrerad tidning 22 febr 1896); dens, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar, 2 (1918), s 213; SAH ifrån år 1886, 92 (1986). – Rec:er i Aftonbladet 31 jan o 16 maj 1866, 19 sept 1867 o 15 jan 1873; Ny illustrerad tidning 19 maj 1866; Post- och inrikes tidningar 8 dec 1871; Stockholms dagblad 24 okt 1863, 24 nov 1864 o 21 jan 1873.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Edvard Mauritz Swartz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34807, Svenskt biografiskt lexikon (art av Dag Kronlund), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34807
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Edvard Mauritz Swartz, urn:sbl:34807, Svenskt biografiskt lexikon (art av Dag Kronlund), hämtad 2024-04-18.