Meriter

3 Svedbom, Hilma Josephina Hildegard, f 28 sept 1856 i Sthlm, Klara, d 12 mars 1921 där, Jak. Föräldrar: källarmästaren Gustaf Lindberg o Catharina Fernqvist. Elev vid Kungl musikkonservatoriet vt 74–ht 78, medl i Damtrion 81–83. Pianist o filantrop. – LMA 97.

G 7 okt 1884 i Sthlm, Maria, m kompositören Pehr Jonas Fredrik Vilhelm Svedbom (S 2).

Biografi

Sin grundläggande skolning erhöll Hilma S hos kompositören och orkesterledaren Oscar De Wahl (bd 11), som också var en skicklig pianopedagog. Efter drygt fyra år på Musikkonservatoriet, med den framstående pianisten Hilda Thegerström som lärare, avslutade S sin utbildning i december 1878. Vid avslutningskonserten framförde hon första satsen i Philippe Scharwenkas Pianokonsert i b-moll. S inledde sin musikerbana i en tid då pianospel inte längre var förbehållet överklassen utan blev alltmer populärt också i andra samhällsgrupper. Det talades om en formlig pianoepidemi, och bl a inom denna del av musiklivet kom kvinnorna att bli talrika. Att kvinnor uppträdde offentligt var inte unikt, och det kom även S att göra.

Tillsammans med violinisten Hilma Åberg och cellisten Valborg Lagerwall bildade hon i början av 1881 Damtrion. Den gjorde i februari en landsortsturné under vilken S väckte uppmärksamhet. Solistdebuten i större sammanhang skedde den 18 mars, då trion arrangerade en kammarmusiksoaré i VA:s sal. S spelade Bachs Kromatisk fantasi och fuga i d-moll för klaver medan det övriga programmet bestod av Haydns trio i C-dur och Ludvig Normans trio i D-dur. Svensk musiktidning skrev i sin recension att trion vid sin debut hade visat ”vackra prof på musikalisk begåvning, allvarliga studier och ett gott jemt samspel. Bland klöfverbladet utmärkte sig främst pianisten (fröken Lindberg) särdeles genom sitt solida och redbara föredrag af Bach.”

Några veckor senare gav Damtrion en konsert med nytt program: Beethovens pianotrio i D-dur, opus 7, och en trio av den tyske tonsättaren Heinrich von Saar. Vid ytterligare en konsert i VA:s sal i april gavs bl a Robert Schumanns stora D-molltrio. Under hösten var trion återigen ute på turné och gästade bl a Falun. Sommaren 1882 gjorde de tre kvinnorna en turné som gick till Västkusten och Danmark, tillbaka till södra Sverige och sedan upp genom landet och över till Norge. Med som resesällskap, eller beskydd, var sångaren Carl Fredrik Lundqvist (bd 24), känd som ”Lunkan”. Programmen var avancerade. Man framförde bland annat en trio av Saint-Saëns, Haydns trio i c-moll, Beethovens trio i B-dur, opus 97, och S var solist i Menuett, Saraband och Gavott ur en svit av Anton Rubinstein. Efter våren 1883 upphörde konserterna. Hilma Åberg gifte sig då med Lundqvist, och S året därpå med Vilhelm S.

I samband med giftermålet förändrades S:s liv. Svärmodern Fredrika Limnell (bd 23), värdinna i den s k Limnellska salongen, gav filantropiska, litterära, musikaliska och konstnärliga aftnar i sitt hem i Gustav Horns palats på Malmtorgsgatan och i den exklusiva sommarvillan Lyran vid Mälarens strand. Till salongen kom dåtidens litterära, musikaliska och konstnärliga celebriteter. I Limnells bekantskapskrets ingick också många av de kvinnor som engagerade sig i frågor rörande kvinnans ställning i samhället, bl a Fredrika Bremer (bd 6). Salongen stod tidigt öppen för Damtrion. Lotten Dahlgren (bd 9) har skrivit om hur den framträdde vid många festaftnar och hur salongen då förvandlades till en överfull konsertlokal. Fredrika Limnells andre make, byråchefen Carl Adam Limnell, var musikkännare och hennes son Vilhelm umgicks med trions medlemmar på både fester och symfonikonserter som gavs under 1880-talet.

Genom äktenskapet kom S in i den stora kretsen av kända kulturpersonligheter kring Limnellska salongen och hon blev dessutom ekonomiskt oberoende. Efter svärmoderns bortgång 1892 tog S och hennes make över det kulturella arvet och började hålla salong, bl a ute på Lyran. De satte emellertid en egen prägel på salongen, som blev mer konstnärligt exklusiv. S framträdde ofta med nykomponerade verk på sin repertoar. Även makens kompositioner fanns med i hennes program.

S:s sociala och samhällsengagerade sida kom till uttryck också i sällskapet Nya Idun, som bildats 1885 som en kvinnlig motsvarighet till Sällskapet Idun. S var en av de femton kvinnor som – utvalda för att representera konstnärliga och intellektuella verksamhetsområden – kallats till föreningens första sammanträde. I kretsen ingick kända författare och skolkvinnor som Alfhild Agrell (bd 1) och Anna Sandström (bd 31), och på ordförandeposten satt framstående kvinnor som Ellen Fries (bd 16), Ellen Key (bd 21) och Agda Montelius (bd 25).

S fortsatte även som gift att spela kammarmusik och att ackompanjera. I februari 1891 medverkade hon vid en av Tor Aulins (bd 2) kammarmusiksoaréer och framförde ”med mästerskap” en pianokvintett av tysken Friedrich Kiel. Med cellisten Franz Neruda, som egentligen var engagerad i Köpenhamn men som regelbundet kom till Stockholm, inledde S ett samarbete 1891 och hennes medverkan vid hans soaréer blev närmast obligatorisk. Under följande år medverkade S vid flera kammarmusikkonserter och bland verken märks bl a Schumanns pianokvartett, trios av Berwald, Nerudas Variationer över en gammal slavisk melodi som tillägnades henne, samt verk av Corelli, Spohr och Reinecke. Hon var även ackompanjatör åt sångerskorna Bernhardina (Dina) Edling (bd 12) och Julia Ohlsson (g Claussen, bd 8) och åt den legendariska venezuelanskan Teresa Carreño vid hennes besök i Sverige 1893.

Som änka drog sig S delvis tillbaka från offentligheten men fortsatte att hålla salong och att driva den filantropiska verksamhet som familjen hade tagit initiativ till. Av hennes brev till författaren Lotten Dahlberg framgår att hon var en viktig förvaltare av det svedbom-limnellska kulturella arv som Dahlgren levandegjorde i sina böcker Norrländska släktprofiler (1911) och Lyran (1913). Fram till sin död skötte S också om sin psykiskt sjuke svåger Erik S.

För eftervärlden är S:s namn förknippat med stipendiefonder och donationer. Donationerna kan ses mot bakgrund av hennes engagemang i Musikföreningen i Stockholm som hade grundats 1880 av Vilhelm S och Ludvig Norman (bd 27), och vars syfte var att öka möjligheterna att med orkester framföra större musikverk. Till minne av sin make donerade S 40 000 kronor till MA 1906 och instiftade därmed Vilhelm och Hilma Svedboms stipendiefond. Med undantag av Jenny Lind-stipendiet var detta den största donation MA mottagit. 1916 testamenterade S stora summor till bl a läroverken för pojkar och flickor i Härnösand, hennes svärföräldrars hemstad – nu förvaltade i Hilma Svedboms donationsstiftelse. Omkring 300 000 kr testamenterades också till Stockholms konsertförening för byggandet av ett konserthus.

Författare

Mia Kuritzén Löwengart
Eva Öhrström

Arkivuppgifter

Brev från S i KB (i Svedbomska brevsaml:en, bl a till Lotten Dahlgren o många till Helena Nyblom, samt i andra saml:ar) o UUB (bl a många till Helena Nyblom).

Källor och litteratur

Källor o litt: Konsertfören:s i Sthlm arkiv, Erik Lidforss handl:ar (Ö 3), i RA. MA:s prot (A 1a:45, 46 o 61), Huvudarkivet; MA:s elevmatr samt Offentl uppvisn:ar 1848–1942, Musikhögsk:s o dess föregångares arkiv, allt i Musik- o teaterbibl, Musikverket.

L Dahlgren, Norrländska släktprofiler: episoder och minnen hämtade ur Fredrika och Per Erik Svedboms bref och familjepapper, 1–2 (1911); dens, Lyran: interiörer från 1870 och 80-talets konstnärliga och litterära Stockholm (1913); H Henning, Musikföreningen i Stockholm 1881–1916: några minnesblad i anslutning till föreningens 100:de konsert den 21 november 1916 (1916); C F Lundqvist, Minnen och anteckningar: en blick tillbaka på mitt lif, 1–2 (1908–1909); O Morales o T Norlind, Kungl Musikaliska akademien 1771–1921: minnesskrift (1921); NF; Rummet vidgas: kvinnor på väg ut i offentligheten, ed E Österberg o C Carlsson Wetterberg (2002); SMoK; Stockholms konserthus: minnesskrift vid invigningen i Stockholm den 7 april 1926 (1926); Svensk musiktidning 1906, nr 6; T Uppström, Pianister i Sverige (1973). – Art:ar i SvD 13 mars 1921, Aftonbladet 22 maj 1961.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hilma Josephina Hildegard Svedbom, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34828, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mia Kuritzén Löwengart
Eva Öhrström), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34828
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hilma Josephina Hildegard Svedbom, urn:sbl:34828, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mia Kuritzén Löwengart
Eva Öhrström), hämtad 2024-04-24.