Meriter

1 Svensson, Carl Petter, f 12 okt 1825 i Sthlm, Finska, d 8 dec 1899 där, Jak o Joh. Föräldrar: stadstjänaren o vaktmästaren Petter S o Anna Gustava Boström. Elev vid K teaterns balettskola 39, aktör vid Lars Erik Elffors (bd 13) o Anders Peter Berggrens (bd 3) sällskap 44, spelade i de finska landsortsstäderna 45–54, aktör hos Carl Gustaf Hesslers (bd 18, s 764) ambulerande sällskap 54–58, hos Alfred Wallin 58–59, hos Oskar Andersson (bd 1) 59–62, hos Ludvig Zetterholm på Södra teatern 62–64, hos Hjalmar Agardh 64–66, hos Constantin Rohde 66–69, maskinmästare i Drammen 69–74, under perioden tidvis även vid Wilhelm Åhmans sällskap, vid Nya (fr o m 88 Svenska) teatern sept 75–91, inredde ett flertal teatrar i Sverige o Norge.
G 3 nov 1855 i Sthlm, Ad Fredr, m Christina Wilhelmina Nyström, f 13 april 1832 i Spånga, Sth, d 28 okt 1894 i Sthlm, Jak o Joh, dtr till mjölnaren Carl Erik N o Catharina Bergström.

Biografi

Efter att vid Kungliga teaterns balettskola under flera år ha övat för att bli groteskdansör övergick S 1844 till skådespeleriet, ett yrke som med växlande arbetsgivare runt om i Norden förblev hans födkrok till en god bit in på 1860-talet och genom vilket han även fann sin hustru. Den som skådespelare självlärde S:s verkliga talang var emellertid mindre rolltolkarens än den hos ett resande teatersällskap oersättlige tusenkonstnärens. Då han inte uppträdde eller sjöng var han således även attributtillverkare, dekorationsmålare, kostymordinatör och teatermaskinist. Vid ankomsten till en ny teater förstod S intuitivt de akustiska förhållandena och började därefter rätta anordningarna på scenen på fördelaktigast möjliga vis. Inte sällan kom S under arbetet med detta i heta gräl med teaterdirektörerna, som dock vanligen fick ge vika för hans med stark basröst framförda argument.

Under tiden vid Constantin Rohdes teatersällskap övergick S alltmer till att arbeta som maskinmästare. Som sådan skulle han jämte bl a Peter Fredrik Lindström vid Operan och Carl Johan Broberg vid Södra teatern utvecklas till en av sin tids främsta, med flera uppdrag att antingen bygga om eller uppföra någon av de många nya teaterscener som såg dagens ljus under 1800-talets andra hälft. Bland de första scener S fick ansvaret att bygga maskineriet till var teatern i Vänersborg, invigd 1869, och den av Emil Victor Langlet (bd 22) ritade teatern i Drammen, som när den invigdes 1870 var Nordens modernaste. I Drammen uppmärksammades S inte bara som teaterman utan för att han vid en våldsam stadsbrand övertog ledningen av släckningsarbetet, då han enligt tidningsrapporterna ”utsatte sig sjelf flera gånger för en brännande hetta och ögonskenlig fara” (DN 1870); så hade han redan vid en turné med det Agardhska teatersällskapet utmärkt sig under räddningsarbetet vid den stora branden i Karlstad 1865 (DN 1865).

Efter årtionden av kringflackande mellan olika scener knöts S 1875 varaktigt till den av Edvard Stjernström (bd 33) nygrundade Nya teatern på Blasieholmen i Stockholm. Denna stora privatteater, med en salong för 1 150 åskådare, kämpade tidvis med stora ekonomiska svårigheter men utvecklades likväl konstnärligt till en allvarlig konkurrent till Kungliga teatern, med ambitiösa uppsättningar av nyskriven dramatik. Som invigningsstycke lät Stjernström ge Björnsons En Fallit och under Ludvig Josephsons (bd 20) år i teaterledningen uruppfördes bl a Strindbergs Mäster Olof – onekligen en repertoar långt från de enkla lustspel S i yngre år fått uppträda i, med husaren Kasper i Damer och husarer som paradroll. I en scen höll han då med ett fast grepp i varsin näve en katt och en hund som skällde och fräste men inte kunde nå varandra och för att roa publiken än mer klämde S till djuren så att de väsnades ännu mer.

Vid Nya teatern och dess efterföljare Svenska teatern stannade S så länge de var verksamma. Det hindrade inte att han 1889 även fann tid att ta sig an uppdraget att bygga scenen och maskineriet vid den efter en brand återuppbyggda teatern i Örebro. Här liksom i flera andra fall har han samarbetat med dekorationsmålaren Carl Grabow (bd 17). Kulisserna har S ordnat så att de stod lösa och ställningarna för sidobelysningen var flyttbara.

Det exakta antalet scener som S uppfört är svårt att fastställa, för han var anspråkslös och ”gjorde intet väsen af sitt arbete, för hvilket oftast andra fingo skörda äran” (nekr i DN 1899). Klart är emellertid att han efter att engagemanget vid Svenska teatern löpt ut byggde maskineriet till de nyuppförda scenerna i Karlstad 1893 och i Ystad 1894, liksom i Stockholm Arenateatern (1895) och Olympiateatern (1899). Särskilt i fråga om Arenateatern, som uppfördes i Cirkus på Djurgården och kom att ingå i Albert Ranfts (bd 29) expanderande teaterimperium, togs S:s kunnande i anspråk. Han anförtroddes där att leda hela arbetet med att bygga en sommarteater med modern belysning, stor scen och plats för 1 200 åskådare som enkelt kunde plockas isär ifall man ville använda Cirkus till andra ändamål än teater. Enligt vännen Adolf Hellander ska S även ha uppfört teaterscenerna i Fredrikstad och i Malmö och enligt nekrologen i Dagens Nyheter har han varit en av ”förmännen” när Svenska teatern byggdes om för att 1892–98 logera Operan.

Det på sätt och vis bästa provet på S:s yrkeskunnande ger dock Ystads teater, vid sidan av Drottningholms slottsteater den enda i landet med ett ursprungligt teatermaskineri i behåll. Byggd som en tidstypisk tittskåpsteater för ca 500 åskådare, blev Ystads teater en av de sista i Sverige som uppfördes med ett fullt utbyggt scenmaskineri. Scengolvet lades med 1 ¾ tums brädor för bästa möjliga akustik. Fall- och skottluckor tillät aktörer och dekorföremål att oväntat försvinna eller komma upp ur scengolvet och de målade sidokulisserna jämte soffithimlen gjorde det möjligt att blixtsnabbt förändra scenens utseende. Med realismens seger på scenerna vid sekelskiftet 1900 kom detta lika flexibla som fantasieggande sätt att ändra spelplatsen för ett skådespel att uppfattas som omodernt och S:s maskineri togs snart ur bruk. Men 1992–94 renoverades och rekonstruerades det av Per Simon Edström som även dokumenterat det i skrift (1995). Den av S byggda scenen i Ystad är idag ett kulturhistoriskt omistligt levande dokument till förståelsen av 1800-talets teaterkonst och scenlösningar.

Författare

Jakob Christensson

Arkivuppgifter

Enstaka handl:ar ang S i Statens musikverk.

Källor och litteratur

P S Edström, Liten handbok i gammal teaterteknik (1995); A Hellander, Skolpojksminnen med flera glada hågkomster från flydda dagar af en gammal skådespelare (1899), s 138–144; G Nordensvan, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar, 2 (1918); Ny svensk teaterhistoria, 2, ed U-B Lagerroth o I Nordin Hennel (2007); B Stribolt, Stockholms 1800-talsteatrar (1982). – Art:ar i DN 18 juni 1865, 22 nov 1869, 3 juni 1870, 10 nov 1893, 28 juni 1895, 12 juni 1899; Kalmar 21 aug 1869; SvD 29 nov 1889. – Nekr i DN 12 dec 1899.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Petter Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34950, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34950
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Petter Svensson, urn:sbl:34950, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2024-04-24.