Meriter

5 von Sydow, Carl Adolf Max, son till S 4, f 10 april 1929 i Lund, Domk, d 8 mars 2020 i Paris, Frankrike. Studentex vid Katedralskolan i Lund 10 maj 47, erhöll privatlektioner, elev vid Kungl Dramatiska teaterns elevskola ht 48–vt 51, skådespelare vid Norrköping-Linköpings stadsteater 51–53, vid Helsingborgs stadsteater 53–55, vid Malmö stadsteater 55–60, vid Kungl Dramatiska teatern 60–74 o 88–94, led av hederskomm för o undervisade vid European film college i Danmark (EFC) från 92, medv i stort antal film- o TV-produktioner i Sverige o andra länder, fransk medborgare 02.
G 1) 1 aug 1951(–79, sammanlevde till 95) i Norrköping, Matt, m skådespelerskan Christina Inga Britta Olin, f 12 dec 1926 i Värnamo, d 21 nov 1998 i Sthlm, Osc, dotter till kommissionären Sven Erik Valdemar O o Dagmar Kerstin Sofia Mohlin; 2) 30 april 1997 i Provence, Frankrike, m dokumentärfilmaren Catherine Leroy, f 14 april 1949, tidigare gift Brelet.

Biografi

Reslig, blond, majestätisk – många är de epitet med vilka man sökt fånga Max von S:s egenart som skådespelare. Ansiktet: skulpturalt, som hugget ur sten, och med en aura av introspektion. Eller som en brittisk kritiker uttryckt det: ”If it is possible to describe a ‘thinking face’, then Max von Sydow has that” (Bragg, s 49). Och så rösten: fyllig, omfångsrik och i vars efterklang även tystnaden genljuder. Eller, för att citera en svensk kritiker, med en diktion som vore han ”ämnad för högre uppgifter” (Lundström).

Det är i vart fall uppenbart att S inte bara är en av Sveriges internationellt mest kända skådespelare utan också en av de mest respekterade. Med sina stora roller vid teatern och sin sju decennier långa filmkarriär samlade han på sig ett säreget kulturellt kapital – ett där kvalitet obehindrat samsas med kvantitet, en finkulturell aura med det oblygt populärkulturella, och det lokala, för att inte säga provinsiellt svenska, med det internationella.

Således och å ena sidan: en lång rad huvudroller i Ingmar Bergmans filmer, med början i Det sjunde inseglet (1957) och S:s ikoniska riddare som spelar schack med Döden. Lika ikonisk blev hans gestaltning av smålänningen Karl-Oskar i Jan Troells filmatisering av Vilhelm Mobergs Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972). Dessutom rekryterades S av den europeiska och amerikanska filmens mest namnkunniga regissörer, däribland Woody Allen, Francesco Rosi, Sidney Pollack, Martin Scorsese, Ridley Scott, Steven Spielberg och Wim Wenders.

Å andra sidan alla dessa skurkar i spektakulära Hollywoodproduktioner: iskall lönnmördare i Tre dagar för Condor (Three days of the Condor, 1975), intergalaktisk kejsare i Blixt Gordon (Flash Gordon, 1980) och James Bond-skurk i Never say never again (1983). Och så, inte att förglömma, hans två internationellt mest kända roller, Jesus Kristus i Mannen från Nasaret (The greatest story ever told, 1965) och den djävulsutdrivande prästen i Exorcisten (The Exorcist, 1973). Som S själv uttryckte det i en intervju: ”Jag vet inte hur många präster jag har blivit erbjuden. Jag har tackat nej till många, jag har tackat ja till en del. Jag har spelat Jesus, påven i Rom, Sankte Per och Djävulen” (Lumholdt).

S växte upp i en borgerlig akademikerfamilj i Lund. Fadern grundade på sin tid ett nytt ämne vid universitetet, numera känt som folklivsforskning, och blev sedermera professor. Men det adligt klingande namnet till trots var släkten inte förmögen utan, som S uttryckte det, ”knapadel” bestående av ämbetsmän och jurister men utan några gods. Om kvällarna läste fadern gärna högt ur Bröderna Grimm, irländska folksagor och nordiska legender. Även om det i en sådan miljö kanske såddes ett frö var skådespelaryrket icke desto mindre ett kontroversiellt val. Men ett lyckokast var enligt S själv invigningen av Malmö stadsteater 1944. Med sin moderna arkitektur och väldiga scen, av Ingmar Bergman kallad en ”spricka i evigheten” (22 meter i bredd och 36 meter till bakre brandväggen), gjorde den ett stort intryck på ynglingen S när han såg premiäruppsättningen, Shakespeares En midsommarnattsdröm. Året efter bildade han en teaterförening med bland andra skådespelerskan Yvonne Lombard. Teatern blev en helt ny värld, mindes S, till och med en nödvändig ”mentalhygienisk terapi” som han under många år ”helt enkelt levde av och genom” (S o Sörenson, s 18).

Efter privatlektioner blev S antagen till Dramatens elevskola 1948 och kom att tillhöra en illuster årskull med namn som Lars Ekborg, Margaretha Krook, Yvonne Lombard, Jan-Olof Strandberg och Ingrid Thulin. Vid samma tid strök S sitt dopnamn och antog namnet Max. Det var, menade han, inte bara kortare utan hade också en utländsk, lite äventyrlig touche. Under elevskoletiden blev S starkt påverkad av två personer. Dels den äldre skådespelaren Lars Hanson, som spelat mot Greta Garbo i Mauritz Stillers (bd 33) filmatisering av Gösta Berlings saga (1924) under den svenska stumfilmens så kallade guldålder, och som ansågs äga en ”intellektuell” spelstil, något S sökte imitera. Dels den filosofiskt orienterade regissören Alf Sjöberg (bd 32), som också var den som gav S hans första filmroll i Bara en mor (1949). S fick även en mindre roll i Sjöbergs Grand Prix-vinnande film i Cannes, Fröken Julie (1951).

Efter ett par kortare sejourer vid bland andra Norrköpings och Helsingborgs stadsteatrar rekryterades S 1955 till Malmö stadsteater, där han stannade i fem år. Det var en period som sammanföll med Ingmar Bergmans lysande tid som teaterns konstnärlige ledare. Första rollen med denne som regissör blev redan under det första året i Vilhelm Mobergs Lea och Rakel, och bara året efter skrev Bergman filmmanuset till Det sjunde inseglet – en långfilmsdebut som gjorde filmhistoria. S blev från och med nu också något av en ”leading man” i Bergmans uppsättningar och anförtroddes huvudrollerna i några hans mest ambitiösa och mest citerade föreställningar: Molières Misantropen och den fem timmar långa Peer Gynt av Ibsen, båda 1957, och Goethes Ur-Faust 1958. I Ibsenuppsättningen, mindes S, var han ingen blond norrman utan snarare en Peer Gynt av tattarsläkt, mörkhårig och med guldring i ena örat, en utböling som med hjälp av fantasier och lögner gjorde sig bättre än han var. Om Misantropen skrev en teaterrecensent att S fyllde misantropens roll ”med den unge idealistens revolutionära kraft – denne Alceste var alldeles tydligt släkt med de arga unga män som just hade börjat hävda sig i den engelska dramatiken”, syftande på bland andra John Osborne och Harold Pinter (Sjögren, s 195).

Även på film blev S Bergmans ”leading man”. Efter Det sjunde inseglet fick han den manliga huvudrollen i Ansiktet (1958) och Jungfrukällan (1960), som vann Academy Award (Oscar) för bästa utländska film, och även mindre men pregnanta roller i Smultronstället (1957), Nära livet (1958), Såsom i en spegel (1961) och Nattvardsgästerna (1962). Inte förvånande är det under Malmötiden och det tidiga 1960-talet, då Bergman varvade filmer och uppsättningar i en rasande fart, som ”Bergman-ensemblen” bildades i och med att han skrev filmroller för skådespelarna då de befann sig utan fast teaterengagemang under somrarna. Här återfinns namn som Naima Wifstrand, Harriet Andersson, Bibi Andersson, Gunnel Lindblom, Ingrid Thulin, Erland Josephson – samt S.
Även under det sena 1960-talet fick S huvudroller i Bergmans filmer – i Vargtimmen (1968), Skammen (1968), En passion (1969) och Beröringen (1971). Det gjorde att han, särskilt internationellt, kom att uppfattas som Bergmans ”språkrör”. När S till exempel 2006 fick Donostia-priset i San Sebastián, världens största spanskspråkiga filmfestival, blev han den dittills ende svensken på den digra listan av mottagare (omfattande allt från Gregory Peck till Judi Dench) och i motiveringen fanns just uttrycket ”el alter ego de Bergman”. Men det var något som S själv inte höll med om: ”Givetvis finns hans personlighet med eftersom det är han som har skrivit texterna […]. Men jag är inte ett dugg mer herr Bergmans alter ego än många av de andra skådespelarna, inklusive kvinnorna” (Lumholdt).

Man kan ana en viss irritation över denna över decennierna ihållande koppling till Bergman. Likafullt var det just denne som gav S en skjuts ut i det internationella rampljuset, något han inte heller förnekade – Bergman var tveklöst den regissör som betytt mest för honom. Med ingen annan hade han arbetat kontinuerligt under så lång tid, först med både teater och film under åren i Malmö och därefter, även efter Bergmans flytt till Stockholm, med film fram till 1971. Samtidigt finns det god anledning att ifrågasätta den enkelriktning som ligger i tankefiguren att en auteur/regissör ”skapar” skådespelarnas karriärer – utan att beakta vad skådespelare möjliggör för regissörerna, inte minst utanför det egna landets gränser. Vad hade Michelangelo Antonioni varit utan Monika Vitti, Rainer Werner Fassbinder utan Hannah Schygulla – eller Bergman utan Liv Ullmann och S?

Vad gäller just utlandskarriären blev S:s första roll i en utländsk film ingen mindre än Jesus Kristus i Mannen från Nasaret. Själv trodde S att det var Det sjunde inseglet och Ansiktet – den senare en film där han bar en Kristusliknande maskering – samt Jungfrukällan som gjorde honom aktuell. I sammanhanget bör man också erinra sig att det engelska ordet för rollbesättning, ”casting”, betyder ”gjutet (konst)arbete”, det vill säga att en given roll sitter som gjuten och, retrospektivt betraktad, helt enkelt inte hade kunnat göras av någon annan. Så är onekligen fallet mellan S och riddaren i Det sjunde inseglet: han och rollen är som gjutna i ett enda stycke. Liknande omdömen finner man inte oväntat om S:s gestaltning av Jesus, vilken en brittisk kritiker såg ”som huggen i trä, ett krucifix som vaknar till liv”. Till och med rollen som prästen i Exorcisten beskrevs som ”en kantig eminens, värdig en kamp med djävulen” (Cowie).

Likafullt var det på sitt sätt typiskt att S först tackade nej till Mannen från Nasaret, trots ihärdiga uppvaktningar från såväl filmens regissör George Stevens som bolaget 20th Century Fox – men att han kom på andra tankar efter att ha läst ett manusutkast av den respekterade svenskättade poeten Carl Sandburg, som han även såg till att träffa. När så det slutgiltiga manuset förelåg kunde S dock konstatera att inget fanns kvar av Sandburgs anda. Liknande besvikelser inträffade enligt S själv ofta med de utländska filmproduktioner han medverkade i. Andra exempel är Brevet till Kreml (The Kremlin letter, 1970), i regi av den legendariske John Huston, som stod bakom klassiker som Riddarfalken från Malta (The Maltese falcon, 1941), och Dune (1984), regisserad av den sedermera geniförklarade David Lynch. Emellertid tackade S enligt egen utsago aldrig nej på grund av ”snobbism”. Speciellt roligt tyckte han det var att göra kejsar Ming i Blixt Gordon. Han hade läst serierna som pojke och var stolt över att ha fått göra honom på film.

1975 slog sig S med familj ned i Rom där han stannade i tio år och medverkade i ett antal italienska filmer, till exempel Utsökta lik (Cadaveri eccellenti, 1976), i regi av Francesco Rosi. Under denna tid medverkade han även i Woody Allens Hannah och hennes systrar (Hannah and her sisters, 1986). I själva verket var S så gott som helt borta från svenska scener och filmproduktioner mellan 1974 och 1988 – utom när Jan Troell kallade. Faktum är att samarbetet dem emellan inleddes redan på 1960-talet, flera år före Utvandrarna och Nybyggarna, med kortfilmen Uppehåll i myrlandet (1965). Som Troell uttryckte det i en intervju med anledning av S:s död: ”Att han accepterade att göra huvudrollen i en liten spelfilm med en okänd amatörfilmare var en fantastiskt fin upplevelse. Han blev min mentor” (Fahl m fl). S medverkade även i Troells lyckosamma långfilmsdebut Här har du ditt liv (1966), och innehade senare huvudrollerna i Ingenjör Andrées luftfärd (1982) och Hamsun (1996).

I slutet av 1980-talet ville S emellertid tillbaka till teatern och återvände till Dramaten där han 1988 spelade Gert Bokpräntare i Strindbergs Mäster Olof och senare samma år Prospero i Shakespeares Stormen vid The Old Vic i London. Året efter fick han dessutom sin första Oscarsnominering för rollen som Lassefar i Pelle Erövraren (Pelle Erobreren), Bille Augusts film som även vann Guldpalmen i Cannes. S kände från första början starkt för Lassefar, en figur han tyckte sig ha mött under barndomens somrar i Småland. Under denna period prövade han även på regirollen med filmatiseringen av Herman Bangs kortroman Vid vägen (Ved vejen, 1988), och att det skedde i samarbete med fotografen Sven Nykvist hade sina skäl – denne kom liksom S:s förfäder från Småland, som de talade mycket om. När så Nykvist i sin tur gjorde regidebut med Oxen (1991) återgäldade S med att medverka i filmen.

Under 1990-talet medverkade S i flera stora nordiska TV-produktioner, däribland i rollen som författaren Eugene O’Neill i Lars Noréns Och ge oss skuggorna (1993) och i två produktioner baserade på manus av Ingmar Bergman, Bille Augusts Den goda viljan (1992) och Liv Ullmans Enskilda samtal (1996). Under 2000-talets första årtionde medverkade S i ett flertal stora internationella filmer, däribland Steven Spielbergs Minority report (2002), Martin Scorseses Shutter Island (2010) och Stephen Daldrys Extremt högt och otroligt nära (Extremely loud & incredibly close, 2011), för vilken han mottog sin andra Oscarsnominering. Efter 2010 och fram till sin död hann S dessutom medverka i några av vår tids största franchise-fenomen: Star wars – the force awakens (2015) och TV-serien Game of thrones (2016), i båda betecknande nog som ett slags vise män. Så sent som 2018 gjorde han i filmen Kursk sin sista skådespelarinsats.

Det går knappast att fånga in en skådespelares egenart i ett antal formler. Men några citat ger en viss vägledning. Först den skarpsynta journalisten Marianne Hööks pregnanta beskrivning från 1962: ”von Sydows nobla air, hans auktoritet, silverglansen kring honom, det ädla som aldrig blev prövande därför att det balanserades av knotigheten, integriteten och frånvaron av allt histrionkoketteri” (Höök, s 115). Några år senare Ingmar Bergman: ”Max är bottensund som skådespelare, robust och tekniskt hållbar. Om jag skulle ha haft en psykopat, som skulle ha framställt de här svårt psykopatiska rollerna, skulle han ha varit outhärdlig. Det gäller att spegla en brustenhet, inte att vara den” (S o Sörenson, s 309).

Men man får aldrig underskatta en skådespelares röst. Det lär till och med finnas ett uttryck som heter ”The Max von Sydow English”, som syftar på en förfinad engelska som talas av en europé som inte har engelska som modersmål. Inte förvånande blev S en flitigt anlitad berättarröst både i film och i inläsningar för radio, i allt från Lars von Triers Europa (1991) till att ge röst åt tecknade figurer i Simpsons.

I vart fall hör S till de få skådespelare som över tid kommit att förkroppsliga kulturella minnen på en både kollektiv och nationell nivå. Det var något som Ingmar Bergman tycktes ha insett mot slutet av sin karriär när han för sin sista film, Fanny och Alexander (1982), skrev biskopens roll direkt för S, vilket man kan läsa sig till av originalmanuset där biskopen beskrivs som ”en ståtlig, bredaxlad man med ett knotigt ansikte”. Nu blev det Jan Malmsjö som kom att spela rollen, förvisso med den äran men man förstår vad Bergman var ute efter. Med sin medverkan skulle S ha tagit med sig en specifik bergmansk ”aura” och sina ”ready-mades” – den unika film- och skådespelarhistoria som S samlat på sig över tid.

Förutom de många åren i Rom bodde S också en period i USA och bosatte sig under senare delen av sitt liv i Frankrike där han sedermera erhöll franskt medborgarskap. För sina insatser inom film- och teaterkonsten tilldelades han ett stort antal pris och utmärkelser, bl a belönades han 2007 med franska hederslegionen.

Författare

Maaret Koskinen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Loppcirkus. Max von Sydow berättar. Sthlm: Bromberg, 1989. 335, [1] s, ill, fotogr. [Intervjubok. Tillsammans med E Sörenson. Översatt till finska 1989: Kirppusirkus (Helsinki: Otava).] – En skådespelares arbete. [Omslag:] Lund: Föreningen Mentors elever, 2006. 23 s. ([Omslag:] Föreningen Mentors elevers skriftserie, 3). [Översättning av ett föredrag hållet av S på franska vid teaterfestivalen i Avignon 2005.]

Tryckta arbeten (bidrag): S:s bidrag har inte efterforskats.

Källor och litteratur

Källor o litt: Katedralskolans i Lund arkiv, Liggare över elever (D I b:13), LLA; Teaterhögskolans arkiv, ansökn:handl:ar o årsberättelser, Sthlms konstnärliga högskola.

M Bragg, The seventh seal (1993); U Breuning o C Hesselberg, Ved vejen – en roman filmatiseres (1988); P Cowie, Max von Sydow: från Det sjunde inseglet till Pelle Erövraren (Chaplin, specialnr, 1989); H Fahl m fl, Max von Sydow är död (DN 9 mars 2020); M Höök, Ingmar Bergman (1962); J Lumholdt, Filmskolan special # 9: Max von Sydow (Ingmar: den svenska filmtidningen 2006, nr 4) s 66–71; J Lundström, Det kändes som om Max von Sydow skulle leva för evigt (DN 9 mars 2020); H Å Nire, En svensk i världen (SvD 10 april 1989); P O Qvist, Max von Sydow (www.svenskfilmdatabas.se); H Sjögren, Ingmar Bergman på teatern (1968). – Meddel från Bjørn Erichsen, EFC.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Adolf Max von Sydow, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35017, Svenskt biografiskt lexikon (art av Maaret Koskinen), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35017
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Adolf Max von Sydow, urn:sbl:35017, Svenskt biografiskt lexikon (art av Maaret Koskinen), hämtad 2024-04-19.