Meriter

Söderman, Johan August, f 17 juli 1832 i Sthlm, Hedv El, d 10 feb 1876 där. Föräldrar: kammarskrivaren o kapellmästaren Johan Wilhelm S o Wilhelmina Constantia Hallin. Elev vid Grundéns pianoinst, studier vid MA:s undervisn:verk 47–50, orkestermusiker, kapellmästare vid E Stjernströms (bd 33) teatertrupp hösten 51–sommaren 60, verksam vid Mindre teatern i Sthlm hösten 54–juni 60, resa till Tyskland för studier hos E F Richter i Leipzig hösten 56–sommaren 57, kormästare vid Kungl Dramatiska teatern 60–76, 2:e kapellmästare där 62–68, körledare för Par Bricole 61–65, för Stockholms skarpskyttefören:s kör 63–68, Jenny Lind-stipendiat 69, studieresa till Tyskland, Schweiz o Österrike försommaren 69–70. Tonsättare. – LMA 24 febr 65.

G 19 aug 1860 i Sthlm, Hedv El, m Eva Christina Bergholm, f 4 april 1836 i Hjälstad, V Göt, d 1 feb 1901 i Sthlm, Hedv El, dotter till grosshandlaren Abraham B o Anna Maria Fluur.
 

Biografi

August S växte upp i Stockholm, där både hans far Johan Wilhelm (se s 449) och senare också halvbrodern Fritz (se föreg) var verksamma som musiker. S studerade harmonilära och piano vid Musikaliska akademien 1847–50, samt bedrev därutöver studier i violin och oboe. Därefter började han spela i olika orkestrar, bl a som vikarierande oboist i Hovkapellet.

Efter studierna fick S kontakt med skådespelaren Edvard Stjernström, som vid denna tid reste i Finland med en egen teatertrupp. Stjernström behövde en orkesteranförare och S åtog sig uppdraget. Från hösten 1851 t o m hösten 1853 vistades truppen långa perioder i Finland och spelade i bl a Åbo, Helsingfors och Viborg. Man hade en varierad pjäsrepertoar, mycket var översättningar av framför allt franska och tyska verk, men det förekom också svenska original. Komedier var en stor del av repertoaren, men exempelvis historiska skådespel sattes också upp. S:s uppgift var att förse pjäserna med musik. Han kunde antingen skriva ny musik eller arrangera redan befintliga melodier. Musiken kan närmast karakteriseras som bruksmusik, som skulle fylla sin plats i pjäserna och bidra till att skapa stämningar och vara underlag för kuplettsånger. Eftersom pjäsrepertoaren var omfattande och repetitionstiden ofta kort var återbruk av musikstycken vanligt.

Som brukligt var vid den här tiden engagerades lokala musiker till orkestern på de platser teatersällskapet kom till och det var S:s uppgift att öva in musiken med ensemblen inför föreställningen. Som ett exempel på den historiska repertoaren kan nämnas Regina von Emmeritz, med text av Zacharias Topelius. Pjäsen, som var mycket populär, behandlar händelser under trettioåriga kriget och innehåller många musikinslag, som soldatkörer, solosånger och instrumentalstycken som beledsagar handlingen, s k melodramer. Den av S nyskrivna musiken lovordades i pressen, som framhöll hans förmåga att skriva melodier utan att för den skull ge avkall på stämföringsregler. En soldatvisa och en duett ur pjäsen trycktes och fanns att köpa i stadens bokhandel medan den spelades på teatern.

Efter några framgångsrika år i Finland följde en turné till Norrköping och Göteborg hösten 1853 och våren 1854. Hösten 1854 köpte Stjernström Mindre teatern i Stockholm, som då var en privat teater ägd av den kände skådespelaren Olof Ulrik Torsslow. Stjernström kom att äga teatern till 1863, då den såldes till Kungliga teatern och bytte namn till Kungliga dramatiska teatern. S följde Stjernström till Mindre teatern och var anställd där t o m sommaren 1860. Vid teatern framfördes en mängd pjäser av växlande slag. En del av dem som framförts med framgång i Finland blev en viktig del av repertoaren. Utöver detta var Stjernströms ambition att utöka sångspelsrepertoaren och musiken fick därför stor plats i arbetet. Av ekonomiska skäl hade man dock oftast endast en mindre instrumentalensemble, med en fast stråkkvartett som grund och ytterligare stämmor efter behov och möjlighet. För S:s vidkommande skiljde sig arbetsuppgifterna inte särskilt mycket från tiden i Finland. Han försåg pjäserna med erforderlig musik och övade in den med orkesterensemblen. Musikens betydelse framgår av kommentarer i pressen, exempelvis rörande pjäsen Hin Ondes första lärospån, som gavs under hösten 1856. Recensenterna framhöll att pjäsen inte var särskilt bra i sig själv, men att musiken av S säkert skulle innebära att den kunde ges ett stort antal gånger. S:s fallenhet för att komponera stämningsfull musik framhölls av en recensent, som menade att han hade en god dramatisk uppfattning och en ovanligt omfattande kännedom om instrumentation.

Tiden vid Mindre teatern gav S möjligheter att utveckla sin förmåga att skriva och arrangera musik för olika stämningslägen och sammanhang. Samtidigt innebar verksamheten vid teatern en stor mängd rutinarbete, med arrangering och inövande av repertoar med kort framförhållning. Att ges möjlighet att studera komposition och fördjupa sig i den romantiska stilens harmoniska och melodiska ideal blev därför något S eftertraktade. Eftersom det knappast fanns en passande utbildning i Sverige blev det nödvändigt med en utlandsresa. Ekonomiskt understöd behövdes också och ett bidrag till detta var att ge en s k recettföreställning där behållningen gick till S själv. Sådana föreställningar för särskilda ändamål eller särskilda artister förekom regelbundet och till dem valdes pjäser som troddes kunna locka en stor publik. Det är ett bevis för populariteten hos Hin Ondes första lärospån att S valde den för sin recettföreställning.

Genom tillmötesgående från Stjernström fick S 1856 tjänstledigt samt ytterligare ekonomiskt bistånd för att genomföra sin studieresa. Han reste till Leipzig tillsammans med halvbrodern Fritz. S var inte inskriven som reguljär student vid konservatoriet utan fick privatlektioner av en av dess ledande lärare, E F Richter. Studierna bestod bl a av systematiska arbeten i kontrapunkt. S komponerade också vokalmusik, både för kör och för solosång. Sångsamlingen Heidenröslein, åtta sånger till texter av Heinrich Heine, härstammar från denna tid. Här framhålls ofta påverkan från Schumann och dennes romantiska stildrag. S uppmuntrades av läraren att skriva instrumentala verk, men några sådana har inte återfunnits.

Studierna i Leipzig breddade S:s kompositionskunskaper, men kanske ännu viktigare blev den kontakt med ny musik som vistelsen innebar. Genom konserter och operaföreställningar tog han del av verk av bl a Schumann, Mendelssohn, Weber och Gade. Allra mest lyfte S dock fram Wagners musik, som han fann allra bäst. En föreställning av dennes opera Tannhäuser fyllde honom med fascination och beundran. Förmodligen var det redan här i Leipzig som S påbörjade kompositionen av sin egen ballad, Tannhäuser. Den blev färdig först efter hemkomsten till Sverige och utsågs till vinnande bidrag i den nystartade Musikaliska konstföreningens tävling 1860. Impulserna från Wagner och Schumann kom att ha betydelse för S:s fortsatta komponerande resten av hans liv.

S återvände till Mindre teatern hösten 1857. Här väntade samma arbetsuppgifter som tidigare, med arrangemang och komposition av musik till pjäser. Hans förhoppningar om en större orkester kunde inte infrias, utan som tidigare hade teatern en anställd stråkkvartett, som kompletterades med blåsarstämmor efter behov och ekonomiska förutsättningar. 1859 genomfördes en omfattande ombyggnad av teatern och under hösten spelade teatertruppen därför i Göteborg och påbörjade säsongen i Stockholm först 10 december. När säsongen slutade i juni 1860 innebar det för S:s del också slutet på hans tid vid Mindre teatern, eftersom han från hösten fick anställning som kormästare vid Kungliga teatern. Han skulle nu, förutom att förse pjäserna med musik, också ansvara för körens repetitioner med inövande av de vokala inslagen.

Samma höst gifte sig S med Eva Bergholm, som debuterat som aktris på Mindre teatern våren 1857. Debuten skedde i pjäsen Den ondes besegrare, med musik av S. En recensent gav positiva omdömen, om än med vissa anmärkningar. Publikens nyfikenhet på en ny sångerska lyftes också fram i recensionen. I slutet av april 1857 framträdde Bergholm i ytterligare en pjäs (Guldkorset) och gjorde en så kallad ”andra debut”, något som var praxis. Även i detta fall hade S skrivit musiken och både musikinslagen och hans förmåga att leda ensemblen omnämndes i positiva ordalag. Bergholms framträdande kommenterades kortfattat och hon sades ha en ”rätt vacker och fyllig sopranröst”. Under följande säsonger omnämndes Bergholm endast i samband med mindre roller. Hon lämnade Mindre teatern samtidigt som S i samband med giftermålet. I äktenskapet föddes sex barn, varav fem överlevde till vuxen ålder. En av sönerna, Carl August (se s 449), blev operasångare.

Under 1860-talet var pjäser med nationella ämnen populära och på Kungliga teatern framfördes bl a Folkungalek (1864), Bröllopet på Ulfåsa (1865), Marsk Stigs döttrar (1866) och Orleanska jungfrun (1867). Pjäserna innehöll många musikinslag och gav möjlighet för S att skriva mer omfattande instrumentala inslag, ofta i en stil som av samtiden förknippades med folkliga melodier, exempelvis i danser och sånger. Ett par stycken fann sin väg även utanför teatern, som bröllopsmarschen ur Bröllopet på Ulfåsa och uvertyren till Orleanska jungfrun, som framfördes som fristående konsertstycke under titeln Svenskt festspel.

S:s dirigentuppdrag blev alltfler under 1860-talet. Från säsongen 1862 blev han andre kapellmästare vid Kungliga teatern, vilket innebar att han ansvarade för att leda orkestern vid vissa föreställningar som ersättare för den ordinarie hovkapellmästaren Ludvig Norman (bd 27). Utanför teatern verkade han som körledare för Par Bricole och för Stockholms skarpskytteförenings kör. Från denna tid härrör flera manskörsverk, ofta med samma folkmelodiska anknytning som i teatermusiken. Två verk från 1868 kan nämnas här. I Ett bondbröllop: skildring ur folklivet skildras i fyra korta satser ett bröllop på landet. I Die Wallfahrt nach Kevlaar, till text av Heinrich Heine, för kör, solist och orkester, deklamerar solisten händelseförloppet om en ung sjuk pojke, som vandrar till vallfartsorten Kevlaar och där stilla dör. Solisten ackompanjeras av den stämningsskapande kören, som skapar den grundläggande känslan i hela balladen. För båda verken gäller att de har kopplingar till S:s studier i Leipzig på 1850-talet genom sina fugerade avsnitt.

I början av 1860-talet hade S blivit en stadgad person med egen familj och en stabil position i musiklivet. Han hade gått från att vara en resande teatermusiker, via en privat teater till ett arbete på Kungliga teatern, den mest ansedda musikinstitutionen i hela landet. En stor del av hans kompositioner framfördes vid konserter och fanns utgivna i tryck. Hans kontaktnät var brett och 1865 blev han invald i Musikaliska akademien. Trots detta uttryckte S allt oftare vantrivsel med sin situation och en önskan att få resa utomlands, för att få inspiration för sitt eget komponerande.

Våren 1869 utsågs S till Jenny Lind-stipendiat och han kunde återigen bege sig utomlands. För att främja ändamålet gavs dessutom i april 1869 en speciell konsert under vilken Hovkapellet och Uppsala studentkårs allmänna sångförening medverkade. Att båda dessa grupper deltog vid samma konsert uppfattades som unikt. Konserten gavs i Ladugårdslandskyrkan vid Östermalms torg, en ofta använd lokal för konsertframträdanden, med plats för en stor publik. Programmet bestod i huvudsak av S:s egna verk. Mest populärt var förmodligen Ett bondbröllop, men de större instrumentalverken, som uvertyren till Orleanska jungfrun samt balladen Tannhäuser, fick också ett positivt mottagande. Enligt en recension var kyrkan fullsatt och det stod t o m folk utanför som ville få höra S:s kompositioner. Ett par delar ur Ett bondbröllop mötte sådant bifall att de måste framföras en gång till. Det är tydligt att det fanns en stor uppslutning från både kollegor och publik, för att stötta S i hans önskan att komma ut i Europa ytterligare en gång.

På försommaren 1869 påbörjade S den andra utlandsresan. Trots ursprungliga planer på att den skulle gå till Paris kom han aldrig dit. Färden gick i stället huvudsakligen till ett antal tyska städer, som Hamburg, Berlin, Hannover och Dresden, samt Köpenhamn på vägen hem. Under resan träffade S många svenska kollegor, däribland Jenny Lind (bd 23) och Ivar Hallström (bd 18), men också tyska musiker som violinisten Joseph Joachim och den tidigare kapellmästaren i Stockholm Ignaz Lachner. Det längsta uppehållet gjordes i Dresden, där S vistades från augusti 1869 till februari 1870. I brev hem till hustrun skildrade S sina vardagsmödor och det framgår att han har haft ett stort umgänge och blivit bekant med många musiker och tonsättare. Någon tid för eget komponerande blev det knappast, men däremot en mängd konsert- och operabesök. Även vid denna resa fascinerades S av Wagners operor, däribland den för honom nya Mästersångarna i Nürnberg. Musik av den danske tonsättaren Gade och Schumann intresserade honom också mycket. Han hade inte möjlighet att få några egna verk framförda i de tyska städer han besökte.

När S kom tillbaka till Stockholm i maj 1870 återgick han till arbetet som kormästare vid Operan, men inte till uppdraget som andre kapellmästare. Kanske blev inte utlandsresan den framgång han hoppats på. Några egna kompositioner hade det knappast blivit och endast ett fåtal framföranden i Köpenhamn. Däremot fick S genom resan kontakt med den allra nyaste musiken på kontinenten, något som kan ha haft betydelse för hans fortsatta komponerande.

Från tiden efter den andra utlandsresan finns ett par kompositioner med anledning av händelser i kungahuset, som en sorgmarsch till drottning Lovisas begravning och en kröningsmarsch för Oscar II. Några mer omfattande uppdrag tycks S dock inte ha fått. Men han hade under sina sista år kontakt med den unge Emil Sjögren (bd 32), som fick diskutera sina kompositioner med honom. Samtidigt hjälpte Sjögren sin äldre tonsättarkollega med att utarbeta klaverutdrag till balladen Der schwarze Ritter. Även balladen Kung Heimer och Aslög gavs ut i början av 1870-talet. Från samma tid finns också ett par sakrala körverk: Andeliga sånger för blandad kör och orgel från 1870, där de flesta satserna tidigare har ingått i olika teaterpjäser, samt Katolsk mässa från 1875. Det är ett stort och dramatiskt verk för solister, kör och orkester. De sju satserna demonstrerar olika kontrapunktiska tekniker och bygger till vissa delar på teman från egna, tidigare kompositioner. Verket uruppfördes först efter S:s död, i april 1877.

Under sina sista år var S, som avled knappt 44 år gammal, märkt av sjukdom. Den stora mängd konserter som anordnades efter hans bortgång, under hela våren 1876, till förmån för hans efterlevande änka och barn, visar den breda förankring i det samtida musiklivet som han hade. Kungliga teatern och Mindre teatern gav föreställningar vars behållning gick till de efterlevande. Detsamma gjorde August Meissner (bd 25) med en orkesterkonsert på Berns. Konserter anordnades av regementsorkestrar, studentsångare och körsällskap. Jacob Axel Josephson (bd 20) och Ludvig Norman anordnade en särskild insamling och ansvarade för att samtliga inkomna medel togs om hand.

Trots att S fick ett jämförelsevis kort liv var han verksam som tonsättare och dirigent i 25 år. En stor del av tiden ägnade han åt teatermusiken, vilket kanske hindrade honom från att skriva större instrumentalverk och att komponera den svenska opera som många skribenter i den samtida pressen hoppades på. Men S:s sammanlagda kompositioner ger många prov på hans dramatiska förmåga och instrumentationskonst inom instrumentalmusiken och hans sångbara stil i en mängd sånger, körverk och ballader. Flera stycken har också visat sig ha en lång livslängd och förekommer på repertoaren än idag.

Författare

Karin Hallgren

Arkivuppgifter

S:s arkiv (11 vol: ms, skisser, tryck) i Musik- o teaterbibl, Statens musikverk. Enstaka musikhandskr även i LUB o UUB. – Brev från S i KB, UUB o NordM.

Tryckta arbeten

För en verkförteckning se Levande musikarv (levandemusikarv.se/tonsattare/soderman-august/, 2023-03-16).

Källor och litteratur

 C Carlsson, Musikaliska konstföreningen 150 år: några kapitel ur dess historia (2009); A Edling, Emil Sjögren (2009); K Hallgren, Borgerlighetens teater: om verksamhet, musiker och repertoar vid Mindre teatern i Stockholm 1842–63 (2000); A Helmer, Svensk solosång 1850–1890 (1972); G Jeanson, August Söderman: en svensk tondiktares liv och verk (1926); D Kronlund, ”Musiken låten ljuda, mina vänner!” (1989); A Lindgren, August Södermans manuskriptsamling (SM 1888 o 1889); dens, Resebrev (SM 1890); Musiken i Sverige, 3, ed L Jonsson o M Tegen (1992).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan August Söderman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35255, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karin Hallgren

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35255
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan August Söderman, urn:sbl:35255, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karin Hallgren