Meriter

1. Gudmund Jöran Adlerbeth, f. 21 maj 1751 i Jönköping, d 7 okt. 1818 å Ramsjöholm. Föräldrar: hovjunkaren, sedermera hovrättsassessorn Jakob Fredrik Adlerbeth och Anna Maria Spalding. Student i Uppsala 22 apr. 1768; avlade kansliexamen juni 1771. E. o. kanslist vid krigsexpeditionen 10 juli s. å.; erhöll tillstånd att jämväl tjänstgöra i utrikesexpeditionen 17 dec. s. å. samt i nedre justitierevisionen 16 dec. 1772; ordinarie kanslist vid krigsexpeditionen 10 dec. 1773; protokollssekreterare 21 okt. 1774; riksantikvarie, med vilken syssla sekretariatet i vitterhets-, historie- och antikvitetsakademin 1786 förenades, samt konungens handsekreterare med titel av expeditionssekreterare 25 febr. 1778; åtföljde som tjänstgörande expeditionssekreterare och därjämte med särskilt uppdrag att föra journal över sevärdheter i konst och antikviteter konungen på hans italienska resa 1783 t. o. m. 10 maj 1784, då han i Venedig skildes från konungen och tog vägen över Österrike och Tyskland hem; kansliråd 30 jan. 1787; erhöll på begäran avsked från antikvariesysslan samt tjänstledighet i kansliet 7 dec. 1793; revisor av generaldiskontkontorets räkenskaper 1798; ledamot av kanslersgillet 27 okt. 1801 till gillets upplösning 1809; medlem av bankorevisionen 1803; ledamot av kommittén för uppgörande av förslag till tryckfrihetsförordning 25 apr. 1809; medlem av riksdagens konstitutionsutskott 12 maj s. å.; statsråd 9 juni och friherre 29 juni s. å. (introducerad 28 dec); ledamot av psalmbokskommittén 24 okt. 1811, vilken kommitté 15 dec. 1814 erhöll i uppdrag att jämväl revidera evangelieboken; erbjuden att bliva en av rikets herrar i jan. 1815, vilket dock avböjdes; erhöll avsked ur statsrådet 6 juni s. å.; ledamot av riksdagens expeditionsutskott 2 dec. 1817 och dess ordförande. LMA 1772 (sekreterare 1772–77; preses 1803–05); LVA 1780 (preses 1790 och 1801); RNO 1784; en av de tretton först utsedda ledamöterna i svenska akademin 20 mars 1786 (direktör 1799); LHA 1786 (sekreterare 7 maj s. å,–7 dec 1793); KNO 1801; RCXIII:sO 1811; HedLLA 1812; RoKavKMO 1814; LVS 1815; var därjämte ledamot av ett stort antal in- och utländska lärda och vittra sällskap, däribland Apollini sacra under Uppsalatiden och Utile dulci sedan 1770.

Gift 22 apr. 1781–13 juni 1792 med Karin Ridderborg, f. 26 okt. 1760, d 19 nov. 1815, dotter till överstelöjtnanten Karl Adolf Ridderborg.

Biografi

Sin tidigaste ungdom tillbragte A. på släktens fideikommiss Ramsjöholm i Svartarps socken, ej. långt från Jönköping. Fadern hade redan 1755 dragit sig tillbaka från ämbetsgöromålen för att uteslutande ägna sig åt gårdens skötsel och barnens uppfostran. Han var också sonen Gudmund Jörans så gott som ende läromästare i olika stycken intill dennes sjuttonde år. För A: s karaktärsutveckling hava säkerligen dessa år av lantligt enkla men oberoende levnadsförhållanden under en intresserad uppfostrares tillsyn varit mera bestämmande än något annat. Vid den fäderneärvda torvan växer han för alla tider fast, kärleken till Ramsjöholm skall inspirera det bästa i hans dikt. Ehuru han fullkomligt lojalt underkastar sig den härskande franska bildningens lagar, skall hans redbart svenska, en smula onyanserade väsen aldrig låta sig bringas ur jämvikt av de många oroliga och destruktiva krafter, som voro verksamma i hans omgivning. I Uppsala, där han närmast anförtrotts i professor Georgii vård, gjorde han sig tidigt bemärkt icke blott som en nitisk och begåvad student utan också som lycklig vitterlekare. Sålunda hedras han med uppdraget att å Apollini sacra's vägnar inför hela akademistaten och en talrik menighet hålla en versifierad parentation vid Adolf Fredriks död. Här stiftar han också första bekantskapen med flera av de män, vilkas namn sedermera skola bära upp den gustavianska odlingens historia. Fyra genom Apollini sacra till Utile dulci insända oden i konventionellt didaktisk stil göra honom redan som nittonåring känd i vittra Stockholmskretsar; de trycktes i tredje delen av »Vitterhets nöjen». En å Utile dulci's vägnar anonymt utgiven hyllningsdikt vid Gustav III: s kröning författades av honom. Märkligare än dessa dikter är emellertid det författarskap, varmed vi finna honom sysselsatt som ung extraordinarie i verken. Han företager sig nämligen att översätta och omarbeta Racine's »Iphigenie» efter anvisningar av italienaren Algarotti med inläggning av körer osv., därvid direkt anslutande sig till begynnande nyantika tendenser inom den utländska litteraturen. Genom Gyllenborg blir Gustav III redan hösten 1773 uppmärksamgjord på den användbara talangen — stilistiskt är hans översättning en verklig bragd för denna tid —, och hädanefter hugnas A. ofta med inbjudan till konungens litterära aftoncirklar, en nåd, som måste betalas med träget vittert arbete i dennes tjänst och efter hans detaljerade föreskrifter. Detta förklarar, hur A: s författarskap under den följande tiden i viss mån betecknar en återgång till äldre stilarter och huvudsakligen utgöres av versifierade prologer och bearbetningar av franska operatexter. Samman med Gyllenborg skriver han till hertig Karls förmälning, 1774, det svagt historiserande rokokoskådespelet »Birger Jarl» med inlagda divertissemang. Sist i raden av dessa arbeten kommer hans lyriska drama »Cora och Alonzo», uppfört vid invigningen av Gustav III: s nya operahus, sept. 1782, men redan dessförinnan tack vare Naumanns musik känt och uppskattat även utom Sveriges gränser. A. har här i ett konventionellt operaschema sökt ingjuta en ny, allvarligare och mera mänskligt »sann» anda. Samtidigt härmed finna vi honom fördjupad i vittgående studier av utländsk, särskilt engelsk litteratur. Så innehålla hans brev till Nils von Rosenstein från dessa år litteraturhistoriskt intressanta uttalanden om Milton och Ossian, liksom de även giva vid handen, att han redan 1783 fått sitt öga öppnat för den isländska litteraturens poetiska värde och t. o. m. gjort ett försök att översätta »Ejvindr Skaldaspillers liksång öfver konung Håkan i Norrige». Denna översättning, publicerad först 1790 i Stockholmsposten med en märklig inledning, är ett viktigt datum i den »nordiska renässansens» historia. — A:s självständiga lyriska diktning, varav huvudparten härrör från 1780- och 90-talen, gör ofta intryck av mera poetiskt nit än omedelbar ingivelse. Tyngst väga kanske hans didaktiska oden, som få sitt särskilda intresse därigenom, att deras rationalistiska, dygdereligion i så hög grad överensstämde med A:s egen läggning och lynnesart. En besläktad, på en gång nykter och upp- riktigt from livsuppfattning är den, som i en enklare och mera rättfram form kommer till uttryck i A:s huvudsakligen från de senare åren härrörande psalmdiktning. I hans rousseauistiskt färgade »Graf skrift öfver en bonde» har denna förenklingens och oberördhetens filosofi fått en nästan monumental sammanfattning. — I en serie »Sagor efter Tasso», berättande dikter på växlande versmått med medeltida motiv, har han, liksom förut i parafrasen över »Hakonarmal», kommit en ny tid halvvägs till mötes. Omnämnas böra även hans sex skaldebrev, där den friare formen tillåter honom att ostört utbreda sig över sina älsklingsämnen, moralfilosofiska spörsmål och lantlivets ojämförliga behag, i synnerhet på Ramsjöholm, samt framför allt hans stora tragedier »Ingiald Illråda» och »Kelonid», båda härrörande från tiden omkring sekelskiftet, ehuru, åtminstone vad »Kelonid» beträffar, planlagda långt dessförinnan. Då de fullbordades, var den fransk-klassiska tragedin redan dödsdömd, och de möttes med likgiltighet eller kritik. Likväl äga de vid sidan av uppenbara poetiska misstag partier av stor skönhet och förtjäna väl en rangplats inom den gustavianska dramatiken. — Slutligen har A. översatt och bearbetat Voltaire's »Oedipe» i samma anda som förut »Iphigenie» samt i mera trogen anslutning till originalet tolkat Racine's »Phédre». En översättning via franskan av en italiensk sångkomedi, »Den bortförda fästmön», uppförd 1802, blev aldrig tryckt, härutinnan delande öde med oratoriet »Jesu uppståndelse» och ett flertal smärre dikter.

Sin största berömmelse har A. emellertid vunnit genom den serie översättningar efter latinska skalder, varmed han, närmast i anslutning till Voss' motsvarande tyska arbeten, riktat den svenska vitterheten. Utan att vid sitt framträdande beteckna någon absolut nyhet utgöra likväl dessa filologiskt och konstnärligt samvetsgranna metriska tolkningar en av de viktigaste utgångspunkterna för en sannare antikuppfattnings genombrott i vårt land. Även för den svenska versläran har A:s principiella utredning i företalet till neiden och den därav framkallade diskussionen betytt mycket. Ännu i våra dagar äga dessa översättningar, ehuru föga uppmärksammade, sitt stora värde; om A. i de lyriska eller berättande dikterna helt naturligt icke alltid lyckats återge den uttryckets plastiska åskådlighet och skönhet, som är den antika diktens särmärke, har han däremot över sin verkligt geniala försvenskning av Virgilius' »Georgica», denna hans hjärta närliggande hymn till de lantliga mödorna, gjutit en fläkt av stor poesi. A. blev vid blott tjugusju års ålder riksantikvarie, sedan det gamla antikvitetskollegiet upplösts, och ägnade sig med sedvanligt allvar även åt denna uppgift. De flesta officiella inskrifter från denna tid äro uppgjorda efter hans förslag; som myntkännare utbildade han sig till en av landets främsta. Han har på konungens uppdrag författat och redigerat en »Histoire métallique» såväl över Gustav III: s som över Gustav II Adolfs regering, av vilka den förra 1858 utgivits i ett fåtal exemplar, likväl med uteslutning av den inledande texten. Han har även teoretiskt behandlat vad som »förnämligast bör iakttagas vid skådepenningars uppgivande». Resultatet av sina historiska och arkeologiska studier har han framlagt i en serie om vidsträckt beläsenhet och klart omdöme vittnande uppsatser i vitterhetsakademins handlingar. I tvenne presidietal i vetenskapsakademin har han behandlat frågor av allmänt filosofisk natur. Vidare har han så väl i vitterhetsakademins som i vetenskapsakademins handlingar författat åtskilliga minnesteckningar över framlidna ledamöter, vilka samman med hans många tal vid vapens krossande bilda en serie gustavianska galaporträtt av högt värde; igenom det medvetet officiella och arrangerade, som stilarten krävde, låter A. det karaktäristiska hos var och en väl komma till sin rätt. Verklig glans äger hans parentation i frimurarorden över K. A. Ehrensvärd. — De enda av A:s skrifter, som ännu i våra dagar äga någon större publik, äro emellertid dels hans först nyligen, dock ej fullständigt, utgivna livfulla och innehållsrika skildringar från Gustav III: s italienska resa, dels de likaledes först långt efter hans död tryckta »Historiska anteckningar», i vilka han skildrar sin samtids politiska historia. För kännedomen om den gustavianska tiden, särskilt vad beträffar 1789 års riksdag, utgöra de en viktig källa. Framställningen är klar och sakrik — A: s prosastil är i allmänhet mycket god — men har dock som de flesta memoarer från denna tid tagit bestämd färg av författarens oppositionella ståndpunkt, och även direkta misstag förekomma. En omtvistad fråga är, huruvida A. verkligen författat den i första tryckta upplagan av dessa anteckningar intagna karaktäristiken över Gustav III, en av de bittraste av pamfletterna mot denne.

I den aktiva politiken spelade A. under Gustav III: s tid icke någon mera betydande roll; han var en doktrinär frihetsvän men personligen föga vågsam och alldeles icke lysten efter makt eller ära för egen del. Ett stort ögonblick räknade dock hans politiska bana, då han i ett celebert tal vid plenum plenorum 21 febr. 1789, sedan konungen genom häktningar berövat adelsoppositionen dess främsta målsmän, trots sin ställning till denne i frimodiga om än väl avvägda ordalag begärde, att adeln skulle få tid att överlägga om förenings- och säkerhetsakten, en framställning, som bidrog till att korsa planerna på ett omedelbart avgörande. Gustav, som i det föregående ej sällan tagit sin handsekreterare till råds även i politiska frågor, visade honom, efter detta inga tecken till personligt agg, men deras förbindelser, som egentligen aldrig ägt några förutsättningar att bliva särdeles intima, antogo dock mera kyliga former. Efter Gustavs död drog sig A. tillbaka från offentliga värv och tillbragte i regel en stor del av året på sin egendom. En rikhaltig samling brev från denna tid, särskilt till ungdomsvännen Rosenstein och något senare även till sonen Jakob, vittna ej minst om hur A: s intresse upptogs av lanthushållningens alla detaljer. Efter 1809 års revolution drogs han åter halvt mot sin vilja in i den aktiva politiken; han blev medlem av riksdagens konstitutionsutskott och tog verksam del såväl i den nya författningens utarbetande som i dess genomdrivande; berömt är hans stora tal for regeringsformen 3 juni, som på ridderskapets och adelns bekostnad genast befordrades till trycket. Han inträdde även i det nya statsrådet s. å., där han kvarstod som en samvetsgrann och aktad rådgivare till 1815, dock utan att spela någon mera framträdande roll.

Trots vissa personliga svagheter — samtida ha sålunda att berätta om hans särskilt på äldre dagar mer än behövligt långt drivna försiktighet och sparsamhet — framstår A. som en av de noblaste gestalterna i den gustavianska tidens historia och åtnjöt också under hela sin levnad en sällspord aktning från de mest skilda läger. Icke minst torde detta berott på den förståelse, varmed han i motsats till andra av sin generation mötte mycket av det nya i tiden. Särskilt hälsade han med verklig entusiasm den unge Tegnér, som också hyllat honom i en praktfull dikt. En senare tid har icke alltid visat sig lika minnesgod för hans trägna arbete i den svenska bildningens tjänst. Någon de stora perspektivens man var A. visserligen icke, lika litet som det glänsande framträdandets eller det starka och egenartade temperamentets. Men han ägde ett sällsynt klart förstånd, självständighet i tycken och omdömen, ett odlat skönhetssinne och slutligen ett levande och ända in i den senaste ålderdomen produktivt verksamt intresse för allt mänskligt, allt egenskaper, som hos honom ersatte bristen på verklig originalitet och göra honom till en representant för det bästa hos upplysningstiden. — A:s bibliotek och handskrifter tillföllo ende sonen, J. Adlerbeth, och ha jämte dennes egna papper och böcker kommit till offentliga samlingar (se nedan, under A. 2).

Författare

Agne Beijer.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: I bunden form: A:s dikter föreligga samlade i Skald-skrifter. Bd 1—2. Sthm 1797—98. (6), 274; (12), 236 s. 2: a uppl., rättad och tillökt, under titel: Poetiska arbeten. Bd 1—2. Sthm 1802—03. (8), 388; (6), 355 s. 3:e uppl. Bd 1—2. Sthm 1818. [Angående tidigare uppl. av här upptagna dramatiska arbeten se G. E. Klemming, Sveriges dramat, litteratur (1863—79) samt beträffande uppföranden F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1866). Av de lyriska dikterna hade förut varit tryckta: i Det Götheborgska wetensk.- och witterh.-samhällets handl., Witterh.-afd., St. 3, 1785, Ode öfver handelen; i Sv. parnassen 1785 och 1786 Germanicus, Ode öfver samvetet, Vid Gustaf Philip Creutz's graf, Handelen och Skaldebref (= Skald-bref 2. i Skald-skrifter); i Stockholms posten 1790, N:o 45, Ejvindr Skaldaspillers liksång; i Läsning i blandade ämnen, N:o 11—13 (Årg. 2, 1798), Den girige samt Kärleken och Hymen; självst. Skaldebref, upläst i sv. academien d. 24 jan. 1790. Sthm. 16 s. (Anon.)] — Icke upptagna i Skald-skrifter eller Poetiska arbeten äro operatexterna Neptun och Amphitritel, Sthm 1775, 4: o'12 s-, och Procris och Cephal, Sthm 1778, 4: o (6), 18 s., samt en del lyris:
Handskrifter: I UB: dikter och uppsatser i estetiska ämnen (sign. V. 72, 73); interfolierade ändringar till Poetiska arbeten; översättningar av Ovidii Metamorphoser (V. 74), Horatii Oder, Epoder, Satyrer och Epistlar (V. 75), Virgilii Ecloga, Bucolica, Georgica och yEneis (V. 76), Sallustii Bellum Jugurthinum och Bellum Catilinarium (R. 258, 259), jämte anmärkningar till alla översättningarna; Anteckningar till frihetstidens historia (F. 295); Anteckningar 1789—1809 (F. 809 a—e); Anteckningar om ordensvurmeriet; Bref af en svensk man om dess resa till Italien 1783—84 (X. 406); handlingar rör. banken 1778—1804; koncepter till vota i statsrådet och i kommittéer 1809—16 (i F. 645 b); diverse politiska reflexioner och memorial; kallelsebrev och diplom, biografiska anteckningar m. m.; brev. —¦ I RA: ämbetsskrivelser; brev. — I KB: koncept och textad renskrift av italienska resan; brev. — I LB: dikt till frih. Malte Ramel, dat. 1772. — I HA bibi.: kon-ceptprot. och ämbetsskrivelser; Gustav III: s och Gustav II Adolfs medaljhistoria på franska och svenska; förslag till inskrifter och minnespenningar; diverse anteckningar och utkast; brev. — I Sv. akad. arkiv: diverse uppsatser för akad:s ordbok; inskriptionsförslag; yttranden över tävlingsförslag (se i övrigt G. Ljunggren, Sv. akademiens historia, 1886). — I VA bibi.: Tal om yppighetens verkan på vetenskapens och könstens stigande och fall (presidietal 1801). — I Linköpings stiftsbibi.: utlåtanden i skolordningsfrågan; brev. — I Växjö stiftsbibi.: interfolierade ex. av Æneiden och av Tal om en philosophisk varsamhet. — Dessutom finnas brev och autografer av A. spridda i åtskilliga enskilda samlingar.

Källor och litteratur

Källor: A:s handskrivna självbiogr. anteckningar i UB (sign. X. 251); kanslikollegiets prot. 1771—73; inrikes civilexp. registr. (fullm.), RA; levnadsteckning över A. i inledningen till E. Tegnérs uppl. av Historiska anteckningar (1892—93), däri även förteckning å föregående biografier meddelas; A Blanck, Den nord. renässansen i 1700-talets litteratur (1911); H. Schuck och K. Warburg, Illustr. sv. litt.-historia, 2 (1912); Sveriges historia intill 20: de seklet, utg. af E. Hildebrand, Afd. 8, 9.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gudmund Jöran Adlerbeth, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5544, Svenskt biografiskt lexikon (art av Agne Beijer.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5544
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gudmund Jöran Adlerbeth, urn:sbl:5544, Svenskt biografiskt lexikon (art av Agne Beijer.), hämtad 2024-04-19.