Meriter

7. Karin Sophie Leijonhufvud-Adlersparre, den föregåendes hustru, f. 6 juli 1823 på Helgerum i södra Tjust, d. 27 juni 1895 på Ström vid Södertälje. Föräldrar: överstelöjtnanten Erik Gabriel Knutsson Leijonhufvud och Sofie Emerentia Hoppenstedt. Åtnjöt undervisning i hemmet och genomgick därpå en två års kurs vid den Bjurströmska flickpensionen i Stockholm. Utgav 1859–85 Tidskrift för hemmet samt 1886–88 tidskriften Dagny; ordförande i handarbetets vänner 1874–87; styrelsemedlem i Fredrika Bremer-förbundet 1884–95; medlem av kommittén för undersökning av Sveriges, högre flickskolor 6 nov. 1885–19 jan. 1888. Erhöll 1895 medaljen »Illis quorum meruere labores».

Biografi

Avgörande för S. L:s utveckling blev hennes vänskapsförhållande till Rosalie Roos, sedan 1857 fru Olivecrona, vilken under flera års vistelse i Amerika fått en annan uppfattning av kvinnan än den i Sverige hävdvunna. Tillsammans med henne startade hon år 1859 Tidskrift för hemmet, som genast väckte uppmärksamhet genom sitt på en gång gedigna och lättlästa innehåll. Med alla medel, det sakliga allvarets såväl som ironins, humorns och det lätta skämtets, sökte den väcka, vinna och uppfostra sin publik. S. L:s mod och energi växte i kapp med de från ett företag av sådan art oskiljaktiga svårigheterna, och när Rosalie Olivecrona efter nio år utträdde ur redaktionen, övertog hon utan större tvekan ensam utgivandet av tidskriften. Redaktionsarbetet bragte Esselde – ty under denna pseudonym var det, utgivarinnan i allmänhet uppträdde – i beröring med framstående personligheter hemma och utomlands, i första rummet med Fredrika Bremer, som med glädje i tidskriften hälsade en bundsförvant och flera gånger lämnade bidrag till den.

Snart blev det ej nog för S. L. att genom sin tidskrift förfäkta satsen, att »kvinnan behöver arbetet, och arbetet behöver kvinnan» Redan 1862 satte hon i gång söndags- och aftonskolor för arbetarklassens döttrar, året därpå en renskrivningsbyrå, som snart blev mycket anlitad, och det var hon, som uppgjorde planen till Stockholms läsesalong, vilken 1866 startades i form av ett läsrum för damer. Hon hörde även till pioniärerna för Sveriges anslutning till den stora internationella sjukvårdsföreningen röda korset.

Sedan S. L. 1869 trätt i äktenskap med den framstående politikern kommendör Axel Adlersparre, fick hon som maka, husmor och mor för fem styvbarn en vidgad verksamhet. Men den hindrade henne ej från att alltmer målmedvetet fortsätta sitt arbete i det allmännas tjänst, ett arbete, som hennes man ända till sin död år 1879 följde med intresse och sympati.

»Ju mera vi hoppas och vänta av kvinnans deltagande i samhällsarbetet», yttrade fru A. 1884, »desto viktigare synes det oss, att detta arbete blir väl förberett». Med detta hennes intresse för kvinnlig utbildning sammanhänger, att hon blev en av de båda kvinnor, som kallades att inträda i den s. k. flickskolekommittén av 1885, den första K. kommitté, som haft kvinnliga ledamöter. I dess tvååriga arbete tog hon en verksam del och följde alltjämt med vaket intresse reformsträvandena inom flickskolan. Men främst har hon fäst sitt namn vid handarbetets vänner och Fredrika-Bremer-förbundet. Det var industriutställningen i Köpenhamn 1872, som först förde S. A. på tanken, att något borde göras för att höja det kvinnliga handarbetets konstnärliga nivå. Hon lyckades för saken entusiasmera några av sina vänner, främst målarinnan fru Hanna Winge, och 1874 stiftades handarbetets vänner, en förening, vars insats i vår konstslöjds renässans knappast kan överskattas. Framgången berodde i väsentlig mån på S. A: s intuitiva blick för människor och förmåga att tända deras entusiasm för det arbete, som passade deras läggning. I kanske ännu högre grad framträdde den sidan av hennes väsen, då det gällde att organisera en samverkan av skilda krafter för vad som dock låg henne närmast om hjärtat, kvinnosaken. Det var efter mycket förberedande arbete, som Fredrika-Bremer-förbundet hösten 1884 stiftades med det av S. A. utstakade programmet att »verka för en sund och lugn utveckling av arbetet för kvinnans höjande i sedligt och intellektuellt såväl som i socialt och ekonomiskt hänseende». Hon var lika angelägen att få männen med i arbetet som kvinnorna; utom fru Ellen Anckarsvärd, som skulle bli hennes närmaste arvtagare inom kvinnosaksarbetet, fil. doktor Ellen Fries, den unga kraft, som hon hoppades mest av, och fru Fredrika Limnell, hennes trogna hjälparinna, hade lektor Gustav Sjöberg och riksantikvarien Hans Hildebrand, förbundets förste mångårige ordförande, med henne undertecknat inbjudan till sammanslutningen. Själv deltog S. A., så länge hon levde, med iver i arbetet inom styrelsen, och de flesta av de kommittéer, i vilka förbundets verksamhet under de första tio åren av dess tillvaro förgrenade sig, hava spirat, upp ur frön, som hon utsått. Särskilt varmt om hjärtat låg henne stipendieinstitutionen, vars sekreterare, fröken Matilda Silow, under de sista åren av hennes levnad delade hennes hem. För utvecklingen av byrån, det organ, genom vilket förbundets beröring med allmänheten förmedlas, hyste hon det livligaste intresse, och hon lyckades för arbetet inom den värva de goda krafter, som lade grunden till dess anseende, främst fröken Gertrud Adelborg.

Det var ej blott när det gällde att sätta nya företag i gång, som S. A:s blick för personligheter röjde sig. Även hennes förhållande till den litterära världen vittnar därom. Den viljekraftiga föregångskvinnan med sin utpräglade etiska läggning var på samma gång ej så litet av fantasimänniska, med starka känslor och förfinad estetisk kultur, och i tendenslitteraturens gyllene dagar var det dock ej uteslutande för tendensens skull, som hon med den livligaste uppmärksamhet följde de litterära företeelserna. Viktoria Benedictsson (Ernst Ahlgren) mötte hon med varmaste sympati, och det var hon, som, betagen av det nya och geniala i Selma Lagerlöfs diktning, skaffade henne arbetsro att fullborda Gösta Berlings saga.

Sedan S. A. i tjugusjunde årgången av sin tidskrift offentliggjort Fredrika Bremer-förbundets första årsmeddelanden, hade hon rätt att betrakta sin vägröjargärning inom pressen som avslutad. Hon kvarstod dock de första åren som redaktris för Dagny, förbundets organ, och hörde till dess verksammaste medarbetare, så länge hon levde. Under de sista åren av hennes liv var det emellertid ett annat litterärt arbete, som mer och mer lade beslag på hennes krafter och hennes intresse: den omfattande biografi över hennes stora föregångerska Fredrika Bremer, som hon samlade material till, planlade och delvis utförde men ej hann fullborda. Hennes skriftliga kvarlåtenskap äges av brorsdöttrarna Ebba och Sigrid Leijonhufvud, hennes brevväxling med fru R. Olivecrona av häradshövdingen A. Olivecrona.

Genom en medalj, som svenska kvinnor ägnade Sophie L:d-Adlersparre tio år efter hennes död, hugfästes minnet av hennes banbrytande verksamhet och hennes sällsynt rika personlighet.

Författare

Sigrid Leijonhufvud.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Bref till svar på frågan: Hvilka fordringar ställer den nya tiden på Sveriges kvinnor? Af en svenska. Sthm 1866. 16 s. (Suppl. till Tidskr. för hemmet 1865). — Axel Adlersparre 1812—1879. Sthm 1879. 26 s. -f- portr. (Avtr. ur Tidskr. för hemmet 1879.) — Den qvinliga hemslöjden i Sverige, dess nuvarande ståndpunkt och vilkoren för dess höjande. Utg. af Red. af Tidskr. för hemmet. Sthm 1880. 64 s. -f- 3 pl. — Mönsterbok för slöjdundervisningen i hem och skolor. Efter gamla nordiska allmogearbeten saml. och utg. af Red. af Tidskr. för hemmet. Bd 1—2. Sthm 1880—81. 18, 16 pl. -)- 8, 1 s. — Ibsens Gengangere ur etisk synpunkt. Föredrag. Sthm 1882. 38 s. — I frågan om gifta makars eganderätt. Af Red. af Tidskr. för hemmet. Sthm 1883. 16 s. — Om studie- och yrkes-stipendier för flickor. Sthm 1884. 19 s. — Om barnmorskeinstitutionen och dess behof af reform. Sthm 1885. 12 s. (Avtr. ur Tidskr. för hemmet 1885). — En öfverblick af arbetet på den svenska qvinnans framåtskridande. Af Esseide. Sthm 1885. (Meddel. fr. Fredrika Bremer-förb., 1, s. 1—22). — Gifves det en värnplikt för qvinnan? Sthm 1885. (Ibid., 6, s. 1—14.) — Det moderna sedlighetskrafvet i kamp emot reaktion och radikalism. Sthm 1887. 15 s. — Om sedlighetsfrågans ståndpunkt i de skandinaviska länderna under år 1888. Af Esseide. Norrköping 1889. 39 s. — En blick på Fredrika Bremer och hennes lifsgärning. Af Esseide (Till Fredrika Bremers minne, s. 3—25; avtr. ur Dagny 1891). ¦— Fredrika Limnell. Tecknad af Esseide. Sthm 1892. 14 s. (Avtr. ur Dagny 1892.) — Tjugufemårsminnen och framtidstankar. Af Onämd. Sthm 1892. 19 s. — Tre episoder i konung Karl XV :s lif. Ur kommendör Axel Adler-sparres efterlämnade papper, ordnade och utgifna af hans hustru. Sthm 1893. 83 s. — En korsdragerska och hennes existens-minimum. Anteckningar meddel. genom Esseide. Sthm 1894. 28 s. — Fredrika Bremer. Biografisk studie. D. 1—2. Sthm 1896. VIII, 415; IV, '432 s. -j- portr. (Tills, med Sigrid Leijonhufvud.)

Utgivit: Tidskrift för hemmet, Arg. 1—27, 1859—85 (därav 1—9 tills, med Rosalie Olivecrona, 26—-27 tills, med Ellen Fries) samt Dagny, månadsblad för sociala och literära intressen, 1886—88, och däri författat ett stort antal artiklar, i Dagny även åren 1889—95. — Se i övrigt: Sigrid Leijonhufvud och Sigrid Brithelli, Kvinnan inom svenska litteraturen (1893).

Källor och litteratur

Källor: S. L-d Adlersparre. In memoriam (1895; 2: a uppl. 1905); Ernst Ahlgren och Esseide. En brefväxling (1910); Festskrift med anledn. af Fredrika Bremer-förbundets 10-åriga verksamhet (1895); Gurli Linder, Kvinnofrågan i Sverige 1845—1905 (1905); Lydia Wahlström, Den svenska kvinnorörelsen (1904).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K Sophie Adlersparre (f. Leijonhuvud), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5564, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sigrid Leijonhufvud.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5564
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K Sophie Adlersparre (f. Leijonhuvud), urn:sbl:5564, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sigrid Leijonhufvud.), hämtad 2024-04-23.