Meriter

Alfvén, Hugo Emil, f. 1 maj 1872 i Stockholm. Föräldrar: skräddarmästaren Anders Alfvén och Lotten Axelsson Puke. Studerade vid norra latinläroverket i Stockholm; elev vid musikkonservatoriet vt. 1887–vt. 1891, där hans lärare i violinspelning var professor J. Lindberg; studerade därefter omkring sex. år violinspel för professor Lars Zetterquist samt kontrapunkt och komposition för kantor J. Lindegren; andre violinist i hovkapellet hösten 1890; vikarierade såsom förste violinist därstädes våren 1891 till sommaren 1892; tilldelades åren 1896, 1897 och 1899 av K. M:t på förslag av musikaliska akademin stipendium av reservationsanslaget till stipendier och belöningar åt svenska tonsättare; företog med stöd av detta stipendium studieresor till Tyskland, Frankrike och Belgien samt studerade därunder i synnerhet violinspel för professor César Thomson i Brüssel; innehade Jenny Linds stipendium 1900–02; företog från apr. 1900 fyra års studieresor i Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien och Österrike-Ungern; valdes av musikaliska akademin till lärare i komposition och instrumentation vid musikkonservatoriet 29 jan. 1903 men inträdde aldrig i tjänstgöring utan erhöll efter åtnjuten tjänstledighet för fortsatt vistelse i utlandet på egen begäran 17 dec. s. å. avsked fr. o. m. 15 jan. 1904; ägnade sig under åren 1905 och 1906 med understöd av enskilda musikvänner huvudsakligen åt kompositionsverksamhet och vistades större delen av denna tid utomlands; har från år 1906 årligen åtnjutit belöning från ovannämnda reservationsanslag för svenska tonsättare; medverkande orkesterdirigent vid svenska musikfesten å K. teatern i Stockholm 1906; director musices i Uppsala 7 juni 1910; dirigent för studentsångsällskapet »Orfei Drängar» (O. D.) och filharmoniska sällskapet i Uppsala s. å.; dirigent vid musikfesten vid Uppsala universitet våren 1911; har med O. D. företagit sångarfärder till Tyskland och Danmark 1912 och 1913 samt till Ryssland 1914; medverkade vid svenska musikfesten i Dortmund sommaren 1912, vid en liknande musikfest i Stuttgart sommaren 1913 och vid musikfesten i Göteborg våren 1915; har dessutom dels medverkat vid, dels ensam dirigerat ett stort antal konserter såväl inom Sverige som i utlandet. LMA 1908; RVO 1911; erhöll »Literis et artibus» 1916; fil. hedersdoktor 31 okt. 1917; innehar dessutom flera utländska utmärkelser.

Gift med Marie Martha Mathilde Triepcke, dotter till fabriksägaren Max Triepcke i Köpenhamn.

Biografi

A. framträdde inför offentligheten som solist på fiol vid några konserter i huvudstaden under år 1892, första gången vid Bellmanskörens konsert under Erik Åkerbergs ledning i Berns salonger 21 febr., och biträdde därefter flitigt vid konserter såväl i huvudstaden som i landsorten samt dokumenterade sig vid dessa tillfällen som framstående exekutör å sitt instrument. Han hade allvarligt tvekat, om han borde ägna sitt liv åt musiken eller åt målarkonsten, för vilken senare han jämväl ägde utpräglade anlag. Efter slutade skolstudier hade han tagit lektioner vid tekniska skolan i Stockholm, och Oskar Törnå, som gav honom undervisning i målning, hade ivrigt uppmanat honom att bliva målare. Under studierna för den utmärkte teoretikern och kontrapunktisten J. Lindegren fann han emellertid sig själv och lade en mycket solid grund för sin verksamhet som tonsättare. Vid en egen soaré i Stockholm 20 mars 1896 framförde han sin sonat för fiol och piano (Op. 1), och vid samma tillfälle kommo även ett par andra av hans tonsättningar till utförande, vilka alla röjde tydlig begåvning för komposition. När han därpå framträdde med sin första symfoni, i f-moll (Op. 7), given å K. hovkapellets symfonimatiné 14 febr. 1897, visade han sig ånyo som en talangfull och kunnig tonsättare. Samma intryck men i betydligt stegrad grad lämnade hans andra symfoni, i d-dur (Op. 11), framförd av K. hovkapellet å symfonikonserten 2 maj 1899. Här ådagalade han sitt herravälde över alla kompositionsteknikens detaljer, icke minst på det polyfona området, och särskilt rönte han beundran för den mästerliga behandlingen av orkestern. Från denna tid var hans rykte som en av våra allra främsta komponister stadgat och den stora framgången följdes av understöd av offentliga medel och från enskilda, mecenater, varigenom han sattes i tillfälle att i utlandet vidare utbilda sina anlag. Från och med år 1900, då han första gången erhöll Jenny Linds stipendium, har han i rask följd fram-bragt en ansenlig mängd tonskapelser av såväl mindre som större omfång. År 1900 uppfördes hans nyårskantat »Vid sekelskiftet» (Op. 12) och två år senare kantaten »Herrans bön» (Op. 15), båda vittnande om hans förmåga jämväl på det vokala området. Det mest utmärkande för A:s tonsättningar utom den stora färdigheten i tekniskt hänseende är den rika musikaliska uppfinningsförmågan, det djupa konstnärs allvaret och den innerliga naturstämning, vilken särskilt i hans symfoniska skapelser slår en till mötes. Från naturen har han också erhållit starka impulser. »Därute i skärgården har jag skrivit mina båda symfonier», har han sagt. »Mina bästa idéer hava kommit under nattliga seglatser, och i synnerhet de vilda höstarna hava varit mina bästa diktartider. Aldrig äro skogssnåren svartare, aldrig en storm bistrare, aldrig framkallar en klar, solig eftermiddag en mer gripande stämning än under denna årstid. Naturen är mig så kär. Jag tror mig kunna säga, att jag under strövandet i skog och mark mottagit lika djupa och utvecklande intryck av både estetisk och filosofisk art som av de stora klassiska och moderna mästare och filosofer, jag älskat att fördjupa mig uti» (Svensk musiktidn. 1899). — Under den första tiden som Jenny Lind-stipendiat tog A. undervisning i dirigeringskonst för hovkapellmästaren Kutzschbach i Dresden. Efter att ha debuterat som dirigent inför Stockholmspubliken å K. teatern 25 jan. 1903, då han med biträde av K. hovkapellet samt John Forsell och Valborg Svärdström gav en konsertmatiné med uteslutande egna kompositioner, har han i samma egenskap framträtt vid flera större konserter i in- och utlandet. Som ledare av filharmoniska sällskapet och akademiska kapellet i Uppsala har han framfört ett stort antal tonsättningar av värde, och O. D. har under hans tid ej blott hävdat sitt anseende från Arpis och Hedenblads dagar utan även gått vidare i konstnärlig utveckling.

Författare

C. F. Hennerberg.

Tryckta arbeten

Tonsättningar: Sonat för fiol och piano. Sthm 1898. (Op. 1). — Menuett för piano. Köpenhamn 1899. (Op. 2). — Romans för fiol och piano. Sthm 1898. (Op. 3). — »Tio sånger.» Köpenhamn 1898. (Op. 4). — Elegie för horn och orgel. Mskr. (Op. 5). — »O, stode du i kylig blåst» af Rob. Burns, för en sångstämma och piano. Sthm 1899. (Op. 6). — Symfoni n:o 1, F-moll. Mskr. (Op. 7). — Tvänne lyriska stämningar. Köpenhamn 1899. (Op. 8). — Ur »Lyckans visor». Köpenhamn 1899. (Op. 9). — Triumfmarsch för piano. Köpenhamn 1899. (Op. 10). — Symfoni n:o 2, D-dur. Mainz 1901. (Op. 11). — »Vid sekelskiftet» af E. A. Karlfeldt, kantat för solo, kör och orkester. Sthm 1918. (Op. 12). — »Klockorna» av Frithiof Holmgren, för baryton och orkester. (Op. 13). —Sorg. Klaverstykke. Köpenhamn 1900. (Op. 14). — Herrans bön ur »Martyrerna» af E. J. Stagnelius, för soli, kör och orkester. Sthm 1910. (Op. 15). — »Bön» af Anders Österling, för en röst vid piano. Sthm 1907. (Op. 16). — Skärgårdsbilder. Tre. klaverstycken. Köpenhamn 1902. (Op. 17).— Hos drottning Margareta, sång för en röst vid piano. Sthm 1907. (Op. 18). — Midsommarvaka, svensk rhapsodi för orkester. Köpenhamn 1908. (Op. 19). — En skärgårdssägen, symfonisk tondikt för orkester. Mskr. (Op. 20). — Marias sånger, fyra dikter af Emil Aarestrup. Sthm 1906. (Op. 21). — Pioner, sång för en röst vid piano. Sthm 1911. (Op. 22). — Symfoni n:o 3, E-dur. Sthm 1913. (Op. 23). — Uppsala-rhapsodi för orkester. Klaverutdrag. Sthm 1907. (Op. 24). — Festspel för stor orkester, komp. för invign. af Nya dramatiska teatern i Stockholm d. 18 febr. 1908. Sthm 1908. (Op. 25). — Fest-ouverture för militärmusikkår. Mskr. (Op. 26)., — Dräpa för orkester. Mskr. (Op. 27). — Sju dikter af Ernest Thiel, för en röst vid piano. Sthm 1908. (Op. 28). — »Gustaf Frödings jordafärd» af Verner von Heidenstam, tonsatt för manskör. Sthm 1911. (Op. 29). — Den unge herr Sten Sture, för barytonsolo, manskör och orkester. Mskr. (Op. 30). — .Uppenbarelsekantat. Sthm 1916. (Op. 31). — »Kring ditt rika och vågiga hår» och andra dikter af Ernest Thiel, för en röst vid piano. Sthm 1915. (Op. 32). — Kantat vid Baltiska utställningens öppnande 1914. Mskr. (Op. 33). — Motett för blandad kör a cappella. Mskr. (Op. 34). — Kantat vid Uppsala läns Kgl. hushållningssällskaps 100-årsfest 1915. Mskr. (Op. 35). — Kantat vid reformationsfesten i Uppsala 1917. Mskr. (Op. 36). —»Den bergtagna». Ballet-pantomim i 3 akter. Mskr. (Op. 37). < .

Dessutom smärre kompositioner utan opus-tal, såsom: Visa med piano-accompagnement, 1893; Vaggvisa, för en röst vid piano, 1896; »Ställ flaggan, så jag ser den» af Daniel Fallström, för en föst vid piano, 1903, »Fosterlandspsalm» af J. L. Runeberg, för en röst eller samfälld kör vid piano, 1906; »Julsång» af E. Evers, för en röst vid piano, 1911; »Stockholms nations sång» af Olof Thunman, 1911; »Julsång» af O. Levertin, 1913; Några låtar från Leksand, fritt behandlade för piano, 1915; »En visa om troheten» af E. Brogren, 1915-; »Sverges flagga» af K. G. Ossiannilsson, 1916. — Se i övrigt, beträffande tidpunkten för de större verkens uppförande, T. Norlind, Allmänt musiklexikon (1912—16), Konsertstatistik.

Källor och litteratur

Källor; Självbiografiska uppgifter, musikaliska akademin; Ansökningshandlingarne till director musices-befattningen i Uppsala (1910); Uppsala univ:s matrikel 1916; Svensk musiktidning, Arg. 19, 1899, s. 73, Arg. 25, 1905, s. 41, Arg. 26, 1906, s. 32.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hugo E Alfvén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5657, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. F. Hennerberg.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5657
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hugo E Alfvén, urn:sbl:5657, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. F. Hennerberg.), hämtad 2024-04-19.