Meriter

1. Algot Brynolfsson, lagmän i Västergötland, torde varit född senast omkring 1228. Hans son Brynolf valdes nämligen till biskop år 1278 och hade vid denna tid nått stadgad ålder, trettio år, och A. har väl icke före tjugu års ålder kunnat få en legitim son. Som död omtalas han i en handling av 16 dec. 1302. A har, liksom tidens stormän i det hela, varit stor jordägare. Vi erfara, att hans son biskop Brynolf tillbragt en del av sin barndom på Hästhalla i Skallmeja socken av Skånings härad. A: s maka bortger i sitt testamente sin mans gård »Moraby», troligen Marby i Gudhems härad, till Gudhems kloster. Vid ett annat tillfälle sålde hon Gullatorp (i Östergötland?) till en av Linköpingsbiskopens arrendatorer; själv har hon ägt Våmb (Kåkinds härad). Bland de donationer, som Brynolf gjort, få väl en del antagas vara fädernearv, t. ex. Fjällåkra i Broddetorps socken av Gudhems härad. Detsamma gäller väl Läckö och Levene (eller Kjelvene), som också av Brynolf donerats, varemot Höjentorp bevisligen inköpts av honom för 20 marker (enligt Västgötalagen normala värdet på fyrtio nöt). A. själv gav såsom skadestånd bort Slädene i socknen med samma namn och en kvarn i Uvered (båda i Kållands härad) samt Åreberg (troligen i Kyrkefälla, Kåkinds härad) och Tengene (Viste härad); vid ett annat tillfälle bortgav han Appuna i Göstrings härad, Östergötland. Sonen Rörik har innehaft egendomar i Närke: Mossby i Kumla och Närkes Knista (om icke Knista i Kåkinds härad avses) samt även det obestämbara Utnäs. Det uppges även, att A. utrustat Ryda kyrka i Barne härad, varav skulle följa, att han ägde gods även där; uppgiften kan väl icke konsthistoriskt bestyrkas, då Ryda medeltidskyrka är riven, men de underrättelser, man har om densamma, kunna icke sägas omöjliggöra en datering till A: s tid.

A. var gift med Margareta Pedersdotter, vilken 1260 uppgjorde sitt testamente och 1274 omtalas i ordalag, som låta oss sluta, att hon var död.

Biografi

Omkring 1270 stodo A. och hans släkt på höjden av makt och lycka. A. själv synes yid årtiondets början ha blivit lagman, och vid mötet i Kunghäll 1276 insattes han av Magnus i den skiljedomsnämnd, vilken skulle döma mellan honom och Valdemar. Den nyss från Paris hemkomne sonen Brynolf får av kanslern, sedermera biskopen hertig Bengt av Finland två gårdar i Lagmanstorp i Longs socken av Barne härad, vilka han senare överlämnar till dekanatet i Linköping, till vars innehavare han utnämnts. Och så kom biskopsvalet i Skara 20 aug. 1278, då Brynolf blev den utsedde. Formerna för detta val äro mycket märkliga. Valet sker »per compromissum», dvs. tre kaniker utse å kapitlets vägnar biskopen. En av dessa var ostridigt biskopens bror Peter, den andre, Nils, hette också Algotsson men var icke bevisligen son av lagman A.; den tredje, stiftets domprost, avgick efter valet. Det är svårt att värja sig för den tanken, att en mäktig stormansätt trots de kanoniska formerna utövat inflytande på valets utgång, något som icke hindrar, att den valde var en man av ovanliga egenskaper. Redan året efteråt hade Peter Algotsson vunnit befordran. Vid Alsnö möte år 1279 (icke 1285, som den bevarade avskriften av beslutet felaktigt uppger) är han konungens kansler, och i denna egenskap namnes han senare vid upprepade tillfällen. Brodern Rörik Algotsson bevittnar både i Alsnö och vid andra tillfällen konungens brev. Det är tydligt, att Algotssönerna stå i gunst hos konungen. Man torde kunna säga, att utom konungahuset var det blott en enda man, som kunde tävla med A. och hans söner i makt och anseende. Denne man var herr Svantepolk Knutsson, sonson till konung Valdemar II i Danmark och dennes älskarinna, en dotter till Gutorm jarl; han var gift med en dotterdotter till konung Sverker d. y., vilken var syster till konung Erik Erikssons gemål och sonsons dotter till Birger (I) Brosa, »svears och götars frejdade jarl». Svantepolk hade i arv fått en avsevärd del av den Sverkerska familjeförmögenheten, hans husfru en annan del och åtskilligt Folkungagods därjämte. Om den sammanstötning med herr Svantepolk, som kom lyckan att hastigt och våldsamt vända sig från Algotssönernas släkt, berättar Ericus Olai: »Samma år (1288) i mars månad rövade herr Folke, son av herr Algot, västgötarnas lagman, fröken Ingrid, dotter av herr Svantepolk. Därför tillfångatogs i samma månad herr Algot, Folkes fader, och herr Rörik, hans broder. Men hans övriga bröder, herr Peter kanslern, Bengt och Karl, flydde till Norge och mottogos väl av Norges konung». Och något längre fram fortsätter han: »Samma år (1289) befriades ur fångenskapen herr Algot och herr Rörik.; Men Karl, broder till herr Rörik, halshöggs i Lindö, där han hade rövat (eller dit han hade fört den rövade) fröken Ingrid. Men Rörik flydde till Norge, där han avled». De här berörda händelserna och deras följder äro i sig själva romantiska och ha givit anledning till en ganska livlig legendbildning. Det gäller vid deras bedömande först att se till, vad vi ur de samtidiga autentiska källorna, urkunderna, erfara om saken. Detta är följande: A. skriver sig 1290 »fordom lagman i Västergötland»; han har sålunda förlorat sitt ämbete. Brynolf får i ganska förödmjukande form försäkra konungen om sin lojalitet (se nedan). Peter förblir i den norske konungens tjänst, och Röriks gods indragas »på grund av vissa förseelser». Det är sålunda tydligt, att konungens straff drabbat åtminstone de flesta och de mest kända medlemmarna av familjen. Enligt vittnena i Brynolfs kanonisationsprocess fick Brynolf fly till Alvastra, varpå emellertid konungen tvungits att i mycket uppseendeväckande form göra avbön. Det förra må vara möjligt, det senare däremot knappast. Uppfattningen, att konungen gått orättvist till väga mot en helig man och dennes anhöriga, hävdas med stor styrka av Birgitta, men hon kan lika litet som de nämnda vittnena anses fullt opartisk. Hos Birgitta samverkade härvid såsom eljest hennes religiösa och hennes aristokratiska sympatier och antipatier. Det måste emellertid nog erkännas, att brottet var ganska flagrant. Det var så därför, att både den rövade och rövaren tillhörde landets främsta ätter. Det var så därför, att kvinnofriden strax förut så kraftigt hävdats av lagstiftningen. Det var så även därför, att rykten om kvinnorov nått ända till den helige fadern, vilken i sitt brev till lagmän och häradshövdingar i Sverige berör, »att I och edert folk» begått sådant; han har väl troligen hört talas om rov et 1244, då en lagman i Östergötland var rövaren och Ingrid Svantepolksdotters moder den rövade. Emellertid återstår frågan, på vad sätt Folkes anhöriga gjort sig medskyldiga i brudrovet. Beträffande den halshuggne Karl har man förr allmänt åberopat en mycket känd folkvisa, enligt vilken en »herr Karl» skall ha låtsat vara död, blivit inburen i klostret och så ha rövat nunnan, som gjorde likvaka över honom, men denna identifiering har i senare tid betvivlats. Vad de övriga beträffar, må man erinra sig, att edsöreslagarna stadga strängt straff för den, som »födde» en biltog, och förklarade den, som skyddade en sådan, lika skyldig med den biltoge, om denne gjorde någon skada. Man kan sålunda lätt tänka sig, att släktkärleken fordrat och försvarat någon handling, som lagens väktare måste beivra. Alla teorier om politisk rivalitet och dylikt sakna grund. — En episod, som berättas om A. i Brynolfs kanonisationsprocess, förtjänar kanske en viss tilltro därför, att den snarast ställer helgonkandidaten i hans faders skugga. Under en hungersnöd fick Brynolf på Torso besök av en stor »flotta» av nödställda. Då tillät sig den gamle lagmannen »liksom en faderlig förmaning», att han jämte fadern där på ön skulle sörja för de fattiga, då han icke velat göra det hemma vid sin domkyrka. Under A:s livstid tillkom den redaktion av Västgötalagen, som vi kalla den yngre. Vi sakna medel att bestämma, om det skett under hans ämbetstid och vilken andel han haft i den nya lagens tillkomst.

Författare

Nat. Beckman.

Källor och litteratur

Källor: Diplomatarium Suecanum, I—III; Scriptores rerum Svecicarum, III: 2 (Vita S. Brynolphi); Westgöta-lagen, utg. af H. S. Collin och C. J. Schlyter (Sami. af Sweriges gamla lagar, 1); Isländske annaler, udg. ved G. Storm (1888); Sv. folkvisor, utg. af E. G. Geijer och A. A. Afzelius. Ny uppl., utg. af R. Bergström och L. Höijer (1879—80); N. Beckman, Fran-ciskanerklostret i Skara (Västergötlands fornminnesfören. tidskr. 1913); H. Schück, Våra äldsta historiska folkvisor (Hist. tidskr. 1891); R. Steffen, Den hel. Birgittas uppenbarelser i urval och öfversättning (1909).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Algot Brynolfsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5658, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nat. Beckman.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5658
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Algot Brynolfsson, urn:sbl:5658, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nat. Beckman.), hämtad 2024-04-19.