Meriter

3. Carl AndersKnut Almlöf, son till A. 1 i dennes första gifte, f. 9 febr. 1829 i Stockholm, d. 3 jan. 1899 på sin villa Almnäs vid Gripsholm. Genomgick Klara trivialskola och Stockholms gymnasium; student i Uppsala 10 juni 1848. Anställd vid Pierre Delands sällskap 1851–52, vid K. teatern 1852–53, hos Deland 1853–61, vid Mindre teatern 1861–63 samt vid K. teatrarna 1863–82; premiäraktör 1866; lärare vid K. teatrarnas elevskola 1874–77 samt, sedan densamma överflyttats till musikkonservatoriet, lärare i scenisk konst där 1885–89; tf. intendent vid Gripsholms slott; hovintendent 1891. Erhöll medaljen »Litteris et artibus» 1882; RVO s. å.; RNO 1892 

Gift. 22 aug. 1857 med Betty Deland (se Almlöf 4).

Biografi

A. hade först enligt faderns önskan bestämt sig för den prästerliga banan men slog helt plötsligt om och debuterade 5 nov. 1851 hos Pierre Deland på Uppsala teater såsom Leonard Richardet i enaktskomedin »Frieri och förställning» samt såsom Jovial i tvåaktskomedin av samma namn. Han rönte därvid mycket bifall och engagerades genast hos Deland, till vilken han återvände efter en ettårig anställning vid K. teatern, där han blev föga använd. Hos denne utmärkte lärare och skådespelare, med vilkens dotter han sedermera ingick äktenskap, kvarblev han, ända tills Deland 1861 upphörde med sin verksamhet såsom teaterledare, varefter han engagerades vid Mindre teatern, som då innehades av Edvard Stjernström. När denne 1863 försålde egendomen till K. teatern, övergick A. dit 1 okt. och kvarstod därstädes till 1 juli 1882. Han uppträdde likväl sedermera som gäst i sina förnämsta roller både där och vid åtskilliga landsortssällskap samt vid Svenska teatern i Helsingfors. På Dramatiska teatern visade han sig sista gången 10 apr. 1897 i advokaten Knifvings gestalt, och hans sista uppträdande ägde rum på Eskilstunas scen 28 maj s. å. såsom Perrichon, varefter ett svårt lidande tvang honom till overksamhet.

A. är utan gensägelse en av de allra förnämsta skådespelare svenska scenen haft. Uppfostrad i den Delandska skolan, lärde han tidigt söka sanningen i konsten, och både han och hans hustru ha kraftigt bidragit till den naturliga, realistiska riktning, den svenska sceniska konsten vid mitten av 1800-talet erhöll. Till utbildandet av de präktiga, skarpt individualiserade, brett och saftigt färglagda typer, A. framställde, bidrogo icke litet de täta studieresor, han jämte sin maka företog till de förnämsta teatrarna i utlandet, framför allt Wien. Bland hans till omkring fyrahundra uppgående roller äro i synnerhet oförgätliga: den godmodige, kujonerade Fregattkaptenen, där flera av hans repliker blevo bevingade ord på grund av hans oöverträffliga sätt att framsäga dem; den slipade brännvinsadvokaten Knifving med Hamletslaterna och -gången; den pösande, självbelåtne Perrichon med sitt »jag glömmer det aldrig»; den samvetslöse amerikanske uppkomlingen, »svavelpappan» Onkel Sam och dennes parisiska motsvarighet, börsmatadoren Benoiton; den girige, där han i fjärde aktens slutscen lyfte sig till verklig tragisk höjd; den skadelystne folkuppviglaren Vansen i »Egmont»; den gallsjuke »hackspetten» Daniel Hejre i »De ungas förbund»; den narraktige, läspande Schumrich i »Slägtingar»; den allt för sin dotter vågande, framfusige komedianten Gaspard i »Debutanten och hennes far»; Damoiseau i »De båda döfve», där man genast vid hans entré såg, att han icke hörde ett ord; den beskedlige toffelhjälten Rudolf Mörk i »Sparlakanslexor»; den fint utmejslade intrigören Lardieres i »En teaterpjäs»; den äregirige Poirier i »Klädeshandlaren och hans måg», där han tävlade med, om ej rent av överträffade den store Got på Théâtre français. Även såsom översättare för teatern var A. verksam, och ett fyrtiotal pjäser ha i hans tolkning blivit uppförda.

Lika stor njutning A. beredde teatervännen genom sina mästerskapelser på scenen, lika nöjsamt var det att höra honom en afton förtälja historier från sitt skiftesrika skådespelarliv, i synnerhet från den Delandska tiden. Med den frodigaste komik gav han liv åt en hel rad av de kostliga figurer, både manliga och kvinnliga, med vilka han kommit i beröring, och den falang han ägde att härma dessa människors olika sätt att tala och röra sig var beundransvärd. Dock var det endast i en trängre krets av intima vänner, han sålunda släppte sig lös, men då kunde man också i timtal få njuta av hans spirituella berättarkonst, och hans förråd av dessa tokroliga historier tycktes vara outtömligt.

På sin femtiårsdag uppträdde han såsom snushandlarenmarkisen Fromont i »Fregattkaptenen», vilken då gavs för 101:sta gången, och hyllades av den fullsatta salongen med applåder, blommor och lagerkransar. För att ytterligare bringa den framstående konstnären sitt tack hade efter föreställningens slut omkring 250 personer, damer och herrar, samlats i Grand hôtels festvåning, vars matsal pryddes med en byst av dagens hjälte, omgiven av lager och palmer. Skålen för hedersgästen föreslogs av borgmästar K. E. M. Clairfelt, som även överlämnade en av vänner och beundrare subskriberad silverpokal, varefter lyriska scenens förnämsta sångare sjöngo Randels »Snabba äro livets stunder». Under hela festen var A. för övrigt föremål för en mängd ärebetygelser på både vers och prosa. — 1896 överlämnade svenska akademin åt honom sin mindre skådepenning i guld såsom en gärd av erkännande åt den natursanning, det konstnärsförstånd och den fina uppfattning, han under en lång och berömlig verksamhet i återgivandet av skilda dramatiska karaktärsbilder ådagalagt.

Författare

N. Personne.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Trollflaskan. Skämt med sång i tre akter. (Parodi på operan »Trollflöjten».) Sthm 1861. 12:o40s. (Ursprungligensamarbete, av åtskilliga studenter; uppförd på Stockholms nations sal i Uppsala. Omarbetad för Djurgårdsteatern 1856 av A.). — Sparlakanslexor. Lustspel i en akt af. G. von Möser. Sthm 1872. 12: o 27 s. (Övers.)

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av Knut anteckningar. — Se i övrigt: Fr. J. Svanberg, Kungl. teatrarne under Almlöf; förf: s egna iakttagelser och Hedberg, Svenska skådespelare (1884); ett hälft sekel 1860–1910 (1917).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C A Knut Almlöf, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5690, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Personne.), hämtad 2024-11-04.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5690
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C A Knut Almlöf, urn:sbl:5690, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Personne.), hämtad 2024-11-04.