Meriter

2. Andreas Andreæ And, den föregåendes broder, en av Sveriges medeltids mera betydande kyrkliga personer, d 13 mars 1317, namnes 1276 såsom medlem av sin frände ärkebiskop Folkes domkapitel i Uppsala och är då redan magister, en lärdomsgrad, som han utan tvivel förvärvat vid Parisuniversitetet. Den 5 apr. 1278 är han jämte kyrkoherden Simon i Giresta i Rom för att hämta pallium åt den nyvalde ärkebiskopen Jakob Israelsson, sin morbror, en beskickning, som också, trots gensagor från Lund, lyckas. Samma år blev han domprost i Uppsala. 1299 överlämnade han detta ämbete till sin kusin Israel Persson, Upplandslagmannen Birger Perssons broder, och nämnes sedan endast kanik, tills han efter Israels död, 1302, återtog domprostsysslan och därefter innehade den till sin död. Han nämnes också en gång (1295) syssloman för ärkestolens gods (yconomus bonorum episcopalium).

Biografi

Om den betydande roll, A. spelade inom kapitlet, där han satt under sju ärkebiskopars tid, vittna många omständigheter. Efter sin frände ärkebiskop Magnus Bossons död (1289) blev han en av de tre kompromissarier, som av kapitlet utsagos att förrätta nyvalet. Under samma sedisvakans inträdde kontroversen med Lund om dess primatialrättigheter över Sverige i ett akut skede, i det att biskop Bo i Växjö och kaniken Nicolaus Odulphi i Skara med anledning av åtskilliga tvistefrågor — varav en sannolikt var arvet efter Nicolaus' i maj 1290 avlidne broder, ärkedjäknen i Uppsala Johannes Odulphi — åtalade Uppsalakapitlet inför ärkebiskop Jens Grand i Lund. Kapitlet förnekade dennes kompetens och vädjade till Rom, men Jens bannlyste A. och suspenderade kapitlet. Domen hade emellertid ingen effekt; dess kungörande i Sverige blev förbjudet av Uppsalastolens electus, biskop Johannes av Åbo (20 nov. 1290). Efter biskop Bos död (1291) nedlade Växjökapitlet processen, och med Nicolaus Odulphi upptogos förhandlingar, ledda av A. å kapitlets vägnar. De förde slutligen efter Nicolaus' död till en förlikning (20 jan. 1294); Uppsalakyrkan fick enligt Johannes Odulphi's muntliga testamente behålla hans kvarlåtenskap men skulle ersätta arvingarna i olika poster med minst 400 mark penningar. Under hela denna tid var A., sedan electus Johannes dött på vägen till Rom (sept. 1291), ärkestiftets kyrklige ledare, ända till dess den nyvalde ärkebiskopen Nils Alleson efter åratals väntan i Rom omsider blev invigd (aug. 1295) — varvid Jens Grands dom lämnades å sido — och hemkom för att inträda i tjänst (maj 1296). Från lundensisk sida var det först ärkebiskop Esger, som (9 sept. 1315) förklarade sina företrädares domar mot Uppsalakapitlet ogiltiga. — Med sina fränder i stormannaätterna stod A. i livlig förbindelse och användes mången gång i maktpåliggande privaträttsliga uppdrag. Han blev t. ex. testamentsexekutör 1292 åt Magnus Ladulås' broder biskop Bengt i Linköping, 1293 åt Birger Perssons första gemål, Kristina, 1302 (jämte ärkebiskop Nils Alleson, biskop Brynjulf i Skara och Torgils Knutsson) åt sin svägerska, lagman Israels änka Ramfrid, 1314 (jämte ärkebiskop Nils Kettilsson och biskop Israel Erlandsson i Västerås) åt sin kusin, riddar Johan Erlandsson Ängel.

Även i rikets ärenden deltog A. I stormannaförsamlingen vid Alsnöstadgans utfärdande 1279 var han med, och 1288 nämnes han bland konungens råd. Under 1290-talets förmyndarregering satt han däremot icke i rådet men utförde därunder sin för Sveriges borgerliga och kyrkliga rättsutveckling mest betydande gärning, i det han satt som ende kyrkoman i den kommission, som utarbetade Upplandslagen (stadfäst 2 jan. 1296) och vars ordförande var hans kusin Birger Persson. Vid avfattningen av denna omsorgsfullt och väl skrivna lag, som till stor del lades till grund för de senare Svealagarna, har A:s inflytande uppenbarligen varit stort. Hans kanonistiska lärdom kommer tydligt till synes. Av särskilt stor betydelse blev kyrkobalken, som, då ju Magnus Erikssons landslag saknade kyrkobalk, småningom blev tillämpad över hela Sverige och till vissa delar gällde även efter reformationen. Där har han varit med om att fixera den lösning av medeltidens svåraste samhällsproblem, förhållandet mellan den universella påvekyrkans kanoniska rätt och de inhemska rättssedvänjorna, som sedan i Sverige blev ansedd som den normala, ehuru kyrkomännen ofta funno den oförmånlig. Om än den kanoniska rätten i allmänhet ligger till grund för bestäm: melserna, äro nämligen dock på några viktiga punkter modifikationer införda i enlighet med inhemska krav. Så i testamentsrätten (full testationsfrihet endast med arvingars medgivande; annars rätt att borttestamentera all förvärvd men endast 1/10 av ärvd jord) och i fråga om den andliga domsrätten (lekmans brott mot klerk ävensom jordatvister mellan lekman och kyrka skola gå till världslig, ej till andlig domstol; från biskops dom kan bonde vädja till konungen). — Under de sista åren av Torgils Enutssons maktperiod skymtar A. såsom rådsherre ett par gånger fram i politiken: som medlem av en nämnd med uppdrag att på grund av tvist mellan kronan och Eriks hertigdöme fastställa gränsen mellan Uppland och Södermanland (1303, 1304). samt vid Torgils' och Birger Perssons sida, då 1 1/2 markland jord indrogs från Uppsala domkyrka och tillerkändes kronan (28 juli 1304) — en åtgärd av marskens kyrkopolitik, som efter dennes fall gick tillbaka (1310). Efter utbrottet av brödrastriden mellan Birger och hertigarna finner man icke mera hans namn i rikets ärenden.

Under dessa sista år ha i stället hans kyrkliga stiftelser tagit mycket av hans intresse. Två av dessa avsågo prästbildningen och blevo av synnerlig betydelse för svensk odling. Redan 1285 hade han inköpt ett hus i Paris, beläget in vico Serpentis, dvs. vid den ännu befintliga Rue Serpente (i Quartier latin, nordväst om Musée de Cluny). Detta donerade han 1291 till en stiftelse för Parisstudenter från Uppsalastiftet; det blev »collegium Upsalense», det äldsta och mest betydande svenska studenthemmet i Paris, med rum för tolv studenter. Ledningen av stiftelsen överlät han 1313 åt Uppsalakapitlet; då denna överlåtelse 1315 förnyades, hade ett nytt hus uppbyggts på tomten, sydväst om det förra och vettande åt ett par andra gator. Kollegiet ägde bestånd till 1350-talet. — Åt skolarerna vid Uppsala domskola hade A. redan före 1291 skänkt ett hus. Sannolikt är det samma donation, som han genom sitt testamente (3 juni 1316) förnyar och utvidgar; nu skänkes »min ö i Uppsala med alla byggnader och vattenverk, belägna där och i ån bredvid» till domkyrkan för att användas som gemensam bostad åt alumnerna vid domskolans högre avdelning (chorales, »korgossarna»). Till dessas underhåll anslog han samtidigt betydande gods. Det stenhus på den gamla »Studentholmen», vars grundvalar framgrävdes 1907 i parken invid den nv. saluhallen vid S:t Eriks torg, var möjligen detta A:s kommunitet. — Ett helgeandshus (domus Dei) för vård av fattiga och sjuka uppbyggdes 1302 av A. i Uppsala på nuvarande Fyristorg. Donationer därtill hade tidigare givits; mark hade dels skänkts av ärkebiskop Nils Alleson, dels inköpts av A. själv med andras bistånd. 1305 upprättade han ett brödraskap för dess ledning. Förvaltningen låg i hans egna händer, så länge han levde. — Till S:t Eriks kapells byggnadskassa gör han 1316 en donation; avsikten synes ha varit, att detta kapell (på nuvarande Riddartorget), som var av trä, skulle ombyggas av sten. — Kort före sin död uppsätter han (1316) sitt testamente och avger redogörelse för anförtrott gods. Hans arvegods, som utom huvudgården Lårsta i Giresta socken omfattade ½ markland, gingo odelade till brorsdottern fru Ramborg på Vik och hennes man Arnvid Gustavsson. De förvärvade godsen (9 markland) gingo till största delen till domkyrkan för kommunitetet på Studentholmen. (Arnvid och Ramborg överklagade efter hans död donationerna till domkyrkan och tillfredsställdes med en summa av 500 mark.) Då prepositurens gods, vilka han berömmer sig av att hava förökat, vid hans död uppgingo till över 15 markland och helgeandshusets till 5 à 6, finner man, att den domänkomplex, han haft under sin förvaltning, varit synnerligen betydlig (över 37 markland; Birger Persson, som säkert var en av Sveriges rikaste män på sin tid, ägde — utom gods i andra landskap — i Uppland 30 markland).

A. dog 13 mars 1317, säkerligen minst sextiofem år gammal. Sin lägerstad hade han som brodern valt i S: t Nikolai kapell i Uppsala domkyrka. Han var en god representant för den svenska medeltidskyrkans bästa tid.

Författare

K. B. Westman.

Källor och litteratur

Källor: Diplomatarium Suecanum, I—III; L. M. Bååth, Bidrag till den kanoniska rättens historia i Sverige (1905); C. M Kjellberg Upplands städer (i Uppland, skildring af land och folk, 2, 1908); H. Reuterdahl, Sw kyrkans historia, 2: 2 (1850); H, Schiick, Sv. Pariserstudier under medeltiden (Kyrkohist. årsskr. 1900); K. G. Westman, Sv. rådets historia till ar 1306 (1904).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Andreas Andreæ And, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5770, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. B. Westman.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5770
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Andreas Andreæ And, urn:sbl:5770, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. B. Westman.), hämtad 2024-04-16.