Meriter

Andersson, Jonas, i Häckenäs, f. 29 sept. 1810 i Undenäs, d. 4 febr. 1887 i Häckenäs, Rogslösa församling. Föräldrar: hemmansägaren Anders Persson i Lilla Måshult och Maria Abrahamsdotter. Överflyttade omkring 1828 med föräldrarna till Askersunds landsförsamling; dräng å hemmanet Häckenäs; ägare till detsamma genom testamentariskt förordnande av den barnlöse husbonden; kommunalman; ledamot av bondeståndet från 1856 och var därunder bl. a. ledamot i statsutskottet 1859–60, 1862–63 och 1865–66; landstingsman; ledamot i styrelsen för Östergötlands läns hypoteksbank 1865–84 (suppleant 1861–64); ledamot i styrelsen för Dals härads sparbank 1866; ledamot av riksdagens andra kammare för Aska, Dals och Bobergs domsaga 1867–69 och 1873–84 och var därunder bl. a. fullmäktig i riksgäldskontoret 1867 och 1868, ledamot i statsutskottet 1867 och 1876–78, i konstitutionsutskottet 1868, 1874, 1875 och 1879–84, i. särskilt utskott (för läroverksfrågan) 1873 samt i talmanskonferensen 1880–84; ledamot i styrelsen för Östergötlands folkhögskola 1868; dess ordförande (avgick 5 juni 1872).

Gift 8 maj 1840 med Kristina Lovisa Englund, f. 21 mars 1821 i Askersunds landsförsamling, d. 30 apr. 1897, dotter till hemmansägaren Per Andersson i Ängen.

Biografi

Utrustad med en lycklig begåvning, vilken redan vitsordas av anteckningar om att gossen läste »snällt» eller »mycket väl» i födelsesocknens husförhörsböcker, förstod A. att genom självstudier skaffa sig för en man ur hans klass då för tiden högst ovanliga kunskaper. Efter att liksom flertalet allmogeriksdagsmän ha förberett sig för lagstiftarvärvet genom intresserat arbete som kommunalman, deltog A. i de fyra sista ståndsriksdagarna och övergick därpå vid det nya riksdagsskickets begynnelse till andra kammaren. Han framträdde från början som en utpräglad anhängare av tidens liberala uppfattning, exempelvis genom ett för denna typiskt yttrande emot ifrågasatta lagstiftningsåtgärder i syfte att förmå de enskilda att bättre sköta sin skog; erfarenheten hade ådagalagt, att genom statsingripanden den enskilda verksamheten endast försvagats eller blivit ledd på vägar, där den aldrig kunnat finna sitt mål: välstånd och trevnad. Friheten att använda sin egendom kommer aldrig att missbrukas mer än av få (1856). Starkt påverkad av sin personlige vän, den frisinnade prästen och författaren Nils Ignell, ådagalade han därjämte alltifrån början av sin riksdagsmannabana utpräglat intresse för kulturfrågor och deltog livligt i. tidens demokratiska rörelser. Han uttalade sig för dödsstraffets avskaffande och mot då gällande kommunala röstskala samt framträdde på den av honom varmt omhuldade folkundervisningens område med radikala förslag. En hans motion vid 1856–58 års riksdag gav jämte likartade från andra håll uppslag till de högre folkskolorna, i en annan, vid 1865 års riksdag, kan man se ett förebud till fackmannainspektionen över folkskolan, en tanke, vilken först efter mer än fyra decennier skulle förverkligas. Såväl under de sista ståndsriksdagarna som 1868 förordade han slopandet av elementarläroverkens två lägsta klasser och yrkade på en närmare förening mellan elementarläroverken och folkskolan (bottenskoletanken), och han ivrade även för inrättandet av obligatorisk småskola i syfte att barnen vid inträdet i den egentliga folkskolan skulle kunna läsa innantill. Ett lantmannaintresse företrädde hans motion om skjutsningsbesvärets skiljande från jordbruket (1868), som längre fram skulle leda till praktiskt resultat. Vid första riksdagen efter representationsreformen räknades A. till de ministeriella, och 1868 anslöt han sig till det nyliberala partiet. Detta och dess strävanden föllo emellertid ej det allt mäktigare lantmannapartiet i smaken. A. gick vid sista riksdagen i första treårsperioden miste om utskottsbefordran, förlorade sin befattning som fullmäktig i riksgäldskontoret och föll slutligen vid valen 1869 igenom i sin valkrets. Efter sitt återval 1872 inträdde han emellertid i lantmannapartiet, som under tiden fått en liberalare prägel, och sedan han så småningom kommit på allt bättre fot med detta parti, tillhörde han i slutet av 1870- och början av 1880-talet dess förtroenderåd. Under de många år, han satt i konstitutionsutskottet, hade han att särskilt företräda sitt partis ståndpunkt i konstitutionella frågor. Bland reformer, för vilka han uttalade sig, må nämnas utsträckning av rösträtten (1879, 1880), avskaffandet av kyrkomötets veto (1882) och inrättandet av ett särskilt jordbruksdepartement (1884). För folkundervisningen ivrade A. allt framgent — han var bland stiftarna av sin hembygds folkhögskola — men också det högre undervisningsväsendet hade såsom anföranden och motioner betyga vunnit hans intresse. Vid 1873 års riksdag understödde han ivrigt den K. propositionen angående omorganisation av elementarläroverken, framför allt därför att nämnda förslag uppsköt studiet av latinet till fjärde klassen, samt framförde tanken på kursavslutning dels i tredje, dels i femte klassen, varigenom den allmänna medborgerliga bildningen tillgodosågs. Även sina strävanden för rent humanitära frågor fullföljde A. Han yrkade t. ex. (1880), att det skulle bero av domarens prövning, om förlust av medborgerligt förtroende skulle ådömas den, som första gången sakfälldes för brott, för vilket denna straffpåföljd vore stadgad. Även för vidgad rätt för gift kvinna att själv råda över sin egendom uttalade han sig (1873). Liksom sina partikamrater var A. en nitisk ivrare för avskrivning av indelningsverket och grundskatterna, men han tillhörde på samma gång den mera försvarsvänliga gruppen inom partiet. Sedan han 1873 biträtt kompromissen, anslöt han sig 1877, då De Geers förslag till värnpliktslag förkastades av andra kammaren, till den av E. Key ledda grupp inom lantmannapartiet, vilken efter starka meningsbrytningar med de element, som allenast ville uppskov och undanskjutande av hela försvarsfrågan, genomdrev det bekanta av E. Key å partiets vägnar framburna skrivelseförslaget med anhållan om en regeringsproposition, byggd på principen värvad stam och beväring. Vid 1878 års riksdag röstade han i överensstämmelse härmed för partiets härordningsförslag, men vid 1883 års riksdag anslöt han sig till det Posseska förslaget endast med de ödesdigra modifikationer, som av partiet påyrkades genom de åtta andrakammarledamöternas bekanta reservation till det särskilda utskottets utlåtande. — Ehuru A. såsom talare icke ägde förmåga att rycka åhörarna med sig, gjorde dock hans lugna betänksamhet och logiska beviskraft, att han ägde sina kamraters förtroende och inflytande på ärendenas avgörande. Han verkade dock mest i umgänget kamraterna emellan, där hans klara omdöme och rika kunskaper gjorde sig gällande. Som person var han alltid trofast och vänfast.

Författare

H. Rosengren.

Källor och litteratur

Källor: Bondeståndets och andra kammarens prot.; Marcellus [W A Bergstrand], Från 1881 års andra kammare (1881); Ellen Key, Minnen av och om Emil Key, 2—3 (1916, 17).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jonas Andersson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5805, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5805
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jonas Andersson, urn:sbl:5805, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2024-04-27.