Meriter

1 Sidner, Joseph Wolfgang Ludvig, f 16 mars 1851 i Härnösand, d 31 juli 1917 i Djursholm. Föräldrar: konsistorienotarien o musikläraren Anders S o Hedvig Christina Charlotta Norinder. Elev vid Sjökrigsskolan 1 okt 68, sjöofficersex 25 sept 72, underlöjtn vid flottan 4 okt 72, navigationslärarex 17 juli 74, löjtn vid flottan 1 okt 75, informationsofficer vid Underbefälsskolan i Sthlm 75–79 o 85–86, tf lär i bl a navigation vid Sjökrigsskolan 23 juli 80–81 o 83–85, lär i skeppsbyggen 92–93, bitr lär i matematik där 92–95, kapten i flottan 10 april 85, kommendörkapten av andra graden 24 april 95, inspektör för rikets navigationsskolor 96–97, chef för Underbefäls- o exercisskolan i Sthlm 97-99, kommendörkapten av första graden 5 nov 97, ordf i komm ang förbättrat pensioneringssätt för sjömän nov 00–nov 04, kommendör 31 dec 00, led av komm ang revision av krigslagstiftn okt 01–april 05, chef för Sjökrigshögskolan 01–05, konteramiral 30 sept 04, chef för Flottans stab (från 07 Marinstaben) 20 juni–6 nov 05, statsråd o chef för Sjöförsvarsdep 7 nov 05–29 maj 06, tf chef för Marinförvaltn 06–07, led av kustförsvarskommissionen dec 06–sept 08, av försvarskomm sept 07–dec 10, befälhavande amiral o stationsbefälhavare i Karlskrona 10–13, ordf i direktionen över Flottans pensionskassa 10–13, viceamiral 3 nov 11, ordf i komm ang officers- o underofficersbefordnar inom flottan okt 12–dec 13, chef för Marinstaben 19 juli (tilltr 1 okt) 13–27 juni 16, led av undervattensbåtkommissionen sept 14–jan 15, ordf i flottstationskomm juni 16–juni 17, avsked o inträde i flottans reserv 27 juni 16. - LOS 88, LKrVA 96, HedLÖS 04.

G 22 april 1878 i Sthlm, Skeppsh, m Elin Siri Hedvig Kristina Sandström, f 19 sept 1847 där, Jak o Joh, d 4 febr 1919 i Djursholm, dtr till publicisten o intendenten Theodor S (bd 31, s 413) o Hedvig Charlotta Wallenius.

Biografi

Släkten S härstammar från socknen Sidensjö i norra Ångermanland och familjenamnet är bildat efter detta sockennamn omkr 1800. Den förste bäraren av namnet S var kontraktsprosten Anders S (1788–1852), farfar till Ludvig S. S växte upp i Härnösand, en stad som vid denna tid hade utvecklats till en aktiv kulturmiljö. Fadern hade det främsta ansvaret för musikverksamheten i stiftet men hade också goda kontakter med framstående teologer, särskilt biskopen A F Beckman (bd 3). Den liberala grundsyn som S senare skulle ge uttryck åt kan ha varit ett arv från farfadern Anders S, kyrkoherde och progressiv ledamot av prästeståndet under 1840-talets riksdagar, dessutom tidvis medarbetare i Aftonbladet. S kom också att under sin skoltid umgås med A F Beckmans son Ernst Beckman (bd 3), senare känd som framstående liberal. Till S överfördes förmodligen genom denne de liberala tankar som han senare i livet gav uttryck åt. S ägnade sig emellertid från ungdomen åt flottan, där han vid 21 års ålder blev underlöjtnant och två år senare navigationslärare. Han gjorde som sjöofficer en god karriär.

Först då konteramiralen S, vid 54 års ålder, inträdde i Karl Staaffs liberala ministär torde han ha blivit känd av den politiskt intresserade allmänheten. Staaffs regering tillträdde 7 nov 1905, just som unionen med Norge upplösts och Christian Lundebergs (bd 24) samlingsregering avgått. S blev sjöförsvarsminister och fick som närmaste kollega den stridbare generalen Lars Tingsten. Det har framhållits att Staaff lärt känna och uppskatta S redan då denne 1901 blev ledamot av kommittén för revision av krigslagstiftningen; han var i detta sammanhang en påfallande aktiv ledamot. Han hade också, tidigare under 1905, som chef för Flottans stab uppkallats för att inför Karlstadskonferensen ge upplysningar av vikt för sjöförsvaret.

Då ministären Staaff bildades skall det inte ha varit tal om att S skulle avkrävas någon uttalad partitillhörighet. Han hade dock alltmer närmat sig liberalerna och därför hälsade frisinnade kretsar valet med tillfredsställelse. Ernst Beckman skrev således i ett brev till Staaff: "Att Trolle och Sidner äro villiga att dela ansvaret inom en verkligt frisinnad ministär är för mig liksom för många en verkligt glad överraskning."

Staaffs ministär blev emellertid av kort varaktighet, endast omkring ett halvår gammal. S:s framträdanden i riksdagen var således fåtaliga och förekom blott i samband med att statsverkspropositionen behandlades. Han svarade då för de sjömilitära avsnitten och man kan, trots att debatterna inte blev omfattande, också här ana hans inställning i tidens stora diskussionsämne om flottans utrustning.

S motsatte sig, vilket också återspeglades i själva statsverkspropositionen, byggandet av stora pansarfartyg, bl a åberopande erfarenheterna från rysk-japanska kriget, och menade att man i stället borde satsa på mindre enheter såsom jagare och torpedbåtar. Hans inställning kom att skaffa honom åtskilliga fiender inom flottan, där de tongivande var talesmän för stora pansarfartyg och ett starkt utbyggt artilleri.

Det har sagts att Staaffs första ministär inte i någon större utsträckning tillgodosåg de krav man kunde ha rätt att ställa på en effektiv flotta. En av orsakerna därtill kan ha varit att S:s kollega på lantförsvarssidan, generalen Tingsten, var en betydligt mera hårdför och aktiv talesman för sina intressen. Båda försvarsministrarna var emellertid ense om att man skulle kräva skärpt lagstiftning för att kunna ingripa mot den försvarsfientliga propaganda som förekom särskilt i ungsocialistiska kretsar. Enligt en forskare skulle statsministern ha tvingats utreda denna möjlighet, "troligen mot sin innersta övertygelse" (Nygren, s 139).

Staaffs första ministär avgick i maj 1906, och S skulle aldrig återkomma på någon uttalat politisk post. Han gick tillbaka till sin sjömilitära verksamhet. Sina åsikter i försvarsfrågorna kunde han emellertid ge uttryck för som ledamot av den viktiga försvarskommitté som tillsattes av ministären Lindman 1907. När kommittén efter några år avgav sitt betänkande fogade S till detta en reservation som åskådliggjorde att han hade annan uppfattning än majoriteten ifråga om flottans struktur och uppgifter.

I okt 1911 var det åter dags för Karl Staaff att bilda ministär. Man talade om den nya regeringen som ett uttryck för det parlamentariska genombrottet, även om antalet uttalade liberaler i konseljen var anmärkningsvärt litet. I detta sammanhang var det naturligt att S nämndes som aktuell för sjöministerposten. Lindman har nämnt honom i sina dagboksanteckningar från denna tid, och det finns uppgifter om att kung Gustav V skulle ha funnit honom acceptabel i sammanhanget. Emellertid var det en viktig liberal principsak för Staaff att försvarsministrarna skulle vara civila, något som väckte mycken irritation, dels hos kungen och de konservativa, dels hos militärerna själva. Amiralen S kunde därför inte komma ifråga. Lantförsvarsminister blev David Bergström (bd 3) och sjöförsvarsminister juristen Jacob Larsson (bd 22). Vid konselj i början av dec 1911 tillsatte regeringen de mycket uppmärksammade fyra försvarsberedningarna. Man kunde ha väntat sig att S fått plats i en av dessa, den andra, vilken omfattade frågor rörande hären och flottan, men så skedde icke.

Under de närmaste, inrikespolitiskt mycket turbulenta, åren blev särskilt den "civile" sjöförsvarsministern Larsson utsatt för exempellöst skarpa angrepp. Men inte heller S skonades. Han hade motsatt sig pansarbåtarna (F-båtarna) och framhållit vikten av ett ubåtsförsvar. Han var vid denna tid aktiv sjöofficer men hans ställning inom den egna kåren var omstridd. En iakttagare, Axel Schotte (bd 31), menar att man var "ytterligt oförsynt mot Sidner".

Sommaren 1913 lät regeringen Staaff utnämna S till marinstabschef. Det var viktigt för den att på denna betydelsefulla post kunna räkna med en man som inte skulle söka sabotera dess politiska riktlinjer i fråga om sjöförsvaret, Den tidigare marinstabschefen, kommendören Sten Ankarcrona (bd 2), erbjöds däremot varvschefsbefattningen i Karlskrona. Han uppfattade – icke svårförståeligt – detta som en form av degradering, vägrade att ta emot uppdraget och begärde snabbt sitt entledigande. Faktiskt emanerade dock förslaget om att placera Ankarcrona på denna post från kungen själv, vilket inte då kunde offentliggöras.

S tjänstgjorde sedan 1910 som stationsbefälhavare i Karlskrona, även om han under en kort period 1905 varit chef för Flottans stab. Av ett personligt brev från S till Karl Staaff midsommardagen 1913 framgår att han redan 1911 väckt frågan om att få förflyttas från Karlskrona till huvudstaden. Intet hade dock ännu hänt. Av den artiga men påtagligt skarpa tonen i det utförliga brevet framgår att S känt sig sviken av såväl regeringschefen som sjöminister Larsson. Har man inom regeringen givit efter för hans fiender inom flottan? "Har något inträffat som gjort mig omöjlig i Marinförvaltningen eller Marinstaben?" S:s skäl var närmast personliga: hans hustru hade för sin hälsas skull svårt att vistas i Karlskrona, och makarna hade dessutom en bostad i Djursholm, som de ogärna ville hyra ut eller låta stå obebodd. – Staaff svarade omgående. Detta brev är inte bevarat men av ett svar från S framgår att statsministern uppmanat honom att anställa "självrannsakan". S sade sig ha genomfört en sådan men resultatet blev ändå att hans krav kvarstod. Regeringen fann det lämpligt att tillgodose hans önskan och S blev utnämnd till marinstabschef.

Gustav V, som formellt fattat beslutet, var dock mycket upprörd och krävde att S skulle avlägsnas, något som statsministern självklart inte kunde gå med på. Motsättningarna blev synnerligen skarpa mellan monarken och hans regering och "Ankarcrona-affären" kan ses som ett förebud till den konstitutionella kris som uppstod efter borggårdstalet 1914. Kungen ställdes högsommaren 1913 inför "ett klart demissionshot" från regeringens sida (Nyman, s 121).

Även stämningen inom pressen liksom inom flottan var mycket upphetsad. Eden har i sina minnen berättat om vad som hände senare 1913: "Fyra officerare i marinstaben, som medverkat i andra beredningen, demonstrerade ytterligare mot sin chef amiral Sidner genom att begära entledigande från sin stabstjänstgöring" (Edén, s 192). – Som marinstabschef verkade S under regeringar av olika politisk färg fram till 1916. Kort därefter drabbades han av svår ohälsa och avled, 66 år gammal, sommaren följande år. De samtida omdömena om S är mycket skiftande. Många kallar honom skicklig och självständig. Axel Schotte skriver att S var "en ovanligt redbar och trofast karaktär, på vilken man alltid kände sig kunna lita, en bland de värdefullare bekantskaper jag gjort under mitt politiska liv". Andra talar om honom som klartänkt och logisk. Arvid Lindman, själv sjöofficer, skildrar honom däremot som en enstöring i flottan, oförmögen att anpassa sig. Även andra politiker av konservativ läggning är påtagligt kritiska. Från skilda håll omvittnas dock hans stora arbetsförmåga och engagemang för uppgifterna.

S kan ingalunda betraktas som misslyckad; åtskilligt av det han kämpade för togs upp med framgång av senare generationer. Ändå ter han sig för eftervärlden som en tragisk gestalt. Han torde ha haft en genomtänkt liberal åskådning, ärvd från fädernemiljön, men knappast någonsin en partimässigt fast förankring. Han kände säkerligen, trots att han förstod att man ofta uppskattade honom, inte det klara stödet från det politiska etablissemang där han egentligen hörde hemma. I sitt yrke, som var sjöofficerens, visade S en stark misstro mot de stora pansarbåtarna och denna inställning gjorde honom isolerad inom den konservativt präglade flottan. Han hade oturen att verka i en tid då pansarbåtsinsamlingarna, kraftigt underblåsta från högsta ort, närmast hade fått karaktären av folkrörelse.

Författare

Torgny Nevéus

Arkivuppgifter

Ett fåtal handl:ar efter S i Sidnerska släktarkivet, HLA. - Brev från S i UUB (till C Lundeberg, A Schot-teoKStaaff).

Källor och litteratur

Källor o litt: T Burgman, Sv opinion o diplomati under rysk-japanska kriget 1904-1905 (1965); N Eden, Minnen (1969); L L v Horn, Biogr anteckmar, 3:3 (1934); G Johanson, Maktkampen 1902-1915: Karl Staaff som polit ledare (1997); [H Jungstedt,] Nekr över S (KrVAH år 1917, 1917); L Kihlberg, DN o demokratins genombrott, 2 (1960); dens, Karl Staaff, 1-2 (1962-63); Marinstaben 1884-1934 (1934); R Nygren, Disciplin, kritikrätt o rättssäkerhet (1977); O Nyman, Högern o kungamakten 1911-1914 (1957); E Peyron, åminnelsetal över S (TiS 1917, s 515-519); R Qyarsell, Kulturmiljö o idéspridn: idédebatt, bok-spridn o sällskapsliv kring 1800-talets mitt (1988); A Z Sandström, Pansarfartyg åt Sveriges flotta: en studie om flottan o striden om F-båten 1906-1909 (1984); SMoK; H Tingsten, På krigsstigen (1958); K Wich-man, Gustaf V, Karl Staaff o striden om vårt försvar 1901-1914 (1967); J Widén, Dagboksanteckmar 1901-1913 (1984). -Nekner över S i DN o NDA2 aug 1917.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J W Ludvig Sidner, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5898, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5898
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J W Ludvig Sidner, urn:sbl:5898, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2024-04-19.