Meriter

2 Sinclair (Sinklaire), Fredrik Carl, f 17 okt 1723 (1770 års geneal:er, RHA), d 21 juni 1776 i Karlskrona. Föräldrar: generalmajor Carl Anders S o Barbara Christina v Schwartzenhoff. Inskr vid Åbo akad 34, volontär vid fortifikationen 38, fänrik vid Åbo läns infanterireg 41, löjtn där juni 42, löjtn i fransk tjänst 45, kapten vid Royal Suédois 46, vid Östgöta infanterireg 11 aug 47, överstelöjtn i hessisk tjänst 50, deltog i riksdagarna 51/52–71/72 (led av stora särsk deput 60/62, SU 65/66-69/70), sekundmajor vid Östgöta infanterireg 31 dec 57, överstelöjtn i armén 28 okt 59, överstelöjtn vid Jönköpings reg 7 mars 60, vid Östgöta infanterireg (genom byte) 19 april 60-69, överste i armén 21 juni 62, uppvaktande hos kronprins Gustav (III) 62–4 nov 66, frih 6 okt 66, riksråd 4 juli 69–22 aug 72 o åter från sistn dag, ordf i deput ang flottans ekonomi 69–73, greve 15 okt 71, generalguvernör i Pommern o kansler för univ i Greifswald från 11 maj 72. – Serafimerriddare 21 nov 74.

G 30 maj 1749 i Björsäter, Ög, m Sophia Johanna Reuter, f 18 juni 1713 i Åtvid, Ög, d 4 maj 1769 i Slaka, Ög, dtr till kapten Henrik Reuter o Catharina Charlotta Rålamb.

Biografi

Som äldste son till en karolinsk officer – efter tolv år i ryskt fångläger till sist överste och chef för Åbo läns infanteriregemente – inledde S tidigt en militär bana. Redan som artonåring deltog han i det föga glansfulla kriget i Finland 1741–42, sedan i operationerna i Bohuslän mot Danmark. Efter fredssluten gick han i fransk tjänst, från 1746 i det värvade "svenska" regementet Royal Suédois. Utnämnd till kapten vid Östgöta infanteriregemente följande år valde han ändå att tills vidare stanna utomlands, efter Österrikiska tronföljdskrigets slut 1748 en kortare tid i hessisk tjänst. 1750 återgick S till sitt sv regemente med överstelöjtnants grad från Hessen. Vid 1750-talets båda riksdagar deltog han som en av regementets två representanter för krigsbefälet.

Efter Östgöta infanteriregementes överförande till Pommern sommaren 1757 vid krigsutbrottet med Preussen förde S ett omvittnat skickligt befäl på bataljonsnivå. Svårt sårad av sabelhugg i huvudet vid en kavalleridrabbning i sept 1759 utnämndes S kort därefter till sv överstelöjtnant med frångående av den för tiden normala anciennitetsprincipen, något som väckte ont blod på många håll. Utöver för ihärdighet och god organisationsförmåga tycks S särskilt ha utmärkt sig för omsorg om infrastrukturen i form av beklädnad, vapenutrustning och sjukvård – allt bristvaror i det sena 1700-talets materiellt och moraliskt dåligt underhållna sv armé.

Frågan om de adliga officerarnas ledighet 1760 mitt under kriget för deltagande i riksdagen blev starkt kontroversiell, men åter som representant för regementet kunde S utan formella problem infinna sig i Sthlm och inleda sin snabba politiska karriär. Efter hattpartiets totala triumf över kungaparet vid föregående riksdag samverkade hovet nu aktivt med mössorna. Introducerad för drottning Lovisa Ulrika av den betrodde hovmarskalken N A Bielke (bd 4) vann den unge och tjänstvillige S – betraktad som mössa sedan tidigare – snabbt hennes förtroende, speciellt sedan den effektive intrigören C F Pechlin (bd 28) oväntat gått över till hattarna. Dessas övervikt var till följd av krigsutvecklingen ingalunda given, och S:s roll blev att försöka värva yngre hattanhängare och påverka riksrådsvalen i för hovet önskad riktning.

Av många uppfattades S som en stark kraft bakom kulisserna i försöken att utvotera Pechlin från Riddarhuset – vilket under stor turbulens också lyckades – och därmed indirekt bereda marken för nya försök från hovets sida att stärka positionerna. Den företagsamme S blev hovets främsta ombud i förhandlingarna med hattledningen och lantmarskalken A v Fersen (bd 15), som från sitt håll lyckades slå in en kil mellan de traditionella mössorna och dem som under ledning av S framträdde som en alltmer profilerad hovfraktion. Under riksdagen inleddes också ett samarbete med N P Gyldenstolpe (bd 17), som i likhet med S men något diskretare valt att aktivt verka för hovets politiska intressen. Möjligen mutades S av hattarna att till sist förmå drottningen – politiskt långt mer aktiv än den försiktigare Adolf Fredrik – att acceptera den uppgörelse i kompromissens och trötthetens tecken som avslutade riksdagen våren 1762. Belöningen för S blev en överstefullmakt, ett uppdrag att åtfölja kronprinsen på hans inrikes resor samt en mindre livstidspension.

Utrustningsläget vid särskilt de indelta regementena varvid krigsslutet 1762 ännu sämre än tidigare. Som oftast tjänsteförrättande regementschef fick S dra ett tungt lass för att vid regements- och kompanimöten, andra övningar och mönstringar hålla uppe tjänstedugligheten så gott det gick. Även under följande riksdag bestred han sina funktioner vid regementet, tidvis ambulerande mellan Sthlm och egendomen Lambohov nära övningsfältet Malmen utanför Linköping. Sin militära befattning lämnade han först 1769.

Närmandet mellan mössornas hovfraktion och hattarna fortsatte efter riksdagen 1760/62 med S som pådrivande kraft inom hovet i samverkan med främst Fersen. Successivt trängdes mössledare av konventionellare snitt som J v Düben, T G Rudbeck och C J Ridderstolpe bort ur hovets närhet. Under förhandlingarna 1764 om en uppgörelse inför den kommande riksdagen betroddes S efter Düben med Lovisa Ulrikas "partikassa" men lyckades inte förhindra att samförståndsandan till sist omintetgjordes genom hovets anslutning till mössornas motstånd mot en överenskommelse med Frankrike i subsidiefrågan. Även om brytningen med hattarna skedde i godartade former, inleddes riksdagen utan att någon författningslösning i av hovet önskad riktning fanns i sikte. Från särskilt ryskt och preussiskt håll sågs S alltmer som drottningens onda genius, som försökte dra över hovet mot hattarna och det "franska systemet" genom en förstärkt och potentiellt mer franskorienterad kungamakt. Gentemot den viljestarka Lovisa Ulrika blev påstötningar i den riktningen snarast kontraproduktiva.

Visserligen till en början utan större inflytande stod inte heller vid riksdagen 1765/66 hovet overksamt, och S:s hand kunde anas bakom J C Cederhielms (bd 8) uppmärksammade memorial på Riddarhuset i författningsfrågan. Även om mösspartiet nu dominerade, skadade det ökande utländska inflytandet – inte minst via den arrogante ryske envoyén Österman – partiets sak och gjorde det lättare för S att verka splittrande. Mellan hovet och hattarna träffades sedermera under riksdagen en överenskommelse om stöd till det "tredje parti" som vissa hovanhängare nu allt tydligare framträdde som. Även frågan om kronprinsens danska giftermål, som mot hovets egentliga vilja avtalats redan 1750, löstes slutligt under påverkan från S och hattarna. Efter riksdagens slut hösten 1766 fick han följa kronprins Gustav att möta den blivande kronprinsessan i Helsingborg och belönades denna gång med en friherretitel.

Speciellt mössornas misslyckande i den ekonomiska politiken tvingade fram en ny riksdag 1769/70, då hattarna i huvudsak kunde återta makten. S intogs i rådet och fick främst utnyttja sin fingerfärdighet för att jämka mellan hovet och de segrande hattarna i ett läge där rivaliteten om det franska förtroendet blev allt svårare att dölja. Emellertid verkade möjligheterna till en politisk "komposition" med någon substans för hovets del alltmer avlägsna. Det mesta tyder på att tankar på en statskupp i någon form redan hösten 1769 börjat föresväva den trängre hovkrets kring kronprinsen och drottningen, i vilken S ingick.

Vid den riksdag som samlades igen redan våren 1771 dll följd av det plötsliga tronskiftet fullbordades till en början närmandet mellan hovet och hattarnas kärntrupp under Fersen i meningen av resonemangsparti utan djupare idémässig grund. Sedan tidigare misstroddes S av den aktive franske ambassadören C G de Vergennes, som – med mössorna på väg tillbaka till makten i åtminstone de tre ofrälse stånden – i grunden föredrog den i mer traditionella former arbetande Fersen framför S som frontfigur för denna nya konstellation. I kungens inledande men föga framgångsrika kompositionsförsök deltog emellertid även mössledningen. För S och den kungen särskilt närstående C F Scheffer (bd 31), som också förenades i en personlig motvilja mot Fersen, framstod ett stöd till de ofrälse stånden mot den ännu hattdominerade adeln som den effektivaste vägen att öppna för en ny maktstruktur – en taktik som senare Gustav III inom vissa gränser knappast stod främmande för.

Likaså var S troligen inspiratören bakom den vid årsskiftet 1771/72 under J M Sprengtportens ledning bildade aktivistiska klubben Svenska botten, som - med udden riktad mot utländska inflytelser och den försiktiga Fersenska linjen – skapade intrycket av ett nytt k parti i vardande med förankring på riddarhuset. Inte heller Vergennes var overksam, och de franska pekuniära satsningarna tog nu åter fart. Ännu i jan 1772 tycks Gustav III ha övervägt att vika posten som överståthållare för S, som i den hätska debatten om kungaförsäkran fått utnyttja hela sitt register såväl framför som bakom kulisserna. Med allt fler trådar att dra i blev också konsekvenserna svårare att överblicka. När adeln i beslutet om kungaförsäkran 24 febr till sist med knapp majoritet böjt sig för de ofrälse stånden och motsättningen sålunda verkade ha överbryggats utan någon egentlig vinst för hovets intressen, är det tydligt att S börjat känna oro för sin egen politiska och materiella framtid. Rykten – som det skulle visa sig riktiga – kom i omlopp att S träffat en hemlig uppgörelse med mössorna och Österman. Priset för att minska eller avstå från fortsatt politisk aktivitet var att slippa bli avsatt som riksråd samt att dessutom stå på tur till i första hand det säkra och inbringande ämbetet som generalguvernör i Pommern.

Vid rådsvalen i april avsattes hattråden, medan S skonades. Trots detta tycks S – när nu Svenska botten misslyckats parlamentariskt – ha fortsatt sina försök att med delar av hattpartiet som grund nybilda ett dominerande k parti. För att inte riskera en ytterligare splittring av partiet och kanske indiskreta avslöjanden för egen del blev mössledningen nu än mer angelägen att avlägsna S från riksdagen. Utnämnd till generalguvernör redan i maj - sedan företrädaren H H v Liewen hastigt återkallats - tycks S ha tagit det säkra före det osäkra. I början av juni avreste han till sin nya post.

Missnöjet med sakernas gång var nu allmänt. Med kompositionspolitiken havererad såg sig kungen tvingad att åter närma sig hattledningen direkt, de ryska och engelska ambassadörerna oroade sig för att mössornas uppenbara triumf skulle provocera fram en k motkupp, och från franskt håll sågs chanserna till en önskad förstärkning av kungamakten som för tillfället bortspelade. S:s manövrerande fick klä skott för det mesta, och först genom Scheffers förmedling kunde den k onåden hjälpligt avvärjas. Vid Gustav III:s statskupp under ännu sittande riksdag 19 augusti 1772 var S i Pommern, men inget tyder på att kungen tvivlat på hans lojalitet under de kritiska dagarna. Han hörde också till dem som fick sitta kvar i det av kungen nyutnämnda rådet med dess minskade maktställning.

Ämbetet som generalguvernör skötte S av allt att döma exemplariskt och återskapade den vägen något av kungens förtroende, om än inte i intimare mening. Särskilt kraftfullt verkade han i egenskap av kansler för en reformering av universitetet i Greifswald, vars nedgångna skick stuckit den nyblivne kungen i ögonen under hans visitation redan på återresan från Paris 1771. Genom 1775 års recess förnyades organisation och regelverk för universitetet i linje med Gustav III:s höga ambitioner.

S:s uppdrag som ordförande i en särskild deputation ang flottans ekonomi utvidgades i slutskedet till att även omfatta instruktionen för Amiralitetskollegium, som slutligen fastställdes av Gustav III 1773. Att kollegiet nu skildes från kommandoärenden och ekonomifrågor ledde till att det några år senare förflyttades från Karlskrona till Sthlm, inte minst för att undvika kompetenskonflikter på plats. Bägge dessa åtgärder genomfördes under visst motstånd i rådet men på uttrycklig inrådan av S, som också betroddes med överinseendet över dockbyggnationen och kadettkåren i Karlskrona. Sin plats i rådet intog han i praktiken först 1775 efter att året före ha beklätts med Serafimerorden. Trots sin frånvaro från Sthlm blev S kungens ledande rådgivare rörande flottans reorganisation och modernisering, en roll som senare övertogs av generalamiralen H af Trolle.

Från hösten 1772 led S av tilltagande ohälsa och förde sträng diet. Han avled knappt fyra år senare i Karlskrona under resa från Stralsund till Sthlm. Vissa frågetecken kring dödsfallet föranledde hans läkare att i tryck ingående redovisa den medicinering S undergått.

Det sparsamt bebyggda karolinska säteriet Lambohov hade S kommit i besittning av genom sitt gifte, och han inledde 1762 uppförandet av en ny låg huvudbyggnad efter ritningar av den hovet närstående modearkitekten Jean Eric Rehn (bd 29). Troligen stod den färdig och inredd 1767 och är med sina flyglar, sin slutna karaktär och sin franskt inspirerade trädgårdsanläggning typisk för tidig gustaviansk herrgårdsstil i mindre skala. Det råder inget tvivel om att S valde att leva på största möjliga fot och såtillvida förtog sig i sina sociala ambitioner. En del av inventarierna vid Lambohov fick avyttras redan efter några år. Dödsboet visade sedermera ett underskott, som ledde till åratal av processande med borgenärer i både Sverige och Pommern.

S:s politiska karriär kan betecknas som kort men intensiv, "den mest lysande och hastiga lycka, som i Sverige i senare tider blivit gjord" (Ehrensvärd, 1, s 46). Priset för hovgunsten, som sviktade men ändå aldrig riktigt brast i samband med hans mindre omdömesgilla agerande våren 1772, blev ett bestående rykte som intrigör och opportunist även efter frihetstida mått. Hans ideologiska drivkrafter kan möjligen ifrågasättas, och av de på båda sidor verksamma utländska diplomaterna i Sthlm betraktades han genomgående med misstänksamhet. Utan tvivel var S en efter tidens förhållanden framträdande militär och en god organisatör även i civila uppgifter, vilket han särskilt fick tillfälle att visa i sin pommerska förvaltning. Taktiskt skicklig men samtidigt impulsiv och spekulativ gjorde han kungamakten stora politiska tjänster vid frihetstidens sista riksdagar. Såtillvida bidrog han verksamt till förutsättningarna för statskuppen i aug 1772, även om han som aktör då hade lämnat den politiska arenan.

Även brorsonen Carl Gideon S (1730–1803) gjorde militär karriär utomlands, först vid Royal Suédois från 1746. Efter mellanspel vid andra franska regementen, främst i stabstjänst, blev han 1771 överste och chef för Royal Suédois. När regementet låg i vinterkvarter bedrev Carl Gideon S undervisning i taktik bl a vid det kurfurstliga bayerska hovet och utgav i tryck några uppmärksammade handböcker i ämnet, Med sv överstegrad från 1775 blev han 1778 chef för Björneborgs regemente, 1780 följt av utnämning till generalmajor i armén och generaladjutant. Som chef från 1781 för K artilleriregementet blev han 1784 tillika generalfälttygmästare.

Med sin krigserfarenhet och analytiska läggning blev Carl Gideon S snabbt mycket kritisk till tidens "överteoretiserade" officersutbildning, brist på taktisk skolning och godtycke i befordran. Indelningsverket ville Carl Gideon S avskaffa eller i grunden reformera. Med sitt arbete på 1780-talet, som även inbegrep ett nytt infanterireglemente, skapade Carl Gideon S större stabilitet i den lägre utbildningen inom artilleriet men lyckades i mindre grad på officersnivån. Fredsorganisationen för det otympliga och geografiskt utspridda enda artilleriregementet i landet förbättrades 1784 genom större självständighet lokalt på brigadnivå; däremot blev förnyelsen av fältorganisationen inte tillräckligt långtgående, vilket visade sig under ryska kriget 1788-90, då Carl Gideon S också var ledamot av bl a hemliga krigsberedningen. Av politiska skäl behövde Gustav III efter kriget vältra över skulden för den bristande framgången på militärledningen, och Carl Gideon S blev en av måltavlorna. Även om han fick generallöjtnants grad, befriades han från uppgiften som generalfälttygmästare, och kungen lät honom offentligt schavottera för att snarast ha försämrat artilleriets effektivitet,

Carl Gideon S:s politiska anteckningar från 1790-talet, som behandlar såväl ryska kriget och tillståndet i armén som den gustavianska regimen i stort, speglar stark bitterhet och känsla av förödmjukelse. Kungen skildras som oansvarig, oförmögen att förstå tekniska och taktiska förhållanden och föga intresserad av militära utbildningsfrågor och reformbehov. Även om artilleriet i Sthlm hörde till oppositionshärdarna före mordet 1792 på kungen, lyckades Carl Gideon S – i motsats till dess officerskår i övrigt – undgå att bli arresterad. Inget tyder heller på att han varit aktivt involverad. Efter att 1794 slutligen ha avgått från chefskapet för artilleriet, som då uppdelades i flera regementen, bosatte han sig på Gammelbo herrgård, Ramsbergs sn, Västmanland. Som en form av upprättelse tycks han och andra ha betraktat utnämningen till general 1799.

Carl Gideon S:s professionella bakgrund och nyckelställning i organisationen gav honom särskilt goda förutsättningar att identifiera bristerna i tidens sv krigsmakt och ta initiativ på olika områden. Emellertid orkade han inte - mot starka gruppintressen och utan aktivt gehör från kungens sida - fullt ut genomföra sina främst franskinspirerade reformidéer. Carl Gideon S beskrivs som allvarsam, aristokratisk, pedantiskt noggrann och med en kompromisslös fokusering, som samtidigt möjligen minskade hans samarbetsförmåga och blick för vidare strukturer. 1798 donerade han bl a kartor och militär litteratur till biblioteket på den nyligen grundade krigsskolan på Karlberg. – Carl Gideon S blev LKrVA 1796 (styresman 97-98).

Författare

Leif Gidlöf

Arkivuppgifter

Handlingar efter Fredrik Carl S i RA (bl a antecknar om kriget 1788-90), i UUB (1 vol: bl a brev o strödda handkar mellan riksdagarna 1760/62 o 1765/66), KrA (bl a kartor m m i Sinclairska ritmarki-vet), i KB o i Ridderstadska arkivet (bl a många brev från Gustav III) hos Per S Ridderstad, Lidingö. - Brev från S i RA (bl a till N P Gyldenstolpe), i UUB (bl a till D af Thunberg), o i LSB.

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA. Arméns pensionskassas meritband; Biografica, KrA.

F Almén, Gustav III o hans rådgivare 1772-89 (1940); Amiralitetskolks hist, 2 (1974); K Awebro, Gustaf III;s räfst med ämbetsmännen 1772-1779 (1977); M Beckman, Under fransk fana!: Royal Suédois ... 1690-1791 (1995); Broomé; I Carlsson, Frihetstidens handskrivna politiska litt (1967); GJ Ehrensvärd, Dagboksanteckn:ar förda vid Gustaf III:s hof, 1-2 (1877-78); F A v Fersen, Hist skrifter, 3 o 8 (1869, 1872); S Hallesvik, Axel v Fersen o gustaviansk politik 1771-1779 (1977); B Hennings, Gustav III som kronprins (1935); U Johanson, Rulla över befälskårerna vid Sveriges armé o flotta 1755 (1976); O Jä-gerskiöld, Lovisa Ulrikas arkiv (MRA1938); dens, Hovet o författn:frågan 1760-1766 (1943); dens, Lovisa Ulrika (1945); dens, Fredrik Axel v Fersen (SBL 15, 1956); dens, Nils Philip Gyldenstolpe (SBL 17, 1967-69); Karlskrona stads hist, 1, 1680-1790 (1930); A Kugelberg, Biogr anteckmar om officerare ... 1619-1927 (Kförsta livgrenadjärreg:s hist, 5,1930); L Linnarsson, Riksrådens licenuering (1943); E Lönnroth, Den stora rollen: kung Gustaf III spelad av honom själv (1986); E Malmberg, Lambohofs säteri (1952); Malmström, 4-6 (1899-1901); M F Metcalf, Russia, England and Swedish party politics 1762-1766 (1977); P Nordström, Reformer o rationalisering: kung, råd o förvaltn under tidig gustaviansk tid, 1772-1778 (1991); Odhner, 1 (1885); G Olsson, Hattar o mössor: studier över partiväsendet i Sverige 1751-1762 (1763); Y Rosander, Några brev från Gustav III o Charles Gravier de Vergennes till F C S under riksdagen 1771-1772 (HT 1959); I Seth, Univ i Greifs-wald o dess ställn i sv kulturpolitik 1637-1815 (1952); Slott o herresäten i Sverige, Östergötland, 1 (1971); SMoK; H Stiegung, Ludvig XV:s hemliga diplomati o Sverige 1752-1774 (1961); Sveriges riksdag, 5 (1934); T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget åren 1757-1762 (1915); L Trulsson, Ulrik Scheffer som hattpolitiker (1947); A Westphal, Historische Nach-richt dererjenigen Krankheiten welchen seine Excel-lenz, der Herr Reichsrath, General-gouverneur ... Graf v Sinklaire ... ausgesetzet gewesen (1776); A Öberg, De yngre mössorna o deras utländska bundsförvanter 1765-1769 (1970). – Carl Gideon Sinclair: G J Adlerbeth, Tal, då framledne generalen af infanteriet...C G S jordfästes ... 16 dec 1803 (1804); M Beckman, ovan a a (1995); [J G Forssgren,] S (frih C G) (Det lefvande Sverige ed C C Gjörwell, 2, 1798); Karlberg: slott o skola, 1-2 (1992); L Krusius-Ahrenberg, Tyrannmördaren C F Ehrensvärd (1947); A Larson, Sammansvärjn:en mot Gustav III (1959); U Mossen, C G S (Sv artilleristprofiler under fyra sekel, 1999); SMoK.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik Carl Sinclair, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5953, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5953
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik Carl Sinclair, urn:sbl:5953, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-24.