Meriter

Skytte, Mårten, f omkr 1470, d 30 dec 1550 i Åbo. Föräldrar: häradshövdingen Jöns Olofsson o Birgitta Jakobsdtr (Kurke). Inskr för studier vid dominikankonventet San Domenico Maggiore i Neapel 11 aug 91, baccalaureus sententiarum där 16 okt 00, omtalad som prior i Sigtuna dominikankonvent 11 mars 08, vikarie över de sv predikarkonventen 25, biskop i Åbo från 5 jan 28. – Ogift.

Biografi

Den siste katolske biskopen i Äbo stift var till börden av finländskt lågfrälse, och hans hemgård var Skyttälä i Hauho sn i Tavastland.

Efter skolgång i Raumo och Åbo begav sig S till Sverige, där han anslöt sig till dominikanerna i Sigtuna. Paulus Justen (bd 20), som på 1530-talet var anställd som S:s "lector mensae" (ungefär läsemästare) berättar i sin biskopskrönika om hur dominikanerna upptäckte S:s begåvning och sände honom till Tyskland för studier. Efter att ha besökt också Italien återvände S dll konventet i Sigtuna.

S:s namn återfinns inte i tyska universitetsmatriklar, men i predikarordens generalregistratur för 1491 finns antecknat, att "Fräter Martinus de Suctunia" förordnats till teologiska studier i dominikankonventet San Domenico Maggiore i Neapel (Gallén). Nio år senare beordrades han, efter avslutad kurs och vunnet lektorat, att föreläsa över Petrus Lombardus' Sententiæ. S avbröt emellertid efter ett år sin kurs och erhöll i juli 1501 av ordens generalmästare ett rekommendationsbrev som skulle överlämnas till det konvent som var villigt att mottaga honom.

S återvände till Sigtuna, där han omnämns som prior 1508. Han valdes till dominikanprovinsens representant till generalkapitlet i Genua pingsten 1513 och fick ännu en gång göra den långa resan till Italien. Någon tid senare återvaldes han till prior.

Justen beskriver S som "en man av största fromhet, måttlighet, mildhet, som åtnjöt anseende på grund av sitt levernes renhet" och tillskriver honom alla de goda egenskaper en exemplarisk kristen bör besitta. S hade studerat i Neapel, som var ett centrum för en strängare riktning inom dominikanerorden, den s k observansen. Där studerade under 1480-talet bl a Thomas de Vio, den senare kardinalen Cajetanus, som förhörde Luther i Augsburg 1518. Han ledde som generalmästare ovannämnda kapitel i Genua.

Trots att S var en from övertygad katolik fogade han sig i Gustav I:s kyrkopolitik redan 1525, när kungen förordnade honom som vikarie över de sv predikarkonventen. Han var redan i 60-årsåldern, när han av kungen utnämndes till biskop i Åbo. De tre biskopar som vigdes av Peder Månsson (bd 28) i Strängnäs domkyrka 5 jan 1528 – S, Magnus Sommar till Strängnäs och Magnus Haraldsson (bd 24) till Skara – svor ed inte till påven utan till kungen. Kanslern Laurentius Andreæ (bd 22) bjöd dem att vara "evangeliska och inte påviska biskopar, biskopar enligt Guds ord och inte enligt påvens ord". Biskoparna fogade sig till det yttre men satte upp en hemlig protest.

Kungen lät riva Kustö biskopsslott nära Åbo och indrog de därtill hörande landbohemmanen till kronan. De övriga inkomsterna av biskopsbordet fick S behålla men ålades att till kungen betala en överenskommen årlig avgift. På samma sätt skattade domkapitlet för sina inkomster. Något senare krävdes utlämning av kyrkklockor i syfte att reducera rikets skuld. Många socknar löste sina klockor för pengar. Gustav I uppmanade S att befrämja den evangeliska förkunnelsen. Honom ålåg det att övervaka att prästerna predikade Guds rena ord. S använde domkapitlets motstånd som ursäkt för att anföra, att många fann den nya läran främmande. Han fick ett skarpt svar där han varnades för att ta alltför stor hänsyn till kapitlet och påmindes om de löften han avlagt i samband med biskopsvigningen.

Majoriteten i Åbo domkapitel var ännu katolsk då S kom dit, men en förändring skedde i början av 1530-talet. Flera av kapitlets medlemmar gifte sig, och någon enstaka kanik flyttade till en landsförsamling. Kapitlet reducerades så småningom genom att tjänsterna efter dödsfall lämnades obesatta och "alla lägenheter och inkomster tillföllo kronan".

Under hela 1520-talet hade vägen till de utländska universiteten varit stängd, eftersom kyrkoledningen i Åbo var rädd att sända studenter till det av lutherska läror "besmittade" Tyskland. Från 1531 skickades dock alla studenter direkt till Wittenberg. Justen nämner särskilt åtta finländska wittenbergstudenter, "som alla voro dugliga tjänare i Herrens församling", och det var dessa – framför allt Michael Agricola (bd 1) och Paulus Justen - som kom att leda kyrkan i Finland från slutet av S:s episkopat, dvs från 1540-talet och ett 30-tal år framåt. Agricola och Justen blev stiftschefer i Åbo, Canutus Johannis och Erik Herkepä (bd 18, s 673) i Viborg. De var elever till Luther och Melanchthon men satte stort värde på sin föregångare S för hans katolska fromhet.

Omkring 1537 inleddes i Åbo en kultreform som innebar att man började förrätta gudstjänst på både finska och svenska. För ändamålet hade man översatt Olavus Petris Mässa och Handbok till finska. Reformen verkställdes uppenbarligen av de finska studenter som återvände från Wittenberg 1536. Enligt Justen var S "en främjare av den sanna gudsdyrkan" (propagator veri cultus Dei). Snarare var det troligen så att S tillät reformen utan att själv befrämja den.

I mitten av 1540-talet kände sig S tyngd av ålder och svag hälsa. Han förmådde inte längre resa runt och visitera i stiftet. 1544 inlämnade han sin avskedsansökan till kungen. Gustav I drog in biskopsbordet men S fick bli kvar och sköta sitt ämbete.

S har setts som en bättre representant för det katolska fromhetsidealet än många av sina föregångare. Som kyrkoledare lät han sig snarare drivas med strömmen än framträda som kyrkskeppets handfasta styrman.

Författare

Simo Heininen

Arkivuppgifter

Brev av S tr i Handl:ar rör finska kyrkan o prästerskapet, 1, ed K G Leinberg (1892).

Källor och litteratur

Källor o litt: E 8676 (avskr efter Rasmus Ludvigssons stora förlorade släktbok), f 307, RA.

E Anthoni, Några kommentarer till Nynäsbreven (FHT 1966); J Gallén, Vem var biskop Martin S? (FHT 1935); P Juusten, Catalogus et ordinaria successio episcoporum Finlandensium, ed S Heininen (1988); E Matinolli, Turun tuomiokapitulin matrikkeli (1976); H Nyman, Gudstjänstreformen i Finland under 1500-talet (Reformationen i Norden, 1973), s 175 f; K Pirinen, Turun tuomiokapituli uskonpuhdistuk-sen murroksessa (1962); dens, Finlands kyrkohist, 1, 2001; W Schmidt, Paul Juusten o Finlands gamla biskopskrönika (Märkesmän o hävdaminnen, 1, 1942); ÄSF. - J Paarma, S, Martinus (www.kansallisbiogra-fia.fi; utskr hos SBL).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Mårten Skytte, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6040, Svenskt biografiskt lexikon (art av Simo Heininen), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6040
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Mårten Skytte, urn:sbl:6040, Svenskt biografiskt lexikon (art av Simo Heininen), hämtad 2024-04-20.