Meriter

Sommar, Magnus Olavi, d tidigast 1542 senast 1556, möjligen före 13 febr 1545. Inskr vid univ i Rostock 28 juli 00, baccalaureus in artibus okt 03, magister in artibus där okt 04, skolmästare o kanik med prebenda S:tæ Annæ de Oppeby, Strängnäs, senast 16 april 06, biskop Matthias' (Gregersson [Lillie], bd 23) skrivare från möjligen 05, dennes kansler senast 14 mars 08, domprost i Strängnäs aug eller sept 16, providerad 7 okt 16, electus i Strängnäs kort före 1 mars 22, vigd till biskop där 5 jan 28, avsatt mellan 24 juni o 3 aug 36.

Biografi

I Rostocks universitetsmatrikel kallas S "Magnus Szommer Strenginensis dioc". Detta tyder på att Strängnäs stift var hans födelse- och/eller uppväxtplats. Något som styrker det är en jordöverlåtelse 1506 till kartusianklostret i Mariefred. S överlät då jord i Kärnbo och Arja snr i Selebo hd, Södermanland, som var hans fasta fäderne- och mödernearv. Halva värdet av överlåtelsen efterskänkte han mot att klosterbröderna en gång om året skulle hålla anniversarium (årsmässa) för S och för hans "kära faders och moders själ". En Anders mjölnare kallade dessutom S sin "käre frände" då han 1530 med sin hustru Sigrids samtycke sålde sin gård i Läggesta, Ärja sn, till kungen och i samband med detta bad S besegla köpebrevet. Brevet 1506 är beseglat med ett bomärkesliknande sigill, något som stödjer bilden av allmogeursprung.

Efter avslutade studier återvände S till sitt hemstift som han allt framgent kom att bli trogen. Han fick snart, kanske redan 1505, tjänst i biskop Matthias' kansli. Eventuellt har S även varit knuten till biskop Matthias och dennes familj på ett mer informellt sätt. Såväl Lillie-ättens stamgods Fröberga och Lagnö som biskopsfästet Tynnelsö låg inom Selebo, samma härad där S hade sina arvegods. Dessutom antyds detta samband av ett brev från 1520 då S skriver till Birgitta Hansdotter (Tott), svägerska till den i Sthlms blodbad nyligen avrättade biskopen. Med brevet, som är skrivet i en påfallande familjär ton, återlämnar S olika persedlar till henne samt ger personliga råd i frågor som hon tidigare kontaktat honom om. Även fru Birgitta ägde jord i Selebo. Arten av denna förbindelse mellan S och Lillie-ätten är dock oviss.

Mot denna bakgrund är S:s verksamhet för Sturepartiet knappast förvånande. Under en period vid kurian i Rom arbetade han med diplomatiska uppdrag tillsammans med den senare Åbobiskopen Erik Svensson (bd 14), som bl a där drev frågan om Sten Sture d y:s rätt till sv kronan (Carlsson, s 275 f). Vid denna tid var det Strängnäsbiskopens uppgift att ombesörja riksrådets beslut och brevtexter fördes in i riksregistraturet. Vid åtminstone ett tillfälle, i mars 1508, har biskopen skickat S som sin vikarie till ett rådsmöte i Arboga (Schück 1976, s 445). Uppgifterna under biskop Matthias var dock av mera administrativ art än tidigare, och kanslern utövade inte längre något politiskt inflytande inom rådet. Som biskopens skrivare har S dock med all säkerhet haft omfattande insyn i rikets styrelse under åren före Gustav I:s maktövertagande.

Man kan inte avgöra om S bevittnade Sthlms blodbad där hans välgörare biskop Matthias skall ha varit den förste att avrättas. Det har dock antagits att hans ställningstaganden under den nya regimen delvis kan förstås utifrån en rädsla för att kung Kristian åter skulle komma till makten och då inte ha glömt hur S i det förgångna motarbetat honom (Sjödin 1967). Om hans förehavanden i anslutning till blodbadet saknas uppgifter. Man vet dock att biskopsborgen på Tynnelsö kom i danska händer under en period varefter den blivande kung Gustav återtog den. Orsaken till källornas tystnad kan vara att S råkat ut för en längre tids sjukdom. Av ett odaterat brev från vårvintern 1522 framgår nämligen att han då återfått sin hälsa. I samband med kungavalet 1523 återfick S de förläningar som tillhört hans företrädare, Selebo och Åkers hd i Södermanland och Nordmark i Värmland (Westman, s 232; GIR, 1, s 169). Av rikets högre prelater tillhörde han därmed de mera gynnade, dock inte mera än att större delen av förläningen indrogs 1526. Året därpå fick han som ersättning hälften av tomtöret och kungsböterna i Strängnäs. I det långa loppet kom S dock att förlora på sitt samarbete med den nya regimen. Då han som kyrklig reformist i grunden även var påvetrogen var det endast en tidsfråga innan kungen skulle ta sin hand från honom. Under 1520-talet kom han dock att vara en av dem inom prästeståndet som kungen lutade sig tyngst mot.

Vid reformationsriksdagen i Västerås 1527 var S en av huvudmännen för dem som, i opposition mot framför allt Hans Brask (bd 6), förordade ekonomiska eftergifter till kungen mot löfte om bibehållande av den gamla tron. Genom att spräcka ståndets enighet framstår S i Peder Svarts (bd 28) krönika som en av dem som banade väg för de indragningar som på sikt var förutsättningen för en evangelisk kyrka under k överhöghet. Vid förmötet i S:t Egidii kyrka inför riksdagen skall han ha yttrat "att de vore väl till freds att vara så fattiga och så rika som kungen ville att de skulle vara, och hade de litet att uppbära, så hade de litet att utgiva". Under riksdagen fick han överlämna biskopsborgen på Tynnelsö till kungen. Detta var dock en förhållandevis liten eftergift jämfört med vad andra stiftschefer fick utstå.

Efter riksdagen började förberedelserna för kungens kröning. Då denne skrev till påven och begärde konfirmation av de valda biskoparna (electi) blev svaret negativt. S och de båda andra electi ställde sig mot bakgrund av detta tveksamma till att bli vigda utan påvlig sanktion. I samband med detta skrev kungen 7 nov 1527 till S att "allmogen vill näppeligen längre vara tillfreds att de inte har smorda biskopar fastän sådan smörjelse i sanning föga är av nöden" och gör klart att om S inte vill låta viga sig så skall han "någon annan uppsöka som sådana fel icke haver". Kungen lyckades driva igenom biskopsvigningen 5 jan följande år och alla fungerande sv biskopar kom därmed att närvara vid hans kröning i Uppsala en vecka senare. Ett formulär för den biskopsed som S fick svära finns bevarad (Lundström 1894, s 360). I detta nämns varken påven eller den katolska kyrkan. De tre electi skall dock före vigningen ha författat en hemlig protestskrivelse vari de förband sig att så snart som ske kunde söka påvens konfirmation på vigningen.

Inför kungens första bröllop 1531 aktualiserades problemet med den vakan ta ärkebiskopsstolen. Även om S var en av de fyra kandidaterna till posten var han dock i realiteten ingen tänkbar ärkebiskop. Den unge och reformsinnade Laurentius Petri (bd 22) fick enligt kungens önskan en klar majoritet av rösterna. Då S och Västeråsbiskopen Petrus Magni (Peder Månsson, bd 28) blev satta att ombesörja vigningen aktualiserades frågan om vigning utan påvligt bifall. Än en gång löstes samvetsproblemet genom en skriftlig förklaring där de båda biskoparna bedyrade att de aldrig samtyckt till den nya läran, att de tvingats till den biskopsvigning de stod i begrepp att utföra samt att de på alla sätt erkände den katolska kyrkans överhöghet.

Ingen av dessa protestationer kom till kungens kännedom. Över huvud taget var S väl sedd av kungen under större delen av sitt episkopat. Han fick bl a sitta i den nämnd som 1527 dömde Peder Sunnanväder (Peder Jakobsson, bd 28) till döden, och 1529 förhandlade han på kungens vägnar med de västgötska upprorsmännen tillsammans med Lars Siggesson (Sparre).

I samband med kungens bröllop med Margareta Eriksdotter (bd 25) i Uppsala hösten 1536 fattades en rad evangeliskt färgade beslut. Sv mässa skulle hädanefter firas i alla domkyrkor, och Olavus Petris sv handbok skulle användas vid olika prästerliga förrättningar. Att S i början av sommaren detta år fortfarande var biskop men i aug, två månader före mötet i Uppsala, har lämnat posten är i detta perspektiv helt följdriktigt. Vid midsommartid hade kungen uttalat misstankar om hans lojalitet. Vid ett tillfälle skulle S enligt kungen med en biblisk vändning ha kallat Sthlms slott ett glupande svalg och sagt sig vilja riva det till grunden. Han hade också sagt att "när jag förut kom till min herre med kistorna fulla var jag den gode Måns, men nu när jag inget har får jag inget annat än puckeri". Den formella anledningen till att S skiljdes från sitt ämbete var, enligt kungen, hans inblandning i den s k krutkonspirationen våren 1536 och hans kopplingar till den ledande och för högförräderi avrättade Brand Gotskalksson skrivare. De skulle ha haft "en mäkta stor handling tillsammans". S fängslades men frigavs snart. Om kungen över huvud taget hade någon grund för sina påståenden lär drivkraften för S:s vidkommande ha varit motviljan mot dennes kyrkopolitik. Påpekas bör dock kungens vinst med att avsätta S; därmed var nämligen det centrala Sveriges alla biskopsstolar besatta med prelater som var positiva till de kommande kyrkliga förändringarna.

Från hösten 1536 försvinner S ur rikspolitiken. Om hans förehavanden efter frigivandet saknas uppgifter. 1538 finns dock en uppgift att kungen beviljade "herr Måns, fordom biskop i Strängnäs" Krokeks kloster i Östergötland i förläning med villkoret att han där skall dra försorg om de gamla munkarna som bor kvar. S fanns fortfarande i Krokek 1542 då han fick årets biskopstionde i Jönåkers hd i förläning. Då en ny fogde tillsattes på Krokek i febr 1545 hade S antingen förlorat sin förläning eller avlidit. En uppgift att han avlidit 1542 (Callmer) saknar stöd. Enligt en annan uppgift, utan källhänvisning, skall han ha förlorat Krokek som förläning 1543 (Lokalf 1, s 334). År 1556 nämns S uttryckligen i ett k brev som avliden.

Eftervärlden har, med all rätt, inte hyst några tvivel om S:s katolska rättrogenhet. 1528 utfärdade han Sveriges sista kända avlatsbrev, och så sent som hösten 1535 bad han en kollega anskaffa olivolja för konsekrationen av krisma. Han var alltså utövande katolik in i det sista, trots påtryckningar från både kungen och reformationens företrädare inom prästerskapet. Den sturesympati som hans tidiga år visade prov på lär drastiskt ha förstärkts av det sätt på vilket hans företrädare på biskopsämbetet behandlades vid Sthlms blodbad. Tack vare denna sympati kunde kungen i början av sin regering vid flera tillfällen räkna S som sin trognaste bundsförvant bland de konservativa reformisterna inom prästerskapet. Som katolik och anhängare av den nya regimen kom han dock i en ohållbar situation när den sv reformationen gick in i ett nytt skede i mitten av 1530-talet.

Författare

Roger Axelsson

Arkivuppgifter

L Sjödin har identifierat ett stort antal brev med S:s handstil (MRA 1933, s 106ff). I Roggeborgen i Strängnäs hittades 1967 fyra dokument som av allt att döma tillhört S:s arkiv (HT 1967).

Källor och litteratur

Källor o litt: Perg:brev 16 april 1506, 17 mars 1530, RA. Pappersbrev 31 dec 1520, UUB.

Å Andrén, Reformationstid (Sveriges kyrkohist, 3, 1999); T Berg, Riksdagens utveckl under den äldre vasatiden 1521—1592 (Sveriges riksdag, 2, 1935); R Bergström, Studier till den stora krisen i Nordens hist 1517—23 (1943); Biskop Hans Brasks registratur, ed H Gunneng (2003), nr 27, 30, 187, 195, 473, 477, 496; Y Brilioth, Den senare medeltiden 1274-1521 (Sv kyrkans hist, 2, 1941); BSH, 5 (1884), nr 269, 270; C Callmer, Sv studenter i Rostock 1419-1828 (1988); G Carlsson, Hemming Gadh (1915), s 275; GIR, 1-17, 26 (1861-96, 1911); Handl:ar ur Nordens hist 1515-23, 3, ed L Sjödin (HH, 41, 1979), s 8, 608; H Holmquist, Reformationstidevarvet (Sv kyrkans hist, 3,1933); HSH, 17 (1832), s 95 f; S Kjöllerström, Ärkebiskopsvalet 1531 (Sv teol kvartalskr 1937); L-O Larsson, Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? (2002); Lokalf, 1 (1917); C Lovén, Borgar o befästn:ar i det medeltida Sverige (1996); H Lundström, Bidr till den sv kyrkans hist ur inrikes arkiv (HT 1894 o 1897); Die Matrikel der Universität Rostock, 2 (1891), s 4b, 14b, 21b; Matrikler over nordiske studerende ed L Daae (1885), s 67,145; I Modéer, Sv personnamn (1964); G Olsson, Stat o kyrka i Sverige vid medeltidens slut (1947), s 187, 222, 228-29, 232 ff, 242, 244, 245, 248, 267, 273, 275 f, 279 f; Peder Svart, Gustav Vasas krönika, ed G T Westin (1964); H Schück, Ecclesia Lincopensis (1959), s 553; dens, Rikets brev o reg (1976), s 445; L Sjödin, Meddel:n om kanslistilar under de yngre Sturarnas o Gustav Vasas tid (MRA 1933); dens, Arvid Siggessons brewäxl (Gamla papper ang Mora sn, 2,1937), s 591; dens, Kalmarunionens slutskede: Gustav Vasas befrielsekrig, 2 (1947), s 356; dens, Brevfynden i Roggeborgen (HT 1967); SMoK; SRA 1:1 (1887), nr 10, 27, 35, 47, 65, 68; R Stensson, Peder Jakobsson Sunnanväder o maktkampen i Sverige 1504-1527 (1947); Strängnäs hm, 1 (1977); Strängnäs stads hist (1959); K B Westman, Reformationens genombrottsår i Sverige (1918); G Wieselgren, Sten Sture d y o Gustav Trolle (1949), s 319.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus O Sommar, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6119, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6119
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus O Sommar, urn:sbl:6119, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson), hämtad 2024-04-19.