Meriter

Sager-Nelson (Nelson), Johan Olof Gudmund, f 13 sept 1868 i By, Värml, d 10 april 1896 i Biskra, Algeriet (enl db för Åmål). Föräldrar: lantbrukaren Anders Malcolm Nelson o Emma Mathilda Sager. Elev vid Chalmers tekn inst i Gbg ht 85–juni 87, vid Gbgs musei rit- o målarskola 89–90. Målare. - Ogift.

Biografi

Olof S:s mor avled när han var fyra år gammal och några år senare blev hans far åtalad och straffad för förskingring för att därpå emigrera till USA. S kom därför att uppfostras av sin farmor och en faster i Åmål, där han också gick fyra klasser i läroverket. Under en kort period efter sin skolgång innehade han en oavlönad tjänst på häradsskrivarens kontor och därefter arbetade han under en lika kort period på Forsbacka brukskontor utanför Åmål. Hösten 1885 började S studera vid Chalmers tekniska institut i Gbg för att bli ingenjör. Där arbetade konstnären Johan E Ericson (bd 14) som ritlärare och dennes undervisning jämte det intresse han skapade för konstnärligt arbete ledde till att S knappt två år senare lämnade institutet utan avgångsbetyg.

Vid Gbgs musei rit- och målarskola studerade S som frielev med Bruno Liljefors som lärare. När han avslutade sina studier vid skolan och i vilken omfattning han deltog i undervisningen har inte med säkerhet kunnat fastställas, men under större delen av 1891 lär han ha varit kvar i Gbg. En mängd skisser och studier finns bevarade som visar att S:s arbeten från denna tid i mångt och mycket stannade vid osjälvständiga övningar i den i Sverige förhärskande åttiotalsnaturalismens anda. Bland dessa arbeten kan nämnas Läxan (1889), en gammal man som håller förhör med en liten flicka, Kyrkogården i Åmål (s å) och I Trädgårdsföreningens växthus (1890), en naturtrogen redovisning av växthusets flora. Med Höst vid Vänern, signerad och daterad 1891, målad hemma i Åmål, lämnade de valhänta övningarna plats för ett sökande efter ett konstnärligt tilltal som både inbegriper den tidiga impressionismens landvinningar och anknyter till ett nytt syntetiserande formspråk i tiden.

Våren 1892 kom S till Sthlm och han stannade där fram till årsskiftet, men uppgifterna är vaga och ibland motstridiga beträffande anledningen till hans resa och hans förehavanden i huvudstaden. Han uppges ha studerat vid Konstnärsförbundets skola under våren, då Richard Bergh (bd 3) var lärare, men även här tycks hans närvaro - om han överhuvudtaget deltog i undervisningen - ha varit mer eller mindre oregelbunden. Från denna period finns en Kvinnlig akt bevarad, signerad 1892, där modellen är målad i stora plan och med markerade konturlinjer. Detta nästan demonstrativt syntetistiska förhållningsätt visar att S kommit in i en krets av konstnärskamrater för vilka de internationella strömningarna inte var obekanta. Kamratkretsen höll till i skulptören Knut Åkerbergs ateljé och det var där som S kom i kontakt med både Paul Cézannes och Vincent van Goghs arbeten i form av svartvita fotografier, vilka enligt Åkerberg diskuterades med mer hänförelse än förståelse. Att vistelsen i Sthlm också fick betydelse för S på ett mer idémässigt plan framgår av de brev som han skrev till bl a Carl Larsson våren 1893. Han talade där i svepande ordalag om att han sedan en tid känt en dragning till mysticism och symbolism. Den kvinnliga akten, de realistiska studierna och det förtätade stämningsmåleri som han också arbetade med under sthlmsvistelsen samt den inblick han förmodligen fick i en swedenborgianskt färgad idévärld, ger sammantaget bilden av en ung konstnär som blivit allt säkrare vad det gäller de konstnärliga medlen, men samtidigt allt mer osäker på riktningen i sitt sökande efter ett övergripande mål för sitt konstnärskap.

Efter sthlmssejouren, och en avstickare hemöver, for S tillbaka till Gbg och det är troligt att han åter sökte sig dll stadens rit-och målarskola, där Carl Larsson efterträtt Liljefors som lärare. Breven till Carl Larsson handlar om S:s akuta penningbrist och att han vill få hjälp med avsättningen av en eller annan målning, men framför allt att han vill ut i världen för att kunna komma vidare i sitt konstnärskap. Detta möjliggjordes genom ekonomisk hjälp från Pontus Fürstenberg (bd 16) som han kom i kontakt med under några sommarmånader i Marstrand. En av de sista dagarna i sept 1893 anlände S till Paris. Han hade kommit fram – både bildligt och bokstavligt – och de närmast följande åren skapade han de målningar som gett honom en framskjuten plats i sv konsthistoria.

S fann sig stående mitt i världsstadens myller av konst- och tankeriktningar. Det nytänkande han i Sverige fått en aning om hade han nu tätt inpå sig i alla dess former och schatteringar. Han besökte litterära caféer och hörde diktarfilosoferna utbreda sig om idéströmningarna på modet, men det tog tid innan han hjälpligt lärde sig språket, och därav följde att den huvudsakliga förmedlingen av teorier och idéer vilade på hans sv och finska kolleger. Av dessa kom Ivan Aguéli och den finländske målaren Magnus Enckell att få störst betydelse för hans fortsatta utveckling. Under en kort period - sin vana trogen - var han också elev vid Académie Julian, och han nämner i ett brev till Sverige att han en tid studerat för den unge symbolistmålaren Edmond Aman-Jean.

Våren 1894 skickade S till Konstnärsförbundets utställning i Sthlm en kollektion målningar, resultaten av hans studier av renässansmästarna på Louvren och det tankegods av obestämbar katolicism och swedenborgiansk mystik som han gjort till sitt. Från de gamla mästarnas hårt nertvättade och restaurerade målningar lånade han den gröna karnationen och av El Grecos manierade gestalter de långsmala huvudena och händerna, för att förankra sina modeller i en konsthistorisk och andlig tradition. Kritiken var i de flesta fall nedgörande och i utställningskatalogen hade det dubbelnamn han börjat använda hösten 1893 stavats "Lager-Nelson"^[1]. Efter denna konfrontation med hemlandet återtog S sitt enkelnamn - Nelson - som målarsignatur. Bland de hemsända målningarna fanns några av S:s mest betydande verk, porträtten av poeten Charles Grolleau (En ung poet, 1894), och Ivan Aguéli (Porträtt av en ung målare, 1893–94), målad i ett andligt överljus, och detta porträtts idémässiga pendang, En disciple (1893–94), i vilken ett tänkande i frånvaron av en Gud manifesteras.

Hösten 1894 och våren 1895 tillkom ytterligare ett antal "studier" med en symbolistiskt mättad kontext som förutsättning. Med ordet studier markerade S att hans måleri inte bara handlade om yttre likheter, utan att de också var försök att återge modellernas andliga särdrag och status. S:s studier av barn - med androgyna förtecken - och arbeten som Fiolspelaren (1894), Fosterbröder (1894), Skulptören Albert von Stockenström (1895), Skulptören Pierre Fix-Masseu (1895) och Prinsessan Maleine (1895) är liksom de tidigare nämnda porträtten exempel på S:s förandligande måleri. Vad gäller den sistnämnda målningen finns det förmodligen en underförstådd hänvisning till Maurice Maeterlincks sagodrama med samma namn, La princesse Maleine, tryckt 1889.

Somrarna 1894 och 1895 tillbringade S i Brügge, en vallfartsort för stämnings- och förgängelsesökande själar efter det att Georges Rodenbachs lilla roman Bruges-la-morte utkommit 1892. I Brügge målade S stadsbilder och landskap vilkas formella hållning och koloristiska anslag har sin resonans både i Rodenbachs text och i hans egna parisporträtt. Bland dessa målningar är det framför allt i Brügge (1894) och Gata i Brügge (1894), med de svartklädda kvinnorna, de kullerstensbelagda gatorna och den medeltida bebyggelsen, som denna religiösa mystik och förgängelsestämning kommer till uttryck. När S hösten 1895 för några dagar återvände till Paris hade hans lungsjukdom (tbc), som han troligen var angripen av innan han reste ut, nått ett långt framskridet stadium. Hans kringflackande liv hade börjat redan sommaren 1894 och den tid han hade kvar tillbringade han på resande fot för att i första hand söka kurera sin hälsa. S:s sista uppehållsort blev de lungsjukas tillflyktsort oasen Biskra i Algeriet där han under en tid vårdades på militärsjukhuset, för att sedan flyttas till Hotel Terminus, där han avled.

Författare

Lars-Göran Oredsson

Arkivuppgifter

Brev från S i GUB (bl a många till P Fürstenberg), KB (bl a till A Engström), LUB, UUB (bl a till Carl Larsson) o i Örebro stadsbibl (till A Engström; tr i Samf Örebro stads- o länsbibl:s vänner, Meddel 6, 1935, s 23-33).

Källor och litteratur

Källor o litt: A Gauffin, O S (1945); S Möller, Nelson: en östgötasläkt (SoH 1994); L-G Oredsson, Tidsuttryck, själsavtryck (Kring 1900, ed S A Nilsson o L Vinge, 1998); S Sarajas-Korte, Vid symbolismens källor: den tidiga symbolismen i Finland 1890-1895 (1981); SKL; SMoK.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Olof G Sager-Nelson (Nelson), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6308, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Göran Oredsson), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6308
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Olof G Sager-Nelson (Nelson), urn:sbl:6308, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Göran Oredsson), hämtad 2024-04-18.