Meriter

Sandberg, Johan Gustaf, f 14 maj 1782 i Sthlm, Hovf, d 26juni 1854 där, Klara. Föräldrar: k lakejen Anders S o Catharina Maria Högberg. Elev vid Målar- o bildhuggarakad (från 1810 FrKA) 94–10, v prof där febr 23, tillika skattmästare 27, prof i teckning 9 juni (k fullm 13 aug) 28–27 maj 53, dir 45-53, allt vid FrKA, led av styr för Konstfören i Sthlm 32–51, skattmästare där 32–36. - Agré vid FrKA 10, LFrKA 21.

G 3 april 1824 i Sthlm, Jak o Joh, m pianisten Sofia Dorothea Kökeritz, f 24 okt 1795 i Sala landsförs, d 31 maj 1878 i Sthlm, Jak o Joh, dtr till överinspektorn o förste lantmätaren Lars Reinhold K o Sophia Gustafva Laurent.

Biografi

Vid tolv års ålder antogs S som elev vid Målar- och bildhuggarakademin där han bl a undervisades av Pehr Hilleström, Louis Masreliez och Carl Fredric v Breda. Vid sidan av sina studier vid akademin uppges S även ha studerat "klaverspelning" för Georg Joseph Vogler, vanligen kallad abbé Vogler, som under sin stockholmstid 1786-99 hade en kostnadsfri "tonskola". Vidare arbetade S vid K teaterns ateljé under ledning av dekorationsmålaren Johan Gottlob Brusell (bd 6).

Tidigt erhöll S utmärkelser för sina studier vid akademin: jetong 1798, diplom 1801, första medaljen i antikskolan 1806, högsta utmärkelsen i "naturskolan" 1807 och 1808. Redan 1803 deltog han för första gången i akademins årliga utställning med två kopior i olja och en teckning. Han medverkade därefter så gott som årligen, till en början med motiv ur den antika mytologin och den bibliska historien, ofta efter givna prisämnen. 1809, det enda år akademin valde scener ur Karl XII:s liv som prisämne, vann han guldmedaljen för sin målning Konung Carl XII dicterar bref för sin secreterare. På 1810-talet började S måla mer verklighetsnära motiv, även om han, dock i mindre utsträckning, ännu ställde ut målningar med motiv som Amor och Psyche (1810) och Apollos Hufvud i colossal storlek (1811). Därefter blev emellertid porträtten allt vanligare för att så småningom helt dominera, med undantag för Götiska förbundets utställning 1818, där han valde att också ställa ut fornnordiska motiv. 1814 hade S tillsammans med sina jämnåriga konstnärskamrater Bengt Erland Fogelberg (bd 16) och Johan Fredric v Breda (bd 6, s 151) bildat Sällskapet för konststudium, vilket kom att spela en roll som påminner om "opponenternas" på 1880-talet, fastän verkningarna blev långt mindre genomgripande. Redan före bildandet av sällskapet hade de tre konstnärerna grundat en privat övningsskola, där de studerande fick teckna efter naken modell, något som ännu inte förekom vid Konstakademin. Efter att 1818 ha deltagit med bl a skissen till Valkyriorna i Götiska förbundets utställning, vilken berömdes enhälligt av kritiken, invaldes S fyra år senare som medlem i förbundet och antog namnet Widar. S:s fornnordiska produktion blev dock inte omfattande. Förutom den ovannämnda målningen är endast några teckningar med motiv från den nordiska gudaläran kända.

I likhet med en del andra konstnärer ur sin generation, t ex Fredrik Westin och Carl Johan Fahlcrantz (bd 15), förblev S hela sitt liv bosatt i Sthlm, frånsett några kortare besök i Khvn. Först hade krigen på kontinenten hindrat honom från utlandsstudier. Senare krävde hans roll som familjeförsörjare andra inkomster än vad ett resestipendium kunde ge. Han satsade därför istället på sv genre- och historiemåleri, ofta i stort format. S trivdes med sitt borgerligt stillsamma liv, som han tillbringade tillsammans med sin hustru och sina tre begåvade döttrar. "Jag är lycklig med min musikaliska lilla hustru och bryr mig förresten om ingen utom min konst", skrev S vid ett tillfälle till sin vän Fogelberg (Ep F4, KB). Det Sandbergska hemmet blev efterhand också en av de musikaliska medelpunkterna i Sthlm. Till dem som ofta var gäster i familjen under 1840-talet hörde Erik Gustaf Geijer.

Av breven till Fogelberg framgår att S hade ganska låga tankar om sina egna kunskaper, och han beklagade att han aldrig fått möjlighet att studera i Paris och Rom: "Gud give, jag blott ett år fick profitera av en skicklig mästares handledning", skrev han till Fogelberg då denne rest till Rom och han själv måste stanna hemma (brev 30 nov 1820; Ep F4, KB). Vid ett senare tillfälle, i samband med att han utförde en av sina få altarmålningar, Golgata-vandringen, för Skeppsholmskyrkan i Sthlm 1840, upprepade han: "Gud give, att jag hade fått som mången annan på ateljéerna i Paris teckna efter naturen, så hade den saken nu för mig ej varit så svår" (cit efter Beijerstein, s 101). I övrigt uppehåller han sig i sina brev ofta vid verksamheten inom FrKA, och det är knappast någon tilltalande bild av det akademiska livet och de konstnärliga framstegen, sådana de manifesterades i akademiutställningarna, som han ger.

Omkring 1820 hade S blivit etablerad som målare. Han var från 1821 ledamot av FrKA och från 1828 ordinarie professor i teckning. Som lärare var han kunskapsrik, metodisk och noggrann. Hans elever fick lära sig det som han själv satte främst i teckningskonsten: en fast och bestämd linjeföring, strävan efter klar, logisk form och uttrycksfull enkelhet under ständig iakttagelse av naturen. Vid sidan av sin akademiundervisning drev S även en flitig privatundervisning i måleri. Han fick en mängd elever och fungerade som inspiratör främst för genre- och porträttmålare, som Johan Holmbergsson, Carl Wahlbom och Nils Blommér. Han var en av stiftarna av Konstföreningen, 1832, och dess skattmästare under fyra år.

Vid sidan av Per Krafft d y, Fredrik Wes-tin och Olof Johan Södermark var S sin tids mest kände porträttmålare. Han fick många beställningar och efter Bredas död 1818 övertog S dennes roll genom att i närmast engelsk romantisk stil, med ett brett måleriskt anslag och ett blont silver-skimrande eller djupt mättat och kontrastrikt färgspråk skildra det högre borgerskapet och societeten. Ganska snart lämnade dock S denna riktning och sökte sig mot ett mera nyklassiskt färg- och formspråk. Stilen blir mer linjär och plastisk men hela tiden med ett verklighetsnära drag och ofta med ett stycke av den ombonade miljön som staffage. Någon sträng klassicist blev emellertid aldrig S; därtill är hans målningssätt alltför mustigt. I sina snarast holländskinspirerade skildringar av den sv borgerligheten och ämbetsmannaaristokratin är S att betrakta som den kanske främste företrädaren i Sverige för den i Tyskland och Österrike typiska biedermeierstilen.

Samtiden uppskattade S:s porträtt eftersom de troget förmedlade såväl personens karaktär som den yttre likheten. S själv framhöll dock i ett brev till Fogelberg att han ansåg Södermark vara landets främste då levande porträttmålare. Dessutom beklagade han emellanåt att han tvingades att dela sin tid mellan porträtt och s k historiearbeten. S menade att porträtten gav födan för kroppen och historiemåleriet näring för själen. När han själv lämnade uppgifter om sin konst nämnde han sin stora porträttproduktion endast med några få ord. I övrigt uppehöll han sig uteslutande vid sina genremålningar och sina relativt fåtaliga historiemålningar (Biogr lex). I den akademiska motivhierarkin räknades för övrigt porträttmåleriet jämte landskapsmotiv, folklivsskildringar och stilleben ännu till de lägre genrerna. Högst på rangskalan stod de bibliska, mytologiska och historiska motiven. S skildrade i sina porträtt de flesta av landets vittra och berömda män: författare, konstnärer, musiker, köpmän, ämbetsmän och militärer. Till Fogelberg skrev han: "Jag håller nu på att måla mina samtida skickligaste sv artister, musici och lärda, i samma storlek som det portrait jag målade innan du reste, Forsell har i tanka att gravera dem; Fahlcrantz sitter nu även för sitt" (Ep F4, KB). Till S:s mer berömda porträtt hör målningarna av Lars Hjortsberg (bd 19) från 1823, som fick översvallande recensioner, och av Jöns Jacob Berzelius (bd 4) från 1827. Hit kan också räknas det utomordentliga porträttet av Erik Gustaf Geijer, målat 1828. Med detta porträtt skapade S den bild av Geijer som framför andra har gått till eftervärlden. Med drömmande blick och med tjänstetecknet som historiograf vid KM:ts orden på bröstet har den berömde Uppsalaprofessorn fått posera, medan i bakgrunden skyarna driver på lärdomsstadens himmel och domkyrkan skymtar i ett hörn. Vidare kan nämnas porträttet av den sängliggande teologiprofessorn Samuel Odmann från 1830 och den unika Tafla med fem original-porträtter från 1843, där Johan Olof Wallin, Frans Mikael Franzén, Berzelius, Geijer och Esaias Tegnér är avbildade tillsammans. Noteras bör att det inte är fråga om ett egentligt grupporträtt, eftersom de fem aldrig hade uppträtt tillsammans. I samtliga fall stödde sig S på porträtt han utfört långt ddigare och utställt samtidigt 1829.

I början av 1830-talet målade S flera porträtt av kända svenskar i betydligt mindre format. Avsikten var att använda dem som förlagor till ett litografiskt planschverk, som gavs titeln Galleri af utmärkta svenska lärde, vitterhetsidkare och konstnärer från Gustaf I:s till närvarande tid, och som S skulle ge ut i samarbete med J E Cardon (bd 7). 1842 hade S med Cardons hjälp givit ut 100 litograferade porträtt, 25 häften med fyra i varje. Sammanlagt använde S 42 av de 51 målningar han utförde i samma serie som förlagor till planschverket. Ett 50-tal av originalmålningarna ingår i Statens porträttsamling på Gripsholm.

Samtidigt som S målade porträtt ägnade han sig åt folklivsskildringar, där han fortsatte traditionerna från de gustavianska folklivsskildrarna men med en tydligare etnologisk inriktning, och historiemåleri ur företrädesvis Gustav I:s och Gustav II Adolfs historia. För Gustaf Trolle-Bonde (bd 5) utförde S några av sina viktigaste folklivsskildringar, Vingåkersgosse och Vingåkersflicka (1822), Midsommardans på Säfstaholm, Bröllop och begrafning i Vingåker (1825) och Scene på kyrkbacken i Stora Wingåker, Södermanland, der invånarne äro klädda i helgdagsdräkt (1825). 1825-28 utförde S en stor paradmålning, Allmogen kring Gustaf Wasas staty. Motivet visar Gustav Vasastatyn framför Riddarhuset i Sthlm, omgiven av allmoge i folkdräkter från olika landsändar. I bakgrunden syns Karl XIV Johan med uppvaktning. Formerna är plastiska med klara lokalfärger och den omkringliggande miljön fungerar snarast som kuliss framför vilken människorna är placerade. Genom att samla dessa skaror runt statyn har S, förutom att han ger en stämningsfull Stockholmsbild, också givit ett tvärsnitt av så gott som hela Sveriges befolkning, samtidigt som det fosterländska inslaget blir belyst genom hyllningen av Gustav.

Vid sidan av folklivsskildringar i olja gav S tillsammans med kopparstickaren Christian Forssell (bd 16) mellan 1827 och 1835 även ut ett färglagt planschverk, Ett år i Sverge: Taflor af Svenska almogens klädedrägt, lefnadssätt och hemseder, samt de för landets historia märkvärdigaste orter, med text av Anders Grafström (bd 17). Verket är en sammanställning av folklivstablåer omväxlande med enstaka vyer av byggnadsminnen från bl a Dalarna, Lappland, Sörmland och Skåne. S och Forssell kom dock i sitt planschverk att anlägga ett annorlunda perspektiv på folkdräktstudiet än som dittills varit vanligt. De hade ambitionen att låta varje dräktstudie även vara en karaktärsstudie av den faktiska bäraren. Dessutom avbildades inte bara högtidsdräkter utan även vardagslivets plagg.

Med den stora bataljmålningen Gustaf Adolf vid Stuhm från 1822, som visar hur kungen räddas av överste Erik Soop från att nedhuggas av en fientlig ryttare, inled- de S det av samtiden likaledes högt uppskattade historiemåleri, som skulle få sitt förnämsta uttryck i dekoreringen av Vasakoret i Uppsala domkyrka, Karl Johanstidens största offentliga konstprojekt. För den rikt dekorerade inredningen av renässanskaraktär svarade Axel Nyström (bd 27) medan glasmålningarna utfördes av universitetets ritmästare Johan Way.

Det figurrika monumentalmåleri som passade i kyrkor och andra offentliga byggnader hade, delvis i Italien, utvecklats av tyska konstnärer med Peter Cornelius som ledande namn. När S fick uppdraget att dekorera Vasakoret saknade han emellertid helt erfarenhet av al frescoteknik. Genom att studera äldre traktater och framför allt i brev rådfråga Fogelberg, som var bekant med Cornelius, lärde sig S så småningom att behärska tekniken. I den bevarade korrespondensen med Fogelberg kan dekorationsfrågans långsamma utveckling följas i detalj.

Arbetet, som initierats av den romantiskt-litterära kretsen kring Geijer med fos-foristen John Börjesson (bd 7) som drivande kraft, påbörjades 1831 och pågick dll 1838. Till sin hjälp hade S den finlandssvenske målaren Robert Wilhelm Ekman, som på 1850-talet skulle utföra en liknande utsmyckning i Åbo domkyrka. Det program som regeringen godkände omfattade sju motiv ur Gustav I:s historia, ett antal som kvarstod även om några av ämnena förändrades under arbetets gång. Målningarna upptar i den ordning de tillkom scenerna Gustav Vasa tar avsked av ständerna (1833) och Gustav Vasas intåg i Sthlm (1834), båda i stort format och placerade närmast öppningen mot högkoret över varsin texttavla, vidare i mindre format Episoden i Rankhyttan, Slaget vid Brännkyrka, Vid Mora kyrka, Inför rådet i Lübeck och Mottagandet av bibelöversättningen. De två största målningarna skildrar täta folkskaror inför kungen. Scenerna utspelas i ganska skarpt dagsljus, vilket även gäller den gotiska interiörscenen, där ständerna möts för att ta avsked av Gustav I. Formerna är plastiskt modellerade, färgen är ganska tjockt pålagd, vilket ger en effekt av oljemåleri. S har bemödat sig att ge bilderna historisk realism, och av hans bevarade skissböcker framgår att han ingående studerat bl a renässansens dräktskick, vapen och inredningskonst.

I de fem mindre målningarna växlar scenerna mellan utomhus och inomhus och även mellan årstider. Motivet från Rankhyttan skildrar den förklädde Gustav I på väg in i tröskladan, som ställts till hans förfogande av hans förbundne Anders Persson. Detta motiv utfördes även som stafflimålning och inköptes av Konstföreningen 1835. En litografi av Cardon med samma motiv utdelades dessutom som medlemsblad.

Som flera forskare påvisat anknyter S:s fresker i Uppsala domkyrka till Anders Fryxells Berättelser ur sv historien. Detta verk, som började utkomma 1823, bidrog till att skapa den populära bilden av Gustav I. S:s hela målningssvit väckte också publikens entusiasm, även om det fanns kritiker som hade detaljanmärkningar: "Vackra men de flesta icke djupt tänkta", skrev t ex Fredrika Bremer (bd 6).

Under hela sitt vuxna liv var S intresserad av frågor som rörde konstpolitik och konstpedagogik. 1845 valdes han, trots sin gamla oppositionella inställning till FrKA:s undervisning, till dess direktör och fick därmed formellt det högsta ansvaret för utbildningen och undervisningen. Han trivdes emellertid aldrig riktigt bland flertalet av sina kolleger och akademikamrater, och han var dessutom alltför svag för att kunna genomföra den reformering av undervisningen som alltfler upplevde som nödvändig. De sista åren var S till följd av ålder och sjukdom också föga produktiv.

S:s största konstnärliga insats ligger inom porträttfacket, även om han själv helst ville kalla sig historiemålare. Hans starka "dragning till verkligheten" (Looström, s 520) i kombination med hans noggranna sätt att arbeta gav hans verk ett vardagligt, närmast prosaiskt drag. Detta kommer till uttryck i hans strävan efter realism, i kontrast till det mer idealiserade och sentimentala draget hos Westin och det lite stela klassicistiska hos Per Krafft d y. Det prosaiska draget – som av eftervärlden ibland felaktigt ansetts vara ett resultat av konstnärlig begränsning – rimmar också väl med hans personlighet; han hade en saklig livssyn och ett stillsamt temperament. Så långt det var möjligt undvek S därför att blanda sig i meningsskiljaktigheten och han förblev livet igenom en fiende till alla former av kotterier.

Det vore emellertid fel att enbart peka på det verklighetsnära draget i S:s konst. Särskilt i porträtten finns inte sällan en poetisk underton. Detta uppmärksammade också den samtida kritiken, som träffande karakteriserade hans måleri som musikaliskt. Hans intressen, kunskaper och intellekt gjorde honom dessutom lämpad att uttrycka sig i sin tids historiskt-romantiska ideal, som bäst illustreras i folklivsskildringarna och alldeles särskilt i väggmålningarna i Uppsala domkyrka. S är som porträttmålare, folklivsskildrare och historiemålare en av de viktigaste konstnärerna i det sv 1800-talet.

Författare

Bo Lundström

Arkivuppgifter

Handl:ar (konc till brev till B Fogelberg) efter S i KB; handl:ar även i FrKA:s arkiv. S:s skissböcker i NordM:s arkiv. - Brev från S i LUB (till N Mandelgren o E Tegnér) o i UUB (bl a till J H Schröder).

Tryckta arbeten

Tryckt arbete. Första grunderna uti tecknings konsten. [Sthlm 1839.] Tv-8:o. Titelbl o 15 lösa pl i konvolut. [Anon; litogr.] - Teckningar till: Ett år i Sverge: Taflor af sv ahuogens klädedrägt, lefnadssätt o hemseder, samt de för landets historia märkvärdigaste orter ... utg af C. Forssell, Sthlm 1827[-35], 4:o, 137 s, förtitel o 48 pl i kopparstick, 2 bl musiknoter, [ny uppl] 1864, 103 s, 48 pl i litogr övertryck, [faksimiluppl] 1979, (11), 137 s, 48 pl, 2 bl musiknoter (Suecica redi-viva 80); Galerie des savants et des artistes celebres en Suéde, publiée ... [titelpk] Galleri af utmärkta svenska lärde, vitterhetsidkare o konstnärer från Gustaf Iå till närvarande tid målade eller ritade litho-grafierade afj. E. Cardon, Sthlm 18 [35-] 42, fol, sv-fr parallelltext (40) s, titelpl o 100 pl i litogr.

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänna verks skriv:er till K M:t, vol 630; ED:s konseljakter 27 maj 1853, nr 3, allt i RA. E Ström, J G S:s grupporträtt: en studie av betraktarens roll i hans grupporträtt o porträttgrupper 1815-1843 (D-uppsats i konstvetenskap vid StU, vt 1998).

M Bejjerstein,j G S 1782-1854 (1928); E-LBengtsson, Bildkonsten (Karljohanstidens konst, 1999); dens, Verklighetens poesi: sv genrebilder 1825-1880 (2000); Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 13 (1846); F Bremer, Brev, ed KJohanson o E Kleman, 1-2 (1915-16); E Hultmark, FrKA:s ut-ställmar 1794-1887 (1935); L Johannesson, Folkdräktsstudium o folkdräktsskick i Norden o Europa (Natur o nationalitet: nordisk bildkonst 1800-1850 o dess europeiska bakgrund, 1992); L Looström, Den sv konstakad... 1735-1835 (1887-91); B v Malmborg, Sv porträttkonst genom fem årh (1978); G Nordensvan, Sv konst o sv konstnärer i nittonde årh, 1-2 (1925-28); dens, Sveriges allm konstfören 1832-1932 (1933); SKL; SMoK; S Söderlind, Bilder av sv be-römdheter: J G S:s porträttserie på Gripsholms slott (PHT 1990); dens, Porträttbruk i Sverige 1840-1865 (1993); N G Wohlin, Skeppsholmskyrkan (Sveriges kyrkor, Sthlms kyrkor, 9, 1942).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Gustaf Sandberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6332, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lundström), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6332
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Gustaf Sandberg, urn:sbl:6332, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lundström), hämtad 2024-04-19.