Meriter

1 Schröder, Herman, f 13 maj 1676 i Uddevalla (egen uppg i levernesbeskrivn), d 12 jan 1744 i Kalmar. Föräldrar: handlanden o klensmeden Claes Goritzson S o Throna Torbjörnsdtr Bratt. Elev vid Uddevalla trivialskola till 90, vid Gbgs gymn 93–febr 97, inskr vid LU 5 sept 97, informator hos provinsialläk S Leopold på Snäckestad, Vånga, Krist, 98–01, FK vid LU april 03, mag där 26 jan 06, prästv i Gbg 22 okt 09, fältprost vid armén mot Norge 7 febr 10–18, lektor i logik o metafysik vid Gbgs gymn 10–19, led av prästeståndet vid riksdagarna 13–14, 19 o 31–43 (led av SU 13–14 o 31–43, avjustitiedeput 38-39), preses i Fältkonsistorium 2 maj 16, prebendekh i Landvetter o kontraktsprost i Landvetters o Sävedals hd, Västra Götaland, 2 maj 16 (tilltr 1 maj 17), tillika kontraktsprost i Alvsyssels kontrakt 27 aug 16 (tilltr 1 maj 17), kh i Uddevalla 16 okt 17 (tilltr ej), i Katarina förs, Sthlm, 30 april 18 (tilltr 1 maj 19), intog sin plats som assessor i Sthlms stads konsistorium 20juni 19, biskop i Kalmar stift från 24 nov 29 (tilltr 1 maj 31), teol dr vid UU 23 febr 32.

G 5 aug 1713 i Landvetter m Anna Catharina (Caisa) Schröder, f 13 mars 1692, d 26 jan 1765 i Kalmar, dtr till kontraktsprosten Georg S o Margareta Brunnerus.

Biografi

S:s släkt kom ursprungligen från Gadebusch i Mecklenburg. Fadern hade invandrat till Uddevalla och verkade först som handelsman och senare som klensmed. Modern hade tidigare varit gift med Köpenhamnsskepparen Herman Hans-sen, efter vilken S fick sitt förnamn. I sin självbiografi skildrar S barndomshemmet i traditionellt ljusa färger. Dessa präglade också de gravverser han nedtecknade efter faderns död 1714. Även omdömena om modern är positiva, trots att föräldrarna inte delade den pietistiska åskådning som S omvändes till. S var begåvad och fick studera i hemstadens trivialskola. 14 år gammal fick han tjänst som kanslist hos överste Gustaf Ascheberg i Gbg eftersom föräldrarnas ekonomi då inte tillät fortsatta studier. Tack vare privatundervisning och ett stipendium kunde han dock senare bölja vid Gbgs gymnasium. En kortare kondition i ett prästhem i Myckleby pastorat på Orust gav honom medel för att sjöledes resa från Bohuslän till Malmö och vidare till Lund där han inskrevs vid universitetet. Under informatorstiden hade han också av biskopen fått rätt att predika.

Studietiden innebar för S stora umbäranden. Det blev därför en lättnad när han erbjöds kondition hos provinsialläkaren Sigfrid Leopold på Snäckestads gård norr om Kristianstad som informator för dennes söner. Leopold kom från Sachsen och företrädde en mystisk religiös åskådning. Tillsammans med de två sönerna vistades S också i Kristianstad, och det var här han kom i kontakt med pietismen via J F Burchard, som stod den tyska hallepietismen nära. Han läste också A H Franckes skrifter. S genomgick en religiös omvändelse i pietistisk riktning och förblev sedan den konservativa pietismen trogen livet ut. Både i brev från denna tid till Halle, i självbiografin och i L Muhrbecks likpredikan över S betonas den avgörande betydelse åren på Snäckestad hade för hans religiösa utveckling. Under Leopolds överinseende öppnade S en privatskola, som uppmärksammades av domkapitlet 1704 för dess pietistiska tendenser. Av anmälan till domkapitlet framgår att den lilla skolan då hade elva elever mellan sex och sexton år från Kristianstad, Karlshamn och Karlskrona.

Efter att ha promoverats till magister kallades S till adjunkt vid gymnasiet i Gbg och predikohjälp åt komministern i domkyrkoförsamlingen. Han prästvigdes 1709 och utnämndes följande år till fältprost i armén mot Norge samtidigt som han erhöll lektorat i logik och metafysik vid gymnasiet. Under fälttåget lärde han enligt självbiografin känna Karl XII, som han ger mycket positiva omdömen. För kungen hade han också öppet redovisat sin pietism. En vändpunkt i S:s liv skedde då han 1718 utnämndes till kyrkoherde i Katarina församling i Sthlm. Han kom därmed in i ledande kretsar i huvudstaden och fick möjlighet att påverka den kyrkopolitiska utvecklingen. I stadens konsistorium verkade han som beskyddare av den konservativa pietismen och som kritiker av ortodoxins renlärighetsiver. Hans predikningar samlade många åhörare och han åtnjöt stort förtroende som själavårdare. Särskilt fredagarnas nattvardsförhör samlade mycket folk från hela staden. S kom därmed att inta en ledande plats inom den konservativa pietismen.

Till riksdagen 1723, som inte bevistades av S, inlämnade han tillsammans med andra pietistiska präster ett memorial av innebörden att ständerna, inte prästeståndet ensamt, borde avgöra de kyrkopolitiska åsiktsskillnaderna. Memorialet avvisades av prästeståndet men ledde dll att en ecklesiastik deputation tillsattes mot ståndets önskan. Deputationens uppgifter begränsades dock till att överse kyrkolagen. Den tänkta uppgiften som kyrklig överstyrelse hade därmed av prästeståndet taktiskt begränsats till en kyrkolagskommission. Först 1731 var arbetet klart med förslaget till ny kyrkolag, men frågan förhalades och lagstiftningen kom aldrig till stånd. S var också ledamot av den undersökningskommission som tillsattes med anledning av konventiklarna i Sickla 1723. Trots att flera av kommissionens medlemmar var pietistvänliga ledde arbetet till det beryktade konventikelplakatet 1726. S försökte på olika sätt motarbeta detta plakat. - Vid denna tid drabbades Katarina församling av en förödande brand, som lade halva kyrkan och hela kyrkoherdebostaden i ruiner. Byggnaderna blev emellertid relativt snabbt återuppförda; S:s självbiografi meddelar många detaljer om detta och om hur gudstjänsterna ordnades provisoriskt.

Som företrädare för en Halletrogen, konservativ pietism stod S från 1722 i ständig brevkontakt med Halle. Den radikalare pietismen tog han avstånd från. Detta framkom tydligt i samband med stridigheterna i Sthlm kring radikalpietismen under senare delen av 1720-talet. Den främste företrädaren för denna riktning, J C Dippel (bd 11), sökte där kontakt med företrädare för den konservativa pietismen. Han umgicks också i S:s hem. Till en början fanns sympati mellan de olika riktningarna, men en splittring visade sig efterhand beträffande försoningsläran, om vilken S förde samtal med Dippel. Sedan denne 1727 författat en ytterst radikal skrift om försoningen kom det till en brytning. S hade fått tillfälle att läsa Dippels arbete och författade en motskrift. I avskrifter blev bådas arbeten spridda i Sthlm. Dippel förvisades ur landet och S framstod religiöst sett som hans främste motståndare. 1729 publicerade S, som nu representerade den äldre generationens konservativa pietism, arbetet Mening och omdöme om Christiani Democriti nyligen utkomna skrift emot Wolfens philosophi, som markerade hans definitiva brytning med radikalpiedsmen. Det kan samtidigt konstateras att den konservativa piedsmens ställning i huvudstaden vid denna tid var ytterst försvagad.

Det var uppenbart att S med tiden skulle bekläda högre poster inom kyrkan. Vid biskopsvalet i Gbg 1726 var han innan domkapitlets röster räknats placerad på tredje förslagsrum. Två år senare erhöll han de flesta rösterna vid kyrkoherdevalet i Jakobs församling i Sthlm men förbigicks vid utnämningen. Vid biskopsvalet i Kalmar 1729 erhöll han de flesta rösterna och utnämndes. Enligt S:s egen uppgift var det främst landshövdingen i Kalmar län och på Öland G v Psilander (bd 29), lagman G F Rothlieb, som ägde gods i länet, och "några gudfruktiga präster därsammastä-des, som mina skrifter här och där läsit har" som hade påverkat valet. Radikalpietisterna däremot uppfattade utnämningen som ett tack för kampen mot Dippel.

Som vald ledamot av prästeståndet gjorde S knappast någon bemärkt insats. Som biskop var han självskriven ledamot av ståndet från riksdagen 1734. Under denna senare period dominerades ståndet av den benzeliuska släktkretsen, som S redan från början stod i politisk motsatsställning till. Sedan partigrupperingarna börjat framträda vid 1739 års riksdag tillhörde S mössorna och motsatte sig t ex kriget mot Ryssland. Vid riksdagen 1740–41 framträdde han som detta partis mer bemärkta kyrkopolitiker. I självbiografin framkommer i många sammanhang hans motsatsställning till släkten Benzelius.

S:s biskopsgärning kom att formas av hans pietistiska teologiska åskådning i konservativ anda. Radikalpiedsdska influenser i stiftet försökte han motverka, liksom under kyrkoherdetiden i Sdilm. Han lade ner ett tidskrävande arbete på att personligen undervisa, förhöra och återinföra i kyrkans huvudtradition de radikalpietistiska företrädare som vistades i Kalmarstiftet. I trohet mot sin åskådnings grundintentioner visade han stort intresse för barns uppfostran och undervisning liksom för prästernas kristendomsundervisning av de vuxna i församlingarna; just uppfostran och undervisning enligt en särskild pedagogisk modell var förknippad med pietismen. I enlighet med denna lade han därtill stor vikt vid prästerskapets livsföring. Pietismen betonade starkt att lära och liv måste förenas och vid denna tid riktades från pietistiskt håll stark kritik mot vad man uppfattade som prästernas förvärldsligande. Det blev därför naturligt för S att som biskop och preses i domkapitlet ägna stor uppmärksamhet åt prövning av blivande präster och åt prästtillsättningar, då också livsföringen noga vägdes in. Han sökte upprätthålla kyrkotukten i församlingarna och drog sig inte för att kalla in till förhör i domkapitlet eller till sig själv också företrädare för de högre stånden, om han ansåg att deras livsföring stred mot gällande normsystem och kyrkans ordningar. Som visitator i församlingarna var han synnerligen flitig och hade inom en tioårsperiod visiterat samtliga församlingar i stiftet minst en gång. Detta var ett effektivt sätt för honom att lära känna det stift han dessförinnan varit obekant med.

I enlighet med sin pietistiska grundåskådning kom S att spela en betydande roll för missionen. Han stödde den från Halle inspirerade missionen i Indien och samlade in pengar som skickades dit. Han underhöll också korrespondens med den sv missionären i Indien J Z Kiernander. Detta missionsintresse bidrog till att S, i motsats till många andra i prästeståndet, vid 1731 års riksdag starkt förespråkade bildandet av ett ostindiskt kompani. Ett sådant skulle inte blott ha nationalekonomisk betydelse utan också kunna utgöra ett stöd för sv mission.

S stödde också planer på en utbyggd verksamhet för samhälle och kyrka i Lappmarken. Vid de tidigare frihetstida riksdagarna togs från pietistiskt håll olika initiativ för en förbättrad undervisning i denna del av landet, vilka ledde till 1723 års k förordning om undervisning och skolor liksom till tryckning av samiskt lexikon och grammatik. S engagerade sig starkt i detta arbete, främst från missionssynpunkt. Han utarbetade själv ett förslag med syfte att effektivisera den kyrkliga verksamheten i Lappmarken och att inrätta en kyrklig överstyrelse för lappmarksförsamlingarna. Mot bakgrund av dessa olika strävanden föreslog K M:t vid riksdagen 1738 att fler präster skulle anställas i Lappmarken och att kyrkor och skolor skulle byggas där. Som ledamot av justitiedeputationen erbjöd sig S att överarbeta förslaget och det antogs därefter av deputationen och senare även av riksdagen.

I riksdagens skrivelse till K M:t, som i stort överensstämde med S:s förslag, förordades att bibeln och andra religiösa skrifter skulle utges på samiska och att "lappgossar" skulle uppmuntras till gymnasiestudier för att senare bli präster. I linje med hans åsikt inrättades också en särskild direktion över Lappmarkens ecklesiastikverk. S:s insatser i denna fråga utgjorde ett vittnesbörd om hans ingående kännedom om pietistisk missionsstrategi och hans förtrogenhet med de europeiska strömningarna i teologi och kyrka. De visade också hans stora kunskaper om samhälls- och kyrkoförhållandena i nordligaste Sverige, varifrån han dock inte hade någon personlig erfarenhet. Genom hans försorg och med bakgrund i hans religiösa grundåskådning lades en helt ny grund för "samisk mission".

S:s karriär uppvisar drag som var ovanliga i den tidiga frihetstidens Sverige. Hans föga ståndsmässiga bakgrund tydde inte på att han i framtiden skulle bekläda ett av kyrkans högsta ämbeten. Därtill kommer att S inte tillhörde de styrande personliga nätverken vare sig inom politik eller kyrkopolitik. Snarast var han en oppositionsman, en av de ledande inom den konservativa pietismen. Men hans duglighet förde honom undan för undan till allt högre poster.

S:s son Georg (Jöran) Claes S (1714–73) var när det gäller yrkesvalet säkerligen påverkad av sin familjebakgrund. Efter studier i Uppsala och Lund blev han 1739 lektor i historia vid läroverket i Kalmar, där fadern då var biskop. Från denne ärvde han en konservativt pietisdsk åskådning, förstärkt genom en lång studievistelse i Greifswald, Wittenberg, Leipzig och framför allt i Halle. Utnämningar till hovpredikant 1742 och överhovpredikant 1748 knöt honom nära till hovet och medförde att han av rådet 1750 utsågs till kronprins Gustavs kristendomslärare med titeln informator. Jöran S blev den ende av dennes lärare som fick förtroendet att kvarstå ända fram till myndighetsförklaringen. Det var också han som ledde förhöret med kronprinsen inför riksdagens deputerade. I sin undervisning tillämpade han den pietistiska pedagogik han tillägnat sig i Halle. Det var en mer modern, resonerande metod än den som tidigare praktiserats.

Jöran S utnämndes till kyrkoherde i Nikolai församling i Sthlm 1751 och var på förslag till biskop i Västerås och Linköping innan han vid superintendentvalet i Karlstad 1770 nådde andra förslagsrummet och utnämndes. Två år senare förändrades superintendentian till biskopsstift och S befordrades automatiskt till biskop, utan att någon biskopsvigning ägde rum. Hans tjänstgöringstid i Karlstad blev dock mycket kort.

Författare

Ingmar Brohed

Arkivuppgifter

Herman S:s levernesbeskrivn i privat ägo, utg av H Pleijel, se Tr arb nedan. - Brev från S i LSB (till E Ben-zelius d y).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Mening och omdöme om Cbrisuani Democriti nyligen utkomna philosophiska skrift emot Wolfens philosophie på svänska öfvers af M Lagerström. Sthlm 1729. 45 s. [Sv o latinsk parallelltext, daterad 20/5 s å; mot J C Dippel.] - Levernesbeskrivning, utg med inl o kommentar av H Pleijel. Sthlm 1940. 140 s. (Samlingar och studier till svenska kyrkans historia, 1.) - Latinska orationer: Sneckestad, pingsten 1702, Lund. Goth. [1702], Göteborgs gymnasium, till Karl XII 28 jan 1715, Gothoburgi [1715], fol, 27 s; predikningar: för hovet, tredjedagjul 1713, Gbg [1713], 4:o, 36 s, för S Katarina församling, 6. sond efter Trefaldighet 1721, Sthlm (tr Åbo) 1725, 4:o, (16), 124 s, avskedspredikan i S Katarina kyrka, 4. sond efter påsk 16 maj 1731, Sthlm 1731, 4:o, 40 s, vid hovet, Septuagesima 1741, 4:o, 48 s, i Kalmar kyrka, 18. sond efter Trefaldighet, Sthlm 1743, 4:o, 16 s; betraktelser: till doktorinnan Elsa Poppelman 21 nov 1714, Gbg [1714], vid Claus Gorits Schröders grav "af en sin faders graf Hedrande Son", 12 nov 1714, Gbg [1714] (sign, akrosdkon), vid Arvid Lidbergs grav "af then som... önskar Herrans Salighet" i Uddevalla kyrka, 27 jan 1717, Gbg [1717] (sign, d:o); likpredikan över: Petrus Sahlgren "af den som ... önskar Herrans Christi Salighet" i Myckleby kyrka 28 juli 1714, Gbg [1714] (sign, d:o), lagmannen o hovrättsassessorn Jonas Rothof i S Nicolai kyrka 9 aug 1721, Sthlm 1721, 4:o, 70 s, prosten o kyrkoherden Johannes Giaedda 21 jan 1725, Norkiöping [1725], 4:o, 45, (11) s, prostinnan Christina Livonia 25 jan 1730, Sthlm 1730,4:o, 40 s; latinsk stenstil till Magnus Stenbock 28 febr 1710, Gbg [1711], fol, (4) s; begravningsverser till: Carl Gustaf Weinholtz 25 okt 1694, fol, (4) s (undert tills med G Gädda), Clara Mathson, g Schildt, 9 aug 1708, fol, (8) s (anon, akrosdkon: "Herrans Christi Salighet); jfr Bror Olsson, Kalmar stifts herdaminne, Kalmar 1951, s 64.

Källor och litteratur

Källor o litt: G Jakobsson, Huvuddragen av H S:s tidigare verksamhet som stiftschef, 1-2 (1958-62); Kalmar hm; H Lenhammar, Individualismens o upp-lysiv.ens tid (Sveriges kyrkohist, 5, 2000); E Linderholm, Sven Rosén o hans insats i frihetstidens radikala pietism (1911); H Pleijel, Herrnhutismen i Sydsverige (1925); dens, Karolinsk kyrkofromhet, pietism o herrnhutism 1680-1772 (Sv kyrkans hist, 5, 1935); dens, Der schwedische Pietismus in seinen Bezie-hungen zu Deutschland (1935); dens, En pietist finner sig själv (dens, Från fädernas fromhetsliv, 1939); B Ryman, Eric Benzelius d y (1978); dens, Släkten Ben-zelius (Sveriges kyrkohist, 5, 2000); Sthlms hm. -Jöran S: G Granberg, Gustav III - en upplysmkonungs tro o kyrkosyn (1998); B Hennings, Gustav III som kronprins (1935); Karlstads hm; M-C Skuncke, Gustaf III: det offentliga barnet (1993); Sthlms hm.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Herman Schröder, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6403, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingmar Brohed), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6403
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Herman Schröder, urn:sbl:6403, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingmar Brohed), hämtad 2024-04-18.