Meriter

2 Schwan, Johan Gustaf, son till S 1, f 30 juni 1802 i Sthlm, Nik, d 23 jan 1869 där, Klara. Inskr vid UU 17 juni 13, grosshandlare o hälftenägare av firman Schön & co, Sthlm, 29, ensamägare där från 60, led av dir för Götha canal-bolag 1 febr–31 okt 34, av dir för Nya Trollhätte kanalbolag från 22 febr 38, av borgarståndet vid riksdagarna 50–66 (led av bevilln:utsk 50–60, av hemliga utsk 53–54, v talman 56-60, talman 62-66), led av komm ang Sveriges o Norges ömsesidiga handel o sjöfart okt 55–mars 56, av Riksbankens fullm från 60, v ordf där från 67, deputerad för växelärenden i Riksbanken 60–67, led av komm ang ordnande av rikets sjöförsvar juli 61–maj 62, av dir över Hypotekskassan för bruksägare. G 29 april 1827 i Sthlm, Nik, m sin kusin Augusta Eleonora Schön, f 2 aug 1809 i Ramnäs, Vm, d 1 mars 1866 i Sthlm, Klara, dtr till grosshandlaren o brukspatronen Johan S o Christina Eleonora (Nora) Bratt.

Biografi

Gustaf S uppfostrades till köpman och blev vid faderns död 1829 huvudman i firman Schön & co i Sthlm, vilken bedrev grossisthandel med järn i förening med kreditgivning till bruksägare. Under S:s ledning förstärktes företagets position på marknaden; beträffande exporten av stångjärn nåddes vid 1840-talets mitt nästan lika stora kvantiteter som den främste konkurrenten i huvudstaden, Tottie & Arwedson, kunde uppvisa. Schön & co hade nära förbindelser med det bruksföretag som drevs av C J af Nordin (bd 27) och förvärvade 1847, efter dennes konkurs, Karmansbo bruk i Västmanland, vilket från 1855 var helägt av S.

En viktig sida av S:s affärsverksamhet avsåg kapitalimport från utlandet till Sverige. Han hade som kapitalförmedlare ett utvecklat internationellt kontaktnät och var bl a ombud i Sthlm för bankirhuset Salomon Heine & co i Hamburg. S omhuldade huvudstadens sjöförbindelser med Lübeck. Schön & co var huvuddelägare och beställare av de populära hjulångarna Svithiod och Gauthiod, insatta på traden 1838 resp 1841, och även av deras efterföljare Bore och Svea.

Efter Göta kanals fullbordan 1832 aktualiserades frågan om en utvidgning av Trollhätte kanal för att möjliggöra trafik mellan Östersjön och Kattegatt utan omlastning. Projektets finansiering mötte trots statligt stöd stora svårigheter, men 1837 erbjöd sig S som ombud för Schön & co och utländska medintressenter att överta ombyggnaden. För ändamålet lät han 1838 bilda Nya Trollhätte kanalbolag som genom ett avtal med staten garanterades rundligt understöd och stora privilegier, bl a rätt att uppbära avgifter för skeppsfarten på Göta älv. Den nya kanalen öppnades 1844, tidigare än beräknat, och arbetena höll sig inom kostnadsramen. Det hade då sedan länge stått klart att avtalet kunde bli ytterst förmånligt för S och hans medintressenter, vilket väckt en kritik- storm vid riksdagen 1840–41. Invändningarna blev dock avvisade, och genom goda fraktkonjunkturer kom kanalprojektet att avsevärt formera S:s förmögenhet.

Inom huvudstadens grosshandelssocietet, som fram till 1858 disponerade två mandat i riksdagens borgarstånd, rådde en stark animositet mellan den expansive S och den sträve sparsamhetsvännen Frans Schartau (s 473). Ett resultat av motsättningen blev att S, som ej heller delade Schartaus intresse för de kommunala frågorna, länge nödgades avstå från en politisk karriär i sin faders efterföljd. När han 1850 röstades in i borgarståndet föredrog den då för fjärde gången valde Schartau att träda tillbaka. S var dock långtifrån politiskt overksam under väntetiden. Han gjorde sig som en av de första i landet till tolk för frihandelsidéerna och sändes 1846 av Oscar I till Frankrike för att sondera möjligheterna till en sv-fransk handelstraktat. Under dansk-tyska kriget 1848 sökte han att genom en från tyskt håll inspirerad presspropaganda motarbeta sv intervention och följande år initierade han en antiskandinaviskt motiverad petition mot Öresundstullen.

Som nybliven riksdagsman grep sig S an tullfrågan, och i en motion och en serie tidningsartiklar, senare även utgivna i broschyrform, i samarbete med (bd 3) formulerade han en rad reformkrav i frihandelsvänlig riktning. Agitationen vann till en början ingen större anklang, men vid riksdagen 1853-54 skedde ett principiellt genombrott för frihandelssystemet som i hög grad kan tillskrivas S:s ansträngningar. Sin framgång följde han upp på flera plan, dels genom ett häftigt angrepp på den protektionistiske finansministern C O Palmstierna (bd 28) i dechargedebatten i juli 1854, dels med bearbetningar av Oscar I för att utverka k sanktion av de frihandelsvänliga besluten. När kungen i dec 1855 mot en enhällig konseljs yttrande beslöt att upphäva exportförbudet för tackjärn, en förstarangsfråga i den tullpolitiska diskussionen, spelade S en viktig roll som inofficiell rådgivare.

Dessa kontakter i tullfrågan mellan S och Oscar I stod i nära sammanhang med den senares utrikespolitiska aktivism. Som gammal förespråkare för en handelstraktat med Frankrike blev S en naturlig samtalspartner för kungen när denne i Krimkrigets skugga ersatte sin dynastis traditionella ryska orientering med en anslutning till västmakterna. Deras samarbete, som också inbegrep ekonomisk integration inom svensk-norska unionen, utvecklades därhän att kungen våren 1856 förde fram S som kandidat Ull finansministerposten. Förslaget mötte häftigt motstånd från konseljen, som ingalunda glömt S:s utfall mot Palmstierna och vars adliga ledamöter ogärna såg att "en ofrälse med otvetydiga uppkomlingsmanér" (Nilsson, s 307) släpptes in i deras krets. Huvudmotståndaren J A Gripenstedt (bd 17), som gick segrande ur striden, delade heller inte S:s synsätt i flera aktuella frågor på det ekonomiska området men fruktade också att S skulle kunna utgöra ett stöd för kungens tendenser till allenastyrande och aggressiv utrikespolitik. Upptagen av materiella frågor snarare än konstitutionella principstrider tvekade inte S att i borgarståndet förena sin otvetydiga ekonomiska liberalism med regeringssamarbete i anslagspolitiken. I den ideologiskt avspända situation som inträdde vid 1850-talets mitt sökte han att med växlande framgång styra borgarståndets agerande i regeringsvänlig riktning. Utnämningarna till v talman och talman var yttre tecken på denna position. I den stora järnvägsstriden 1857 slöt han helt upp på regeringens sida som en hängiven försvarare av Nils Ericsons (bd 14) forcerade utbyggnadsplaner, finansierade genom statligt organiserad utländsk upplåning. Som lättrörlig pragmatiker utgjorde S ett problem för både partiorganisatörer och politiska analytiker, vartill även hans talekonst bidrog. Han var en briljant riksdagstalare men för samtiden ofta häpnadsväckande lättsinnig i sin argumentation, förberedde sig obetydligt och förlöpte sig gärna. Som talman handikappades han av bristande sinnesnärvaro och klena insikter i riksdagens ärendehantering.

Sina intressen i affärer och politik befordrade S genom en överdådig representation. Henrik Palmaer (bd 28) har elakt men mästerligt skildrat en av hans voluminösa bjudmiddagar (Palmaer, s 221–226). Med sin extravaganta livsstil och lust att utmana konventioner, inte minst på sexualmoralens område, uppfattades S redan i sin livstid som urtypen för den egoistiske och njutningslystne borgarbrackan. I C D Arfwedsons (bd 2) fars Spionen i den förnäma verlden i Stockholm (1831) ges en tidig nidbild av "den dryge grosshandlaren vid Skeppsbron, stor sockenstämmotalare", på kvinnojakt i gränderna, och i särskilt den folkligt radikala pressen gisslades S som företrädare för "den tomma flärden i lysande ekipager, lukulliska kalaser och en för en borgare nästan oanständig lyx" (Fäderneslandet 23 juli 1856). Själv tog S lätt på kritiken och när han i sina senare år, som i hälsningstalet till 1865 års borgarstånd, predikade återhållsamhet skedde det med tillägget "gör som jag lär, och icke som jag lever" (Borgarståndets prot 1865-66, l,s7).

Omständigheterna kring S:s frånfälle var i hög grad ägnade att öka den redan tidigare rika anekdotfloran kring hans person. Efter en glad festmiddag lät han sig föras till en kvinnlig bekant i en fastighet på Stora Vattugatan på Norrmalm men råkade på återvägen från hennes bostad halka och föll baklänges utför trappan. Han slog huvudet i förstugans stengolv och ljöt en ögonblicklig död.

Författare

Andreas Tjerneld

Arkivuppgifter

Brev från S i RA (bl a till G Berg, L J Loven Manderström).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om tull-lindringarna och dermed sammanhängande ämnen. Sthlm 1851. 45 s. - Anförande till Borgareståndets protokoll den 31 december 1853. Sthlm 1854. 4:o. 8s.

Källor och litteratur

Källor o litt: [C D Arfwedson,] Spionen i den förnäma werlden i Sthlm eller en o annan upptäckt om höga narrar, främmande äfventyrerskor o inhemska skojare, af En roturier (1831); A Attman, Aderton-hundratalet (Fagerstabrukens hist, [2,] 1958); S E Bring, Trollhätte kanals hist till 1844 (1911); S Brisman, Den stora reformperioden 1860-1904 (Sveriges riksbank 1668-1924, 4: 3, 1931); C Forsstrand, Köpmanshus i gamla Sthlm (1917); O Gasslander.J A Gripenstedt (1949); G Gustavsson o E Hägg, Sthlms ångbåtssjöfart ... 1857-1932 (1933); Å Holmberg, Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt (1946); T Höjer, Sthlms stads drätselkommission 1814-1864 (1953); Lindahl, 10 (1905); E Lundmark, Rederi-Svea; ett sv storrederi o dess insatser i handelssjöfarten (1951); A Montgomery, Sv tullpolitik 1816-1911 (1921); S Nicklasson, Valen i Sthlm till borgarståndet 1809-1865 (Studier o handkar rörande Sthlms hist, 2, 1953); G B Nilsson, Banker i brytmtid: A O Wallenberg i sv bankpolitik 1850-1856 (1981); H B Palmasr, Beska droppar, ed G B Nilsson (1974); riksdagstrycket; SMoK; Sv biogr lex, N F, 9 (1883). - Nekr:er över S i AB, DN, NDA o Sthlms dagbl 25jan 1869.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Gustaf Schwan, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6412, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6412
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Gustaf Schwan, urn:sbl:6412, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2024-04-20.