Meriter

3 Reuterswärd, Gustaf Fredrik Achates, f 31 aug 1882 i Örebro, d 26 aug 1953 i Ängelholm. Föräldrar: översten Pontus Henrik Wilhelm R o Johanna Beata Carolina af Robson. Mogenhetsex vid H a l i Linköping 24 maj 01, volontär vid Första Göta artillerireg 8 juni 01, officersex 03, underlöjtn i reg 18 dec 03, vid reg 26 febr 04, elev vid Artilleri- o ingenjörhögskolan 06, löjtn vid Göta artillerireg 14 sept 06, elev vid Krigshögskolan 09, aspirant i Generalstaben 15 okt 09, stabsadjutant o löjtn där 28 nov 12, kapten i Generalstaben 1 okt 15–1 sept 19, vid Generalstaben 1 jan 16, lär i krigskonst vid Artilleri- o ingenjörhögskolan 1 sept 16–19, militär medarb i Sthlms dagbl 16–19 o senare, huvudred där 19–21, medarb i Svensk Lösen 16–18, kapten i Göta artillerireg 1 jan 17, kapten vid Göta artillerireg 30 juni 21, på reservstat 15 dec 22, i reg:s reserv o major i armén 14 juli 32–47, VD för Tidn:arnas Telegrambyrå ab, Sthlm, 22–46, för ab Radiotjänst, Sthlm, 24 okt 24–35, led av styr där 26, v ordf där 38-47, led av rundradioutredn juni 33–dec 34, av Kulturrådet 35–44, av Statens informationsstyr 40–45, av Pressnämnden 41–44.

G 18 nov 1913 i Gbg, Vasa, m Elin Lamm, f 25 april 1888 i Gbg, Domk, d 22 juni 1987 i Lidingö, dtr till grosshandlaren Gustaf L o Lavinia Charlotta Trapp.

Biografi

Gustaf R var från början inriktad på en militär karriär inom artilleriet, men hans medarbetarskap i Sthlms dagblad förde honom över till pressen. Under första världskriget skildrade och kommenterade han krigshändelserna och 1919 blev han tidningens huvudredaktör. Även fortsättningsvis skrev han i militära och försvarspolitiska ämnen. I början av 1930-talet väckte han stor uppmärksamhet med debattartiklar där han förordade en motoriserad sv armé.

R blev 1922 VD för den då nybildade Tidningarnas Telegrambyrå (TT), som ägdes kooperativt av den sv pressen. TT blev nu genom sammanslagningar den enda sv nyhetsbyrån. R lyckades att eliminera de motsättningar som tidigare uppstått under den s k telegrambyråstriden. Särskilt gällde detta intressemotsättningarna mellan de större och mindre tidningarna. I uppbyggnaden av TT var R vägröjaren och organisatören. Den organisation han skapade liknade dock mera ett ämbetsverk än en redaktion. Kännetecknande för TT under R:s starka ledarskap var stabiliteten; få förändringar skedde i organisationsstrukturen och på chefsposterna.

TT inledde sin verksamhet under ekonomiskt sett mycket knappa omständigheter men konsoliderades under R:s stränga hushållning. Till hans stora glädje blev det inga egentliga stridigheter beträffande den känsliga frågan om tidningarnas arvoden till TT. I sin strävan efter en stark och effektiv nyhetsorganisation tillvaratog han också den tekniska utvecklingen. Teleprintersystemet började att byggas ut under 1930-talet. Samtidigt introducerades det s k Hellsystemet, där trådlösa överföringar av nyhetsmaterialet matades ut i form av remsor från en skrivapparat.

Från första början var R angelägen om att skapa ett gott samarbete med andra länders nyhetsorganisationer. Han var en skicklig underhandlare när det gällde nyhetsutbyte med de stora utländska byråerna och deltog flitigt i de internationella nyhetskonferenserna. Ett problem som han ofta återkom till vid dessa tillfällen var förhållandet att nyhetsarbetet saknade lagligt skydd mot parasitering.

Opartiskhet och saklighet i nyhetsarbetet var R:s stora ledstjärnor, en absolut nödvändig målsättning eftersom TT hade sina ägare i alla politiska läger. För honom var det också viktigt att TT skulle vara oberoende i relationerna till statsmakterna. Helt fri gentemot UD stod ändå inte verksamheten. Det fanns ett hemligt avtal som bl a stadgade att TT i osäkra fall skulle konsultera UD.

TT:s första verksamhetsår sammanföll med rundradions etablering i Sverige. Den stora frågan vid den tidpunkten gällde vem eller vilka som skulle få ansvara för programverksamheten. Denna koncessionsfråga sköttes i praktiken av Telegrafstyrelsens radiobyrå, vars chef var Seth Ljungqvist (bd 24). Våren 1922 kontaktades R av denne och därmed lades grunden för ett samarbete som kom att vara i över 20 år. De två blev radions portalgestalter i Sverige. En orsak till Ljungqvists initiativ var insikten att nyhetskommunikéer skulle komma att få en framträdande plats i programverksamheten. För staten var det också viktigt att nyhetstjänsten kom i trygga händer. TT:s deltagande utgjorde, framhöll R, en viss garanti för att nyhetsförmedlingen inte skulle komma att utnyttjas "på ett för staten eller samhället ofördelaktigt sätt".

För R kunde inte statens intresse för TT ha kommit lägligare. Han hade en klar insikt om radions stora utvecklingsmöjligheter som nyhetsmedium. Inför TT:s och Sv tidningsutgivareföreningens styrelser påpekade han att rundradion faktiskt var det snabbaste sättet att sprida nyheter på: "Med etervågornas hjälp kan rundradion fullständigt distansera de till jordiska förbindelser hänvisade tidningarna". Pressen och TT måste få kontroll över det nya mediet, annars kunde det på nytt bli en splittring inom tidningsvärlden. Det gällde också att förhindra reklam i radio. R vann gehör för dessa synpunkter både hos Telegrafstyrelsen och Kommunikationsdepartementet. Koncessionen för rundradiosändningar söktes först av TT tillsammans med radioindustrin, men under den utdragna handläggningen bröt R med den senares representanter, eftersom dessa enligt hans mening inte tog tillräcklig hänsyn till TT:s intressen. På R:s initiativ ansökte istället våren 1924 ett presskonsortium om koncessionen. För detta ändamål bildades ab Radiotjänst.

När Radiotjänst, med radioindustrin som nytillträdd delägare, hösten 1924 fått koncessionen styrde R skickligt dithän att TT erhöll monopol på nyhetsförmedlingen. Radiotjänst överlät till TT både redigering och uppläsning av nyhetskommunikéerna. R utsågs också till VD för Radiotjänst samtidigt som han behöll chefskapet för TT. Nyhetsverksamheten i det nya mediet inskränktes till ett minimum, endast en sändning per dag. Kritik mot detta förfarande och anklagelser för sovring i nyhetsmaterialet till förmån för pressen ledde till att antalet sändningar fördubblades 1931. Lunchnyheter infördes 1935, och efter ett visst motstånd medgav R morgonnyheter 1941.

Sammankopplingen av de båda chefsposterna blev snart påfrestande för R. Trots detta fortsatte han som "dubbelexcellens", som han skämtsamt kallades. För honom var det även framgent viktigt "att bromsa rundradions intrång på pressens marker". 1933 års rundradioutredning ansåg emellertid att Radiotjänsts VD skulle heltidsanställas. R valde då chefskapet för TT och därmed upphörde en tioårig personalunion mellan de bägge institutionerna. Han kvarstod dock som en mycket inflytelserik ledamot av Radiotjänsts styrelse till 1947.

R:s ledaregenskaper och starka personlighet kom väl till pass under andra världskriget, som blev en mycket påfrestande tid för TT. Det fanns då många faktorer att ta hänsyn till. Styrelsen för TT ville ha en "förnuftig begränsning" av nyhetsutsändningarna, dels av folkpsykologiska skäl, dels på grund av att "en viss fördelning måste ske mellan radio och press". R:s ledamotskap av Statens informationsstyrelse och Pressnämnden tvingade honom också till begränsningar och en stor försiktighet, inte minst gentemot samlingsregeringen. Denna följsamhet blev mycket kritiserad, särskilt under finska vinterkriget då de inhemska opinionsyttringarna för Finlands sak var mer långtgående än den politik som regeringen kunde stå för. Nyhetssändningarna i radio var under detta skede infamt påpassade i olika läger, både inom och utom landet. Försvårande var också att tyskarna uppfattade den sv radion som officiös.

Under de första krigsåren kritiserades TT flera gånger mycket skarpt av Tyskland. Det skedde via diplomatiska kanaler och i regeringspress. Den tyska känsligheten för innehållet i nyhetssändningarna var mycket stor, särskilt när det gällde förhållanden i Norge. TT kritiserades också för att gynna de västallierade. I en artikel i tidningen Röster i Radio tillbakavisade R icke utan skärpa den tyska kritiken. Samtidigt hävdade GHT och andra oppositionella tidningar att nyhetsrapporteringen om Norge var för tyskbetonad, en kritik som också Radionämnden i viss mån delade. Trycket från UD var emellertid stort, och till följd av de tyska klagomålen beslöts att alla norska meddelanden skulle underställas departementets pressbyrå. 1941 stoppade UD också de s k gränskorrespondenternas rapporter.

Av bl a Torgny Segerstedt ansågs R många gånger i alltför hög grad gå i UD:s ledband. Källmaterialet visar att denna kritik i vissa lägen var motiverad. R fick stundom ge avkall på sina principer, vilket särskilt beträffande Norge tog honom hårt. Han hade också att utföra en mycket svår balansgång där valet många gånger stod mellan att tvinga sig till en besvärande självcensur eller leda en nyhetsbyrå helt och hållet i statlig regi.

R har beskrivits som en begåvad kraftnatur med utpräglade chefsgåvor. En nära medarbetare har skildrat honom på följande sätt: "Han kom med dunder och brak och hans röst ekade i korridoren och injagade respekt hos den lilla hopen tjänstemän och -kvinnor. Han var fruktad men inte hatad, ty han var sträng men rättvis och slog alltid dövörat till för bakdanteri." (Franzén, s 169).

Författare

Göran Elgemyr

Arkivuppgifter

R:s tjänstehandl:ar i TT:s arkiv, Sveriges pressarkiv, RA, o i Sveriges radios dokumentarkiv. R:s saml (3 vol) i Sveriges pressarkiv, RA. – Brev från R i RA o i UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: G Elgemyr, Nyhetstjänsten i sv radio 1922-47, stencil (1981); dens, När radion gjorde sin beredskapstjänst, stencil (1983); allt vid Hist instit, StU. M Ginsburg, Kommentar dll styns o arbetsutsk:s prot 1925-1940 samt minnesanteckn:ar 1929–1940, stencil (1969); G R, Berättelse om hur ab Radiotjänst kom dll samt dess verksamhet under år 1924, stencil; N-E Holmberg, Randanmärkningar o några kompletteringar till G R:s "berättelse", stencil (1962); allt i Sveriges Radios dokumentarkiv, Sthlm.

K Ahnlund, Sven Lidman (1966); I Anderson, G R död (SvD 27 aug 1953); G Elgemyr, De nord grannländerna i sv radio 1939-45 (Pressens årbog 1978); dens, Radiotjänst o statsmakterna 1925–1957 (Tala till o tala med. Perspektiv på den sv radion o televisionen, ed J Cederberg o G Elgemyr, 1984); dens, "Skall rundradion få parasitera på pressen eller ej?" Relationerna mellan pressen, TT o ljudradion 1922–1970 (Tala till o tala med ...); dens, "Får jag be om en kommentar?" (Dagens Eko. Nyheter i radio under 50 år, ed KBrunnbergo G Elgemyr, 1987); dens, Maktkampen kring Dagens Eko (Dagens Eko ...); dens, Radion i strama tyglar. Om Radiotjänsts tillblivelse, teknik o ekonomi 1922–1957 (1996); N-O Franzén, Sven Jerring. Ett stycke radiohist (1988); S Hadenius, Nyheter från TT. Studier i 50 års nyhetsförmedl (1971); Hört o sett. Radio o television 1925–1974 (1974); S Jerring, G R 65 år (Röster i Radio, nr 36, 1947); M Kihlberg, Aktivismens huvudorgan Sv Lösen (dens o D Söderlind, Två studier i sv konservatism, 1961), s 21, 34 f o 104); O Rydbeck, I maktens närhet (1990). – Nekr:er över R i DN o ST 27 aug 1953.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf F A Reuterswärd, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6635, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Elgemyr), hämtad 2024-04-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6635
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf F A Reuterswärd, urn:sbl:6635, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Elgemyr), hämtad 2024-04-17.