Meriter

1 Reuterswärd, Patric Oskar, f 22 nov 1820 i Norra Vi, Ög, d 23 aug 1907 i Skinnskatteberg, Vm. Föräldrar: överstelöjtnanten Fredric Anders Reutersvärd o Hebbla Carolina Ridderborg. Sergeant vid Smålands grenadjärkår 37, underlöjtn i Första livgrenadjärreg 22 mars 39, deltog i riksdagarna 47–66 (led av bevilln:utsk periodvis under riksdagarna 53–66), led av FK 67–99 (led av bankoutsk 67, av tillf utsk 69 o 75, av särsk utsk 74 o 77, av bevilln:utsk 78–83 o 86–91, av KU 84–85, av talmanskonferensen 92 urt–99, av hemliga utsk 95), löjtn vid Första livgrenadjärreg 17 juni 48, adjutant hos överståth i Sthlm 52–55, kaptens avsked 15 febr 55, led av styr för Motala mek verkstad 61, kassadir 61–73, disponent där 78–79, led av Västmanlands läns landsting 65–70 o 72–96, v ordf 72–73, ordf där 74–96, led av styr för Porla brunns ab från 74, disponent där 74–04, led av komm ang vägunderhålln:skyldighetens ordnande 77–dec 80, hovmarskalk 2 dec 78, ordf i Västmanlands läns hushålln:sällsk 83–85, bruksägare o disponent vid bl a Baggå bruk o Borgfors masugn i Skinnskatteberg. – LLA 81, HedLLA 95.

G 1) 22 nov 1852 i Sthlm, Klara, m Jacobina Augusta Holmqvist, f 5 juni 1832 där, Jak o Joh, d 12 mars 1855 där, Klara, dtr till grosshandlaren o bruksägaren Johan Casper H o Johanna Jacobina (Jeanette) Åhrberg; 2) 29 okt 1856 i Sthlm, Jak o Joh, m Anastasie (Stassa) Charlotte Thérèse Rouget de S:t Hermine, f 4 febr 1831 där, Katolska, d 29 april 1916 där, Osc, dtr till överintendenten o generalkonsuln Fredrik R de S:t H o Anna Charlotta Löfling.

Biografi

Patric R genomgick officersutbildning, därmed följande en fast tradition inom ätten, men lämnade – med kaptens avsked – den militära banan vid 35 års ålder. Han var personligen välbärgad, och genom sitt första äktenskap blev han verkligt förmögen. Han var således ägare till främst Baggå bruk i Skinnskatteberg men även till andra egendomar i Bergslagen. I ståndsriksdagarna deltog han från 1847. Främst ägnade han sig emellertid, med gott resultat, åt affärs- och jordbruksverksamhet. Han lät på 1860-talet bygga om huvudbyggnaden på Baggå till ett ståndsmässigt utseende och understödde framgångsrikt utdikningen av myrar i länet. Han var verksam inom dess hushållningssällskap och valdes 1865 in i landstinget, där han med ett kort avbrott satt i drygt tre decennier, därav mer än två som dess ordförande.

Som västmanländsk landstingspolitiker var R en företrädare för bruksaristokratin och dess intressen; man har talat om en styrande trojka med R som ledare i dessa sammanhang. Han kunde dock ibland överraska genom sina ställningstaganden; sålunda ömmade han både för folkundervisningens utveckling och för skarpskytterörelsen. I frågan om det som kallades "landstingens trälmärke", d v s regeringens rätt att utnämna ordförande i landstingen, hävdade han dock vid 1894 års riksdag att systemet, genom vilket en lokal självstyrelse statsdirigerades, skulle bibehållas. Detta var helt i enlighet med R:s konservativa ideologi.

R hörde till de adelsmän som på Riddarhuset röstade för ståndsriksdagens avskaffande, och han kunde också mycket snart dra nytta av representationsreformen. Genom sina lokala engagemang i hushållningssällskap och landsting kom han omedelbart att väljas in i FK, först som representant för Kopparbergs, senare för Västmanlands län. Uppgifter ger vid handen att han 1867 engagerade sig i ett regeringskritiskt, konservativt parti. Seklets sista år lämnade han kammaren och hade då bakom sig en 52-årig riksdagsmannabana.

När det gällde "de stora frågorna", d v s försvars- och grundskatteproblemen, hörde R till de förmögna män med lågt belastad frälsejord som visserligen i princip var försvarsvänliga men inte intresserade sig för att den rådande situationen skulle förändras genom avskrivningar av grundskatter och indelningsverk. Han gav klart sin ståndpunkt till känna vid riksdagarna 1878 och 1883 men framträdde i övrigt inte som en särskilt engagerad debattör i dessa ärenden. Så sent som 1892 kallade han i riksdagen indelningsverket "den dyrbaraste juvelen i Sveriges krona".

Den verkliga riksdagskarriären inledde R först 1888, då han redan sedan flera år tillbaka var kammarens ålderspresident. På grund av sina privata förmögenhetsförhållanden och sin fosterländskt konservativa inställning var han en övertygad protektionist. Det var också som sådan han agerade under det närmaste dryga årtiondet. Tulldebatterna hade länge hållits tillbaka av de stora frågorna; så ännu 1885, då man när det gällde dessa nådde fram till en partiell lösning. Dessutom var tullvännerna splittrade i agrar- och industriprotektionister, vilket försvagade dem. Emellertid skulle läget förändras. Tullfrågorna aktualiserades med skärpa 1886 och 1887, och stockholmsvalet inför 1888 års riksdag gav på grund av affären "Ångköks-Olle" protektionisterna majoritet i AK I FK var ställningen 77 mandat för protektionisterna mot frihandlarnas 67.

Det möte som gav upphov till FKs protektionistiska parti ägde rum hemma hos R 16 jan 1888. Dessa tullvänner valde snart också ett eget tiomannaråd; ännu så sent som 1887 hade kammaren samfällt upprättat ett sådant. I de efterföljande utskottsvalen dominerade protektionisterna. Därmed var FKs tullvänliga parti i praktiken konstituerat. Vid bildandet 1888 utgjorde gods- och bruksägare samt affärsmän 66 % av partiet. Detta, som oftast kallades majoritetspartiet men av medlemmarna själva hellre benämndes "den protektionistiska rörelsen" kom med en ganska stor självklarhet att ledas av R, kanske snarare i hans egenskap av sammanhållande än drivande kraft. I praktiken blev dock Christian Lundeberg (bd 24) från 1890-talets mitt den verklige partiledaren. R skapade också senare, 1890, tillsammans med Lundeberg och Edward Casparsson (bd 7), FK:s valnämnd, som skulle förbereda valen till FK.

En viktig tullpolitisk fråga, där R var en av de drivande, kom på dagordningen redan 1889, då han och med honom liktänkande i motioner yrkade på exporttullar på järn. Det viktigaste syftet med en sådan åtgärd torde för R och hans meningsfränder ha varit att skydda den mellansvenska bruksnäringen, där de var intressenter. Det gällde att undanhålla råvaran från den konkurrerande utländska industrin; att föra ut i synnerhet den norrländska malmen vore en misshushållning och dess förädling borde förbehållas Sverige. UD ansåg emellertid att förslaget stred mot den ingångna franska handelstraktaten, en uppfattning som delades av protektionisten E G Boström (bd 5), som också satt i bevillningsutskottet. Regeringen, ledd av statsminister Gillis Bildt (bd 4), hade samma mening, även om den ansåg tullar i och för sig vara tillrådliga. Motionerna gick inte oförändrade igenom i riksdagen, och i FK var R den ende som stödde de ursprungliga propåerna i det han hävdade, att de norrländska malmfältens tillgångar måste tillvaratas snarast, "innan ryssarna gjorde det". Han fann dock slutligen för gott att ta tillbaka sitt förslag. Detta var en påtaglig motgång för protektionisterna och även för R själv.

Utvecklingen skulle visa att protektionisterna också med särskild kraft engagerade sig i diskussionerna om förhållandet till Norge. Härom har uttrycket "fosterländsk unionspolitik" präglats (Hadenius). Första gången detta blev aktuellt i den nya situationen var våren 1888, då riksdagen diskuterade den sk mellanrikslagen, som sedan 1825 bl a reglerade handeln mellan Sverige och Norge och som innebar lättnader i tullarna mellan de båda länderna. Det fanns åtskilliga inom partiet som – i enlighet med en mot norrmännen utmanande motion i ärendet – önskade säga upp lagen. R verkade dock denna gång för en mildare linje, innebärande först förhandlingar, sedan en eventuell uppsägning. För denna linje vanns också partiet och sedan kammaren.

En svårare situation för majoritetspartiet och R uppstod våren 1890. Under mellantiden hade Gustaf Åkerhielm, som inte tillhörde de hårdaste protektionisterna, blivit statsminister. Det förslag till ändringar av mellanrikslag som regeringen nu framlade ogillades av R och hans krets. Ministären vann dock seger i kraftmätningen men först efter det att statsministern – efter vad han berättat för kungen – personligen tagit R i upptuktelse. Det var tydligt att regeringen betraktade mellanrikslagen inte blott som en juridisk eller ekonomisk fråga utan främst som ett unionspolitiskt problem.

Unionsproblematiken aktualiserades fortsättningsvis årligen vid riksdagarna. Regeringen framlade 1891 en proposition, som innebar vissa förändringar av den ministeriella konseljen och därmed ett visst tillmötesgående mot Norge; man hade haft anledning att tro att förslaget skulle skapa ett bättre klimat mellan unionsbröderna. Detta väckte emellertid stort missnöje hos protektionisterna. Partiets chefsideolog Oscar Alin (bd 1), som var särskilt insatt i unionens historia, skrev en motion i ärendet, vilken gick ut på att dels avslå propositionen, dels förorda en allmän revision av den s k riksakten, som reglerade de unionella förhållandena. Eftersom Alin ansågs "belastad" i sammanhanget var det partikamraten S J Boéthius (bd 5), som formellt framlade den.

KU gick på Alin-Boëthius' linje. Så gjorde också självklart majoritetspartiet vid flera tillfällen; senast vid ett enskilt möte dagen innan ärendet skulle avgöras av riksdagen kom man överens om att stödja Alin. I FK blev emellertid, 9 maj 1891, alternativen endast två, nämligen avslag på propositionen med den alinska motiveringen och avslag utan särskild motivering. Statsminister Åkerhielm framträdde och förklarade att om man godtog utskottets motivering skulle det vara detsamma som att man underkände regeringens unionspolitik. Därefter talade Alin som väntat för utskottet. Slutligen yttrade sig R kort, prisade utskottet för dess arbete men hänvisade till att statsministern "lagt denna kammare på hjärtat att icke sätta regeringen i en obehagligare ställning, än den sannolikt gång efter annan haft, när dessa unionella förhållanden hava varit föremål för behandling i konselj" (FK:s prot 1891:36, s 30). Därför ville han ge regeringen ett förtroendevotum och förordade avslag utan motivering. Saken var därmed avgjord och den alinska, av R stödda, revisionspolitiken hade – för denna gången – fallit.

1892 blev konsulatsfrågan aktuell, dock ej på riksdagsplanet, även om det är känt att R vid partiöverläggningar framfört tankar om någon form av riksdagsagerande. En stor del av den sv opinionen gjorde motstånd mot de norska anspråken på ett eget konsulatsväsen, men R och hans parti drev dessutom på nytt tesen att en revision måste komma till stånd – kanske rentav genom sv vapeninsatser – eller också skulle unionen upplösas. En allvarligare kris avvärjdes genom en stortingsreträtt. R utvecklade under sensommaren och hösten en kraftig aktivitet, eftersom han fruktade för partiets sammanhållning. Tullfrågan var inte längre så partiskiljande och frihandelstongångar började vinna visst insteg också i dessa led.

I jan 1893 gav Boström, statsminister sedan 1891, en invit till norrmännen om förhandlingar, den s k brodershanden. Under remissdebatten kritiserade Alin regeringen, och på uppmaning av R instämde 59 kammarledamöter i yttrandet, vilket var en tydlig varning till Boström. Den försonliga stämningen gentemot Norge hade alltså snart försvagats, och vid riksdagens unionsdebatter i april hördes åter ganska krigiska tongångar. R yttrade sig, liksom Alin, och krävde slut på eftergiftspolitiken och talade för en revision som skulle vara förenlig med "Sveriges ära". Det slutliga resultatet i riksdagen blev en framgång för R och hans meningsfränder. Folkrepresentationens rätt att yttra sig i unionsfrågor var bekräftad, eftergiftspolitiken hade lidit ett avbräck och programmet för en revision var presenterat. R och Alin hälsade resultatet med påtaglig tillfredsställelse (Billing, s 44).

Dock fanns inom själva majoritetspartiet en grupp osäkra, de s k moderaterna. Året 1894 innebar också till en början en kris både för FK-protektionisterna och för R som deras ledare; i fråga efter fråga befann de sig i minoritet. Aktningen för R som person fanns dock kvar, och efter det att han lidit ett nederlag i mars 1894 vidtog man det ovanliga steget att avge ett slags trohetsförklaring för R i form av en uppvaktning samt en adress, undertecknad av inte mindre än 97 FK-ledamöter.

Året 1895 blev det dittills mest kritiska i unionens historia; situationen hade tillspetsats genom en regeringskris i Norge i slutet ävjan. R och hans parti fick genom oron ny vind i seglen och de krigiska tongångarna hördes åter. Främst fruktade man att Oscar II skulle "ge efter" för norrmännen, och denna oro gav R uttryck åt vid ett besök hos monarken i mars. De båda kom inte helt överens, och kungen skrev efteråt till drottningen: "Patriarken [dvs Reuterswärd] var korkad och förstod varken vad jag skrivit eller vad som var möjligt, ville bara att jag skulle blint gå på". R skriver också om hur han själv träffat statsministern och växlat "rätt skarpa ord". I ett hemligt utskott om unionsfrågan, som tillsattes, fick emellertid hela det ledande protektionisttriumviratet, d v s R, Alin och Lundeberg, plats. Den alltför kompromissvänlige utrikesministern Carl Lewenhaupt (bd 22) tvingades också avgå på våren för att ersättas med Ludvig Douglas (bd 11). Detta ver en utveckling i majoritetspartiets smak, och R försäkrade i ett gratulationsbrev den nye excellensen om sin lojalitet och tillfogade att "du är högt uppburen inom vårt parti".

En reträtt från stortingets sida 7 juni 1895 tog sig uttryck i att norrmännen begärde förutsättningslösa förhandlingar med Sverige om konsulatsfrågan och andra problem. Av taktiska skäl hälsade inte R och hans partivänner detta med någon större tillfredsställelse. Man startade i stället med Lundeberg som pådrivande kraft den s k revisionsrörelsen, som under sensommaren 1895 agerade genom folkmöten och tidningsartiklar och inte sällan förespråkade tvångsrevisionism. I stor utsträckning var allt detta agerande riktat mot statsminister Boström. I nov tillsatte regeringen en unionskommitté för överläggningar med Norge. FK-protektionis-men representerades här av Alin och Ernst Trygger.

Förhållandet mellan R och Boström ha- de således blivit alltmera skärpt, vilket kom till uttryck i skilda frågor. Statsministern och R hade talats vid i febr 1896, men något samförstånd nåddes inte. Boström skall därvid – enligt vad han själv berättar – ha sagt till R att dennes "stora fel var att han följde med partiet även när han ogillade dess politik". I ett därpå följande riksdagsavgörande vann Boström en klar seger över R.

Diskussioner om Ofotenbanan engagerade riksdagen hårt under de följande åren; denna järnväg skulle underlätta malmtransporterna i norr. R var trots gynnsamma konjunkturer, liksom tidigare, rädd för att den mellansvenska brukshanteringen skulle hotas och talade 1897 emot projektet, som han också ansåg alltför mycket gynna norrmännen. Lundeberg ställde sig, trots sina egna ekonomiska intressen, mera positiv och för en gångs skull röstade han och R olika. Följande år ansåg Lundeberg emellertid att partisammanhållningen gick före och intog därför samma ståndpunkt som R. Boström satte dock hårt mot hårt, varför beslutet i Ofotenfrågan till sist blev en framgång för regeringslinjen och en motgång för R och hans meningsfränder.

"Flaggkrisen" inleddes i nov 1898 i och med att stortinget för tredje gången beslutat att unionsmärket skulle tas bort ur handelsflaggan och kungen fann sig tvungen att acceptera detta. I Sverige menade de flesta, att flagglagen skulle vägras notifikation. Majoritetspartiet var självfallet mycket aktivt inom vad som har kallats 1899 års "flaggrörelse". R stödde också kampanjen, men sedan Boström på sensommaren tagit klart avstånd från flaggrörelsen, fann han för gott att ge upp. Till vännen Lundeberg skrev han att han inte ansåg det möjligt att arbeta inom politiken "under en så föga tilltalande ledning från ministerbänken". Dessutom klagade han över sviktande hälsa och åldersförändringar i form av minnesluckor. I slutet av aug 1899 lämnade R vid nära 79 års ålder riksdagen.

R:s stora tid som parlamentariker kom först då han suttit dryga 40 år i riksdagen. Just i kraft av sin stora erfarenhet och sin energi utsågs han med viss självklarhet att stå i spetsen för majoritetspartiet. Det kan hävdas att han var Sveriges förste verkligt erkände partiledare. Tidigare partibildningar hade haft tämligen diffusa former av ledarskap. FK:s majoritetsparti brukade däremot ganska ofta med hänsyftning på R:s hovmarskalkstitel också kallas "hovmarskalkspartiet". Talande är att Lundeberg allvarligt fruktade för partiets överlevnad ifall R skulle avgå.

Gottfrid Billing, själv protektionist men av den mindre hårdföra typen, skrev 1897 att R hade "väl aldrig varit ledare i egendig mening utan endast ordförande i majoritetens enskilda sammankomster, detta huvudsakligen på grund av sin ålder, sin personliga älskvärdhet och sina sociala resurser" (Billing, s 123). R:s betydelse som partiledare låg främst i den energi varmed han agerade för att hålla samman de sina och i den kraft och konsekvens varmed han drev sina synpunkter. Han sökte efter frågor som kunde entusiasmera partiet och stödja dess enhet, och han hade förmåga att engagera hängivna medarbetare. Hans personliga generositet var i dessa sammanhang stor och betydelsefull. Mötena hemma på bruksherrgården, där den inre kretsen träffades under flera dagar, diskuterade, lade upp strategin, åt gott och roade sig med kortspel, blev något av ett begrepp i sv politik; man talade om "Baggåriksdagarna". Vid sådana sammankomster kunde de närvarande ohämmat, som R själv en gång i brev uttryckte det, "utbyta tankar gående därpå ut att överbjuda varandra i fosterlandskänsla".

Till R:s fosterländska program med dess unionella konsekvenser hörde också motståndet mot alla former av vad han betraktade som radikalism. Att han var en fiende till varje demokratisering uttryckte han, då han vägrade mottaga en deputation från den s k folkriksdagen 1893, och han lär vid ett tillfälle ha kallat deltagarna i ett västmanländskt rösträttsmöte för "skojarpack". 1892 skrev han till Lundeberg att partiet måste strängt motsätta sig alla förändringar i fråga om rösträtten; skulle ett uppror inträffa, vore det bäst att det kom 'ju förr desto hellre medan ännu vår militär är obesmittad". Trots att R som politiker ansågs höra till de "intrasigenta" (oförsonliga), tycks han ha respekterats även av motståndarna; han var rättfram i sin konservatism och de visste var de hade honom.

På grund av sina privatekonomiska förhållanden identifierade R sig klart med det mellansvenska bruks- och godsägarsläktet, och detta präglade alltigenom hans agerande. Helt förvissad var han om att det som var bra för denna hans krets också var bra för Sverige. Han och med honom liktänkande "trodde verkligen att de gagnade sitt land genom sin unionspolitik" (Elvander, s 254). Teoretiskt-politiskt och idémässigt mera avancerade resonemang var honom helt främmande; både hans brevväxling och hans riksdagsanföranden är i detta avseende skäligen enkla och inte heller spirituella. Det skall dock sägas till hans fördel att han inte var långrandig i riksdagen; när han yttrade sig gällde det också sådana ämnen i vilka han var väl insatt. Den partiideologi som i alla fall behövdes samt de statsrättsliga och juridiska övervägandena lämnade han åt andra, främst Alin. Framstående taktiker var R i regel inte, och det har säkerligen irriterat honom att Boström, som trots allt inte stod så fjärran från honom politiskt, betydligt överträffade honom i detta avseende.

R var en skicklig jordbrukare och industriman, som så väl förvaltade sitt pund att han kunde efterlämna en större förmögenhet. Vid sidan av sitt bruks- och godskomplex hade han järnvägsintressen, och ett ånglok som trafikerade banan Köping – Uttersberg fick namnet Patric Reuterswärd. Han stod för skapandet av Porla hälsobrunn, som han för övrigt också gärna gästade. Han visade stor generositet och vänlig omsorg om sina partikamrater men upprätthöll samtidigt en klar distans. R brukade ofta av samtiden benämnas "patriarken". Självklart anspelade uttrycket på hans förnamn, men det torde också ha haft en djupare mening. För såväl sina partivänner och underlydande som sina närmaste har han framstått som den på en gång fordrande och omtänksamme husbonden och familjefadern.

Författare

Torgny Nevéus

Arkivuppgifter

R:s efterlämnade handl:ar hos Erik Reuterswärd, Uppsala. – Brev från R i KB, LUB (till G Billing), RA (bl a till G Berg o A Lewenhaupt) o i UUB (bl a till A Bergström o G Wennerberg samt många till O Alin o C Lundeberg).

Källor och litteratur

Källor o titt: G Billing, Anteckn:ar från riksdagar o kyrkomöten 1893-1906, ed C Hallendorff (1928); SJ Boëthius, Oskar II (Sveriges hist till våra dagar, 13, 1925); S Ekman, Slutstriden om representationsreformen (1966); N Elvander, Harald Hjärne o konservatismen (1961); S Hadenius, Fosterländsk unionspolitik (1964); H Hamilton, Hågkomster (1928); P Hultqvist, Försvarsorganisationen, värnplikten o skatterna i sv riksdagspolitik 1867–1878 (1959); B Jonsson, Staten o malmfälten (1969); G B Nilsson, 100 års landstingspolitik. Västmanlands läns landsting 1863–1963 (1966); T Nilsson, Elitens svängrum. FK, staten o moderniseringen 1867–1886 (1994); T Petré, Ministären Themptander (1945); riksdagstrycket 1847–99; SMoK; P Sundberg, Ministärerna Bildt o Akerhielm (1961); E Thermamius, Riksdagspartierna (Sveriges riksdag, 17, 1935); Tvåkammarriksdagen 1867–1970,5 (1992); R Tömebladh, Riksdagsminnen, ed C Törnebladh (1913); T Vallinder, I kamp för demokratin. Rösträttsrörelsen i Sverige 1886–1900 (1962); A Wåhlstrand, FKs valnämnd 1890-1910 (1944). – Nekr över R i Sthlms Dagbl 25 aug 1907.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Patric O Reuterswärd, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6640, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6640
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Patric O Reuterswärd, urn:sbl:6640, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2024-04-19.