Meriter

Rogge, Kort, d 5 april 1501. Föräldrar: borgaren i Sthlm Kort R o Dorotea, dtr till borgaren där Hans Horn. Inskr vid univ i Leipzig 46, baccalaureus in artibus där 11 sept 49, kanik vid Uppsala domkyrka senast 49, studier vid univ i Perugia, Italien, 55–60, kanik vid Åbo domkyrka o kh i Kyrkslätt, Nyland, 5 juli 60, prom decretorum doctor vid univ i Perugia hösten 60, ärkedjäkne vid Uppsala domkyrka 64, koadjutor i Strängnäs stift 17 juli 75, vald till biskop där 12 sept 79, providerad 12 nov 79.

Biografi

R:s far hade från Westfalen invandrat till Sthlm och där haft framgång. Han uppträder första gången 1423 vid arvskiftet efter svärfadern. Under 1430-talet var han stadens byggmästare (tegelmästare) och intogs på sitt yttersta 1452/53 i Helga lekamens gille. Han hade handelsförbindelser med Danzig, deltog med gåva av ett altarskåp i inrättandet av ett S:t Eriks och S:t Olofs kapell i karmelitklostret där och var föreståndare vid stadens S:t Eriks gille.

R var med starka band knuten till Sthlm, där hans mor var husägare i södra kvarteret ännu 1467. Icke blott att han vid universitetet i Leipzig inskrevs som 'de Holmis'; han kallade sig i Perugia 'civitatis holmensis civis'. Redan 1450 intogs han i Helga lekamens gille. Han hade fast egendom i staden, ärvd efter morfadern och fadern, bl a den förres 'stora stenhus' vid Korntorget (Järntorget), om vars tomt han förde en långvarig, framgångsrik process. En betydande del av sin förmögenhet placerade R i inteckningar i borgares fastigheter. Själakoret i Storkyrkan och det nyinrättade Mariefreds kloster mottog av honom fastigheter och räntor i staden. Några syskon tycks inte ha funnits; när två kusiner från Westfalen dök upp mottogs de snävt av R, som i dem såg snyltare och arvsfikare.

Goda ekonomiska villkor tillät omfattande utländska studier. Artesstudier i Leipzig var visserligen långtifrån ovanliga inom Uppsala domkapitel. Året för sin återkomst 1449 tillhörde R detta med den lägsta kanikeprebendan Votum Olaui; möjligen hade han haft denna som underhåll under studierna. Dess sällsyntare var ännu studier i Italien. Där vistades R i sex år, huvudsakligen sysselsatt med studiet av kanonisk rätt vid universitetet i Perugia. I det hyllningstal till universitetet och sina lärare som han framförde vid sin promotion förklarar han sitt för en nordbo ovanliga val av alma mater med uppmaningar av hans förmän Jöns Bengtsson (Oxenstierna; bd 28), "det götiska rikets mäktige primas", och Birger Månsson (bd 4). Den senare, själv juris doktor i Perugia, framstår som ett föredöme för R. Liksom denne nyttjade R sin position i påvestolens närhet för ämbetsjakt. Han hade lyckan att i Siena, där påvehovet tillfälligt vistades, möta Kort Bidz (bd 4, s 140), som sökte bekräftelse på biskopsstolen i Åbo. Genom dennes rekommendation fick R fullmakter både på ett kanonikat vid Åbo domkyrka och på Kyrkslätts sockenkyrka. Denna kanikeprebenda lyckades R behålla även som biskop: Vid sina klagomål över uteblivna inkomster därifrån drog han sig inte för att nyttja bannlysning och interdikt och fick också ut sin rätt (1490, 1493). Hans försök att, genom angivelse mot innehavaren, ytterligare förvärva preposituren vid Skara domkyrka misslyckades dock.

R:s ovannämnda oration, nedskriven av honom i en volym med texter av den beundrade senlatinske författaren Lactantius, "den kristne Cicero", har av ålder setts som det tidigaste utslaget av renässansens humanism inom den sv lärdomen. Någon fullkomlig produkt av tidens klassiska strävan är den dock ej till sitt språk (Öberg), och R har en tolv år tidigare föregångare i en anonym orator vid Karl Knutssons kröning. R:s humanistiska studier ledde honom till den identifikation goter – götar, som haft hans förste ärkebiskop, Nicolaus Ragvaldi (bd 26), till vältalig förespråkare. Såsom bokägare tecknar han sig i Perugia 'Conradus Roggo gothus' och 'de regno gothorum inclitus'.

Från Italien återkom R med en boksamling som visar hans juridiska, historiska och litterära studier och intressen – och hans ointresse för teologisk och skolastisk lärdom. Ett tiotal handskrivna volymer, av R skänkta till Strängnäs domkyrka, har via gymnasiebiblioteket kommit till nuv Roggebiblioteket. Delvis utgör de av R inköpta manuskript, delvis hans egna föreläsningsanteckningar och avskrifter av lärarnas utredningar. Flertalet volymer har kanonisk-rättsligt innehåll. "Alla dessa volymer äro försedda med talrika anteckningar, förstrykningar och nota-tecken av Kort Rogge, vilka visa att han studerat dem verkligt ingående ... Vid en hastig blick på marginalanteckningarnas art får man knappast intrycket av en kritisk, självständigt bedömande läsare; snarare möter man en scholaris, som uppmärksamt antecknar kloka levnadsregler och historiska fakta" (Ståhle). – Efter hemkomsten utökade R sitt bibliotek med tryckta volymer, bl a en upplaga av Augustinus' De civitate Dei.

Återkommen till hemlandet blev R en av de tyngst vägande ledamöterna i uppsalakapitlet under ett sällsynt svårt skede. Han fick 1463 det förnämliga Laggakanonikatet; vid den vakans i archidiakonatet som i aug året därpå inträffade utsågs han och blev därmed kapitlets andre man. I en tid då ärkestolens innehavare ömsom var fånge i Danmark, ömsom rikets föreståndare, ömsom flykting utanför det egna stiftet, varefter stolen stod vakant, måste R:s juridiska och retoriska kompetens och europeiska erfarenhet varit värdefulla. Men det är sällan han framträder ur kollektivet. Ärkebiskop Jöns överlämnade genom R och Ericus Olai vid sitt fängslande stiftsstyrelsen till domkapitlet. Kung Karl utvalde R att vid sidan om hans kansler Clas Rytting föra Sveriges talan vid fredsmötet i Lübeck hösten 1469; av de måttlösa krav de hade att framföra var uppenbarligen det om Gotlands återställande det som låg R mest om hjärtat.

Lübeckmötet fick dock en positiv följd. R måtte under vistelsen där ha beställt för archidiakonatets annexkyrka Bälinge det ännu där befintliga altarskåpet med den apokalyptiska Maria i centrum. Peringskiöld läste på det: "Conradus Roggo Archidiaconus Upsalensis hanc tabulam fieri fecit per Johannem Stenrat Civem Libe-cens: Anno Dni MCCCCLXXI." Hans Stenrat var en högt ansedd mästare, vilkens arbeten i Sverige i övrigt påträffas i det dåvarande Linköpings stift.

S å 1471 fick R tillstånd att i domkyrkans S:t Botvids kor inrätta en prebenda med sina ärvda gods. Detta förverkligades först elva år senare, då R redan lämnat uppsalakapitlet och då med gods i centrala Uppland, som han under mellantiden köpt upp: Drygt 9 markland jord med Torvsätra i Bälinge som tyngdpunkt. R förbehöll sig patronatsrätten under sin levnad.

Ärkebiskopsstolen innehades nu av en yngre man. R inriktade sin ambition på Strängnäs biskopsstol, där den gamle och bräcklige Hans Magnusson satt. Till hjälp fick denne 1474 genom påvligt beslut Herman de Condore, titulärbiskop i Tiberias. Denne utförde åtminstone under 1477 pontifikala handlingar inom stiftet. Denna åtgärd hade skett på initiativ från Strängnäs och föregrep icke ett framtida biskopsval. Annorlunda var det när R i juli 1475 genom en bulla utsågs att vara koadjutor i stiftet. I Strängnäs var detta ovälkommet. Ett brev av en okänd andlig till domprosten Helgo Petri, daterat i Strängnäs 11 juni [1476], återger ett rykte att R ämnade låta sig i Lübeck vigas till biskop – man måtte ha trott att han i Rom förvärvat en fiktiv biskopsstol; brevskrivarens herre (troligen biskop Hans) hade uppvaktat riksrådets ledamöter om nödvändigheten att utestänga R från utövandet av pontifikal verksamhet, och nu skulle ärkebiskopen uppvaktas. R kan visserligen ej visas ha varit verksam inom stiftet under den följande tiden, men hans egenskap av koadjutor och därmed utpekad efterträdare på biskopsstolen stod fast. En Romresa vid denna tid hade säkerligen till uppgift att främja hans anspråk. När Hans Magnusson 15 aug 1479 avled, skedde valet av R omgående; den påvliga bekräftelsen följde snabbt och vigningen skedde genom ärkebiskopen och Linköpings- och Västeråsbiskoparna (Messenius).

Vid sitt tillträde var R troligen i mitten av 50-åren. Hans lärdom, erfarenhet och beslutsamma kraft gjorde honom till en av de tyngst vägande ledamöterna av riksrådet, vars möten också i regel ägde rum i Mälardalen. För ärkebiskopen Jakob Ulfsson utgjorde R där otvivelaktigt ett stöd; han hörde till den grupp av andliga och världsliga stormän som kom i allt djupare motsättning till riksföreståndaren Sten Sture i samband med det ryska kriget och med dennes ovillighet att trots ett internt beslut (1494) efterkomma 1483 års Kalmarrecess om kung Hans' tillträde. Vid den öppna krisen midsommaren – förhösten 1497 hyllade R kungen.

Liksom sin närmaste företrädare på biskopsstolen fungerade R som rikets kansler: Honom ålåg det att i sin domkyrka förvara 'rikets brev', d v s inkommande och behållna urkunder av rättsskapande karaktär tillkommande riket, att handhava 'rikets register' och där låta införa riksviktiga brevtexter och beslut, samt att vårda rikssigillet, 'klämman', och anbringa det under riksviktiga urkunder. Vid rådsmötena ställde Strängnäsbiskopen, i likhet med ärkebiskopen och riksföreståndaren, sin kanslipersonal till förfogande. Att därför tala om ett 'rikskansli' i Strängnäs är obefogat. Den dittills icke förekommande titeln 'rikets kansler' nyttjade R gärna, liksom han inte drog sig för att använda rikssigillet under enskilda handlingar. Såsom ersättning hade Strängnäsbiskopen i förläning Adelsö i Mälaren, "som ligger till rikets insegel"; härtill kom den personliga förläningen av Selebo hd, där biskopsborgen Tynnelsö var belägen.

R:s biskopsgärning framstår fylld av energiska initiativ och åtgärder för att främja Strängnäskyrkan, dess biskopsstol och domkyrka. Kanske hade den närmast föregående tiden varit en svaghetens. Till R:s första kända åtgärder hörde att ställa fogden på Tynnelsö inför rätta för förskingring och att återskaffa till biskopsbordet järnränta från Närkes bergslag.

En tendens i tiden var brytningen mellan episkopatets strävan att lägga under sig andliga institutioner utanför kyrkan inom det egna stiftet och dessas vilja att endast svara inför den egna organisationen. I Strängnäs stift tog detta sig uttryck främst i en lång och bitter konflikt mellan R och johannitklostret i Eskilstuna (1485–94). En för R besvärlig komplikation var att riksföreståndaren föreföll spela under täcket med klostret. Samtidigt (1491) pockade denne på att få förvärva av biskopsbordet Ringsö i Mälaren. I båda tvisterna vädjades till Roms auktoritet; i stort sett avgick R med segern.

Ringsöaffären sammanföll i tid med ett obehagligt ärende, i vilket R drogs in. Erik Karlsson (Vasa) blev vid våldgästning i Överselö prästgård dräpt av ett uppbåd under prästens ledning, vari ingick biskopssvenner från det närbelägna Tynnelsö. Släktingarna betraktade den vid tillfället bortreste R såsom ansvarig. Ett långdraget rättsförfarande utspelades, vilket avslutades med en förlikning inför rikets råd (1493), varvid R måste lova att i sin domkyrka inrätta en altarstiftelse med evig mässläsning för den dödes själ. Denna Martinsprebenda bekostades med av R inköpta gods.

I skenbar motsats till dessa konflikter står ärkebiskop Jakobs, Sten Stures och R:s samverkan vid inrättandet av kartusianklostret Mariefred intill Gripsholm (1493) och de två senares gemensamma aktion för att föra S:t Eriks baner från Uppsala domkyrka dll det av ryssarna ansatta Viborg (1497). Det är svårt att uppskatta de kända aktionernas inbördes vikt och samverkan.

Som administratör var R framstående. I domkyrkan begränsade han det populära, personalkrävande anniversarieväsendet, d v s inrättandet av särskilda mässtiftelser för enskilda avlidna. Han utökade däremot resurserna, avsedda till att möjliggöra klerkers utländska studier. Han återupprättade och förstärkte den 'infirmaria', det hem i stiftsstaden för uttjänta prästmän, som 1466 inrättats av ärkedjäknen Erik van Lipen men utplånats av 1473 års stadsbrand. En visitationsordning, som nedskrivits i en R tillhörig tryckt volym av kanoniskrättsligt innehåll, gör visitationen inom stiftet helt till biskopens angelägenhet och föreskriver sträng övervakning av sockenprästerna. R:s visitationsresor kan blott sporadiskt följas: t ex i Närke jan 1488, i stiftets östra ände jan 1489. För att höja och förenhetliga kulten inom stiftet tog R, i samarbete med den tyske bokhandlaren Gotman Rawensberg, som intogs i domkapitlet, det nya boktrycket i kyrkans tjänst. Ett Missale Strengnense beställdes 1487 i 170 ex hos Bartholomeus Ghotan i Sthlm; ett Brevarium Strengnense trycktes 1495 hos Johann Fabri, likaså i Sthlm, och anbefalldes till nyttjande.

För eftervärlden har R kanske främst framstått som byggherren. Domkyrkan var vid 1400-talets mitt utbyggd med västtorn och högkor och företedde med sin kapellkrans i norr och söder en oenhetlig anblick. Branden 1473 gav anledning till stor ombyggnad. R:s första åtgärd var att bygga på tornet till nuvarande höjd. Målet var "att successivt sammankomponera långhuset med högkoret och västtornet, att fylla luckorna i kransen av kapell och utbyggnader runt hela kyrkan och slutligen att lägga kapellkransar och sidoskepp under stora gemensamma pulpettak och sålunda giva domkyrkans yttre en enhetlig monumental prägel"(Bohrn, Strängnäs domkyrka). Vid R:s död hade katedralen fått det utseende den, bortsett från den yngre tornhuven, i stort sett sedan behållit oförändrat. En andra, övre sakristia, avsedd endast för biskopen, var med en upphöjd brygga eller täckt gång förenad med det biskopshus, 'Roggeborgen', som likaså uppfördes av honom i monumentalt mått och läge. Också biskopsborgen på Tynnelsö omfattades av R:s byggiver; den "byggdes högre och fick rikt dekorerade praktgavlar både mot sjö- och landsidan" (Redelius). Som hinder för deltagande i biskop Magnus' av Åbo invigning 1490 anför R pågående byggnadsarbete där.

Minnesnotisen över R i Strängnäsmartyrologiet nämner, utöver domkyrkans byggande, hur han prytt högaltaret med en 'tavla'. Det stora altarskåpet med passionsmotiv, det äldsta kända från Flandern importerade, är tillverkat i Bryssel och av sällsynt hög konstnärlig kvalitet. R:s personliga vapen, de två korslagda dryckeshornen, är diskret inpassat, liksom årtalet 'A°90'. Också ett något yngre, mindre altarskåp i domkyrkan, likaså illustrerande passionshistorien, är utmärkt med hans vapen. Huruvida R också här är donator är ovisst: Hans vapensköld har återfunnits flerstädes inom stad och stift.

För sin och sina föräldrars själar inrättade R årliga mässor i Uppsala och Västerås domkyrkor och i Sthlms storkyrka. Kort före sin död stiftade han en daglig tidegärd till Marias ära i den egna domkyrkan. Hans grav där utmärktes med en skulpterad häll framför högaltaret, senare inramad i korskranket.

R var borgarsonen på biskopsstolen. Hans förhållande till kyrka, religion och lärdom gör ett oproblematiskt, praktiskt intryck. De befattningar han utan skrupler eftertraktade och oftast uppnådde var källor till rikedom, makt och företagsamhet. De långa vistelserna på kontinenten hade gett ett uppövat sinne för skönheten i byggnader, konstverk och böcker. Hans tacksamhet mot den gud, som så rundhänt försett honom med denna världens goda, uttalad i det brev, varigenom han inrättade ett S:t Eriksaltare i sin domkyrka, har föranlett omdömet att hans gudsförhållande var "affärsmässigt och juridiskt, 'do ut des'" (Kellerman).

Under den romerska kyrkans sista storhetstid i Sverige utgör R den mest markanta profilen. I sitt stift blev han föremål för en sägenflora, som något av en trollkarl. 250 år efter hans död omvittnar Rhyzelius att av de 'påvliga' biskoparna känner gemene man endast till 'biskop Kort'.

Författare

Herman Schück

Källor och litteratur

Källor o litt: Perg:brev 9 okt 1478, RA. H Aminson, Bibliotheca templi cathedralis Strengnesensis ... (1863); Anekdoter från Sturarnas tid (PHT 1904); Y Brilioth: Den senare medeltiden 1274–1521 (Sv kyrkans hist, 2,1941); BSH 3 (1870); G Carlsson, Biskopssäte, domkyrka o kloster (Strängnäs stads hist, 1959); I Collijn, Sveriges bibliogr intill år 1600, 1 (1934–38); DS, Acta Cameralia, 2 (1957); G Dahlbäck, Uppsala domkyrkas godsinnehav (1977); G A Donner, S:t Erich in Danzig (Mitteilungen des Westpreussischen Geschichtvereins 1930); H Gillingstam, Ätterna Oxenstierna o Vasa under medeltiden (1952–53); dens, Brev ur askan (1996); L Hallman, Det gamla o nya Strengnäs (1853); Handl:ar rör Helga Lekamens gille i Sthlm ed I Collijn, 1 (1921); HH 8:1 (1879); G Inger, Das kirchliche Visitationsinstitut im mittelalterlichen Schweden (1961); K H Karlsson, Electus Björn i Skara samt striderna om domprosteriet i Skara 1449-1475 (KÅ 1905); G Kellerman, Jakob Ulfsson o den sv kyrkan, 1–2 (1935-40); M Kempff, Attribueringarnas mångfald. Johannes Stenrat o Hans Hesse (1994); J Liedgren, Oratio de laudibus Caroli Regis 8 (Lychnos 1950–51, 1951); S Lindroth, Sv lärdomshist: medeltiden, reformationstiden (1975); K-G Lundholm, Sten Sture d ä o stormännen (1956); Det medeldda Sverige, 1: 2–4 (1974-84); J Messenius, Chronicon episcoporum ... (1611); G Olsson, Stat o kyrka i Sverige vid medeltidens slut (1947); S U Palme, Sten Sture den äldre (1950) ;J Peringskiöld; Monumenta Ullerakerensia ... (1719); G Redelius, Tynnelsö (1996); A O Rhyzelius, Episcoposcopia Sviogothica ... (1752); H Schack, Rikets brev o register (1976); E Segelberg, Sankt Martins prebende (Sörmlandsbygden 1961); C C Sjödén, Sthlms borgerskap under sturetiden med särsk hänsyn till dess polit ställn (1950); P Sjögren, Släkten Trolles hist intill år 1505 (1944); Skrifter o handhar til uplysn i sv kyrko- o reformations hist:en, ed U v Troil, 3 (1791); Sthlms stadsböcker från äldre tid, 1: 1. Jordeböcker 1420–1474 (1876), 2: 1–3, STb 1474–1500 (1917–44); STb 1524–29 (Skr:er utg avVSL, II, 1940); Strängnäs domkyrka (Sveriges kyrkor, vol 100, 159 o 175, 1964–78); Strängnäs hm, 1 (1977); CI Ståhle, Ett medeltida företal till Magnus Erikssons stadslag (Lychnos 1952); Synodalstatuter ... från den sv medeltidskyrkan, ed J Gummerus (1902); G T Westin, Historieskrivaren Olaus Petri (1946); dens, De s k länsregistren från medeltidens slut (Sc 1951–52); J Öberg, KR- humanist i Roggeborgen (Från biskop Rogge till Roggebibl, 1976); dens, Vom Humanismus zum Traditionalismus (Supplementa humanistica Lovaniensia, 12, 1997).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Kort Rogge, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6812, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6812
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Kort Rogge, urn:sbl:6812, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2024-11-09.