Meriter

3 Rothoff, Birger Fredrik, före adl Rothof, sonsons sonsons son till R 1, f 10 mars 1759 i Eskilstuna, d 3 maj 1831 i Fors, Söd. Föräldrar: brukspatronen Isak Rothof o Christina Ström. Inskr vid UU 20 juni 70, bergsex 29 maj 78, disp där 6 juni 78, auskultant i Bergskoll 23 juni 78, ämnessven i VA 6 mars 79, tf proberare i Bergskoll 5 dec 80, e o notarie där 14 dec 81, brukspatron på Karl Gustafs stads järn- o stålmanufakturverk vid Eskilstuna 82–12, förlagsman för Fristaden i Eskilstuna 99–19, deltog i riksdagarna 09–10, 10 urt o 12–15 (led av statsutsk 09-10, av hemliga utsk 10 urt, av KU o av särsk utsk 15), bergsråds titel 29 juni 09, bergsråd med säte o stämma i Bergskoll 30 april 10, led av komm ang undersökn av Sala silvergruva mars 10-april 17, adl 19 mars 12, ägare av Lagersberg, Fors, Söd, från 14, led av komm för undersökn av Stora Kopparbergs bergslag sept 15–juni 18. – LPS 01, LVA 12, LLA 12, LFS 15.

G 9 juni 1785 i Bjurtjärn, Or, m Magdalena af Geijerstam, f 3 april 1762 trol i Norra Råda, Värml (ej i fdb), d 1 mars 1808 i Sthlm, Klara, dtr till bergsrådet Emanuel af G (bd 17) o Sara Helena Piscator.

Biografi

R:s far var, jämte sin bror, brukspatron på Karl Gustafs stads bruk vid Eskilstuna och avled 1763. Till förmyndare för R utsågs då morbrodern, k sekreteraren Anton Ström. R:s mor, avliden 1769, hade i ett tidigare äktenskap varit gift med kyrkoherden Michael Fant (bd 15), och en halvbror till R var professorn vid UU Eric Michael Fant (bd 15). Sin skolgång började R i Sthlm och studierna fortsattes sedan vid UU där han ägnade sig åt bergsvetenskap med därtill hörande juridik. Han disputerade på en avhandling om skogarnas vård och nyttjande i bergverkens tjänst, ett centralt ämne som han fick anledning att återkomma till.

Under den följande praktiken som auskultant i Bergskollegium gjorde R sig väl bemärkt och fick 1779 uppdraget att biträda mekanikus Eric Nordwall (adl Nordewall; bd 27) vid byggandet av Strömsholms slussverk. Året efter det han avancerat till notarie i kollegiet övertog han och bröderna – han löste senare ut dessa – ledningen av den fäderneärvda bruksrörelsen Karl Gustafs stad. Denna hade som storslaget industriprojekt på k initiativ anor från stormaktstiden och Reinhold Rademachers (bd 29) järnmanufakturer.

Bruksområdet hade redan under R:s fars tid kommit att ingå i myndigheternas planer på att inrätta en fristad för järnmanufaktur, utan skråtvång för smederna, vid det ur kommunikationssynpunkt väl belägna Eskilstuna. Fristaden stadfästes 1771, varefter det Rothoffska sterbhuset s å sålde en del av bruksägorna invid staden med bl a ett tiotal bostads- och verkstadsgårdar samt vattenverk med knipphammare och slipverk. Sedan finsmidet och det finare svartsmidet därmed avyttrats, fortsatte det Rothoffska verket den tidigare stålframställningen och grövre järnförädlingen.

Med sakkunnig hjälp från direktören över svartsmidet Sven Rinman (s 212) och vännen Eric Nordwall, nu Rinmans medhjälpare i fristaden, lät R genomföra en upprustning av bruket. En teknisk nyhet var därvid användningen av järn och sten istället för de traditionella träkonstruktionerna, exempelvis till hammarställningar, städ och smedje- och vattenrännor.

1799 blev R efter påstötningar från Kommerskollegium närmare knuten till Eskilstuna fristad i och med att han sökte burskap för förlagshandelsrörelse i staden. De näringspolitiska förväntningarna hade trots en betydande tillväxt i verksamheten i staden inte helt uppfyllts under de gångna decennierna. Kapitalbrist hade gjort mästarna ekonomiskt beroende av en enda storförläggare, vilken i sin tur hade haft svårigheter med avsättningen av manufakturvarorna, som var av ojämn kvalitet.

Mot löfte om ett lån till låg ränta i Manufakturdiskontfonden och reparation av fristadens vattenbyggnader förpliktigade sig R att tillhandahålla livsförnödenheter till måttliga priser, kontanter vid behov och råvaror av god kvalitet jämte verktyg för de kommande tillverkningarna. Vidare skulle han omsorgsfullt granska de färdiga produkterna före försäljningen och i övrigt fara varsamt fram med de arbetare som ännu häftade i skuld till den tidigare förlagsgivaren.

Efter nödvändiga förberedelser upprättade R Eskilstuna fristads manufakturförlags kontor och anlade 1801 en knivsmidesverkstad för experiment med olika råämnen, metoder och modeller. R:s målmedvetna strävan att förbättra Eskilstuna- manufakturernas anseende började från grunden med anskaffningen av järn och stål med de för varje produkt bäst lämpade egenskaperna. Sålunda inköptes schabloner och gjutstål från England och garv-stål från Graninge verk medan brännstål tillhandahölls av det egna bruket.

1802 företog R en resa till Danmark och Tyskland för att bl a undersöka avsättningsmöjligheterna för manufakturvaror och se på metoder och produktutveckling vid tyska järnverk. Samtidigt studerade han lantbruksreformer och tog del av den livliga tyska debatten i politisk ekonomi. – I ständig kontakt med utvecklingen inom den internationellt ledande engelska järnindustrin och på grundval av sina nyförvärvade erfarenheter från Tyskland utarbetade R sedan ett omfattande nytt sortiment av verktyg och redskap, särskilt moderna jordbruksredskap och -maskiner.

Marknadsföringen av de framställda varorna gav emellertid alltjämt problem. Exporten var obetydlig. Största delen av försäljningen skedde i Sthlm, där R trots järnkrämarnas protester lät öppna bodar. Detta var dock i överensstämmelse med fristadens privilegier. Den outvecklade inhemska marknaden satte gränser för produktionsökningen, men Eskilstuna växte icke desto mindre till landets största järnmanufakturområde med anseende för hög kvalitet under de 20 år som R var dess huvudsakligen ansvarige förläggare.

Förhållandet var ingalunda konfliktfritt mellan R, som krävde punktliga leveranser av oklanderliga produkter, och smides-mästarna, som anklagade R för att sälja dyrt men köpa billigt då det gällde priset på deras egna tillverkningar. Arbetarnas superi utgjorde också ett problem. Fristadsarbetare som fuskade stämdes obönhörligt och skulder indrevs med fast hand. Åtskilliga hantverksgårdar som gick till tvångsauktion inropades av R själv. 1819–20 skedde en omläggning av fristadens finansieringsförhållanden, men R:s förlagskontor fortsatte med förlagsgivningen under sonen Emanuels (R 4) ledning till 1832.

Vid sidan om sitt engagemang för järnhanteringen var R en entusiastisk jordbruksreformator, som redan 1799 införde cirkulationsbruk. Stallfodring bidrog till intensivare gödning av markerna, där de i fristaden tillverkade radsånings-, rens- och kupningsmaskinerna kom till flitig användning.

Efter 1809 önskade kronan flytta Söderhamns gevärsfaktori till Karl Gustavs stad, och en kommission tillsattes för att utreda frågan. Köpförhandlingar inleddes med R, som sålde sitt bruk 1812. R i sin tur köpte det närbelägna Lagersbergs säteri i Fors. Efter hand ägde han betydande jordarealer i Södermanland. Också vid Lagersberg gjorde han förbättringar och införde sitt med framgång prövade cirkulationssystem. R:s kunskaper och praktiska erfarenheter på det agrara området utnyttjades av LA, där han var en aktiv medlem.

Efter hustruns död åtog sig R nya arbetsuppgifter; bl a trädde han åter i tjänst (utan lön) i Bergskollegium, nu som bergsråd. En fråga som i hög grad engagerade honom där gällde en friare tackjärnshandel och möjligheter till ökad stångjärnstillverkning. Övertygad om nödvändigheten av en friare näringslagsdftning presenterade R sin syn på den gällande privilegiepolitiken i Bergskollegium i ett yttrande till protokollet (4 mars 1812). Det var ett välformulerat angrepp, med återklang från 1809 års privilegiedebatt, på den produktionsbegränsande politik varigenom tackjärnets avsättning underkastades vissa stångjärnsbruks inköpsmonopol. R hävdade att dessa s k "bruks-privilegier" – i själva verket att betrakta endast som tillståndsbrev – ej borde anses ha evigt gällande kraft, utan att dessa helt och hållet borde relateras till de ekonomiska mål för vilka det enligt grundlagen tillkommer K M:t att vidta lämpliga åtgärder. Trots riksdagsbeslut och R:s kraftfulla plädering i kollegiet dröjde det till 1820 innan en viss liberalisering av tackjärnshandeln ägde rum.

Under sin tjänstgöring i Bergskollegium anlitades R flitigt som sakkunnig i bergsfrågor. Han utförde bl a tillsammans med bergshauptmannen A Pihl en omfattande vetenskaplig genomgång av Sala silvergruvas malmtillgångar och gjorde, i annat sammanhang, en arbetskrävande ekonomisk utredning rörande Stora Kopparbergs bergslag, vars åldriga organisationsform och anpartssystem efter hand hade fått oförutsedda konsekvenser. R var även kommitterad för undersökningar av såväl Andrarums som Lovers alunverk.

I riksdagsarbetet 1809-10 var R som ombud för Eskilstuna, Strängnäs och Mariestad en synnerligen aktiv ledamot både i statsutskottet och i riksdagsdebatterna. R var inte någon företrädare för mer radikala politiska åsikter. Även i näringspolitiska frågor präglades hans hållning av måttfullhet. Hans uppfattning om förhållandet konung-riksdag kom till synes bl a då han 1809 motsatte sig KU:s förslag till stadga för en riksdagens ombudsman under hänvisning till att övervakningen av lagarnas helgd borde stå under konungens tillsyn och verka på hans vägnar, varför justitiekanslersämbetet kunde anses tillräckligt för att hindra verkan av möjliga missbruk. En för R angelägen och brådskande riksdagsfråga 1809 var byggandet av Göta kanal och inrättandet av ett diskontverk för dess finansiering.

Vid 1812 års riksdag deltog R som nyadlad på riddarhuset, men han blev djupt besviken över att hans nya ståndsbröder inte placerade honom i något utskott. Först vid riksdagen 1815 lyckades han ånyo göra sig gällande som ledamot av KU och särskilda utskottet. Debatten vid denna riksdag kom i hög grad att domineras av den rådande inhemska jordbrukskrisen, som förstärktes av en internationell konjunkturnedgång efter Napoleonkrigen. Det särskilda utskottet tillsattes för att fastställa orsakerna till "förlägenheten" och framlägga förslag för att avhjälpa denna. Redan innan så skedde hade R hållit ett stort anförande på riddarhuset med förslag till åtgärder. I utskottet framlade han ånyo sina synpunkter, och hans viktigaste förslag återkom i det slutliga betänkandet. Detta avviker på viktiga punkter från ett av utskottets ordförande, greve F B v Schwerin, framlagt, vilket avvisats av R och andra ledamöter.

Liksom v Schwerin utgick R från att man måste hjälpa jordbruket och råda bot på underbalansen i utrikeshandeln, som lett till den påtagliga penningbristen i landet. Till skillnad från denne ansåg emellertid R, att spannmålspriserna först och främst borde stabiliseras med hjälp av en friare brännvinsbränning i överensstämmelse med ständernas beslut 1809, vilket på samma gång skulle hålla kvar rörelsekapital i jordbruket. Detta skulle även leda till ängskulturens förbättring och ökad viktualieproduktion, något som också v Schwerin önskade. Vidare borde kapital ledas från nederlags- och transitohandeln till de inhemska näringarna. Samma syfte skulle främjas genom föreskrifter för diskontinrättningarnas utlåning så att denna framför allt gagnade producerande personer i stället för icke-producerande. Av samma skäl borde åtgärder mot import och konsumtion av överflödsvaror vidtas och tulltaxan utformas så att den inte blev en drivfjäder för lurendrejeri utan ett välberäknat skydd för den inhemska tillverkningen. Slutligen föreslog R att penningrörelsen skulle återgå till förlag i de egna näringarna, som ökar nationalprodukten.

Beträffande vikten av näringsfrihet "i alla inhemska företag" rådde stor enighet i utskottet. Någon principiell ovilja mot protektionism var inte förknippad med denna hållning, men med hänsyn till hur denna borde utformas var meningarna delade. Den slutliga utformningen av betänkandet kan ses som en kompromiss mellan v Schwerins och R:s huvudpunkter med vissa tillägg och modifikationer i mer handelsvänlig riktning från de övriga ledamöterna. Betänkandet fick en positiv behandling hos stånden men fann föga uppskattning hos regeringen, som ogillade den uttalade kritiken av dess ekonomiska politik.

De svårlösta ekonomiska frågorna stod fortfarande i förgrunden vid den följande riksdagen, men vid denna tid var R inte längre aktiv. Hans hälsa var vacklande och våren 1817 drog han sig tillbaka till Lagersberg. Där umgicks han med sina vänner; till den närmaste vänkretsen räknade han J J Berzelius (bd 4), som delade hans åsikter i många frågor rörande bergshanteringen, vidare den litterärt verksamme riksdagskollegan, justitierådet I R Blom (bd 5), och sällskapsbrodern J T Sergel, som försåg honom med elaka karikatyrer från Sthlms salonger.

Hos R förenades upplysningstankar på ett fruktbart sätt med spirande liberala idéer. Han var en framsynt och driftig industriföretagare, som med det allmännas väl för ögonen gjorde en stor insats för Eskilstuna fristads tekniska och ekonomiska utveckling. Inom riksdagsarbetet gjorde R intryck genom sin intellektuella skärpa, goda överblick och slagkraftiga argumentering. Målmedveten och oförbehållsam skydde han ingen möda när det gällde det sv näringslivets framsteg.

Författare

Elsa-Britta Grage

Arkivuppgifter

Brev från R i KB (bl a många till J T Sergel), RA, VAB (till J H af Forselles) o i Wahrendorffska arkivet, Åkers international ab, Åkers styckebruk.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Academisk afhandling i svenska bergs lag-farenheten om författningar rörande skogarnas vård och nyttjande til bergverkens tjenst ... framstäld ... d. 6Jun. 1778. [Preses C Berch.] Upsala u å. 33 s. – Underrättelse om sammansättningen, bruket och förmånerna, af en sånings-machine, hufvud-sakligen lik den J. Cooke i England uppfunnit. Sthlm 1809. 24 s, 1 pl. – Memorial innehållande förslag till reglerande af rikets finanser; hos vällofl. borgare-ståndet ingifvit den 28 augusti 1809. Sthlm 1809. 30 s. – Yttrande til protokollet uti rikets högl. ständers stats- -utskott den 9 okt. 1809 ... öfver det af herr kongl. sekreteraren Albrecht Ihre till samma höglofl. utskott ingifna förslag, att till statens underlättande, statsverket må undfå ett nådar vid yppande vakans af embe-ten och sysslor, så i civila som militära och ecclesiastika saker. Sthlm 1809. 4:o. 12 s. – Memorial, uppläst i vällofl. borgare-ståndet den 25 sept. 1810. innehållande förslag att stadgandet om annuitetslån till 7 procents ränta, måtte såsom skadeligt och nu mera öfver-flödigt återkallas. Örebro 1810. 4:o. (8) s. – Yttrande till protokollet i Kongl. bergs-collegium den 4 mars 1812 angående en fri tackjernshandel. Sthlm 1812. 88 s. – Kongl. landtbruks-academiens mekaniska afdel-nings yttrande öfver herr Samuel Owens uppfinning af en flyttbar trösk-machin och hans i anledning deraf hos Kongl. maj:t i underdånighet sökte privilegium exclusivum af vissa år på dess förfärdigande (LA, Annaler,årg 2, 1814, Sthlm, h 1,s 90–98).-Kongl. landtbruks-academiens mekaniska-afdelnings betänkande, angående planen och sättet att befria den i Öster-göthland belägna så kallade Dags-måsse från så stor del af sitt öfverflödiga vatten, att någon odling der med fördel må kunna påtänkas (ibid, 3, 1815, h 1, s 100–116). – Ytterligare anmärkningarvid berättelsen om cirkulationsbruket på Ekensholm (ibid, s 217–250). – Anmärkningar vid föregående erinringar (ibid, h 2, s 194–208; svar på ett genmäle dll Ytterligare anm ...). – Memorial, angående orsakerna till klagan öfver penningebristen och sättet att afhjelpa den, uppläst hos höglofl. ridderskapet och adeln, den 31 mars 1815. [Rubr.] Sthlm 1815. 4:o. 12 s. – Memorial, i anledning af herr commerce-rådets B. H. San tessons anförande till vällofl. borgare-ståndets protocoll d. 13 april, innehållande anmärkningar vid herrar C. D. af Uhrs och B. F. Rothoffs memorialer af d. 20 och 31 mars; uppläst hos höglofl. ridderskapet och adeln, den 27 april 1815. [Rubr.] Sthlm 1815. 4:o. 16 s. – Yttrande, Ull högloflige särskildta utskottets protocoll under riksdagen år 1815, angående orsakerna ull den i alla orter af riket öfverklagade förlägenhet i allmänna rörelsen, jemte förslag att afhjelpa den, på ett med landtbrukets och näringarnes upprätthållande samt sedelmyntets bibehållna anseende svarande sätt. Sthlm 1815. 4;o. 33 s. – Tal hållet i Thorshälla kyrka den 28 augusti 1825, då Kongl. sällskapets Pro patria större belönings-medalj öfverlemnades til rättaren Jöns Ährlund för 24 års oafbruten berömvärd tjenst hos en och samma matmoder. Strengnäs 1825.16 s. 2. uppl:... rättarenJ. Ährlund ... 1826.

Källor och litteratur

Källor o litt: Bergskoll:s arkiv; Svea hovrätt, Huvudarkivet E IX b: 242, nr 34 (R:s bouppt); allt i RA.

N Ahnlund, Det ekon programmet för oppositionen vid 1815 års riksdag (1923); I Andersson, Uddeholms hist (1960); P G Andreen, Politik o finansväsen, 1 (1958); B Boêthius o A Kromnow, Jernkontorets hist, 2 (1968); Brevväxl mellan Berzelius o J G Gahn (J Berzelius, Brev, ed H G Söderbaum, 9, 1922); S Carlsson, Ståndssamhälle o ståndspersoner 1700-1865 (1949); K Hellberg, Eskilstuna, en sv märkesstad, 2 (1920); L Magnusson, Den bråkiga kulturen: förläggare o smideshantverkare i Eskilstuna 1800–1850 (1988); B-E Ohlsson, Eskilstuna fristad (1971); riksdagstrycket; SMoK; Sv biogr lex, N F, 9 (1883); H G Söderbaum, .Jac Berzelius, 1–3 (1929–31).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Birger Fredrik Rothoff, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6960, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6960
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Birger Fredrik Rothoff, urn:sbl:6960, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-04-25.