Meriter

Rutberg, Johan Jakob, f 25 okt 1787 i Nederkalix, Nb, d 22 jan 1854 i Sthlm (enl db för Nederkalix). Föräldrar: kronolänsmannen Israel R o Elisabet Josefsdtr Rönnlund. Lantbrukare o ägare av hemman i Nederkalix, sockenskrivare där, led av riksdagens bondestånd från 17 (led av KU 23 o 40–51, av bankoutsk 28–35, statsrevisor 34–41, led av hemliga utsk 40–41, ålderspresident i bondeståndet från 40).

G 1) 15 dec 1825 i Nederkalix m Maria Bergman, f 4 juni 1796 där, d 23 okt 1834 där, dtr till soldaten Olof Korp o Helena Nilsdtr Svanberg samt tidigare g m kaptenen Zachris Gustaf Enesköld; 2) 21 juni 1842 i Nederkalix m Brita Ulrica Granström, f 8 sept 1792 i Jokkmokk, Nb, d 11 okt 1861 i Nederkalix, dtr till v expeditionslänsmannen Marcus G o Sigrid Hansdtr.

Biografi

Som son till en statlig tjänsteman undervisades Johan R inom familjen; någon formell utbildning erhöll han aldrig. Han var från ungdomen lantbrukare i Nederkalix och innehade hemman i tur och ordning i byarna Ytterbyn, Rolfsbyn, Gammelgården och Björknäs. Han tjänstgjorde också som sockenskrivare där. I riksdagens bondestånd representerade R i varierande kombinationer ett antal valkretsar i Norrbottens län.

Vid sin debutriksdag 1817–18 förhöll sig R i stort avvaktande men markerade samtidigt sin anslutning till ståndets oppositionella sida, inte minst genom att som den förste i riksdagen föreslå tillämpning av 1809 års RF:s bestämmelser om anmärkning mot statsråd. Främst ägnade han sig dock åt lokala frågor och aktualiserade bl a de problem som skapats av den nya gränsdragningen mot Finland. Sitt genombrott som rikspolitiker och oppositionsman fick R vid riksmötet 1823. Han samarbetade då nära med oppositionens ledare Anders Danielsson (bd 10) och dennes meningsfränder Johan Longberg (bd 24) och Nils Månsson i Skumparp (bd 26). I motioner och debattinlägg understödde R de oppositionellas strävan att genom sparsamhet med offentliga medel och ökat parlamentariskt inflytande över statsförvaltningen söka lindra den hårt prövade bondebefolkningens bördor. R:s ihärdighet och djärva uttryckssätt gjorde dock att han framstod som mer utrerad än sina meningsfränder. Av och till förde han också fram radikala politiska krav som saknade förankring i den egna gruppen.

I sin mest uppmärksammade aktion vid 1823 års riksdag föreslog R att indelningsverket skulle ersättas med en värnpliktsarmé. Denna tanke väckte stark ovilja inte bara hos kung och regering utan framför allt i det egna ståndet. Motionen betecknades där som samhällsfarlig och grundlagsstridig. Bönderna överlag kände det som om ett införande av allmän värnplikt skulle drabba just dem och deras söner. De ansåg sig hotade som samhällsklass av ett slags tvingande militärvälde om förslaget godtogs. De starka antipatierna fick till följd att R föreslogs bli ställd under åtal för grundlagsbrott. Så kunde enligt riksdagsordningen (RO) ske om åtalskravet samlade fem sjättedelar av bondeståndets ledamöter, vid detta tillfälle 95 stycken. Vid voteringen friades R med ytterst knapp marginal, 93 ledamöter röstade för åtal medan blott 21 gav honom sitt stöd. En för R mycket olycklig utgång var onekligen hotande nära. Det var i första hand hans band till det oppositionella ledarskapet som räddade honom från att ställas under laga tilltal.

Till R:s ryktbarhet som debattör och oppositionsman vid 1823 års riksdag bidrog också det vidlyftiga författningsprojekt som i hans namn inlämnades till KU. Det har allmänt antagits att han själv inte författat förslaget men väl varit införstådd med dess innebörd. Som den mest betydelsefulle upphovsmannen brukar hans vän häradshövdingen Sven Lorens Theorell utpekas. Den föreslagna grundlagen avsåg att ersätta både gällande RF och RO och förordade bl a en folkrepresentation med två kamrar, dock valda med ståndsprincipen som grund. Förslaget var så långtgående att det knappast togs på allvar i utskottet och det har ej heller tillskrivits någon större betydelse för den följande författningsutvecklingen.

Utan att i någon större utsträckning göra avkall på sin oppositionella grundinställning intog R under Karl Johans-tidens återstående riksdagar en mer tillbakadraget taktisk position. Vid det stormiga riksmötet 1840-41 framstod han som oppositionens nestor, invaldes i KU och bidrog där verksamt till att ett utsiktslöst representationsförslag, grundat på den av tre stånd förkastade principen om samfällda val, kunde antas som vilande. Han var också ledamot av det hemliga utskottet och deltog där i handläggningen av den känsliga frågan om skulden i kungens kabinettskassa. R upprätthöll vid denna tid förbindelser med Aftonbladets redaktion, men vad han meddelat denna om de hemliga överläggningarna är oklart.

Ledare för bondeoppositionen vid riksdagen 1840-41 var, sedan Danielsson avlidit, den högt uppburne Hans Jansson i Bräcketorp (bd 20). R samarbetade nära med denne men under förhandlingarnas avslutande skede blev deras relationer ansträngda. Denna motsättning fick en viss betydelse när riksdagen åter samlades 1844, efter tronskiftet och den systemförändring som detta förutsattes medföra. För bondeståndets del innebar de nya förhållandena att den tidigare oppositionen sprängdes: en gruppering under Janssons ledning kom närmast att inkluderas i regeringsunderlaget medan en annan med R som främsta namn förhöll sig kritisk eller avvaktande till de diffust liberala signa- ler som utgick från Oscar I och hans ministär. Utan att R hade några ambitioner att agera som partiledare kom hans grupp i vågmästarställning och bildade i många frågor allians med ståndets konservativa fraktion ledd av Nils Strindlund. Parallellt härmed modifierade R sina åsikter. Han blev mer pragmatisk, ibland närmast konservativ, och tvekade inte att motsätta sig reformer, t ex beträffande nya och liberalare strafflagar, som han tidigare starkt ivrat för.

Den ställning som R intog vid tronföljdsriksdagen bibehöll han även fortsättningsvis. Han stod fast vid sparsamhetslinjen men upprepade samtidigt sina allianser med Strindlunds anhängare. Brevmaterial ger också klara belägg för ett samarbete mellan R och konservativa opinionsbildare som J C Askelöf (bd 2) och A v Hartmansdorff (bd 18). R:s utåt mest uppmärksammade insats under denna period var när han 1848 genom en mästerligt utförd intrig fick igenom valet av den nu konservative vännen Theorell till justitieombudsman. Utgången väckte inom den liberala opinionen en storm av förbittring, till stor del riktad mot R personligen som före valet vilselett både allmänheten och ståndsbröderna om sina avsikter. Vid behandlingen s å av frågan om ett kreditiv för sv krigsrustningar i samband med den dansk-tyska konflikten stod R i förbindelse med Hartmansdorff. Denne författade det anförande med vilket den antiskandinavistiskt sinnade R utan framgång i det egna ståndet klargjorde sitt motstånd mot varje slag av sv inblandning. Mot slutet av sin bana kom R att av ståndsbröderna uppfattas som något av en särling och han kritiserades för att försumma utskottsarbetet. Då han nära 37 år efter debuten infann sig till sitt sista riksmöte såg en yngre generation av tongivande bondeledamöter till att han uteslöts ur KU; kort därefter avled han.

Även om det knappast är möjligt att spåra någon klar ideologisk linje i R:s enastående långa politiska gärning går det att som ett genomgående drag peka på hans oppositionslusta. Utmärkande för R var också, trots ställningen som son till en länsman, hans starka lojalitet med det breda bondekollektivets klassintressen. R:s sätt att uttrycka sig avvek åtskilligt från det i bondeståndet gängse. Hans nära 2 000 protokollförda yttranden vittnar om klarhet, koncentration och stor fyndighet i val av ord och liknelser. Han var ovanligt respektlös inför överheten och hade ironin som sitt kanske starkaste vapen. R var aldrig folkligt uppburen men uppmärksammades för sin slughet och vassa tunga och blev redan under sin livstid en legend i politiska kretsar.

Sondotter till R var Hulda Maria R (1884–1967), som efter studentexamen i Luleå 1907 studerade vid UU, där hon blev fil mag 1912, fil lic i sv språket fyra år senare och fil dr 1924 på avhandlingen Folkmålet i Töre och Nederkalix socknar. Hulda R var 1919–29 lektor vid folkskoleseminariet i Luleå och därefter till 1949 vid folkskoleseminariet i Kalmar. Hon erhöll s å Iqml.

Hulda R:s forskningar rörde främst dialekter och folkseder i Norrbotten och Norge. 1910 publicerade hon Bomärken från Kalix-socknarna, 1919 Häxprocesser i norska Finnmarken 1620–1692 och 1944 kom Där svenskt, lapskt och finskt mötas bland ortnamnen. Hulda R utförde 1925–28 granskningar av ortnamn för Rikets allmänna kartverk och 1930–32 hade hon uppdrag för Ortnamnskommissionen.

Författare

Jan Berggren

Källor och litteratur

Källor o litt: ] Christensen, Bönder o herrar: bondeståndet i 1840-talets liberala representationsdebatt: exemplen Gustaf Hierta o J P Theorell (1997); S Marklund, Norrbottningen J J R, en opponent i ståndsriksdagen (1994), o där anf källor o litt. – Hulda R: N S Lundström, Sv kvinnor i offentlig verksamhet (1924); SMoK; Sv kvinnor från skilda verksamhetsområden (1914).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan J Rutberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7050, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Berggren), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7050
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan J Rutberg, urn:sbl:7050, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Berggren), hämtad 2024-04-24.