Meriter

Persson, Anders (i Mörarp), f 24 dec 1835 i Bårslöv, Malm, d 1 mars 1917 i Helsingborg (enl db för Mörarp, Malm). Föräldrar: åbon Per Nilsson o Anna Jönsdtr. Lantbrukare o ägare av hemman i Mörarp från 59, kom-munalordf där 63–90, led av AK 70–96 (led av tillf utsk 72, 74 o 78, av lagutsk 75-84, statsrevisor 79–80, led av statsutsk 85–92 lagt o 93–95, v ordf där 92 lagt o 93–95, led av AK:s ensk utsk 86, av talmanskonferensen 92 lagt–96, v ordf i särsk utsk 92 urt, deputerad för att överlägga med konungen 95), led av Malmöhus läns landsting 70–09, v ordf där 87–09, led av tullkomm sept 79–febr 82, av komm ang organisationen av rikets lantbrukslärov okt 82–mars 84, av stenkolskomm maj 84–juni 85, av förstärkta lagberedn:en jan 86–juni 87, av komm ang statens stuteri-inrättn:ar april–okt 86, av 1893 års järnvägskomm maj 94–okt 95, tf domänintendent i Malmöhus län 95–12.

G 15 nov 1861 i Västra Broby, Krist, m Johanna Pålsdtr, f 6 sept 1841 där, d 7 dec 1901 i Mörarp, dtr till rusthållaren Pål Nilsson o Ingar Olsdtr.

Biografi

Efter skolgång ägnade P sig åt jordbruk och inköpte 1859 ett hemman i Mörarp. Jordbruket var hans huvudsyssla till 1895, men sina främsta insatser gjorde han inom politiken. P tillhörde den generation av lantmannapolitiker som debuterade i AK 1870 och som kom att sätta sin prägel på riksdagspolitiken under åren fram till sekelskiftet. Hans inval, i sällskap med bl a Sven Nilsson i Everöd (bd 27), Sven Andreasson i Tollered, Samuel Johnsson i Vetlanda och Johannes Jonsson i Fröstorp, innebar "ett betydande och kvalitativt mycket beaktansvärt tillskott" för AK och lantmannapolitiken (Sv bondepolitik, s 2 f).

P kom att tilldelas många tunga riksdags-uppdrag, bl a tillhörde han i tio år det viktigaste utskottet, statsutskottet. Av de 24 motioner P lade fram kretsade de flesta kring traditionella lantmannakrav. Från mitten av 1870-talet ansvarade han för lantmannapartiets ekonomi. Vid partisprängningen 1888 gick P, liksom de flesta skåningar, till det frihandelsvänliga Gamla lantmannapartiet, i vars niomannaråd han ingick till lantmannapartiernas återförening 1895. Som politiker såg han främst till resultaten; han sökte kompromisser och var på intet sätt någon ytterlighetsman. "Han var till hela sin åskådning utpräglat moderat" (Carlsson, s 59).

I de sammanbundna försvars- och skattefrågorna tillhörde P "skåningarna", en falang inom lantmannapartiet vars mest kända namn i övrigt var Emil Key, Carl Ifvarsson och Ola Andersson. Deras främsta mål var att avskaffa indelningsverket som skattemässigt kändes tyngst i Skåne. Mot dem stod en något mer vänsterinriktad falang under A P Danielson och Liss Olof Larsson samt från 1880-talets början "Rundbäckarna" som ville behålla indelningsverket. I flera frågor närmade sig skåningarna hellre "centern", AK:s stadsrepresentanter, än de konkurrerande falangerna inom lantmannapartiet.

När regeringen Posses försvarsproposition, liksom ministären, föll vid 1883 års riksdag var detta ett slag även mot P, som gjorde sig beredd att lämna politiken. Han var trött på alla strider och de många åren utan resultat i de stora frågorna. P stannade dock kvar och kom nästan ett decennium senare att spela en viktig roll vid 1892 års kompromiss. Sedan riksdagen förkastat försvarspropositionen vid lagtiman 1892 reste statsminister E G Boström (bd 3) till Skåne för att påverka opinionen. Vid "slaget i Skåne" vanns nyckelpersoner som P och Jöns Bengtsson i Gullåkra (Carlsson, s 99 f). Som vice ordförande i särskilda utskottet vid höstens urtima riksdag bidrog sedan P till propositionens seger, trots att han ansåg att eftergiften till skåningarna, vakanssättning av det skånska kavalleriet, inte var tillräcklig.

I tullfrågan tillhörde P frihandelssidan, men han höll sig på gamla lantmannapartiets högerflygel. Efter Sven Nilssons i Everöd död 1891 blev Olof Jonsson i Hov (bd 20) partichef med P som andreman och ledare för skåningarna. P hade egendigen mer gemensamt med de moderata protektionisterna än med vänsterns mest radikala frihandlare. I Skåne gällde tullfrågan främst rågtullen; skillnaderna mellan protektionister och frihandlare var som helhet inte särskilt stora. När tanken på återförening av gamla och nya lantmannapartierna växte sig starkare bidrog P aktivt till att den 1895 förverkligades.

I rösträttsfrågan var P under sina första år i riksdagen en av de mer aktiva lantmännen. Hans motion 1872 om en statistisk utredning angående den kommunala rösträtten resulterade i det enda positiva beslutet i frågan mellan 1869 och 1894, då en ny utredning tillsattes (Mellquist, s 160 f). En omfattande debatt följde vid riksdagen 1875 då P också återkom med krav på en kraftig minskning av de stora röstetalen. Motionen undertecknades av nio andra lantmän men föll på FK:s motstånd. P representerade den starkt industrialiserade Luggude domsagas södra valkrets. Det bidrog dels till att han på 1890-talet var något mer reformvillig i rösträttsfrågan än många andra lantmän, dels till att han tvingades söka allianser. Intressantast därvidlag är 1902 års AK-val, då P lämnat rikspolitiken. Bygdens högermän ansåg att valkretsen var omöjlig att återvinna. Man lanserade därför en måttfull socialdemokrat, Carl Michaelsson, emot den radikale folkskolläraren Gustaf Broomé. Hellre "en ren arbetare vald än en lycksökande skolemästare" skrev P i ett brev 1902 (Carlsson, s 379). Vänsterns förbittring gjorde dock att Michaelsson drog sig tillbaka.

I landstinget hade P en lång karriär, 39 år varav 22 år som vice ordförande. I landstinget sökte P även fullfölja de idéer för jordbrukets bästa som han drev i riksdag och kommittéer, bl a när det gällde jordbruksungdomarnas utbildning.

Författare

Torbjörn Nilsson

Arkivuppgifter

Brev från P i KB (bl a till H Fredholm o H O Schönbeck) o i LUB (till L Holmström, G Warholm o M Weibull).

Källor och litteratur

Källor o litt: S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen ... 1890–1902 (1953); P Hultqvist, Försvar o skatter. Studier i sv riksdagspolitik frän representationsreformen till kompromissen 1873 (1955); P Lindblom, Malmöhus läns landsting 1863–1962 (1962); E Mellquist, Rösträtt efter förtjänst? Riksdagsdebatten om den kommunala rösträtten i Sverige 1862–1900 (1974); riksdagstrycket 1870–96; SMoK; Sv bondepolitik, ed E Thermaenius (1931); E Thermaenius, Lantmannapartiet, dess uppkomst, organisation o tidigare utveckl (1928); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 3 (1986); GWallin, Valrörelser o valresultat. AK:valen i Sverige 1866–1884 (1961).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Persson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7105, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Nilsson), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7105
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Persson, urn:sbl:7105, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Nilsson), hämtad 2024-04-16.