Meriter

Petterson, Hjördis Olga Maria, f 17 okt 1908 i Visby, d 27 maj 1988 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: bagarmästaren Henrik Reinhold Pettersson o Anna Henrietta Pettersson. Elev vid H a l i Visby, vid Dramatiska teaterns elevskola 27–30, lär där 36–42, skådespelerska bl a vid Folkteatern, Gbg, 30–31, vid Gösta Ekmans teatrar, Sthlm, 31–35, vid Dramatiska teatern 36–42, 68–74 o 85, vid Vasateatern o Oscarsteatern, Sthlm, 42–47, vid Gbg:s stadsteater 47–50, filmskådespelerska 33–80, medverkade i Kar de Mumma-revyer på Blanche-teatern, Sthlm, 34, 36–47 o på Folkan där 55–78, i radio 35–81 o i TV från 56.

G 1) 6 juli 1937(–40) i Sthlm, Hedv El, m kapellmästaren Erik Olof (Olle) "Lindholm, f 30 juli 1911 där, Kat, d 18 okt 1989 i Sollentuna, Sth, son till skådespelaren Erik (Kirre) Magnus L o Hildur Sofia Björkquist; 2) 6 juni 1942(–48) i Sthlm, Osc, m styrmannen Alfred Reinhold Rehnström, f 25 sept 1908 där, Hedv El, d 8 sept 1991 där, Osc, son till marinintendenten Alfred Wilhelm R o Alma Persson.

Biografi

Det finns ett fotografiskt porträtt i halvprofil av Hjördis P taget när hon var 19 år och nyantagen elev vid Dramatiska teaterns elevskola. Fotot, signerat Jan de Meyere, visar tveklöst en tragédienne – Tora Teje tycks vara förebilden. Även om P intar en pose hos fotografen var hon som ung också privat en allvarstyngd person. Bland lärarna på elevskolan fanns Hilda Borgström (bd 5) vilket fick sin betydelse: "Det var Hilda Borgström som först upptäckte att jag någonstans där mitt i gravallvaret hade en komisk ådra." Utvecklingen kom också att efter hand gå mot de komiskt profilerade rollerna.

Det fanns något mycket distinkt hos P, en saklighet och sans och därtill ett sinne eller "absolut gehör" för "timing", sådant som tillsammans gör en god replik oemotståndlig för publiken. P var kanske inte den genuina och geniala artisten, men hon ägde ett stort mått av scenisk intelligens. Hon var som gjord för vissa munviga Moliére-roller, och hon var en magnifik fru Peachum i B Brechts Tolvskillingsoperan, första gången i Ingmar Bergmans regi, andra gången i Alf Sjöbergs; hon spelade Shakespeare, Strindberg, Lorca, Lagerkvist, Moberg och Forssell - men aldrig Tjechov. Den scenkonst som bäst tog P:s resurser i anspråk var kanske ändå revyn, där den högt uppdrivna, sekundsnabba och pricksäkra repliken var ett villkor. Där fick hon också använda sin musikaliska begåvning och kunskap: P hade under uppväxtåren i Visby lärt sig spela piano, varit stumfilmspianist, tagit sånglektioner och under en period i tonåren tvekat om hon skulle ägna sig åt musik eller teater.

På revyscenen fick P i bästa mening vara primadonna; hon kunde med skäl säga: "Tack och lov har jag ju alltid fått spela typer av allehanda slag." Några av de mest minnesvärda, t ex en parodisk Carmen, en Moder Svea, gjorde P under de många år då hon spelade revy hos Kar de Mumma, först på Blanche-teatern och sedan på Folkan. För många blev dock P:s namn framför allt förknippat med Selma, 'jag", i Rune Mobergs radioserie Lille Fridolf och jag, med Douglas Håge (bd 19) som Fridolf. Den populära serien gick i många år på 1950-talet – det gjordes också filmer på motivet Selma och Fridolf (1956–59), tre av dem i regi av Torgny Anderberg, och P uttalade till sist en viss leda vid den folkkära satmaran Selma.

P var en av sin tids mest anlitade filmskådespelerskor. Det är gott om bitska damer bland hennes drygt 130 filmroller, men det betyder inte att de alla är schablonfigurer; den största filmrollen var av en annan karaktär och gav andra möjligheter: Madam Flod i Hemsöborna, Arne Mattssons version (1955). P var också med i flera av Ingmar Bergmans filmer, bl a Det regnar på vår kärlek (1946), Skepp till Indialand (1947) och En passion (1969). Sin sista filmroll gjorde hon i Kay Pollaks Barnens ö (1980). Hon medverkade även i TV, både i teateruppsättningar och i underhållningsprogram. Vid några tillfällen prövade P regiyrket. Hon satte upp farsen Ta hand om Amelie på Intiman i Sthlm och en sommarrevy (1953) i samarbete med Claes Thelander. Hon summerade därefter erfarenheterna och konstaterade att hon nog borde bli vid sin läst.

Författare

Elisabeth Sörenson

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Rosor & ruiner. Intervjuer, research, originalmanus I M Kretz. Sthlm 1983. 204 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Den sv nationalscenen, ed C Rosenqvist (1988); L Furhammar, Filmen i Sverige (1991); Myggans nöjeslex, ed U M Ericson, 12 (1992); SMoK; Sv nlmografi, 3 (1979), 4–5 (1980-83) o 6–7 (1977–88); E Sörenson, H P död (SvD 28 maj 1988); S G Winquist o T Tunestedt, Sv filmskådespelarlex (1973).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hjördis O M Petterson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7218, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elisabeth Sörenson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7218
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hjördis O M Petterson, urn:sbl:7218, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elisabeth Sörenson), hämtad 2024-04-19.