Meriter

2 Plomgren, Thomas, bror till P 1, f 16 aug (Carleson), dp 19 aug 1702 i Sthlm, Kat, d 21 juni 1754 där, ibid. Anställd vid A G Trummers handelshus i Königsberg 19, burskap som handlande i Sthlm 4 nov 25, en av borgerskapets äldste 27, direktör o delägare i firma Anders & Thomas Plomgren 30, led av borgerskapets bemedlings-, tolags- o inkvarteringskomm 34, allt i Sthlm, stiftare av o direktör i Levantiska kompaniet 38 (k priv 20 febr), deltog i riksdagarna 38–52 (led av bl a kammar-, ekonomi- o kommersdeput 38, av bankodeput 38–39 o 51–52, av SU från 38, av sekreta handels- o manufakturdeput 39, borgarståndets talman 51–52), en av stiftarna av o direktör i Sjöassuranskompaniet 39 (k priv 4 juli), fullm i Generaltullarrendesoc 39, bankofullm från 19 april 39, led av 1741 års utredn:kommission 16 mars 41, rådman i Sthlm jan 42 (avsade sig uppdraget), fullm i riksens ständers kontor 43–47, huvudparticipant i Ostindiska kompaniet från 46 (k priv 7 juni), led av första växelkontoret från 47, assessor i Kommerskoll 26 mars 47 (Inr civ:exp), kommerseråd 24 april 47, handelsborgmästare i Sthlm 11 juni 47, led av brännvinskommissionen 17 nov 47, fullm i Jernkontoret från 48, led av ekonomikommissionen 49, stiftare av o led av direktionen för Saltkontoret 50 (k tillstånd att inrätta ett kontor 12 juni). – LVA 39.

G 30 mars 1726 trol i Västerås m Birgitta Christina Funck, dp 30 april 1702 där, d 21 febr 1757 i Forsmark, Upps, dtr till råd- o handelsmannen Johan F o Engel Westman.

Biografi

Efter faderns död biträdde P modern i familjens linkrämarhandel och fick där sin grundläggande handelsutbildning. Han visade tidigt stor fallenhet för siffror och vid 17 års ålder fick han anställning som bokhållare och korrespondent i ett handelshus i Königsberg.

Sedan han fått burskap i Sthlm började han grosshandel i eget namn. Påverkad av D N v Höpkens (bd 19) merkantilistiska idéer blev han snart en energisk förespråkare för en aktiv näringspolitik, vars mål var att främja sv sjöfart, handel och manufaktur. Flera punkter i detta politiska program ledde till växande motsättningar inom stadens borgerskap mellan grosshandlarna och majoriteten av de handlande, som fann sig förfördelade.

Sådant var läget, då bröderna P och deras meningsfrände G Kierman (bd 21) gjorde sitt första markanta framträdande i kommunalpolitiken. Det tillämpade valsystemet innebar att de relativt få grosshandlarna hade svårt att göra sig gällande. Det var P:s bestämda uppfattning, att endast indirekta val kunde främja den politik och de intressen han företrädde. Full av förakt för oredan och käbblet på allmänna rådstugan arbetade han konsekvent och obönhörligt för ett genomfört elektorsvalsystem: klassval och rangordning efter taxering. Med kommunalreformen 1748, dvs införandet av fullmäktigeinstitutionen, och en ny bevillningsförordning kom grosshandlareliten till makten i stadsstyrelsen. Då P blev handelsborgmästare med Kierman som rådman hade den allmänna borgarförsamlingen berövats sitt omedelbara inflytande och den tidigare ämbetsmannamagistraten ombildats till ett organ för borgerskapets självstyrelse. Vägen dit hade inte varit utan personliga kostnader för P. Posten som handelsborgmästare – öppen endast för borgare – värderade han efter segern så högt, att han avböjde adelskap.

P och Kierman gjorde en högst remarkabel debut vid den betydelsefulla riksdagen 1738–39, där de med ekonomiskt bistånd från den franske ambassadören lyckades säkra hattmajoriteten i borgarståndet. P invaldes i SU och de näringspolitiskt viktigaste utskotten. Han spelade en framträdande roll i licentieringen av riksråden, varigenom Sverige fick sin första parlamentariska partiregering. Med skickliga och välargumenterade inlägg drev P hattarnas viktigaste frågor: tullarrendet samt inrättandet av ett manufakturkontor, en manufakturfond och hallrätter. Angreppen på Ostindiska kompaniet och det nyinrättade Levantiska kompaniet avvisades och för att uppmuntra den inhemska industrin påbjöds den s k sv klädedräkten.

Liksom de ledande hattpolitikerna i övrigt ansåg P, att en utrikespolitisk anknytning till Frankrike bäst kunde tillgodose Sveriges intressen, särskilt gentemot Ryssland men också i förhållande till England. Detta lands dominans på haven ingav farhågor, som inte minskades genom engelsmännens aggressiva uppträdande mot det sv Ostindiska kompaniets fartyg och personal vid Porto Novo på Koromandelkusten.

Fastän P som ledamot av VA i sina Tankar om handeln i gemen (1740) påpekat hur krig försvagar ett land ekonomiskt gick han i SU och Mindre sekreta deputationen energiskt in för ett revanschkrig mot Ryssland och bidrog som ledamot av utredningskommissionen till krigsförberedelserna. Efter nederlaget gällde det att få ett snabbt och ur sv synpunkt acceptabelt fredsslut. P:s upprepade ansträngningar under fredsförhandlingarna våren 1743 för att få fastställt ett datum för det med fredsavtalet sammankopplade successionsvalet kan ses som ett försök att lägga tidspress på de ryska underhandlarna. Också P:s oväntade yttrande i borgarståndet i juni till förmån för den danske kronprinsen – sedan han tidigare agerat för Adolf Fredriks kandidatur – torde kunna betraktas som ett taktiskt drag i samma syfte. Efter riksdagen mottog han en gulddosa från den ryske tronarvingen Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp för sitt trogna nit för det holsteinska huset och som kompensation för sina "nu någon tid övergångne svårigheter". Därmed åsyftades de allvarliga trakasserier P blev utsatt för under den s k principalatsstriden, som på det principiella planet rörde frågan om direkt eller representativ demokrati.

I den utrikes- och inrikespolitiskt spända situationen i juni 1743 hade grosshandlaren C Springer vid ett möte på rådstugan hävdat, att riksdagsmän såsom ständernas fullmäktige var redovisningsskyldiga inför sina principaler och avkrävt stadens riksdagsmän en redogörelse för deras hållning i den känsliga tronföljdsfrågan. Av principskäl vägrade P att yttra sig. Han ansåg sig endast redovisningsskyldig beträffande stadens enskilda men inte riksdagens allmänna ärenden. Med våldsamma angrepp piskade Springer upp stämningen mot P och förklarade, att denne förverkat väljarnas förtroende och att ny fullmäktig borde utses i hans ställe. Springer utverkade ett protokollsutdrag härom hos magistraten, vilket han presenterade i borgarståndet. Grosshandelssocieteten och dess elektorer påpekade emellertid att Springers tillvägagångssätt stred mot valordningen.

I borgarståndet framhöll hattarna de farliga konsekvenserna av Springers lära och fann ingen anledning att entlediga P. Vid ett senare tillfälle bestred borgarståndet principalernas rätt att återkalla en given fullmakt. Intressant är de övriga ståndens oklara hållning i principfrågan. I SU segrade mössornas önskan att utestänga P från dess sammanträden tills striden mellan honom och principalerna avgjorts. Först sedan borgarståndet lamslagit SU:s arbete genom att förbjuda sina representanter att deltaga fick P ånyo tillträde. Borgarståndet nonchalerade i fortsättningen alla kommittenternas önskemål om överläggningar och hemställde om åtal mot Springer.

Principalatsfrågan hänsköts till K M:t, som 25 april 1744 fastslog det representativa systemet som gällande rätt och gav Springer en varning.

P och Kierman, som efterhand också blivit utsatt för Springers angrepp, stämde Springer, vilken dömdes till fängelse för sina yttranden. Sedan Springer begärt förklaring över K M:ts brev och utslag fick P tillsammans med Kierman tillfälle att inkomma med ett principiellt yttrande, som blev det teoretiskt värdefullaste inlägget i principalatsdebatten och vari de framhöll riksdagsfullmäktiges kompetens och ansvar såsom bundna endast av rikets fundamentallagar.

Vid riksdagen 1747 fick P full upprättelse då han erhöll fullmakt som kommerseråd och av SU mottog' en gottgörelse på 2 000 dukater. Kort därefter utnämndes han till handelsborgmästare. P stod nu på höjden av sin makt. Borgerskapets allmänna sammankomster, som vid flera tillfällen under de närmast förflutna åren hade fått en nästan revolutionär karaktär, stod nu inför en definitiv omdaning under P:s ledning.

I principalatsstriden kom idémässigt oförenliga principer om styrelsesättet till uttryck men också politiska intressemotsättningar inom borgerskapet såväl som avund och personlig ovilja mot P, som med sitt arroganta tillvägagångssätt och sina inte alltid så nogräknade metoder skaffat sig många fiender.

I hattkretsar antog man att aktionen mot P först och främst var ett försök av mössorna, särskilt riksrådet S Åkerhielm, att oskadliggöra den inflytelserike P, som Åkerhielm var en uttalad motståndare till. Denne hade också försvarat Springer och dennes uppfattning om principalernas rätt. Under riksdagen 1747 ställdes Springer inför en av SU tillsatt kommission och dömdes för samarbete med Sveriges fiender till livstids fästning. Anmärkningar riktades samtidigt mot Åkerhielm som tvingades avgå. Känt är, att man även från engelsk sida varit angelägen om att få P ur vägen.

Den nye ryske ministern, v Korff, som anlänt till Sverige i juli 1746, hade omedelbart gått in i partiintrigerna i Sthlm genom att gynna Springer, dennes svåger och två andra mössanhängare med en stor rysk spannmålsleverans. Kort därefter begärde han Anders P arresterad för kränkande yttranden. Därmed inledde v Korff en attack mot hattarna och deras ledare C G Tessin, som gav P tillfälle att i SU konstatera, att v Korffs huvudangrepp i själva verket var riktat mot kronprinsen och riket. Härefter var hattarnas politiska linje för nationell samling kring kronprinsen given.

Ända från P:s första politiska framträdande stod näringslivets behov av kapital i centrum för hans uppmärksamhet. Redan 1738 placerades han jämte Kierman i bankodeputationen, där de genomdrev ytterligare belåning i Riksens ständers bank av bl a bruk, hamrar och hyttor samt aktier mot borgen, och lägre ränta vid lån på järn. Denna möjlighet utnyttjade de själva tom innan SU fattat formellt beslut därom.

För att luckra upp det kompakta motstånd som mött hattarnas lånepolitik hos bankofullmäktige placerades P i bankstyrelsen. På denna post ställdes han efter hand inför hattpolitikens finansiella följder och tvingades till en mer restriktiv hållning.

Långivningen finansierades genom utgivning av transportsedlar. Den snabba växten i sedelmängden, som inom några få år medförde dyrtid och allt allvarligare försämring av växelkursen, berodde huvudsakligen på de stora lånen till kronan under och efter ryska kriget. Även Manufakturkontorets lån i banken växte kraftigt på grund av dess obegränsade rätt att utfärda assignationer på pantsatta varor. Som en följd av minskningen i bankens myntreserver från 1743 och dess stängning för inlösning av sedlar i okt 1745 tvingades bankofullmäktige införa åtstramningar i utlåningen och indriva utestående lån till näringarna, men mot nya stora försträckningar till kronan argumenterade P förgäves.

Växelkursens himmelsflykt var ett problem som plågade hattpolitikerna, så mycket mer som de flesta – bland dem dll en början även P – hade en bristfällig förståelse för orsakerna därtill. Efter långvariga diskussioner inrättades 1747 ett privat växelkontor, som genom att dra växlar på utlandet skulle försöka att driva ned den – enligt dåtida terminologi – "höga" kursen. P och Kierman, som ombesörjt hemtagningen av de 1740 beviljade franska subsidierna, hade goda erfarenheter beträffande möjligheterna att hålla kursen stabil medelst växlar. Kontrakt tecknades nu med dessa båda och ytterligare fem associerade. Kontrahenterna förband sig att gradvis sänka kursen mot att som säkerhet för operationerna få monopol på kronans kopparutskeppning samt indragningen av de franska subsidierna och andra riket utifrån tillflytande medel jämte räntefri kredit i banken. Därtill kom bl a provisionen och 150 000 dlr smt för växelkostnader. Trots en kraftig ökning i sedelmängden och stor spannmålsimport på grund av missväxt lyckades växelkontoret sänka kursen.

Redan i slutet av 1748 sade P och hans medassocierade upp kontraktet men förmåddes fortsätta sedan de franska subsidierna förnyats. De reella valutorna spelade dock en mindre roll i jämförelse med det skickligt utförda växelrytteri i jätteskala som operationerna huvudsakligen bestod i. Att något sådant var möjligt kan endast förklaras av den utomordentligt goda kredit i utlandet som P och kontorets övriga köpmän, J Lefebure (bd 22) och C Grill (bd 17), åtnjöt. Från 1750 bidrog även de uppåtgående konjunkturerna.

Växelkontoret kritiserades för sitt ekonomiska samröre med banken och Jernkontoret. Kontraktet förutsatte emellertid vidsträckt tillmötesgående från bankens sida och vad beträffar Jernkontoret fick detta härigenom god avkastning på sitt kapital (5 procent mot 3 procent i banken). Vidare utförde kontoret genom sina valutaoperationer en uppgift för det allmännas räkning som Statskontoret avböjt.

Två veckor efter växelkontorets tillkomst stadfästes Jernkontorets organisation 29 dec 1747. Även här var P den drivande kraften. Redan 1744 hade bruksägarna träffat en överenskommelse om ett kontor till bergshanteringens upphjälpande, och en fond för stödköp hade inrättats. I motsats till Anders Nordencrantz (bd 27), vars plan om försäljningskartell och oavhängig förlagskredit förkastats, syftade P till en frigörelse också från det utländska beroendet, kredit- och prismässigt, vid exporten av järn. Såväl bruksägarna som järnhandlarna skulle befrias från kostnaderna för lagringen av järnet. Järnet på stapelstadsvågarna skulle kunna belånas i banken och räntan erläggas av köparen mot ersättning ur Jernkontorsfonden. – P:s förslag bifölls i sekreta handels- och manufakturdeputationen samt SU, och förutom de tidigare valda fullmäktige, E v Stockenström, Lefebure och C G Löwenhielm (bd 24), kallades P till styrelseledamot.

I princip skulle Jernkontoret göra stödköp endast i nödfall. För att höja priserna och kompensera för inflationen hade sådana köp företagits redan vid fastingsmarknaderna 1746 och 1747, då de välvilligt finansierats av P. Även 1748 ställde P växelkontorsmedel till förfogande, då Jernkontorets fond ännu var för liten. De påtvungna stödköpen ställde Jernkontoret inför problemet hur järnet skulle avsättas. Till en början övertog P och Lefebure kontrakten för egen räkning. Från 1751 visade sig avsättningssvårigheter på den viktigaste marknaden, den brittiska, där Ryssland utnyttjat den sv produktionsbegränsningen till en våldsam järnexportoffensiv. Också 1753 och 1754 såg sig fullmäktige nödsakade till stora stödköp, som P motvilligt mottog och lämnade vidare i kommission. Vid sin död var han i Jernkontoret debiterad för järn till 1,5 milj dlr kmt, som firman A & T Plomgren till revisorernas misshag först 1759 kunde lämna slutredovisning för.

P var en lysande affärsbegåvning som också skickligt förstod att finna lösningar till gagn för på en gång det allmänna och sig själv. Hans eftermäle har i viss mån blivit lidande på grund av politiska motståndares förtal och illvilliga pamfletter.

P efterlämnade en stor förmögenhet till änkan och sina många barn, som 1751 adlats med namnet v P för faderns förtjänster. Bouppteckningen upptog förutom det magnifika patricierhuset vid Södermalmstorg, malmgård och flera hus och tomter i Sthlm, bl a aktier i diverse företag, särskilt Ostindiska kompaniet, flera järnbruk, plåtbruk och manufakturverk samt Älhults säteri, Kalm, varifrån fideikommissrätten av sonen Anders begärdes överförd till Måstena, Söd.

P ägde ett ovanligt skarpt intellekt och var en mycket skicklig debattör. I striden med politiska motståndare var han obönhörlig, men han tycks inte ha hyst personligt agg till sina fiender, vilket en viss generositet mot Springer och Åkerhielm visar. I det förindustriella skede som Sverige på 1700-talet befann sig i gjorde P med sin ekonomiska insikt och förmåga till överblick en storartad insats utöver de näringspolitiska ingrepp av merkantilistisk natur som hörde tiden till. Främst bör betonas hans initiativ och outtröttliga arbete för att skapa de första förutsättningarna för utvecklingen mot en sv kapitalmarknad.

Författare

Elsa-Britta Grage

Arkivuppgifter

Handl:ar ang släkten v P på Måstena, Tystberga, Söd.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tankar om handeln i gemen (VAH, 1740, Sthlm, s 335–343). – Tal, hållit på borgare-ståndets vägnar uppå Riks-salen i Stockholm vid riksdagens början then 23. sept. 1751. Sthlm u å. 4:o. (4) s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica; Frihetsädens utskotts-handkar, SU:s prot 1738-52; Handel o sjöfart, vol 51–54; ÄK 546 (kommission ang ostindiehandeln); ÄK 549 (kommission ang salthandeln); allt i RA.

Aktstykker vedk det Svenske Thronfölgervalg 1743 (Aarsberetninger fra Det Kongelige Geheimearchiv, 5, 1871–75); B Beckman, Dalupproret 1743... (1930); B Boëthius, Magistraten o borgerskapet i Sthlm 1719–1815 (1943); dens o Å Kromnow, Jernkontorets hist, 1 (1947); BorgRP från frihetstidens början, 6-8, 1738–43 (1972–82); E Carleson, Åminnelse-tal [i VA] öfver ... T P ... 14 nov 1754 (1754); I Carlsson, Parti–partiväsen–partipolitik (1731–1743) (1981); H Danielson, Sverige o Frankrike 1727–1735 (1920); C Hallendorff, Riksens ständers bank 1719–1766 (Sveriges riksbank 1668–1918 [2], 1919); T Höjer, Chris-topher Springer o principalatsfrågan vid 1742–43 års riksdag (Studier o handl:ar rör Sthlms hist, 1, 1938); O Jägerskiöld, 1721–1792 (Den sv utrikespolitikens hist, 2:2, 1957); F Lagerroth, Frihetstidens maktägande ständer 1719–1772, 1 (Sveriges riksdag, 5,1934); L Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); Malmström, 2–5 (1895–1900); A Montgomery, Riksbanken o de valutapolitiska problemen 1719–1778 (Sveriges riksbank 1668–1918 [3], 1920); G Nilzén, Studier i 1730-talets partiväsen (1971); A Remgård, Carl Gustaf Tessin o 1746–1747 års riksdag (1968); B Sallnäs, Samuel Äkerhielm d y (1947); E Sjöstrand, Mynt- o bankpolitik under hattväldet 1738–1764 (1908).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Thomas Plomgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7333, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7333
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Thomas Plomgren, urn:sbl:7333, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-04-20.