Meriter

5 Posse Arvidsson, Fredric, kusins sonsons son till P 4, f 5 maj 1727 i Sthlm, Svea livg:s norra bat, dll dec 1794 där, Klara. Föräldrar: riksrådet greve Arfuid P o grev Hedvig Christina Stenbock. Musketerare (volontär) vid Livg 1 juni 35, inskr vid UU 15 okt 36, förare vid Livg juni 39, sergeant där 41, hovjunkare 9 nov 41, fänrik vid Livg 28 sept 43, löjtn där 3 sept 47, sekundmajor vid Hälsinge reg 22 mars 50, deltog i riksdagarna 51–52, 65–66, 71–72 0 78–79 (led av SU 65-66 o 71–72, av de-fensionsdeput 65–66, av land- o sjömilitie-ekonomideput 71–72), tf chef för Älvsborgs reg 19 dec 58–7 nov 59, överstelöjtn i armén 22 okt 59, vid Kronprinsens reg 9 dec 59, överste i armén 29 juni 62 med tur från 3 aug 61, kavaljer hos hertig Karl 66, led av finska fästn:kommissionen april 66–nov 67, överste o chef för Nylands infanterireg 12 sept 69–73, chef för Arméns flotta 9 juli–21 sept 72, förste generaladjutant hos konungen 19 aug 72–80, generalmajor 12 sept 72, chef för Västmanlands reg 17 febr 73–80 (tjänstl från mars 75), led av beredn över försvarsverkets förbättrande maj 74–april 80, militärled av Krigskoll 18 jan 76–81, generallöjtn 27 dec 78, chef för Tavastehus reg o kommenderande general i Finland 24 maj 80-90, chef för Österbottens reg från 2 dec 90, led av Serafimerordensgillet från 28 april 91, general av infanteriet från 11 maj 92, chef för Småländska arméfördeln från 15 maj 92, led av Rikets ärenders allm beredn från 18 mars 93. – Serafimerriddare 1 sept 82, en av rikets herrar 93.

G 22 nov 1752 i Aspö, Söd, m frih Ulrika Eleonora Wrangel, f 15 april, dp 18 april 1731 i Sthlm, Hovf, d 13 mars 1795 i Konungsund, Ög, dtr till riksrådet frih Erik W o Elisabet v Rosen.

Biografi

Som många inom högadeln destinerades P tidigt till en militär karriär. Redan som åttaåring inskrevs han tillsammans med två bröder i faderns regemente. Börd och faderns ställning som riksråd och fd chef för ett rangregemente torde inte ha saknat betydelse när han befordrades till major vid Hälsinge regemente redan vid 23 års ålder. Under pommerska kriget mot Preussen 1757–62 utförde P sina uppgifter med energi och skicklighet, främst vid aktionerna i samband med intagandet av Wollin 1759, då han var förordnad att föra befäl över Älvsborgs regemente. Efter översteutnämning kort före fredsslutet följde några års garnisonstjänst i Stralsund, Malmö och Landskrona.

P hade bevistat riksdagen redan 1751–52 men synes först under "mössriksdagen" 1765–66 ha fäst uppmärksamheten på sig. Som ledamot av defensionsdeputationen var han då bl a drivande i frågan om förändrad instruktion för den illa fungerande s k militärkonseljen, som avvecklades några år senare. Samtidigt utnämndes han till ledamot i den nyinrättade finska fästningskommissionen, vars arbete hade sin udd riktad mot den av A Ehrensvärd (bd 12) ledda kostsamma fästningsbyggnationen i Finland och hattarnas försvarspolitik i allmänhet.

Någon månad före Gustav III:s statskupp i aug 1772 utsågs P – med förbigående av konungens formella utnämningsrätt – av den mössdominerade riksdagen till Ehrensvärds efterträdare som chef för arméns flotta. Utnämningen, som hos adeln hade passerat med knapp majoritet, uppfattades på många håll som en partibelöning. Trots detta befann sig P under kuppdagarna i kungens närhet, tycks ha vunnit hans förtroende och utnämndes samtidigt till förste generaladjutant.

Försvarsmaktens tillstånd hade länge uppfattats som ett tilltagande problem. Redan i okt 1772 riktade P kungens uppmärksamhet på bristerna inom armén när det gällde bemanning, utrustning och utbildning. Följande vår återkom P med ett samlat förslag att avskaffa ackorden, som försvårat befälsförsörjningen, och göra de indelta förbanden effektivare genom bl a fler fältmässiga övningar, indelning i brigader och anskaffning av rörligare fältartilleri. Kungens militära reformarbete gick också i denna riktning, från 1774 i kontakt med den särskilda försvarsberedning som med en fastare organisation ersatte den 1768 upphörda militärkonseljen. Som mer eller mindre initiativtagare utsågs P till ledamot i beredningen, där dock överståthållaren Carl Sparre blev den dominerande kraften.

Den latenta kompetenskonflikten mellan beredningen, som i princip ansågs tillfällig, och Krigskollegium löstes genom att P i början av 1776 tilldelades en nyinrättad funktion som militär ledamot i kollegiet. Denna uppgift tycks emellertid P ha missskött, möjligen delvis beoende på verkets svaga ledning under den aktuella perioden. Huvudorsaker torde emellertid ha varit en viss detaljfixering hos P, svårigheter att dra jämnt med kollegiets personal och en tidvis sviktande arbetsförmåga. Under dessa år grundlades den allt tydligare konkurrensen mellan P och J C Toll, även han några år samtidigt knuten till kollegiet.

P:s svaga insats i Krigskollegiet kombinerad med kritik från Toll, som alltmer fick kungens öra, ledde våren 1780 till hans utnämning till kommenderande general i Finland och därigenom ett avlägsnande från hovet i nära nog onåd. Framför allt ansåg Gustav III att P genom oföretagsamhet riskerade att misskreditera hans militära reformpolitik. Det chefskap för Västmanlands regemente som P erhållit 1773 hade han i praktiken inte kunnat uppehålla personligen. Det inlöstes 1780 genom en komplicerad ekonomisk operation av hertig Fredrik Adolf, vilket möjligen kan ses som ett bidragande motiv för P:s förflyttning.

Trots sina delvis mindre framgångsrika arbetsinsatser under 1770-talet och sin motvilliga förflyttning grep sig P an sin nya uppgift i Finland med viss energi. Krigsskolan i Haapaniemi, som grundats 1780 på initiativ av G M Sprengtporten, intresserade P, och dess ställning stärktes såväl genom omfångsrika inlagor till K M:t som genom en aktiv inspektionsverksamhet. Utmärkande för P:s ändock ganska begränsade perspektiv på den militära grundutbildningen var att han dels i princip ville begränsa krigsskolans verksamhet till de i Savolax förlagda förbanden, dels i läroplanen prioriterade allmänna inslag som språk och historia och den mer "defensiva" fortifikationskonsten framför taktik. Mer än andra tycks han dock ha haft blick för behovet av kunskaper i ryska för blivande officerare.

Med huvudkvarteret förlagt till Hfors uppehöll P i praktiken inte heller i Finland sin befattning som regementschef men reste, i varje fall under de första åren, åtskilligt till mönstringar och inspektioner på olika håll. Relativt tidigt tycks han ha blivit varse den begynnande oppositionen i finländska officerskretsar, som tilltog efter 1786 års riksdag. Som framstående frimurare och ordförande i Johanneslogen S:t Augustin i Hfors lät han sig 1786 även inväljas i det några år tidigare grundade formellt rojalistiska ordenssällskapet Walhall, i vilket J A Jägerhorn (bd 20) – sedan 1782 en av P:s stabsadjutanter och senare en av Anjalamännen – innehade den ledande ställningen. Möjligen var P:s syfte att få bättre uppfattning om stämningarna inom officerskåren. Helt säkert är att han i varje fall 1787 var helt klar över Jägerhorns alltmer aktivistiska hållning och kontakter med G M Sprengtporten i S:t Petersburg.

Gustav III betraktade P som fullkomligt lojal men hyste inte någon högre tanke om hans beslutsamhet och förmåga att föra befäl i ett kris- eller krigsläge. Av samma skäl såg kungen honom långtifrån som en tillgång i sin aktiva utrikespolitik mot Ryssland, vars yttersta mål var att driva fram en gynnsam krigssituation. Under 1760-talet hade P och fästningskommissionen visserligen velat revidera Ehrensvärds fortifikatoriskt inriktade försvarsideologi men ändå väsentligen förespråkat ett gränsförsvar, en linje som inte heller ändrades av Gustav III i hans tidiga reformarbete. Den nya instruktion som P plötsligt erhöll våren 1785 hade däremot starkt påverkats av Toll och innebar ett snabbt uppgivande av gränsområdena vid ett krigsutbrott i syfte att kraftsamla längre bak och anfalla S:t Petersburg sjövägen eller efter andra linjer. Även om det är omstritt i vilken mån P undanhölls instruktionen innan den utfärdades, ansåg han innehållet felaktigt och sig själv på ett förödmjukande sätt förbigången. Instruktionen återkallades visserligen formellt i samband med kungens besök och lägermöte i Finland 1787 men förstärkte den känsla av misstroende från högsta ort som P med viss rätt ansåg sig uppleva.

P:s vacklande hållning och passiva agerande vid mobiliseringen i maj och krigsutbrottet på sommaren 1788 måste ses mot denna bakgrund. Med de begränsade medel som ställdes till hans förfogande kunde dessutom mycket litet göras för att snabbt ställa armén på krigsfot. Konsekvent hade P försökt undvika och tona ned alla incidenter, och han ansåg krigsutbrottet klart framprovocerat genom kungens eget agerande. Sedan Gustav III, och i nov även hertig Karl, lämnat Finland hade P ånyo en kort tid överbefälet till dess att han vid årsskiftet återkallades till Sthlm och fram till krigsslutet ersattes av J A Meyerfeldt (bd 25).

Överbefälet i Finland var en nödlösning, som även kungen i sak bedömde som mindre lyckad. Hans sjunkande uppskattning av P under loppet av 1788 är tydlig. I brev till förtrogna beskriver han honom som "klen i anden" (brev till G M Armfelt maj 1788) och som en person "dont l'incapacité me fait frémir" (till E W Taube dec 1788) – det senare möjligen påverkat av den akuta politiska krisstämningen. Flera iakttagare i P:s närhet (J C Toll, G J Ehrensvärd, N F v Schoultz) beskriver P i mörka färger. Han skildras som lynnig, opålitlig och angelägen om det yttre skenet. Genom brist på generositet i förening med pedantiska krav på underordnade framställs han som svår att samarbeta med. Andra (hertig Karl, M Anckarsvärd) ger en klart ljusare bild och håller fram hans stora militära kunskaper, en avsevärd förmåga att anpassa sig till svåra förutsättningar och ett vinnande framträdande utåt.

Sammantaget framstår P som en duglig men traditionellt tänkande officer med vissa brister i självständighet och omdöme. Han styrka kan sägas ha varit den militära förvaltningen under fredsförhållanden. Av hans svagheter framträder särskilt en ojämn arbetsintensitet samt bristande beslutsförmåga i kritiska situationer.

Författare

Leif Gidlöf

Arkivuppgifter

Strödda brev till P i P:ska familjearkivet, LLA. – Brev från P i RA (bl a till G A Reuterholm oj Sparre) o i UUB (bl a till Gustav III o G P Creutz).

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Kongl. Maj:ts förnyade nådiga förordning och reglemente för regementerne til fot. D 1–3. Sthlm 178L [Anon; tills med J A Meyerfeldt o CG Sinclair.] 1, angående exercitier, evolutioner, charge-ringar och manceuvrer, afd 1–2. (12), 408 s, 19 pl, 407 s, 19 pl (samma). 2, ang tiensten i gemen o tiensten i garnison. (8), 256 s. 3, ang tiensten i fäit, o hemma i landet. (12), 242 s, 7 pl.

Källor och litteratur

Källor o litt: Arméns meritförteckniar; Biografien; Arméns pensionskassa: meritband; allt i KrA. Militära ämnessamhar: M 1134, RA.

AdRP 18 (1911), 24–26 (1958–60), 29–32 (1969-82); M Anckarsvärd, Öfverste Mikael Anckarsvärds minnen från åren 1788–1790 (1892); H E Charlotta, Dagbok, 2 (1903); J R Danielson-Kalmari, Finland under gustavianska tiden, 1–2 (1925–26); J A Ehrenström, Hist anteckn:ar, 1 (1882); G J Ehrensvärd, Dagboksan teckmar förda vid Gustaf III:s hof, 1–2 (1878); Gustaf III, mannen bakom myten, ed G v Proschwilz (1992); Gustav III:s ryska krig, ed G Artéus (1992); J Kleberg, Krigskollegii hist, biogr anteckmar (1930); K Svea livg:s hist 1719–1976 (1976); B Lesch, Ur Gustaf III:s brevväxl med F P före krigsutbrottet 1788 (FHT 1940); dens, Jan Anders Jägerhorn (1941); E Lönnroth, Den stora rollen (1986); Malmström, 5–6 (1900–01); D Mannerfelt, Anteckn:ar om Elfsborgs reg 1680-1815 (1887), s 124-130; K Mellander,Johan Christopher Toll ... (1933); O Nikula, Sv skärgårdsflottan 1756–1791 (1933); Odhner; C-B J Petander, K Österbottens reg under Gustaf III:s tid (1975); S A:son Sparre, K Västmanlands reg:s hist, 4 (1930); B Steckzén, Krigskollegii hist, 2–3 (1937); W Sjöstrand, Grunddragen av den militära undervismens uppkomst-o utveckkhist i Sverige till år 1792 (1941); T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget åren 1757–1762 (1915); E S Tigerstedt, Haapaniemi krigsskola (1910).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredric Posse Arvidsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7394, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7394
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredric Posse Arvidsson, urn:sbl:7394, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-16.