Meriter

Printz, Johan, f 20 juli 1592 i Bottnaryd, Jönk (Den swenska Mercurius), d 3 maj 1663 i Jönköping (Den swenska Mercurius). Föräldrar: kh Bero Johannis o Gunilla Svensdtr (Putt). Inskr vid univ i Rostock juli 18, vid univ i Greifswald 13 okt 18, studerade vid univ i Leipzig o Jena, inskr vid univ i Helmstedt 2 nov 21, i kejserlig, tysk o dansk krigstjänst, löjtn vid Gustaf Horns (bd 19) reg 24, vid det s k Tottska kyrassiärreg, vid Adelsfanan 26, ryttmästare vid Åbo läns kavallerireg 30, major där 34, överstelöjtn där 29 sept 36, vid Västgöta kavallerireg 28 maj 38–17 febr 41, tf chef för reg hösten 38-juni 40, kommendant i Chemnitz april 39–maj 40, adl 20 juli 42 (intr 43), guvernör i Nya Sverige 15 aug 42–okt 53, deltog i riksdagarna 54–60 II (led av heml utsk 60 I, av utsk ang regeringsformen 60 II), överste 54, kommendant på Jönköpings slott 57 (Krigskoll:s instr 4 nov), landsh i Jönköpings län från juni 58 (tituleras landsh 3 juni, RR).

G 1) 1622 i Helmstedt, Braunschweig, m Elisabet Bock (Pfeiff), f 1598 där (Pfeiff), d 12 nov 1640 i Sthlm (Pfeiff), begr i Klara (Sthlm, Nik, LIal: 9, s 13), dtr till rådsherren Lydeke B o Armgard v Hagen (Pfeiff); 2) 1641 m Maria v Linstow, f 20 dec 1610 i Bellin, Mecklenburg (Weltzien), d trol 1660 (Den swenska Mercurius), dtr till mecklenburgske rådet Mathias v L o Catharina v Behr, samt tidigare g m Ulrich v Hagen o översten Lüder v Stralendorff.

Biografi

P började sin skolgång i Jönköping, varifrån han fortsatte till gymnasierna i Skara o Linköping. Hans första utländska studiegång, vid tyska universitet där han antog släktnamn, blev i brist på medel mycket kortvarig, och redan 1619 fick han bli hjälppräst i sin fars församling. 1620 gav Gustav II Adolf, som då besökte Bottnaryd på en resa, ett stipendium till honom för fortsatta studier, vilket tycks ha lett till en vidsträckt peregrination till bl a Wittenberg, Helmstedt och Jena. Under 30-åriga krigets oroligheter blev P emellertid tvångsenrollerad till krigstjänst och tjänade under äventyrliga förhållanden som legoknekt i ett venetianskt, flera tyska och till slut i ett danskt förband samt avancerade till löjtnant. Efter sitt giftermål 1622 återvände han till Sverige och tog anställning först vid Gustaf Horns regemente och sedan vid Adelsfanan.

P var ett dugligt befälsämne som snabbt steg i graderna och slutligen blev överstelöjtnant vid Västgöta kavalleriregemente. Han deltog i kriget mot Polen och i Tyskland, där han bl a utmärkte sig i slaget vid Wittstock 1636. Han var ibland i Sverige för rekryteringsuppdrag och arrenderade sedan 1631 Korsholms kungsgård i Österbotten, där han också hade två köpta hemman, Klockars och Munks, för vars skötsel hans svägerska ansvarade.

P:s militära karriär i Tyskland drabbades av en stor motgång i maj 1640, då han blev tvungen att överlämna den i april 1639 erövrade staden Chemnitz till de kejserliga. Kapitulationen inför motståndarens mångdubbelt talrikare trupper var i sig inte vanhedrande, men P förefaller till följd av sin motsättning till fältmarskalken J Banér (bd 2) ha förlorat sina nerver och reste utan tillstånd direkt till Sthlm, där han som fanflykting ställdes inför krigsrätt i aug 1640. P förlorade inte i denna rättegång sin grad som överstelöjtnant, men i rådets stadfästelse av domen i febr 1641 beslutades att han skulle "kasseras från regementet". P:s militära bana tycktes efter nästan 20 års tjänst vara slut.

Mot bakgrund härav kan det förefalla förvånande att P endast 18 månader därefter utnämndes till guvernör över kolonin Nya Sverige vid Delawarefloden i Nordamerika. För att stå i paritet med övriga guvernörer i världsdelen hade han adlats något tidigare. Han fick då ett antal hemman i donation i Mo härad i Jönköpings län, där han också anlade säteriet Gunillaberg. Valet av P till guvernör emanerade från Axel Oxenstierna som ville ge den hårdföre krigaren, som dessutom rekommenderades av Per Brahe d y, möjlighet till äreräddning genom ett svårt uppdrag. Brahe främjade och understödde för övrigt under en lång följd av år P:s karriär.

Nya Sverige hade vid P:s ankomst i början av 1643 utvecklats från en renodlad handelskoloni med pälshandel med indianerna som viktigaste näring till en besittning som man försökte kolonisera med folk i syfte att framförallt bedriva tobaksodling. Därför sändes brottslingar och lösdrivare till Amerika men också människor som var specialister på uppodling av ödemarker, som skogsfinnar från Värmland, Dalarna och södra Norrland. P anlände till huvudorten Fort Christina med två skepp, Svanen och Fama som medförde kolonister, och bosatte sig på den intilliggande ön Tinicum, som han 1643 fick i donation. Där byggde han åt sig ett ståtligt residens kallat Printzhall.

I Nya Sverige förde P, som var van att befalla och hade en respektingivande kroppshydda, ett strängt regemente över kolonin. Han försvarade den mot såväl holländarna som engelsmännen, vilka med oblida ögon såg på den sv kolonins framväxt. P byggde två fort vid floden, Nya Älvsborg och Nya Göteborg, och stödde kyrkoherden Johannes Campanius (bd 7) i dennes ansträngningar att etablera församlingsliv bland invandrarna och döpa infödingar. Förhållandet till indianerna var relativt gott, vilket berodde på att dessa tillhörde fredliga stammar som odlade någon majs. Så länge som nya kolonister och förnödenheter kom från moderlandet gick allt tämligen bra. P kunde till Sverige sända tusentals bäverskinn och stora mängder tobak, som han i huvudsak hade köpt av engelsmännen i Virginia. När understödet till slut nästan upphörde råkade P i svårigheter. En särskild hård motgång var det välutrustade skeppet Kattans förlisning i Västindien 1648; dess vapenlast hade varit nödvändig då det gällde att försvara sv intressen på den nya kontinenten. Motsättningen till holländarna hade också skärpts när dessa fått en mer hårdför guvernör, Peter Stuyvesant, som 1651 demonstrativt anlade en skans mellan de sv stödjepunkterna Fort Christina och Fort Älvsborg. P ägde inte tillräckliga resurser eller smidighet nog för att kunna stå emot det holländska trycket, som hade sin grund i Nya Sveriges statsrättsligt oklara ställning. 1654 utbröt också ett myteri bland kolonisterna som anklagade P för hårdhet och egennytta. Guvernören överlämnade då kolonin åt sin måg Johan Papegoja och reste på ett holländskt fartyg till Europa. Riksrådet utsåg till hans efterträdare Johan Rising, kusinson till P.

Efter hemkomsten utnämndes P till överste och hade ansvar för utskrivningar av soldater till kriget i Polen. 1658 blev han landshövding i Jönköpings län. Hans viktigaste insats var dock arbetet som guvernör över Nya Sverige, och han har med viss rätt blivit betraktad som staten Pennsylvanias förste grundläggare.

Författare

Kari Tarkiainen

Arkivuppgifter

Brev från P i RA (bl a till T Bielke, A Oxenstierna o många till P Brahe) o i UUB (bl a till E Oxenstierna).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Relation till dätt höghloflige West indische compagni vthi gambla Swerige, den 11 Junij Anno 1644 vthur Nya Swerige affgångitt (Historiskt bibliotek, d 3 (N F 1), Sthlm 18[76–]77, s 223–233; ngt förk o kompletterad av C T Odhner). – The Report ... for 1647 ... (The Pennsylvania Magazine of history and biography, vol. 7, 1883, Philadelphia, s 271–281; i övers). – Correspondence between governor Printz and governor Winthrop (ibid, 8, 1884, s 341 f; d:o). - Eng övers av de båda relationerna i Original narratives of early American history; Narratives of early Pennsylvania, West New Jersey and Delaware 1630–1707, New York 1912, s 95–116 resp 117–129, o jämte nämnda brev i The instruction for Johan Printz, governor of New Sweden ... Transl with introduction, notes and appendices... by Amandus Johnson, Philadelphia 1930, Appendix, s 105–126 resp 127–143 o brev s 149–154, 162–168, 174–201.

Källor och litteratur

Källor o litt: Likv ser 94:221, RA.

AdRP 5–8 (1873–86); J E Almquist, Herrgårdarna i Sverige under reformationstiden (1960), s 262 f o 353; S Bergmark, J P från Bottnaryd o hans ättlingar, 1–2 (1989–94); O Bergström, Öfverstelöjtn Joh P med Vestgöta ryttare vid Chemnitz' kapituladon år 1640 (HT 1887); E Chilstrom Meixner, The governor's daughter. The story of Armegott P (1965); Den swenska Mercurius, 5:3 (1760), s 33–38; F Elfving, Kring Johan Björnsson P, 1 Familjen o ättlingarna (1986), 2 Om familjeporträtten (1988); Frälseg 3-4 (1947–76); S Granander, Biogr o släkthist om Delaware-guvernören J P (1987); dens, Arvet skiftas efter J P o hans maka Maria v Lindstow (1988); A Johnson, The Swedish settlements on the Delaware 1638–1664, 2 (1911); L-O Larsson, Småländsk hist, Stormaktstiden (1982), s 184–188; J J Pfeiff, Geistliche Seelen ... Elisabeth Bockin (u å, trol 1640); I Ridbäck, Nya Sverige – en bibliografi (Göteborgs-emigranten, 1, 1988); V v Stedingk, Ättlingar till J P (1937); C v Warnstedt, Några Delawarefynd från åren 1986–1988 ... (Anropet 1989:2); W L v Weltzien, Familien aus Mecklenburg und Vorpommern 4 (1995), s 173ff; A Åberg, Folket i Nya Sverige (1987)

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Printz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7405, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kari Tarkiainen), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7405
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Printz, urn:sbl:7405, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kari Tarkiainen), hämtad 2024-04-19.