Meriter

Qvarnström, Carl Gustaf, f 23 mars 1810 i Sthlm, Jak o Joh, d 5 mars 1867 där, Klara. Föräldrar: hovlakejen Eric Gustaf Q o Margareta Christina Eklund. Kyparlärling o bodbiträde i Sthlm, elev vid FrKA 21–33, erhöll utrikes resestipendium 9 jan 36, studier o konstnärlig verksamhet i Italien 36–42, v prof i teckn vid FrKA 2 nov 43, ord prof 28 febr (k fullm 3 april) 52, dir vid FrKA 28 maj 53, k statybildhuggare efter Bengt Fogelberg (bd 16) 16 mars 55. – Agré vid FrKA 34, LFrKA 42.

G 10 april 1859 i Sthlm, Klara, m Carolina Sophia Tiwander, f 15 febr 1815 i Norrköping, S:t Olai, d 10 sept 1874 i Sthlm, Klara, dtr till handelsbokhållaren Carl Peter T o Brita Maria Stjernberg samt förut g Norberg.

Biografi

Qjs barndom präglades av ekonomisk knapphet och personliga sorger. Hans mor dog när han var två år och hans far när han var 13 år. Under Q:s tid som kyparlärling vid Sällskapet sägs en vaktmästare där ha upptäckt hans talang som karikatyrtecknare. Han blev elev vid FrKA:s principskola och erhöll även ett litet understöd av faderns sista arbetsgivare, prinsessan Sofia Albertina. Efter en period som motvilligt bodbiträde hos klädeshandlare Gustaf Westlind fick Q även dennes stöd för fortsatta konststudier.

Som elev vid FrKA var Q flitig och energisk och erhöll en rad belöningar. Han inriktade sig först på teckning och måleri där han under sina lärare Gustaf Hasselgren och Fredric Westin övade sig på motiv från antiken och den nordiska forntiden samt enstaka landskap. Krönet på hans målarkarriär nåddes 1829 när han fick Hertigliga medaljen för Epaminondas död. S å återkom Johan Niclas Byström (bd 7) till Sthlm efter många års verksamhet i Italien, och kontakten med honom torde ha blivit avgörande för Q:s konstnärliga inriktning. Han blev Byströms elev, och utöver enstaka försök i den nymodiga tekniken litografi ägnade han återstoden av sitt liv åt skulpturkonsten. Numera är få verk från Q:s ungdomstid kända, och förutom en porträttbyst av Carl Fredrik Taube (1834) tycks Q huvudsakligen ha arbetat med antika motiv.

1831 fick Q FrKA:s stipendium på 60 rdr för Amor skjutande en pil och reliefen Kentauren Nessus bortrövar Dejanira. Fem år senare tilldelades han det stora resestipendiet; efter några månader i Paris for han till Italen, där han vistades till 1842, huvudsakligen i Rom. Med sig i bagaget hade han en beställning på fyra allegoriska friskulpturer och fem reliefer för norra valvet på Sthlms slott. Redan före avresan hade Q visat upp gipsversioner av Vintern och Våren, vilka dock omarbetades i Italien och kompletterades med övriga årstider. Först 1850 var de på plats, gjutna i zink, medan relieferna aldrig sattes upp.

I Rom sökte sig Q till Bengt Fogelberg, en kontakt som säkert bidrog till att förstärka hans intresse för fornnordiska ämnen. Q inledde här med framställningen av asaguden Uller som jägare (1841). De fornnordiska gestalterna fortsatte att fascinera honom livet ut, och bland hans sista verk återfanns symboliskt nog reliefen Valkyrior förande en fallen kämpe till Valhall (1867).

Efter hemkomsten till Sthlm tog Q itu med framställningen av ungdomsgudinnan Iduna (1844), beställd av Fredrika Bremer som senare skänkte exemplar till Högre lärarinneseminariet i Sthlm resp Västmanland-Dala nation i Uppsala. Det antika motivet Venus med äpplet har här fått vika för en mer jordnära och eftertänksam flicka med kjolen kantad av drakslingor. Den unga Iduna bär i sin korg såväl kunskapens som ungdomens frukter, och hon kom att utgöra ett kvinnligt komplement till de manliga asagudar som Fogelberg just avslutat för kungahusets räkning.

I sina reliefer för Sthlms slott hade Q arbetat med det traditionella temat Dagens stunder och han fortsatte småningom med De fyra elementen (slutversion 1858). Den allegoriska inriktningen vidareutvecklades framförallt i utsmyckningar för offentliga byggnader. Den första större beställningen blev sex skulpturer för Börsen i Gbg (1846–47) där Handeln, Sjöfarten, Industrin, Idogheten, Lyckan och Rikedomen anger vad som skulle frodas i denna stad. Q, arbetade där i en genre typisk för 1800-talets offentliga byggnader där klassicerande figurer fick bära upp en ikonografi i samklang med kapitalismen. Mer traditionella motivområden fick han behandla i utsmyckningen av Konstakademins huvudfasad (De fyra konstarterna, 1846-48; omgjutna på 1890-talet och därefter upphöjda till takfigurer), och på Nationalmusei fasad hyllades sv kulturpersonligheter (Berzelius, Tegnér, Wallin, Sergel, 1857–63). Q, engagerades även för komplettering av 1700-talsskulpturen i Rikssalen på Sthlms slott (1846–48) och lyckades så väl i anpassning till miljön att hans Sanningen, Freden och Styrkan länge gällde som verk av Sergel.

Även den politiska historiens män fick under 1840-talet sin konstnärliga tolkning av Q, som ställde ut en rad småskulpturer av bl a Magnus Ladulås, Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Han arbetade också med förslag till monument över Sthlm med utgångspunkt i Birger jarl och Kristina Gyllenstierna (1844–45). Den medeltidsromantik som dessa uttrycker är ovanlig i icke-kyrklig sv konst. Undantagen är några nygotiska slottsinredningar beställda av Oscar I, som också köpte två av Q:s statyetter på temat Kristina Gyllenstierna.

Det var först i samband med hyllningen av de stora samtida som Q fick tillfälle att pröva sin förmåga när det gällde offentliga monument i stor skala. I samklang med strömningarna på kontinenten efter Napoleonkrigen ville man även i Sverige i konsten lyfta fram nationens vetenskapsmän och författare som ett nödvändigt komplement till kungastatyer. Q:s första uppdrag i denna genre blev Tegnérstatyn i Lund (avtäckt 1853), följd av Berzelius i Sthlm (avtäckt 1858). Q utförde också monument i mindre skala över Linné i Råshult och Gustav Vasa i Västerås (1863). Krönet på hans verksamhet inom den offentliga konsten blev Engelbrektstatyn i Örebro (avtäckt 1865), där han hyllar folkets ledare i en kraftfull framställning med drag av samtidens frihetshjälte Garibaldi. I tävlingen om Karl XII-statyn för Kungsträdgården i Sthlm fick Q med grämelse se sig besegrad av Johan Peter Molin (bd 25).

Parallellt med de storskaliga uppdragen för offentlig miljö arbetade Q gärna med det lilla formatets konst. Han utformade flera medaljer, bl a över kungakröningarna 1844 och 1860, samt för organisationer som Sv slöjdföreningen och Kalmar läns hushållningssällskap. Det finns även exempel på att Q arbetat med formgivning för konsthantverkare, främst med praktfulla bordsuppsatser med allegoriska inslag. I sina fåtaliga porträttbyster uppvisar Q ofta ett realistiskt formspråk. Goda exempel är de postuma porträtten av Fredrika Bremer (1867) och biskop Carl Adolph Agardh (1859), det senare även utfört för gravmonumentet i Lund.

En förnyelse inom sv skulptur åstadkom Q framförallt genom sina mer genreartade verk, inte minst i gruppbilder med koncentration på mänsklig psykologi såsom Vilan i öknen (1851) och Martyrerna (1865). Inom den fornnordiska sfären märks Loke och Höder (1863), där den blinde asaguden troskyldigt låter den lömske förrädaren leda sig i det bågskytte som skall orsaka Balders död. Q nöjde sig inte längre med att ställa upp en ensam gudagestalt utan valde att återge en fortlöpande handling, något som äldre skulptörer vanligen uttryckt i reliefens form. Hans Neapolitansk fiskare/dolce far niente (1855) visar inte arbetets möda utan improvisatörens aktiva försjunkenhet i sin sång. Q:s lyriska sida uttrycks här med det mjuka formspråk och den graciösa figurframställning han ursprungligen lärt av Byström. Denna skulptur var mycket upp- skattad av samtiden och kom under närmare 60 år att massproduceras i parian av Gustafsberg.

Som lärare vid FrKA visade Q ett pedagogiskt intresse utöver det vanliga, och när han förordnats som direktör fortsatte han att undervisa, något som inte enbart motiverades av ekonomiska överväganden. Flera uttalanden från tiden visar att han engagerade sig för sina elever och att hans allvarliga läggning därvid verkade förtroendeingivande. Däremot tycks han ha kommit på kollisionskurs med en del av sina kolleger, bl a akademisekreteraren Axel Nyström (bd 27).

Redan under tiden som stipendiat uttryckte Q idéer om vad som skulle behöva förbättras inom sv konst (brev i NordM o FrKA). Under hans tid som direktör genomfördes också viktiga reformer såsom införande av måleri på schemat 1856 och inrättande av en landskapsskola 1858 (officiell status 1861); som en av de första akademierna i Europa öppnade FrKA en avdelning för kvinnliga elever 1864. I liberal anda hade Q redan på 1840-talet medverkat till att kvinnor som extraelever kunnat ta del av viss undervisning, och han hade även verkat som teckningslärare på Lärokurs för fruntimmer från 1859. I sin undervisning visade Q öppenhet också för de motivområden som traditionellt åtnjöt lägre status inom den akademiska hierarkin, och han utarbetade övningsämnen där eleverna som tema fritt kunde välja mellan historia, litteratur och folkliv.

Författare

Eva-Lena Bengtsson

Arkivuppgifter

Handl:ar (bl a brev) efter Q i FrKA:s arkiv. – Brev från Q i GUB, KB (bl a till N Månsson Mandelgren o A Nyström), LUB (till C A Hagberg), FrKAs arkiv, NM o i NordM (bl a till N Arfvidsson).

Källor och litteratur

Källor o litt ED:s konseljakter 16 mars 1855, nr 4; Skrivelser till K M:t, vol 630; allt i RA. G Länder, Resandet av en kolossalstaty under slutet av 1800-talet (otr uppsats i konstvetensk,1978), StU; C Ruhnbro, C G Q:s Engelbrekt – ett nationalmonument (otr licavh i konsthist, 1964), LU.

N Arfwidsson, Bildande konst (Frey 1841); E-L Bengtsson, En skulptör hos fotografen eller Medaljens baksida(?) (Valör 1990); F Bremer, Brev, 2 (1916) o 4 ( 1920); L Dietrichson, Skand konstexposidonen i Sthlm 1866 (Ny ill tidn 1866); dens, Svundne tider, 3 (1901); [C Eichhorn, C G Q (Sv biogr lex, N F, 8, 1879–81); Esselde [S Leijonhufvud-Adlersparre], En aftonvandring o ett besök på de fria konsternas akademi (Tidskr för hemmet 1864); B Grandien, Rönndruvans glöd (1987); M Kjellin, Gbgs börs- o festivitetsbyggnad 1849-1949 (1949); G Nordensvan, Sv konst o sv konstnärer i nittonde årh, 1–2 (1925–28); Norna Gest (J A Kiellman-Göranson], C G Q (Litogr Alleh 1862); C Ruhnbro, Hundra år på Stortorget (Från bergslag o bondebygd 1965); SKL; A Sohlman, C G Q (Svea 1854); G Svensson, Slottet under den Bernadotteska dynastin (Sthlms slott, 3, 1941). – Nekr:er över Q, bl a i Ny ill tidn 9 mars 1867.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Qvarnström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7464, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva-Lena Bengtsson), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7464
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Qvarnström, urn:sbl:7464, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva-Lena Bengtsson), hämtad 2024-04-23.