Meriter

5 Rappe, Axel Oscar, son till R 3, f 22 juni 1884 i Bo, Sth, d 31 okt 1945 i Karlstad. Mogenhetsex vid H reallärov å Norrmalm, Sthlm, 16 maj 02, volontär vid Första Svea artillerireg 9 juni 02, officersex 28 nov 04, underlöjtn vid Svea artillerireg 8 dec 04, elev vid Artilleri- o ingenjörhögskolan 06–07, löjtn av 2 kl vid reg 31 aug 07, elev vid Krigshögskolan 08–10, aspirant vid Generalstaben 1 maj 11–30 april 13, löjtn av 1 kl vid reg 9 juni 11, bitr lär i krigskonst vid Artilleri- o ingenjörhögskolan 14–18, kapten av 2 kl vid reg 30 dec 16–12 febr 18, i krigstjänst i Finland 13 febr–31 juli 18 (major vid Gustaf Mannerheims generalstab 22 febr, överstelöjtn 12 april, stabschef i Östarméns stab 12 april–31 juli), åter kapten av 2 kl vid Svea artillerireg 29 okt 18, kapten av 1 kl vid reg 11 april 19, lär i krigskonst vid Artilleri- o ingenjörhögskolans högre kurser 22–29, sektionschef vid Generalstabens krigshist avd 10 nov 24–15 nov 27, stabsadjutant o kapten vid Generalstaben 6 maj 27, major där 1 jan 28, stabschef vid Militärbefälet för övre Norrland 1 jan 28–26 sept 30, vid Östra arméfördeln:s stab 4 okt 30–4 okt 31, militär sakk i 1930 års försvarskommission 10 sept 31–30 aug 35, chef för Generalstabens centralavd 9 okt 31–1 nov 35, överstelöjtn i Generalstaben 18 dec 31, vid Generalstaben 7 okt 32, överste i Generalstaben 23 juni 35, överste o chef för Göta artillerireg 31 jan (tilltr 1 okt) 36, chef för Svea artillerireg 21 jan (tilltr 1 okt) 38, generalmajor i armén 3 nov 38, i generalitetet 20 jan 39, till chefens för Försvarsstaben förfogande 1 febr 39, ställföretr chef för Försvarsstaben 15 dec 39–31 mars 41, led av militära förvaltn:utredn nov 40–febr 41, inspektör för artilleriet 10 jan (tilltr 1 april) 41, militärbefälhavare i Femte militärområdet 30 juni (tilltr 1 okt) 42, i Fjärde militärområdet o tillika överkommendant för Sthlms garnison 1 april 44 (utn återkallad). – LKrVA 32.

G 22 juni 1923 i Strängnäs m Gurli Matilda Johansson, f 12 febr 1888 i Sthlm, Ad Fredr, d 21 febr 1966 i Sköldinge, Söd, dtr till snickaren Claes August J o Edla Matilda Gustafsson samt tidigare g Thulin.

Biografi

Redan som ung officer kom Axel R att engagera sig i de stora frågorna rörande sv säkerhets- och försvarspolitik. Under elevtiden vid Krigshögskolan blev han bekant med Carl Bennedich (bd 13) – de båda gick ut som fyra respektive femma av 26 elever – vilket ledde till ett varaktigt samarbete och en livslång vänskap. I den konstitutionella striden 1913–14 stödde de obetingat kungamakten. Såsom löjtnanter hade de ingen direkt access till konungen men via R:s far fick de ändå ett slags indirekt inflytande på Gustav V:s handlande. Båda biträdde också Sven Hedin (bd 18) vid utformningen av kungens borggårdstal. 1917 var R och Bennedich tillsammans med den finländske översten N Mexmontan sysselsatta med att göra upp planer för en upprorsrörelse i syfte att befria Finland från det ryska oket. Verkställigheten förekoms emellertid av inbördeskrigets utbrott i jan 1918. I början av febr s å tog R avsked från sin kaptensbeställning för att träda i tjänst på "den vita sidan", där det rådde stor brist på kvalificerade stabsofficerare. R anställdes omedelbart som kapten i Mannerheims generalstab med placering som kårkvartermästare vid Savolaksfronten. Han deltog bl a i striderna vid Varkaus i februari, vid Mouka i mars samt vid Kinnilä och i Karelen i april. För sina förtjänster dekorerades R med Finska frihetskorset av 2 kl med svärd.

Efter kriget återinträdde R i sv tjänst som kapten vid Svea artilleriregemente. 1923 utgav han, i samarbete med Carl Bennedich, den uppmärksammade debattboken Sveriges läge, där han pläderade för att Sverige i händelse av ett ryskt angrepp skulle förena sina stridskrafter med Finlands. R såg detta som enda möjligheten att hejda en rysk aggression mot Norden. R rörde här vid ett ämne, vars känslighet kom i dagen i samband med utrikesminister Carl Hederstiernas (bd 18) avgång hösten 1923. R:s idéer kring militär samverkan med Finland blev senare en kärnpunkt i det försvarsprogram som lades fram av kretsen kring Helge Jung i programskriften Antingen – eller (1930). Det lidelsefulla engagemang för Finlands sak som R visade i sin egenskap av ställföreträdande försvarsstabschef skall också ses i ljuset av hans skrift Sveriges läge.

Som sektionschef vid Generalstabens krigshistoriska avdelning anförtroddes R bl a redigeringen av KrVA:s tidskrift. Sedan kritik framförts från sjöofficershåll mot R:s och Bennedichs sätt att redigera tidskriften – man menade att den fått en alltför lantmilitär slagsida – avbröts dock samarbetet med KrVA. R och Bennedich jämte ett flertal andra medarbetare vid krigshistoriska avdelningen flyttade snabbt över sin publicistiska verksamhet till Svensk militär tidskrift som kort därefter omvandlades till Ny militär tidskrift. Episoden kom att bilda upptakten till den bittra försvarsgrensstrid som senare utspelades i anslutning till arbetet inom 1930 års försvarskommission.

R kom sent in i generalstabskåren. Samtida memoarförfattare antyder samfällt att detta berodde mer på bristande conduite än överordnades tveksamhet om hans militära kvalifikationer. När han väl kommit in i kåren avancerade han dock snabbt. Under flera år togs R flitigt i anspråk som militär sakkunnig i 1930 års försvarskommission, där han anses ha utövat ett stort inflytande på de parlamentariska ledamöterna genom sina föredömligt klara och pedagogiska strategiska föredragningar. Som chef för centralavdelningen hade han också stor del i den omstrukturering av arméns krigsorganisation som skedde vid 1930-talets mitt, en åtgärd som i betydande grad underlättade den militära expansionen under beredskapsåren.

Vintern 1939 ställdes R, då chef för Svea artilleriregemente i Sthlm, till chefens för försvarsstaben förfogande, och efter Olof Thörnells utnämning till överbefälhavare för de mobiliserade delarna av krigsmakten i dec s å förordnades han till ställföreträdande chef för försvarsstaben. Detta innebar att R realiter fungerade som försvarsstabschef.

I kraft av sin ställning och auktoritet inom militärledningen kom R att spela en framträdande roll i den sv säkerhetspolitiken 1939–40. Under den tilltagande spänningen mellan Sovjetunionen och Finland hösten 1939 förordade han att den s k Stockholmsplanen skulle verkställas; denna innebar att finska och svenska trupper gemensamt skulle besätta Ålandsöarna för att inom ramen för den gällande Ålands-konventionen trygga öarnas neutralitet. Efter vinterkrigets utbrott 30 nov 1939 blev han den drivande kraften bakom omfattande vapenleveranser till Finland. I strid med regeringens strävan att hålla Sverige utanför kriget förordade R en ökning av det militära stödet. I en diktamen till statsrådsprotokollet i mitten av febr 1940 hade Per Albin Hansson (bd 18) förklarat att ett överförande av sv förband till Finland var uteslutet. Avsikten var att tillkännagivandet inte skulle ges offentlighet, men R valde att via K A Bratt förmedla uppgiften till pressen. Såsom avsetts väckte meddelandet förbittring i vida kretsar, och ett par dagar senare ansåg sig statsministern tvingad att förklara sig i en offentlig kommuniké. R som upprätthöll personliga kontakter med såväl den finske utrikesministern Väinö Tanner som den Mannerheim närstående generalen Rudolf Walden, arbetade in i det sista för att förmå Finland att avvisa sovjetiska fredsvillkor och i stället begära hjälp från de västallierade. I en sådan situation skulle Sverige som genommarschområde på ett naturligt sätt glida in i kriget på Finlands sida.

R:s självrådighet väckte regeringens misstro, och kort efter Moskvafreden i mars 1940 aviserade försvarsminister Per Edvin Sköld sin avsikt att utnämna R till kommendant i Boden. R lyckades dock utverka uppskov med utnämningen, och händelserna kring 9 april synes ha medfört att planerna på hans omplacering sköts på framtiden. Hösten 1940 ingick R i en grupp Finlandsvänner ("decemvirerna") som pläderade för en union mellan Sverige och Finland. Uppslaget, som till en början rönte intresse i såväl svenska som finska regeringskretsar, strandade dock på Moskvas misstänksamhet. I ett tal i dec 1940 kritiserade R bl a regeringens Finlandspolitik hösten 1939. Han menade, att om Sverige mer deciderat ställt sig på Finlands sida hade Sovjetunionen sannolikt avstått från aggression. Han pläderade också, liksom tidigare, för att Sverige i händelse av ett förnyat angrepp på Finland skulle göra gemensam sak med broderfolket. Talet togs illa upp av flertalet ledamöter i regeringen, och ett planerat nytt framträdande av R inhiberades. Med kort varsel utnämndes han till inspektör för artilleriet.

R:s avlägsnande från den betydelsefulla posten som försvarsstabens chef väckte bestörtning i såväl finskvänliga kretsar i Sverige som i Finland, där åtgärden uppfattades som en förändring i den sv Finlandspolitiken. Högerledaren och statsrådet Gösta Bagge, som under en följd av år använt R som sin personlige rådgivare i försvarsfrågor, sökte skapa en opinion för återkallande av beslutet men lyckades inte få stöd för sitt agerande ens inom det egna partiet. Thörnell, som sannolikt velat behålla R, ställde sig lojal till regeringen och försökte bagatellisera affären med hänvisning till gängse befordringsnormer: inspektörsbefattningen var en ordinarie tjänst, medan posten som ställföreträdande försvarsstabschef var av tillfällig natur. Förklaringen vann dock föga tilltro. R hade genom sin kompromisslösa Finlandsaktivism tärt alltför hårt på sitt förtroendekapital.

Föga uppmärksammad är R:s inställning till Tyskland under 1930- och 1940-talen. I samband med diskussionerna kring 1927 års allmänna försvarsplan hade regeringen Ekman uteslutit "fall Tyskland" som tänkbart hot. Efter Hitlers "Machtübernahme" 1933 var R en av de första som fäste uppmärksamheten på det nya hotet, bl a vid en föredragning inom 1930 års försvarskommission. Vid ett anförande i Gbg 1938 betecknade han ånyo utvecklingen i Tyskland såsom illavarslande. I försvarsstabschefens förslag till ny allmän försvarsplan våren 1939, vilken delvis bar R:s signum, hade "fall Tyskland" fått en mer framträdande roll än tidigare. Även om R:s intresse genom händelseutvecklingen i öst något ensidigt kom att knytas till Finland och hotet från Sovjetunionen, negligerade han aldrig den tyska faran. Beträffande eftergifterna till Tyskland under krigets första år torde han till fullo ha delat flera generalskollegors reserverade hållning.

R fick ett slags upprättelse 1942 genom utnämningen till militärbefälhavare i det för tillfället betydelsefulla nyinrättade Femte militärområdet med stab i Karlstad. Han krigsplacerades i samband härmed som chef för Första armékåren, vars huvuduppgift var att avvisa ett eventuellt tyskt angrepp från Osloområdet mot de centrala delarna av Sverige. Efter hand som fälthären växte i styrka blev den sv krigsplaneringen allt offensivare; avsikten var att en kraftsamling skulle förläggas just till Första armékåren och dess planerade framstöt mot Oslo. Det var ingen tillfällighet att R anförtroddes detta befäl.

Vid regeringens diskussion i dec 1943 om en efterträdare som ÖB efter Thörnell, nämndes R som en av kandidaterna. Allmänt ansågs han som självskriven överbefälhavare i händelse av krig, men då kriget nu syntes gå mot sitt slut förordades Helge Jung (bd 20, s 467) som hade större administrativ erfarenhet. R utnämndes i stället till militärbefälhavare i Fjärde militärområdet och kommendant i Sthlm. Utnämningen återkallades emellertid, sannolikt för att man ville behålla R på posten som chef för Första armékåren. - Som militärbefälhavare lämnade R ingen möda osparad när det gällde att bygga upp det värmländska befästningssystemet. Som förberedelse för krigsuppgifterna fäste han stort avseende vid officerarnas taktiska skolning. Han avled hastigt endast 61 år gammal.

Genom hela R:s officerskarriär går som en röd tråd hans nära nog lidelsefullt omfattade föreställning om Sverige och Finland såsom förenade i ett slags ödesbestämd gemenskap. Denna uppfattning förefaller understundom ha fördunklat hans politiska omdöme och lett honom in på vägar som knappast var förenliga med hans militära ansvar. Sålunda torde han knappast ha varit omedveten om den sv fältharens svagheter vintern 1939–40, då han i strid mot samlingsregeringens intentioner sökte driva fram ett sv krigsdeltagande på Finlands sida mot Sovjetunionen. Hans obstruktionspolitik vid detta tillfälle förskaffade honom regeringens misstro, vilken efter hand ledde till hans entledigande som chef för försvarsstaben.

R var färgstark och viljekraftig och det stod alltid strid kring hans person. Bland sina officerskollegor var han allmänt känd för sin begåvning och militära kapacitet. I Finlands inbördeskrig gav han prov på ovanliga soldat- och ledaregenskaper. Såväl i stabs- som trupptjänst uppskattades han för sin entusiasm och stora arbetsförmåga. Han var orädd och frispråkig men också i hög grad egensinnig. Hans stora svaghet synes ha varit hans oförmåga att komma till rätta med sin egen obändiga natur.

Författare

Arvid Cronenberg

Arkivuppgifter

Brev från R i RA o i KrA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Sveriges läge. En krigspolitisk studie. Sthlm 1923. VIII, 115 s. – Erövringen av Varkaus (Finlands frihetskrig skildrat av deltagare under red avKDonner [m fl] .... 2. Krigsutbrottet och frontbildningen, Hfors 1922, s 368–402). – Savolaksfronten [20/2-15/3 1918] (ibid, 4. Tiden indll den vita offensiven, 1924, s 353–412). – Civis: Folkets bärkraft och försvaret. [Rubr.] Sthlm 1925. 15 s. [Anon.] – Savolaksfronten [15/3–15/4] (Finlands frihetskrig6. Tiden intill Viborgsoffensiven, västra Finlands rensning, 1927, s 136–171). – Ledningen av östarméns operationer (ibid, 8. Krigets slutoperationer i Östra Finland, 1928, s 127–190). – Aktuella försvarsproblem. Gbg 1938. 28 s. (Offentliga föredrag vid Göteborgs högskola, Göteborgs-serien.) – Bidrag i bl a KrVA, Handlingar o tidskrift (de facto red 1924–26), sign A. R.

Källor och litteratur

Källor o litt: Beredskapsverket 7, Thörnells o Björks papper; Biografica; Krigshögskolans arkiv, D XII, vol 2; Tjänsteförteckn:ar Generalitetet m fl 1940; allt i KrA.

G Andersson, Från bondetåget till samkregeringen (1955); P G Andreen, De mörka åren (1971); Arméns ledn från Vasatid till nutid, ed L Rönnberg (1995); K A Bratt, I krigarens lovliga avsikt (1952); W M Carlgren, Varken – eller. Reflexioner kring Sveriges Alandspolitik 1938–1939 (1977); dens, Mellan Hitler o Stalin. Förslag o försök till försvars- o utrikespolitisk samverkan mellan Sverige o Finland under krigsåren (1981); A Cronenberg, Militär intressegrupp-politik. Kretsen kring Ny militär tidskr o dess väg till inflytande i 1930 års försvarskommission (1977); dens, "Och får jag tag i den fan ..." (I orkanens öga. 1941 – osäker neutralitet, ed B Hugemark, 1992); A Douglas, Jag blev officer (1950); C A Ehrensvärd, I rikets tjänst (1965); dens, Dagboksanteckmar 1938–1957, ed E Norberg (1991); Fäderneslandets försvar. KrVA 1796–1996 (1996); S H Gadd, nekr över R (KrVAH 1945); S Hedin, Försvarsstriden 1912–14 (1951); N Mexmontan, Ur frihetskrigets förhist (1929); SMoK; M Turtola, Från Torne älv dll Systerbäck (1987); K Wahlbäck, Finlandsfrågan i sv politik 1937–1940 (1964). – Nekr:er över R i DN, GHT, GP, Nya Wermlands-Tidn, ST o SvD 1 nov 1945.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel O Rappe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7547, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arvid Cronenberg), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7547
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel O Rappe, urn:sbl:7547, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arvid Cronenberg), hämtad 2024-04-23.