Meriter

1 Olson, Karl Axel Bernhard, f 22 okt 1899 i Halmstad, d 7 sept 1986 där, Martin Luther. Föräldrar: sjömannen o elmaskinisten Frans Oscar O o Josefina Matilda Lorentzon. Anställd vid Halmstads nya värkstads ab, Halmstad, elev vid Tekn aftonskolan där, studerade vid A Archipenkos konstskola, Berlin, 23, medlem av Halmstadgruppen 29. Konstnär.

G 6 maj 1944 i Halmstad m Anna-Lisa Falk, f 19 jan 1905 i Falköping, d 1 febr 1988 i Halmstad, S:t Nikolai, dtr till lagerchefen Carl Oskar F o Augusta Gren.

Biografi

Efter folkskolan, där Axel O ansågs som en skicklig tecknare, anställdes han på ett verkstadsbolag i Halmstad, där han från springpojke avancerade till kontorist. Han roade sig med att rita porträtt och karikatyrer av de anställda. Så småningom fick han råd att gå på tekniska aftonskolan, där han blev den förste som tecknade efter levande modell. Att förverkliga några konstnärsdrömmar var det dock aldrig tal om; måleri ansågs inte som något yrke. 1915 började O och brodern Erik (O 2) måla i olja tillsammans med kusinen Waldemar Lorentzon. Deras vänskap sedan barndomen fördjupades i den gemensamma kärleken till konsten, och de slöt sig samman till en "hemlig" förening, Gnistan, träffades på lediga stunder i ett litet kafé, där de läste upp egna dikter och diskuterade måleri, poesi och litteratur. De begav sig ut i naturen för att måla, gjorde utflykter på cykel till Gbgs museum för att se Ernst Josephsons verk och upptäckte 1917 den då nästan okände C F Hill i Anderbergs konsthandel i Malmö.

1919 ställde de tre kusinerna ut på en amatörutställning, där de uppmärksammades av maskiningenjör Egon Östlund – senare Halmstadgruppens "promotor" – genom vilken de kom i kontakt med Gösta Adrian-Nilsson (GAN). Sommaren 1920 förnyades kontakten med denne, som delgav dem tankegångarna i sin programskrift Den gudomliga geometrien.

Tack vare bistånd från en mecenat kunde O 1922 resa till Florens och Venedig för konststudier. Hösten s å fortsatte han till Berlin, där han i jan 1923 började i Archipenkos konstskola. Där lärde sig O att först studera naturen, sedan att abstrahera. På skolan arbetade man efter levande modell, vilket blev en förevändning för en dynamiskt eller rytmiskt uppbyggd bild med överdrivna, rörelsemässigt nödvändiga abstraheringar av formen. Människokroppen skulle fungera som en maskin i rörelse eller en nature morte i vila. Man lärde sig också respekt för bildytan, jämvikt och balans och att ge bilden ett visst mått av skulptural volym.

O upplevde Berlin som ett centrum för de plastiska konsterna, för litteratur, teater och musik. Han såg utställningar av de franska kubisterna Picasso, Braque, Léger och Gris men även av den ryske konstruktivisten Malevitch, av Kandinsky, Klee, Mondrian och Schwitters. Berlin var kulturellt fascinerande men också grått och sotigt med en tryckande kuslig stämning, något som speglas i O:s modellteckningar men även långt senare i hans dova "bakgårdsatmosfärer".

Sommaren 1923 återvände O till Halmstad. För sitt levebröd undervisade han i måleri, och hans första elever var Sven Jonson och Esaias Thorén. 1929 smyckade O tillsammans med Lorentzon ca 100 m2 väggytor med bibliska motiv i Skavböke nybyggda kapell ett par mil norr om Halmstad. Deras skicklighet ledde till uppdraget att dekorera Halmstads hantverks-, industri-och konstutställning s å. 1928 hade O mött Stellan Mörner (bd 26), och de fem vännerna beslöt att tillsammans med O 2 anmäla sig som utställare, varvid de väckte skandal. Östlund tillkallade prof A Romdahl från Gbg, som blev förtjust och genast började planera en utställning i Gbgs konsthall med de sex som grupp. 1929 inbjöds de att gemensamt ställa ut på Kulturen i Lund, och i aug bildades Halmstadgruppen, som ägde bestånd i över 50 år.

Under 1930-talets första skede fortsatte O att i postkubistisk anda vidareutveckla lärdomarna från Archipenkotiden. I sin raffinerade dämpade färgskala närmade han sig också fransmännen, särskilt Braque, som han beundrade. Genom O 2, som var i Frankrike, kom han också i kontakt med surrealismen, och på den stora Köpenhamnsutställningen 1935, där han själv deltog, såg han verk av de flesta stora surrealisterna från Paris. O influerades till en början av Dali och Magritte men utvecklade snart en egen stil med motiv och ljus hämtade från halländska stränder och fiskehamnar.

Till O:s huvudverk hör Förankring i verkligheten (1935), som kom att stå som motto för hela Halmstadgruppen i dess strävan att fast förankra vakendrömmarnas visioner av det fantastiska och öververkliga i verkligheten. Här tornar rostiga ankaren, rep och kättingar upp sig till ett väldigt monument över den hårda verkligheten, fiskarens arbete. Högt uppe i rymden formas molnen till en vision av fjättrade händer, fiskarens som drar not – eller snarare konstnärens i jakten på det omöjliga.

I Ålderdomens ödslighet (1936) kontrasterar O verklighetens isolering och dödsskräck mot drömmens vision i form av en ung kvinnas ansikte, men naturupplevelsen av det steniga strandlandskapet dominerar bilden. 1938 målade han i Magrittes anda ett nästan "hyperrealistiskt" porträtt av sin blivande hustru, som kliver in i bilden genom en mur och lämnar en öppning ut mot havet formad efter konturerna av hennes gestalt. I Målaren-Sökaren (1938) sitter O själv på en plog och målar porträtt av sin bror Erik. Men porträttet blir verkligare än verkligheten, stiger ut ur bilden och vandrar omkring i "Sökarens" gestalt, Eriks surrealistiska självporträtt, medan hans huvud ger sig upp i rymden, lyssnande, med inner-örats anatomiska delar som en förbindande bro med den tomma duken. Bakgård (1938) speglar något av stämningen från Berlin: i förgrunden en kullvält soptunna med resterna av ett människovrak och ett krossat klassiskt gipshuvud. Mot muren kastas skuggan av den förtvivlade konstnären, som betraktar spillrorna.

A Breton hade utropat drifternas, drömmens och det undermedvetnas impulser till härskande principer i den individuella frihetens rike.Under hotet av ett nytt världskrig kastades dunkla skuggor över denna frihet. O målade Monumentet (1937), som skildrar närkamp och dödsryckningar med ett kaos av konvulsiviska människokroppar, formade ur havsslipade stenar, kött och trasor, med armar och ben som förvridna ekrar i ett kosmiskt hjul. Lagerkransen sitter på en stympad hjälte i den monotona vilans gungstol.

Vid andra världskrigets utbrott vistades O hos sin bror i den lilla fiskebyn Tårbaek norr om Khvn. O målade då Hamn (1939) mot en svart himmel och med en fiskares nerböjda gestalt, som dragit nätet över huvudet – en drömmare, som hämtar upp bilder ur det undermedvetnas dunkla havsdjup. 1940 speglas krigshändelserna i några makabra dukar: I Svart kväll och Röd kväll gjorde O en syntes av ett fågelskelett och en förtorkad död fisk, som han hittade under en ensam promenad vid stranden i samma ögonblick som ett tyskt flygplan flög förbi. I O:s fantasi bytte strandfynden plats med flygplanet och förvandlades på duken till en apokalyptisk undergångsvision.

Efter kriget hyrde O en stuga vid Grötviks hamn i Söndrum väster om Halmstad, där han sedan bodde varje sommar. Förutom Halmstadgruppen samlades här flera konstnärer, bl a X:et, Hatz och Möller-Nielsen (bd 26). Man umgicks flitigt och målade ute vid havet och i stenbrottet. O:s arbeten härifrån är friska naturmålningar som Pärlemorkusten med dess skimrande stenar, rostiga ankaren och vrakspillror, järnkedjor, tippvagnar och flytbojar besatta av havstulpaner. O:s tidigare dova färgskala blev friare och mera sensuell genom direktkontakten med havets sälta. Dessa kustbilder ställde han tillsammans med O 2 ut 1946 på galleri God konst i Gbg.

1948 reste O till Paris för första gången. De nya strömningarna i den franska nonfigurativa konsten satte sina spår. O tecknade sina upplevelser som dagboksblad i små skissböcker. Särskilt fängslades han av Fågeltorget, som han sedan återkom till i flera målningar ända in på 1980-talet. Teckningarna av burfåglarna handlade ytterst om slaveri och frihetslängtan. Det fanns alltid ett visst socialt engagemang hos O. Plogmotiven handlade om samma känsla: kampen mot jorden och arvet från hans förfäder.

I Paris märktes inte längre surrealismen. Helt naturligt hade konstnärerna efter kriget sökt sig ut i ljuset. Samma kursändring var markant inom Halmstadgruppen, även om surrealismen som livsstil levde kvar. Hos O förorsakade den ibland kollision mellan en naturlyrisk och en konstruktiv bildsyn, som vållade inre konflikter.

1951 reste O åter till Paris och tillsammans med Mörner vidare till Sydfrankrike. Medelhavets och det provencalska ljuset strömmade in i hans målningar, som inspirerades av fiskeredskap och hummertinor, fornromerska lämningar i Arles och Nîmes och gamla vingårdsmurar. O arbetade nu alltmer med en prismatisk delning av bildytan och färgen. Denna konstruktiva stil, baserad på lärdomarna från Archipenko, fick sin näring genom inflytande från Villon och Estève.

1950-talets konstruktiva formflätningar i ytskiktet hängde säkerligen också samman med de många dekorativa och murala uppgifterna vid denna tid. 1951 gjorde O marmormosaiken Tre laxar på Stortorget i Laholm. Året därpå målade Halmstadgruppen en vägg i foajén till Halmstads teater, där O:s parti är det antika dramat. I entréhallen utförde han också en väggmosaik, Arbetaren bygger samhället (1957). 0:s stafflimåleri under denna tid präglades av gråtonsskalan och av stoffliga raffinemang. Han målade gärna förvittrade murar och patinerade ytor. Livet kring den lilla pittoreska hamnen i Grötvik och de dramatiska stenbrotten var huvudmotiven.

I början av 1960-talet blev O luftens målare, pendlande mellan genomskinlig klarhet och dis. Han släppte sina konstruktiva "nät" och övergick till en friare nästan spontanistisk stil exemplifierad i bl a Lufthav (1961). Under 1960-talet hann han även ägna sig åt den lokala konstpolitiken som intendent i Hallands konstförening. Vid mitten och slutet av decenniet gled O åter in i en surrealistisk vision av världen. Känslan inför världshändelserna dränkte in himmel och hav i skuggor och blod. Han kunde inte längre betrakta världen genom ett esteticerande prisma, och han återknöt till sitt eget 1930-tal: Naturvänliga strandfynd reser sig åter till självsvåldiga och upproriska monument över samhällets kräftsjukdomar, ofta trassliga och illa medfarna i kampen mot förgängelsen. Rostiga ankaren tornar upp sig mot skyn; det är som om själva vågen stelnat till ett monument (Ankarplats, 1967).

Tingen i O:s målningar blev ibland en sorts självporträtt: musslor och kastanjer, ting med hårda, skyddande skal, som sakta och försiktigt öppnar sig för att blotta kärnan av mjukt liv, ömtåligt och sårbart, är ständigt återkommande teman. 1970 ger sig kastanjerna upp i rymden söm satelliter (Rymdfärd). Utåt gapar de taggiga skalen aggressivt, men inåt blottas en värld av famnande lemmar och varmt pulserande liv.

Människan skildrades vid denna tid mindre som individ än som representant för en hotad mänsklighet. O grep tillbaka till den klassiska strama linjen, då han återupptog en gammal bildidé från åren före kriget: Ökendröm, där ett par figurer ligger i ett öde landskap med ansiktena vända mot rymden. Ur en klippa väller en källa ut över sanden – en vit duva associerar till gravgrift. Detta tema varierades och återkom så sent som 1985 i en stor tavla, Kvällsljus. Det fick sin näring ur en upplevelse en kulen höstdag 1963 i Grötviks hamn. I den täta dimman mellan de grå sjöbodarna såg O en naken kvinnogestalt på en bår, en drunknad blek figur med dödens tystnad omkring sig. Vid närmare påseende visade hon sig vara en docka, ett demonstrationsobjekt för livräddare. Men den oväntade konfrontationen med "döden" kom att konkretiseras i flera bilder: Vit vila (1967), Dörr mot ljuset (1968-69), Rita i sanden (1970), Strandsarkofag (1969–70), alla bilder av en drömd verklighet i vita ljusflödande toner.

Under denna tid hade O drabbats av starr, i början av 1970-talet blev han nästan blind och 1973 opererades han. Hans dukar uppfylldes nu av ett regnbågsskimrande alltmer bländande vitt ljus och klara rena färger. Den blinde målaren, vars inre visioner blir till uppenbarelser i rymden, blev ett omhuldat tema. I sin komposition Ögat (1974) ligger konstnären själv på stranden vid havet med operationsbindlarna över ögonen. Uppe i rymden strålar ett (anseende öga, i vars pupill hamnen och klippblocken från Grötvik avtecknar sig som en syn. Ögat, denna dubbla spegel för själen och det yttre skeendet, och handen, mottagaren och verktyget, blev dominerande teman i O:s måleri.

Hade O tidigare varit gråtonsskalans målare kom det under 1980-talet in djärvare ackord i klingande rött och ultramarin och även nya dramatiska tongångar i ämnesvalet: drunknande fiskare, hopsurrade i sina egna garn och tågverk, tecknar sig mot den röda aftonhimlen, medan själen sliter sina bojor och svävar upp i fantasins och poesins sfärer. Vrakspillror och gamla stubbar blev till satelliter högt över havet. Huvuden insvepta i skyddande draperingar svävar svindlande farligt över hamnen – ett dubbelspel av hotad idyll, typiskt för O. Det bländande livshjulet kastar ofta Dödens dramatiska skuggor: en sammanflätning av verklighet och fantasins övernaturliga syner i ett mångtydigt språk.

Författare

Viveca Bosson

Arkivuppgifter

Brev från O i GUB (till Gbgs konstfören).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: En självpresentation (Axel Olson [utställning, Hallands museum 15 juli–20 aug 1973, katalog], Halmstad u å, 4:o, s 4 f). – Bidrag om Stellan Mörner i Hallandsposten 2/2 1979, om Sven Jonson ibid 19/3 o i DN 20/3 1981 samt om Esaias Thorén i DN 25/9 1981; brev o dagboksanteckningar i: Halmstad – Berlin – Paris, målarresa genom 20-talet [red: V Bosson,] Halmstad 1984.

Källor och litteratur

Källor o litt: J T Ahlstrand, Kollektiv genesis, Halmstadgruppens väggmåln i Halmstads stadsbibi (Aris 1972); dens, Halmstadgruppen 50 år (Lunds konsthall, 1979); dens, Axel o Erik O (Ystads konstmuseum, 1982); V Bosson, Människa som ting o ting som människa (Bilden på muren, ed R Josephson m fl, 1965); dens, F Holmér, E Lindegren o E Östlund, Halmstadgruppen (1970); O G Carlsund, Två förord (Konstvärlden 1942); T Griinbergcr, Sv måleri under andra världskriget (1984); K Hallind, Tavlor o deviser. Studier i Erik Lindegrens diktn till Halmstadgruppens måleri (1978); Halmstad-Berlin – Paris, målarresa genom 20-talet, ed V Bosson (1984) o där anf källor o litt; Halmstadgruppen 50 år, ed V Bosson (1979); Halmstadgruppen 60 år (Liljevalchs konsthall, kat 396, 1989); Halnistadgruppens 30-tal (Norrköpings konstmuseum, 1986); F Holmér, E Lindegren o E Östlund, Halmstadgruppen (1947); K Hjern, A O (Medlemsblad för folkrörelsernas konstfrämjande, 1953, nr 3); R v Holten, Surrealismen i sv konst (SAK:s publ 78, 1969); La planéte affolée: Surréalisme 1938–1947 (Musée de Marseille, 1986); A Lundkvist, Surrealisterna från Halmstad (Konstrevy 1939); H Palmsköld, I konstens tecken (Spektra 1990); C v Petersen, Halmstadgruppen (Konkretion 1935); Sv konstnärsgalleri. Nittonhundratalet, 2 (1948); M Wine o A Lundkvist, poem o essä om O (Ögat som vakar, akvareller o teckningar av A O ... 1981).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K Axel B Olson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7760, Svenskt biografiskt lexikon (art av Viveca Bosson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7760
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K Axel B Olson, urn:sbl:7760, Svenskt biografiskt lexikon (art av Viveca Bosson), hämtad 2024-04-19.