Meriter

Osslund (tidigare Åslund), Jonas Helmer, f 22 sept 1866 i Tuna, Vnl, d 11 juli 1938 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: lantmätaren Daniel Åslund o Katarina (Karin) Elisabeth Grahn. Mogenhetsex vid h a l i Umeå 86, elev vid Tekn skolans i Sthlm aftonskola vt 88, vid Högre konstindustriella skolan där ht 88–vt 90, dessinatör vid Gustavsbergs porslinsfabrik, Sth, 89 o 90–93, studier o konstnärlig verksamhet bl a i Paris 90 o 94, Bonn 94–95, Rotterdam, Amsterdam, Skottland, London 95–96, Italien, Nordafrika, Spanien, Frankrike 10, Italien 22, elev vid Konstnärsförb:s skola i Sthlm vt 00. – LFrKA 38.

G 12 maj 1916 i Östersund (enl vb för Gbg, Domk) m Dagmar Elida Wassmuth, f 5 okt 1890 i Sthlm, Kungsh, d 8 febr 1973 där, Farsta, dtr till maskinisten Georg Edvard Francois W o Lovisa Charlotta Holst.

Biografi

Sina första barndomsår tillbringade Helmer O på Danielsbergs gård i Tuna i Medelpad. Fadern hade vittra intressen. Modern, bonddotter från Härjedalen, dog då O var sex år gammal. Familjen flyttade 1873 till Umeå, där fadern s å gifte om sig. Efter mogenhetsexamen måste O klara sig själv sedan fadern avlidit året innan. Efter ett par kortvariga anställningar övertalades han att söka sin lycka i USA där han vistades ett drygt halvår från nov 1886. Han arbetade som ritare på en separatorfabrik och svarvare på en fabrik som tillverkade lokomotiv. I USA fick han namnet Oslund inbränt i sina verktyg. Ytterligare ett s lade han senare till i Frankrike. I USA fick O också den första impulsen till konstnärlig verksamhet. Han skaffade färglåda och skissade ute i naturen. Ett resultat blev akvarellen Skogsparti i Bostons omgivningar (juli 1887).

Efter konstnärligt inriktade studier i Sthlm fick O anställning som dekoratör på Gustavsbergs porslinsfabrik, vilken då leddes av Wilhelm Odelberg (s 23). På fabrikens bekostnad fick O resa till Paris för några veckors porslinsstudier. 1891 arrangerade han Gustavsbergs kollektion på den konstindustriella utställningen i Gbg. O fick silvermedalj för sina kompositioner, bl a ett par väggfat med underglasyrmålning. S å erhöll han ett statligt stipendium för utlandsstudier. – Hösten 1893 sade O upp anställningen vid Gustavsberg, enligt egen senare uppgift för att han inte fick göra något "efter eget huvud" utan bara "de faddaste efterapningar för att tillfredsställa kunder" (Strömbom, s 447). Ett bidragande skäl var troligen att han beslutat att utbilda sig till fritt skapande konstnär.

I början av 1894 reste O till Paris. Han studerade en tid på Académie Colarossi och sedan ett par veckor för Paul Gauguin, vilket blev av stor betydelse för honom. De små intima målningar med impressionistiska toucher som han utförde i Paris, t ex Lustbåt på Seine, är dock närmast förankrade i 1880-talets sv friluftsmåleri, liksom det mesta han skapade under utlandsvistelsen. Resan fortsatte till Bonn där avsättningen blev så god att han med förstärkt kassa kunde fortsätta till Rotterdam och Amsterdam och sedan via Skottland till London.

Åter i Sverige fick O plats som formgivare på Höganäsfabriken. Hans ofta originella kärl, som den manshöga pjäsen Krig och fred, lämpade sig inte för den massproduktion som fabriken var inriktad på. Han lämnade snart företaget och tillbringade en tid i Sthlm. Där målade han en del stadsutsikter som Stockholms inlopp och Skeppargränd i snö. I febr 1898 begav sig O till Norrland, där han främst uppehöll sig i Fränsta vid Ljungan och i Indals-Liden med inkvarteringar i olika bondgårdar. Det norrländska landskapet ställde honom inför nya form- och färgproblem som han hade svårt att bemästra. Han kände bristerna i sin utbildning och led av fattigdom och isolering. Sommaren 1899 vände han sig till Pontus Fürstenberg (bd 16), sände honom ett antal studier som prov och bad om ekonomisk hjälp till fortsatt utbildning. På Karl Nordströms (bd 27) inrådan bekostade Fürstenberg O:s studier vid Konstnärsförbundets skola i Sthlm, som då leddes av Richard Bergh (bd 3) med Nordström som biträdande lärare. O arbetade flitigt men han skall inte ha trivts särskilt väl. Han blev aldrig medlem av förbundet men deltog i dess utställningar 1900 och 1902. Det har framhållits (Strömbom) att hans måleri hade ringa beröring med förbundisternas och att han förhöll sig betydligt djärvare till både deras och sin egen förebild Gauguin. Detta hindrade inte att studierna vid deras skola var ett viktigt led i hans utbildning; han omsatte dock intrycken såväl från dem som från Gauguin på ett självständigt sätt. Gauguin inspirerade honom då det gällde den högt uppdrivna koloriten och dragningen mot syntetism, men O:s målningar liknar dennes "så mycket som en norrländsk fjällbjörk en Tahitipalm" (G Johansson; NM:s klippsaml).

O målade mestadels med flödig oljefärg på smörpapper, en teknik han lärt hos Gauguin. Smörpapperen klistrades sedan på pappskivor, ibland flera intill varandra och skarvarna målades över, dock inte alltid klanderfritt. I regel byggde han sina bilder i tre plan med hög blickpunkt, gärna med träd i förgrunden vars dekorativt vridna grenverk gav en rytmisk rörlig effekt.

Sin debututställning hade O 1905 i Sundsvall, där han lärde känna Leander Engström (bd 13) för vars tidiga måleri han fick avgörande betydelse. Året därpå ställde O ut i Gävle. Han fick då kontakt med läderfabrikören, konsul Emil Matton som kom att fungera som både mecenat och privatbank (Hökby). För dennes gävlevilla utförde han en svit med fyra årstidsbilder. O valde med förkärlek att skildra årstidsväxlingarna, vårbilder med tidiga lövsprickningar eller islossningar eller naturen i dess första vinterskrud. Men framför allt älskade han hösten. 1909 tillkom den väldiga duken Höstdag vid Torne träsk där förgrundens vegetation ter sig som ett blossande eldhav i gult, orange och purpur.

En utställning på Konstnärshuset i Sthlm hösten 1909 blev en stor framgång både publikt och ekonomiskt, även om konstrecensenternas omdömen varierade. – I början av jan följande år kunde O göra en halvårslång utlandsresa, bl a till Spanien. Ett av resans resultat är den stora utsikten över Toledo med en av Tajobroarna i mellanplanet medan staden breder ut sig i bakgrunden (1910-12).

Efter hemkomsten utförde O ett av huvudverken i sin produktion: Höstafton, Nordingrå, målad på åtta smörpapper (1910). Den visar en vidsträckt utsikt över speglande vatten och mörka åsar under en flammande solnedgångshimmel. Han gjorde åtminstone fem repliker av den, varav en 1927 för Sundsvalls läroverk.

O:s måleri får mot slutet av 1910-talet en mer summarisk form, trädkronorna sluts samman till dekorativt konturerade helheter och ett böljande linjenät omspänner nipornas skiftande ytplan, så t ex i Nämforsen (1918). O var 1915–23 bosatt i Sollefteå och motivkretsen hämtades då gärna från trakten kring Granvåg vid Faxälven, där han också uppförde en ateljé som blev familjens sommarbostad. Höstarna besökte han nästan årligen Lappland och målade bl a en rad bilder av Lapporten från olika utsiktspunkter.

1923–30 bodde O i Sundsvall. Han började då känna av den nervsjukdom som skulle lägga en hämsko på hans verksamhet. Han skaffade medhjälpare som fick grundera målningarna som han sedan bearbetade, vanligen med äldre verk som förebilder. Hans sena verk, som Höstbild, fjällen (ca 1931), är ytterligt förenklade men har en intensiv expressivitet och lyskraft i den tjockt pålagda färgen.

O var en skicklig porträttmålare med förmåga till inträngande karaktäristik av sina modeller. Ibland balanserar han på gränsen till karikatyren men utan elakhet, som i bilderna av Murar-Nisse eller Lappgubben (1911–12) med de vita hårtofsarna och den tobaksbruna tandstumpen. Vänporträtten av Kalle P (1895) och Wilhelm Peterson-Berger är snabbt nedkastade ögonblicksskildringar, medan det av Emil Snellman, bankman och amatörmålare som under flera år hjälpte O med försäljningar, är mer konventionellt. Den ståtliga bilden av Augusta Rettig visar en äldre dam med mycket värdig hållning. Något självporträtt har han veterligt aldrig gjort. Hans naketstudier äger en frisk sinnlighet och karnationen har ofta en pärlemoskimrande lyster.

O ställde ut mycket flitigt men sålde dåligt och ekonomin var ofta bekymmersam, vilket framgår av brev till bl a Matton och prins Eugen. Först mot slutet av sitt liv vann han med en retrospektiv utställning i Konstakademin 1938 sin stora framgång. Då var han redan en av sjukdom bruten man.

Författare

Brita Linde

Arkivuppgifter

O:s arkiv (ang detta se Källor o litt nedan: Snellman) i Forskn:arkivet, Umeå univ. – Brev från O i GUB (bl a till Gbgs konstfören), KB, UUB, NM (till E Matton o K Nordström), prins Eugens Waldemarsudde, Sthlm, Kulturen (till G Karlin), Lund, o i Zornsaml:arna, Mora.

Källor och litteratur

Källor o litt: A Anian, Mina år med H O. Minnesanteckn:ar (1971; fotokopia); art:ar o rec:er i klippsaml; H Dahlstedt, O o Leander Engström (1957; fotokopia); S Ekvall, Mina minnen av H O (1972; stencil); allt i NM. E Eriksson, H O:s vandringsår i Norrland 1900–1909 (C-uppsats, Konstvetenskapl instit, UU, vt 1992).

S Alfons, B Lindwall o R Josephson, Sv konstkrönika under 100 år (1944); B Dahlbäck, H O 1866–1938. Norrlandsmålare (Malm 1954, nr 4); H Dahlstedt, Norrland i konsten (1955); E Eriksson, En bunt gamla vykort berättar – från H O till Frida Åslund (Valör 1991, nr 3); H O – Norrlands målare (NM, utställn:kat nr 348, 1971); N-G Hökby, H 0:s Gävlemålningar (Från Gästrikland 1982); dens, Två landskap blir ett. H O:s Hösten (Årsb för Statens konstmuseer, 1992); Konst i sv hem..., ed C Faerber, R Hoppe, E Hultmark (1942–44); G Lindgren, Waldemarsuddes konstsaml ... 1889–1939 (1939); H Lundgren, Under vinterkvällens måne (1933); B v Malmborg, Sv porträttkonst under fem århundraden (1978); Nutida sv måleri (1935–37); N Palmgren, [förord] (H O, retrospektiv utställn i Konstakad [Sthlm] 5–27 mars 1938 (1938); SKL o där anf litt; K Snellman, "Ingen målar Norrland som ni". En presentation av H O:s arkiv från Granvåg (Thule 1989); S Strömbom, Konstnärsförb:s hist, 2 (1965); I Telhammar, H O – en studie av hans konst under Sollefteåtiden (uppsats vid Konstvetensk instit vid Umeå univ 1970, stencil); A-C o T Weimarck, Höganäskeramik (1969). –  Intervju med Anita Osslund nov 1991.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Helmer Osslund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7823, Svenskt biografiskt lexikon (art av Brita Linde), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7823
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Helmer Osslund, urn:sbl:7823, Svenskt biografiskt lexikon (art av Brita Linde), hämtad 2024-04-23.