Meriter

3 Nolcken, Johan Fredric, bror till N 2, f 30 dec 1737 i Stralsund, S:t Nikolai, d 22 febr 1809 i Sthlm, Jak o Joh. Volontär vid livg 1 juni 51, sergeant vid Älvsborgs reg 15 maj 52, fänrik där 30 okt 52, volontärfänrik på fregatten Uppland 55–56, konstit löjtn vid amiralitetet 24 maj 56, deltog med Älvsborgs reg i pommerska kriget 58–59, löjtn i arméns flotta 10 nov 61, kapten där 14 dec 62–17 maj 88, kammarherre hos drottn Lovisa Ulrika 23 juni 68, utsedd att överlämna serafimerorden till storfurst Paul av Ryssland jan 73, envoyé extraordinaire i S:t Petersburg 29 april 73 (tjänstl febr–sept 78, maj 82–okt 83 o maj 85–okt 86), utvisad på grund av krigstillståndet 14 juli 88, envoyé i Wien 15 febr (tilltr 13 aug) 91–16 juni 94.

G 24 juni 1776 i Dorpat, S:t Johannis, m grev Johanna Margareta v Manteuffel, f 16 okt 1760 i Ringenberg, Livland (Genealogisches Handbuch), d 1 jan 1821 i Sthlm, Ty, dtr till ryske generallöjtn greve Andreas v M o frih Sofie Fredrika v Stackelberg.

Biografi

Under sin hovtjänstgöring kom Fredric N att tillhöra kronprins Gustavs trängre umgängeskrets, och han kvalificerade sig för en diplomatisk syssla genom de informationsuppdrag han vid olika tillfällen utförde åt den blivande kungen. Då prins Henrik av Preussen reste genom Sverige på väg till Ryssland 1770, fanns N i hans svit för att observera och rapportera. Under den utlandsresa Gustav företog 1770 och från vilken han 1771 återvände som kung efter Adolf Fredriks plötsliga död, försåg N honom med kontinuerliga underrättelser från hovet; slutligen följde N, noggrant observerande och rapporterande, den nyblivna änkedrottningen på hennes resa till Preussen 1771–72. N:s verksamhet innehöll ännu inga aktiva moment; i Gustav III:s planer på en statskupp synes han ej ha varit invigd.

N beklagade sig i brev till kungen över den ringaktning Lovisa Ulrika visade sin sv uppvaktning när hon installerat sig vid brodern Fredrik II:s hov, och han utbad sig en annan befattning, direkt underställd kungen. I viss mån kompenserades N redan under vistelsen i Berlin för änkedrottningens förödmjukande behandling därigenom att han genom prins Ferdinands av Braunschweig förmedling upptogs i den preussiska johanniterorden.

Efter N:s återkomst till Sverige villfor Gustav III hans önskan om en ny befattning. Det är rimligt att tro att kungen lagt märke till N:s iakttagelseförmåga och vana att röra sig i salongerna och att detta jämte hans baltiska släktförbindelser ledde till att han valdes att utföra ett specialuppdrag i S:t Petersburg.

Sveriges förhållande till Ryssland var efter statskuppen kritiskt; ett inskridande med vapenmakt mot det nya styrelseskicket från Rysslands och dess bundsförvanters sida var länge en hotande möjlighet, och säkra underrättelser om Katarina II :s avsikter var därför av stort värde. Därjämte gällde det att inför henne framställa den sv regeringsförändringen som oskadlig, ja till och med gynnsam för Rysslands intressen. Sveriges sändebud i Petersburg C Ribbing hade tillhört mösspartiet och ansågs opålitlig.

Officiellt skulle N överlämna serafimerorden till tronföljaren storfurst Paul. Därefter skulle han agera som ett slags oackrediterad diplomat och söka bearbeta kejsarinnan i gynnsam riktning, dvs för Sverige och Frankrike men mot Preussen; dessutom skulle han beröra Gustav III:s tilltänkta resa till Petersburg och den uppgörelse om hertigdömet Holstein-Gottorp som Ryssland och Danmark var i färd med att avsluta utan hänsyn till Gustav III i hans egenskap av medlem av det gottorpska furstehuset.

N anlände till Petersburg 15 mars 1773 och fick ett mycket gott mottagande. Hans uppdrag formaliserades också snart genom att han utnämndes till Ribbings efterträdare som permanent sändebud vid ryska hovet.

I instruktionerna för N framhölls att hans "mästarprov" som diplomat skulle vara att söka få Ryssland att ansluta sig till Frankrike och Sverige. Detta var utan tvivel en uppgift värdig en diplomatins mästare, men den var knappast realistisk i det dåvarande politiska läget. Gustav III började vid denna tid visa ett stort personligt intresse för relationerna till Ryssland – manifesterat bl a i hans sammanträffanden med Katarina II 1777 och 1783 – och N:s roll inskränktes till att representera och rapportera. Hans verksamhet blev således åter i huvudsak observatörens och informatörens, låt vara på en högre nivå än under kammarherretiden. Som ett utslag av detta kan hans långa tjänstledighetsperioder ses. Legationssekreteraren G D'Albedyhll (bd 10) underhöll en särskild korrespondens med kungen.

N invigdes inte i Gustav III:s planer på krig mot Ryssland, vilka efter det rysk-turkiska krigets utbrott 1787 i kungens ögon syntes genomförbara. Vid dessas förverkligande 1788 använde sig Gustav III på ett självsvåldigt sätt av N:s rapportering för att få riksrådet med sig till rustningar; kungen sökte t o m (utan att ange syftet) få N att skriva så hotfulla rapporter som möjligt om de ryska militära åtgärderna, vilka egentligen endast hade samband med det pågående kriget mot Turkiet. Samtida betraktare på såväl sv som rysk sida kom efter krigsutbrottet att tillmäta N:s rapportering stor betydelse för kungens krigspolitik. På grund härav kunde N efter fredsslutet inte återvända till sändebudsposten.

Förmodligen stämde N:s rapporter i oförvanskat skick väl överens med verkliga förhållanden. Visserligen torde N, utan att känna till Gustav III:s offensiva avsikter, genom sina uppgifter om den ryska krigsmaktens brister ha bidragit till kungens sangvinism i krigsplaneringen, men N:s uppsåt var utan tvivel fredsbevarande; han ville visa att ingen fara hotade från rysk sida. N arbetade med andra ord fortfarande i den anda som varit rådande då han 1773 tillträdde sin mission.

N utvisades från Ryssland i juli 1788 som svar på Gustav III:s utvisning av det ryska sändebudet Razumovskij. N:s ekonomi hade under sändebudstiden försämrats och den förvärrades ytterligare genom det hastiga uppbrottet från Petersburg, och han var därför angelägen om att få tillbaka sin post. Den sv fredsförhandlaren i Värälä 1790, G M Armfelt, tog också upp saken med den ryske förhandlaren, men motståndet var för stort – kanske inte utan tillfredställelse för Gustav III, som redan hade C v Stedingk i tankarna för denna post.

N utnämndes i stället till sändebud i Wien. Detta uppfattade N som en degradering, och bytet var även ekonomiskt ofördelaktigt. Han beklagade sig i brev till Gustav III och, efter dennes död 1792, till förmyndarregenten hertig Karl och dennes inflytelserike politiske medarbetare G A Reuterholm. Sveriges relationer till tyska kejsarhovet var förvisso av underordnad betydelse jämfört med förhållandet till Ryssland. N:s klagomål ledde omsider till en ekonomisk förbättring men inte till någon bättre post. Fastmer blev N en tid senare i onåd rappellerad från Wien, sedan han blivit indragen i förräderiprocessen mot Armfelt och försöken att infånga denne.

Huruvida Armfelt verkligen passerat Wien på sin flykt från Italien till Ryssland är oklart; då N misstänkte att han uppehöll sig i Wien, vidtog han åtgärder för att spåra upp honom, men hans agerande ansågs av de styrande i Sthlm vara alltför och t o m medvetet slappt. I den från Armfelt stulna korrespondensen hade Reuterholm funnit två brev från N, vari denne oförsiktigt nog dels kritiserade regeringen för dess förfaringssätt mot hans bror, sändebudet i London G A v Nolcken (N 2), dels uttryckte sina farhågor för att förmyndarregeringen inte skulle odla det goda förhållande till Ryssland som N ansåg vara nödvändigt för Sverige. Den personliga vedervilja mot Armfelt, som N i förtroliga brev ger uttryck för, gör det osannolikt att N skulle ha haft något samröre med honom. An en gång ledde olyckliga politiska omständigheter till att han måste lämna sin sändebudspost.

Efter hemkomsten 1794 levde N som privatman i Sthlm till sin död. Han deltog i viss mån i hovlivet under Gustav IV Adolf. Av de kungliga personerna stod han prinsessan Sofia Albertina närmast; med henne förde han en förtrolig brevväxling under hennes tid som abbedissa för jungfrustiftet i Quedlinburg.

Av N:s brev och av samtida vittnesbörd får man det bestämda intrycket att han var överkänslig, sårbar och hade svårt att smälta uppfattade oförrätter. Han kände sig djupt sårad av den behandling Gustav III vid olika tillfällen utsatt honom för. På det rent personliga planet kunde det gälla en sådan sak som att kungen, som dock under sin kronprinstid varit en nära vän till N, inte själv besvarade N:s anhållan om att få gifta sig, utan lät sitt godkännande förmedlas genom kanslipresidenten. Allvarligare var att kungen hållit N okunnig om sina egentliga politiska avsikter, vilket gjorde N:s ställning som envoyé understundom mycket påfrestande. Tydligast visade sig denna brist på förtroende under den händelseutveckling som ledde fram till kriget 1788-90. Kungens behandling av N efter utvisningen 1788 underblåste misstämningen. Någon politisk kontakt mellan N och oppositionella kretsar torde dock ej ha förekommit.

Mot bakgrunden av franska revolutionen utvecklade N i brev till N Ph Gyldenstolpe 1793 sin grundläggande politiska uppfattning: "Jag avskydde alltid despotismen, även under den tid då jag älskade salig konungen mera än mig själv; och jag har grymt fått känna av den under min levnadsbana, så att jag verkligen ej har varit någon avgjord anhängare och befrämjare av den absoluta makten. Men jag skulle evigt föredraga denna framför de nya principerna, förstörande för allt vad heligt är i världen och syftande till att nedsänka samhället, vars alla band de bryter, i barbari och kaos; och jag skulle mycket hellre se ett enda svärd hänga över mitt huvud, än att se mig utsatt för mina landsmäns alla dolkar."

N trivdes varken i Petersburg eller i Wien. För det ryska sinnelaget stod han främmande, och han umgicks endast med sådana ryska adelspersoner som tillägnat sig det gängse internationella sättet att föra sig. N:s framtoning, när ej överkänsligheten gjorde sig gällande, var den bildade världsmannens. Så småningom torde bitterheten över ett oblitt öde och en ofta erfaren orättvis behandling ha blivit det mest framträdande draget i hans personlighet.

Författare

Bengt Axel Werner

Arkivuppgifter

Strödda handl:ar efter N o hans maka i Esplunda arkiv 1:159, RA. – Brev från N i KB (bl a till C I Ekeblad o L v Engeström), LUB (till J De la Gardic oj C Toll), RA (bl a till G M Armfelt, G A Reuterholm o C v Stedingk samt många till Sofia Albertina, N Ph Gyldenstolpe, A Mörner, W v Rungc, K Sparre o G H Stenbock) o i UUB (bl a till J F Beylon, S Rosenhane o U Scheffer samt många till Gustav III).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: La mére comme il n'y en a point, ou Lion reconcilié avec ses fréres. Scene sentimentale. A Lionnopolis [Sthlm] 1789. 4:o. 14 s. [Anon.] – Méren désenchantce, ou éclair-cissemcns sur la naissancc de Lion ... par un ami de la vcrité. Sthlm 1790. 39 s. [Anon.] – Brev till Fredrik Sparre åren 1773–1781. Meddelade av H. L. von Dardel (PHT, årg 24, 1923, Sthlm, s 85–112).

Översalt: La femme blanche, Sthlm 1800, 140 s (anon).

Källor och litteratur

Källor o litt: Meritförteckn i M 1122; depescher o instruktioner i Germanica 1791–94, vol 551–59, Muscovitica 1773–88, vol 386–448, allt i RA. Depescher från N:s ministertid i Petersburg, Gustavianska saml, F 430, UUB.

J C Barfod, Märkvärdigheter rör Sveriges förhållanden 1788- 1794 (1846); E L Birck, General Tolls krigsplan år 1788 (SSLF 296, 1944); H Börjesson, Biogr anteckn:ar om örlogsflottans officerare 1700–1799 (1942); H E Charlotta, Dagbok, 1–2, 4 (1902–20); A V Chrapovitskij, Dagbok 1787–1792 (1880); M-D de Corberon, Un diplomate francais å la cour de Catherine II 1775–1780. Journal intime du chevalier de Corberon (1901); [C M Creutz], Anjala-förbundet af Maunu Malmancn (1848); CA Ehrensvärd, Brev, 2 (1917); GJ Ehrensvärd, Dagboksanteckn:ar förda vid Gustaf III:s hof, 1–2 (1877–78); L v Engeström, Minnen o anteckn:ar, 1–2 (1876); Genealogisches Handbuch der baltischen Ritterschaften. Livland, 2:15 (1936); S Grauers, Ätten Wachtmeister genom seklerna, 1 (1941); Gustave III par ses lettres, ed G v Proschwitz (1986); B Hennings, Gustav III som kronprins (1935); E Hildebrand, Freden vid Värelä (HT 1882); A J Hjelt, Sveriges ställn till utlandet närmast efter 1772 års statshvälfn (1887); T Höjer, N (SMoK 5, 1949); O Jägerskiöld, Den sv utrikespolitikens hist, 2:2, 1721–1792 (1957); P V Koersner, Gustaf III:s yttre politik under tiden närmast före ryska krigets utbrott (1882); E Lönnroth, Den stora rollen. Kung Gustaf III spelad av honom själv (1986); C T Odhner, Gustaf III o Katarina åren 1783-1784 (NT 1879); Odhner; Repertori-um der diplomatischen Vertrctcr aller Länder, 3:1764-1815 (1965); H Stålhane, Gustaf III:s resa till Spa 1780 (1939); E Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 2 (2 uppl 1894); L Wahlström, Sverges förhållande till Danmark 1788–89 (1898); C Ä Zachrisson, Sveriges underhandkar om beväpnad neutralitet åren 1778–80 (1863).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Fredric Nolcken, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8158, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Axel Werner), hämtad 2024-11-10.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8158
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Fredric Nolcken, urn:sbl:8158, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Axel Werner), hämtad 2024-11-10.