Meriter

2 Nordencreutz, Fredric Jacob, styvdotterson till N 1, f 2 maj 1723 i Ö Husby, Ög, d 29 nov 1793 i Sthlm (bouppt; ej i Jak o Joh). Föräldrar: generalkvartermästarelöjtn Philip Schultz, adl N, o Anna Hackman. Volontär vid fortifik:s Sthlmsbrigad 7 sept 35, underkonduktör o vallmästare där 13 jan 42, konduktör vid finska brigaden 10 nov 44, kapten 19 sept 50, löjtn vid Sthlmsbrigaden 31 aug 51, förste ingenjör vid finska gränskommissionen 53, deltog i riksdagarna 55–56, 60–62, 65–66, 69–70 o 71–72 (led av finska beredn:utsk 55–56 o 60–62), major 18 dec 56, led av fästn: byggnadernas upphandl:deputation i Hfors 57, k informator 58–66, led av finska slottsbyggn:deputationen 61–66, kapten vid Sthlmsbrigaden 31 dec 62, major vid finska brigaden 31 dec 63, generalkvartermästarelöjtn vid Gbgsbrigaden 16 okt 64, överste vid skånska brigaden 8 nov 64, vid finska brigaden 11 aug 66–13 nov 80, förestod fortifikationsdirektörsämb 66, befälh över finska brigaden o fästn:byggnaden 67, platschef vid Lovisa-Svartholm 30 april 70, på Sveaborg 28 nov 72, chef för finska rekognosceringsverket 76.

G 6 sept 1757 i Sthlm, Jak o Joh, m Brita Sofia Palmfelt, f 6 febr (Orig:geneal), dp 8 febr 1723 i Sthlm, Svea artilleri, d 28 nov 1786 i Sthlm, Jak o Joh, dtr till kaptenen Magnus P o Anna Charlotta Lillieblad.

Biografi

N blev tolv år gammal volontär vid sin faders vapenslag, fortifikationen. Han nyttjades 1739–43 vid allehanda smärre befästningsarbeten på sv östkusten och fick sommaren 1744 kommendering till Finland, där han med ett längre avbrott skulle komma att verka i nästan 40 års tid.

N ingick i den åtta man starka kommission, som under ledning av finska brigadens chef A J Nordenberg (adl Nordenskiöld; s 245) skulle utse plats för de föreslagna nya fästningarna i Finland. Kommissionen stannade för att huvudfästningen borde uppföras i Degerby (Lovisa). Den utarbetade under de närmaste åren talrika kartor, planer och förslag; N kartlade bla skärgården utanför Degerby.

N tycks också ha arbetat för den finska gränskommissionen, som de första åren leddes av landshövding K J Stiernstedt. Han dedicerade till kungen en kartbok (KrA) vars 33 kartor täcker områdena på ömse sidor av den nya gränsen från Pyttis till Nyslott.

Den Nordenbergska kommissionen var ännu fullt sysselsatt i Finland, då nya vindar började blåsa i Sthlm. Riksdagen 1746–47 godkände en ny försvarsplan, enligt vilken Hfors skulle bli huvudfästning, och anförtrodde, med förbigående av fortifikationen, ledningen av den finska fästningsbyggnaden åt A Ehrensvärd (bd 12). För N var detta en svår motgång. Han hörde nämligen, i likhet med bl a Nordenberg, till de officerare som Ehrensvärd av en eller annan orsak ratade.

N stod de närmaste åren till generalguvernör v Rosens disposition och nyttjades av denne i mångahanda uppdrag (M 1122). Han avfattade kartor, reste i hemliga uppdrag till Ryssland och ordnade vinterkvarter för de sv regementen som kommenderats till Sveaborg. Han uppgjorde också ett förslag till ombyggnad av Åbo slott och deltog i Adolf Fredriks resa i Finland, dock utan att tillhöra den egentliga sviten. Under sina vidsträckta resor förvärvade han en ingående kunskap om landet och betraktades allt framgent som en expert på finska förhållanden. Speciellt betydelsefull blev hans insats i frågan om byggande av vattentrafikleder, s k durchfarter.

Alltsedan freden i Nystad 1721 hade nya vattentrafikleder ansetts vara ett absolut villkor för Finlands ekonomiska uppblomstring. Men ingenting hade ännu gjorts. Riksdagen 1746–47 gav v Rosen i uppdrag att driva saken. På dennes föranstaltande undersökte N 1748–49 två av de föreslagna durchfarterna, Päijänne–Borgå och Vanajavesi–Hfors. Han fann det tekniskt omöjligt att till rimlig kostnad genombryta Salpausselkä ås, som är vattendelare mellan sjöplatån och kustlandet. I stället föreslog han att man skulle sammanbinda Päijänne och Vesijärvi medelst en kort kanal vid Vääksy så att vattentrafiken från sjöplatån skulle kunna ledas ända fram till åsens fot och därifrån längs vattenvägar och landsvägar till kusten. Riksdagen 1751–52 ställde sig dock skeptisk till alla durchfartsplaner.

Kort därpå fick emellertid N ånyo i uppdrag att göra ytterligare undersökningar. Han tycks dock ha nöjt sig med ett uppkok på sina gamla memorial. På riksdagen 1755–56 hänsköts ärendet till det finska beredningsutskottet, där han var medlem. N och utskottets övriga hattar var lika övertygade om durchfarternas nödvändighet som de var skeptiska till möjligheterna att genomföra planerna; Päijänne ligger 85 meter över havet. Samtidigt hade man att ta ställning till landshövdingarnas och allmogens krav på strömrensningar för att förhindra de ständiga vårflödena. Resultatet blev att man skapade en enhetlig organisation under Ehrensvärds ledning "såväl till befrämjande av kommunikationer som vattusjuka orters avtappande". I praktiken kom strömrensningarna hädanefter i första rummet. Jordbruket vägde tyngre än handel och manufakturer.

N hade spelat en huvudroll i förberedelserna och helt konsekvent föreslog utskottet att han skulle få i uppdrag att leda arbetet under Ehrensvärds uppsikt. Därav blev dock intet. Sommaren 1757 fick han nämligen av Ehrensvärd konimendering till Sthlm för att där skaffa fram kartunderlag för strömrensningarna och därmed upphörde hans befattning med hela saken. Som riksdagsman kom han dock att ta ställning därtill ännu 1762.

N förordnades 1758 att meddela undervisning i fortifikation åt kronprins Gustav. Detta uppdrag upphörde våren 1762, då kronprinsen fick egen stat. Därefter meddelade han enahanda undervisning åt de yngre prinsarna till hösten 1766, då prins Karl fyllde 15 år. Ständerna beviljade 1762 en rundlig penningbelöning åt kronprinsens fem guvernörer, men 1766 fick N ingenting alls – hattarna vår inte längre i majoritet. Kronprinsen fick veterligen icke någon annan militär utbildning – ständerna ville inte ha en krigisk kung – varför N:s undervisning rimligtvis bör ha varit mera omfattande och av större betydelse än vad de knappa källorna ger vid handen. Han synes ha stått vid sidan av konflikterna mellan den k familjen och guvernörerna, och förhållandet mellan honom och kungen var också senare gott.

Som en följd av mösspartiets seger vid riksdagen 1765–66 fick N sent omsider en möjlighet att ägna sig åt sitt egentliga yrke, att bli fästningsbyggare. Mössorna entledigade Ehrensvärd och de nya fästningarna underställdes 1766 fortifikationsdepartementet. Dess chef J B Virgin, som var en ovän till Ehrensvärd, ville förnya arbetsledningen på platsen och uppdraget gick till N.

Den nya brigadchefens ställning var dock inte särskilt avundsvärd. Byggnadsarbetet utfördes hädanefter enligt strikta skriftliga direktiv från Sthlm och den finansiella ramen var mycket snäv. Ehrensvärd hade 1748–65 använt 51 tunnor guld för befästningsarbetena; N disponerade 1767–69 drygt två tunnor för samma ändamål.

Något fick man dock till stånd. Bastion Dygd och kavaljeren Hamilton på Vargön är de två verk där den nya direktionens intentioner bäst kommer till synes. Kasematterna fick för fukt- och värmeisoleringens skull dubbla valv, ett av granit och ett av tegel med ett luftskikt emellan; denna innovation förblev dock en engångsföreteelse. Bastion Dygds vänstra fas påbyggdes till sin dubbla höjd och blev därmed den första länken i en ny bastionsfront av mycket höga verk, Sveaborgs viktigaste försvarslinje mot fastlandet. N:s andel i planeringen kan inte längre fastställas. De bevarade försvarsverken visar i varje fall att byggnadsarbetet är sakkunnigt och omsorgsfullt utfört.

Hattarnas seger i nästa riksdagsval ledde till att Ehrensvärd ånyo övertog ledningen av fästningsarbetet. Brigadens officerare var underställda honom och N blev nu platschef i Lovisa. Starka dubier hade emellertid framförts beträffande Lovisaplanens ändamålsenlighet, varför N fick i uppdrag att avge ett utlåtande i saken. Han ställde sig i detta lojalt bakom Ehrensvärds plan; något annat var i detta skede knappast möjligt.

Vid återkomsten från riksdagen 1772 fick N veta att generallöjtnant J M Sprengtporten blivit utnämnd till Ehrensvärds efterträdare med samma befogenheter som denne haft, alltså med åsidosättande av fortifikationsdepartementet. N blev nu platschef på Sveaborg under Sprengtporten, som ledde arbetet från Sthlm. Ett mycket intensivt arbetsskede inleddes nu. Sprengtporten förverkligade från första början den nya fästningsplan som Gustav III slutligt fastställde i juni 1774. Den centrala nybyggnaden var tenaljen v Fersen, som bl a innehöll sädesmagasin, torkrum, mjölkvarn och bageri. Under Sprengtportens resa till Finland sommaren 1773 kom det emellertid till en brytning mellan honom och N, som helt avkopplades från all befattning med fästningsbyggandet. Av Sprengtportens bevarade "anklagelseskrift" framgår att det var N:s självrådighet i olika detaljfrågor som mest retat den stingslige chefen.

Sprengtporten lämnade sina uppdrag i mars 1774 och ett interregnum inträdde på Sveaborg. Befälet överläts av någon anledning inte till brigadchefen N, utan denne begärde och fick permission vilken kom att vara ett helt år. Därpå fick han av kungen tillstånd att kvarstanna i Sthlm.

I samband med att Sveaborg överlämnades till fortifikationen anslog ständerna 120 188 dlr smt till betalning av den förra direktionens skulder. Beslutet skulle verkställas av N, men ännu tre år senare hade han inte redovisat för medlens användning, varför han uppkallades till förhör inför kammarrevisionen. Han fick åtta dagar på sig att reda upp saken, vilket också lyckades. Revisionen konstaterade att en köpman i Visby borde ha fått 12 000 dlr smt för en leverans men aldrig erhållit några pengar. Härur utvecklade sig en flerårig process, som slutade med att K M:t 1774 dömde N skyldig att återbetala hela summan. Härpå försökte kammarrevisionen indriva statens fordran, men N lyckades alltid på något sätt värja sig. 1790 efterskänkte kungen i nåder denna skuld jämte ränta.

N:s karriär var inte slut med dessa motgångar. Han fick 1776 ett nytt uppdrag. Alltsedan hattarnas krig hade en kartläggning av Finland ansetts vara nödvändig med tanke på såväl försvaret som landets ekonomiska uppblomstring. Den civila kartläggningen kom i gång redan under frihetstiden, men den militära fick sin organisation först 1776, då Gustav III upprättade det finska rekognosceringsverket och kallade N till dess förste chef. Arbetet kom på allvar i gång 1777 och bedrevs med stor energi. Överbefälhavaren i Finland, general Stackelberg, som var N:s närmaste chef, berömmer i sin rapport hösten 1777 speciellt överstelöjtnant C N af Klercker (bd 21) som allmänt anses ha varit arbetets egentliga ledare. N insjuknade allvarligt och lämnade Finland redan 1779 för att aldrig återkomma, af Klercker blev hans efterträdare.

Vid sidan av sin karriär deltog N med intresse i riksdagsarbetet. Han bevistade samtliga riksdagar mellan 1755 och 1772. Sin betydelsefullaste insats gjorde han som medlem i de finska beredningsutskotten vid 1755–56 och 1760-62 års riksdagar. I 1755–56 års utskott bildade hattpolitikerna H H Boije, G A Hjärne, U Rudenschöld och N ett block, som dominerade förhandlingarna och dikterade besluten. De stod för merkantilism och tjänstemannavälde medan merparten av utskottets finska ledamöter ställde jordbruket främst och misstrodde byråkratin. Durchfarterna, strömrensningarna och storskiftet dominerade förhandlingarna och i sistnämnda fråga fattades vittgående beslut. N var härvid mindre aktiv; han tog sålunda inte personligen ställning till den intrikata frågan om överloppsjordens karaktär. 1760–62 års utskott hade en annan sammansättning men frågorna var desamma. Den ekonomiska depressionen lade sordin på förhandlingarna och utskottets verksamhet blev inte särskilt betydelsefull.

N drev sin och hattpartiets gamla linje i frågan om Finlands upphjälpande ännu på frihetstidens två sista riksdagar. 1772 rönte det memorial han även föredragit under föregående riksdag en viss uppmärksamhet och förslag väcktes om tillsättande av ett nytt finskt beredningsutskott. Så skedde dock ej. Bondeståndets österbottniska ledamöter inlämnade nämligen ett märkligt motmemorial, där de punkt för punkt gendrev N:s argument. Att N åter föredrog sitt memorial var troligen ett försök av hattarna att splittra motståndarfronten och avvända de missnöjda finnarnas uppmärksamhet från alltför radikala krav (Renvall 1967).

N inlämnade 1772 en tredje gång sitt memorial, ytterligare utökat, och denna gång direkt till Gustav III. Detta Project til almänna hushålningens förbättrande i Finland var det kanske viktigaste enskilda incitamentet till de reformer som kungen genomförde under sin finska resa sommaren 1775. Det utgör därför höjdpunkten på N:s politiska bana.

N framställer i sina memorial samma krav och förslag, som hattpartiet gjort till sina redan 30 år tidigare. Han utgick från lantbrukets behov och härledde därur ett krav på nya städer och manufakturer — ävensom flera nya tjänstemän. En lantmäterikommission borde tillse att landet uppmättes och storskiftet genomfördes. Nyodlingar i Kajana län, strömrensningar och kronomagasin var ägnade att öka folkmängd och välstånd; samma syfte kunde uppnås genom att minska på svedjandet. Radikalt var kravet på hemmansklyvningar, varvid borde tillses att familjerna verkligen flyttade åtskils. Allt detta var emellertid till intet gagn, om inte invånarna fick avsättning för sina produkter. Därför borde durchfarter byggas (Vääksy kanal) samt städer och köpingar anläggas i inlandet. Slutligen borde de alltför stora länen delas och residensorterna placeras centralt.

I andra memorial föreslog N inrättande av en militär akademi, försvarade riksens ständers kontor mot mössornas angrepp, föreslog att statens anskaffningar skulle ske medelst auktioner såsom i Finland och ironiserade över prästeståndets krav på förbud mot maskerader och komedier. N:s levnadslopp bildar inte någon jämnt stigande båge utan består snarare av en rad ansatser, vilka i regel inte åtföljs av varaktig framgång. Delvis berodde detta på att han var illa omtyckt hos flera av sina förmän, bl a Ehrensvärd och Sprengtporten; däremot synes Nordenberg och Virgin ha uppskattat honom. Delvis berodde det på hans personliga egenskaper, sådana de manifesterade sig i hans verksamhet. Hans durchfartsundersökningar utfördes så snabbt och flyktigt att alltsammans måste göras om tio år senare. Hans relationer över byggnadsverksamheten på Sveaborg färdigställdes åratal i efterskott efter reprimander. Han tycks ha saknat förmågan att handha både statens och sina egna ekonomiska transaktioner. Som riksdagsman gjorde han sig bättre, utan att dock vara någon förgrundsfigur, som k informator kanske allra bäst. Åtminstone synes Gustav III ha uppskattat honom.

N förvärvade efterhand en gedigen kunskap om förhållandena i Finland, om landets möjligheter och behov, och han besjälades tydligen av en stark önskan att utnyttja sina kunskaper till landets bästa. Ingen samtida har väl lika envetet kämpat för sin vision om Finlands framtid och han fick också tillfredsställelsen att uppleva hur den tog form i och genom Gustav III:s reformer.

Författare

Olof af Hällström

Arkivuppgifter

Ms i KB, fullm o ms även i UUB. – Brev från N i RA (bl a till [ Sparrc o många till J M Sprengtporten).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Allerödmjukaste memorial [17(51, om auktion liksom resten av skriften] (j. C. H. S., Förslags början, til rörclserncs lif och befordran i riket, Sthlm 17(39, 4:o, s 7 t). [Senare version:] Memorial, til riksens höglofl. ständer 1761 angående kronans uphandlingar igenom auetion. Sthlm 1772. 4:o. (4) s. – Project til almänna hushålningcns förbättrande i Finland ... (Den historiske och politiske Mercurius, 1773–78, Sthlm, s 470-474 [i n:o 59, 3/8 1 774]).

Källor och litteratur

Källor o litt: Kammarkoll:s skriv:cr till K M:t 1764, vol 192; Statskontorets skriv:cr till K M:t 1746, vol 46; Sammansatta koll:s skriv:er till K M:t 1760, vol 209b, o 1775, vol 103b; R 697-99 (Prästeståndets prot 1760-62), R 3008-09, (Kammar-, ekonomi- o kommersdep:s handkar 1751–52), R 3071 (Finska bcredms handhar 1755–56), R 3309–12 (Besvärs-, bcvillms o dc-fensionsdep:arnas handhar 1765–66); Svea hovrätts arkiv EIXb:143 (N:s bouppt); M 1 122 (Arméns mcritförlcckn:ar); allt i RA. Fortifikationens clicfsexp, konc till utg skrivrcr, k brev, ink handhar, huvudserien, o ritn:ar; Fortifikations- kassaräkn:ar, Sveaborg; Finska rekognosceringsverket, ser A o B; Biografica; Arméns pensionskassa, meritbd 6; Finska handritade kartor; Stads-o fästn:planer för Finland, Lovisa, Svartholm, Sveaborg; S Wavrinsky, Finska rekognosceringsverket (1931, ms); allt i KrA. Origrgeneal, RHA. Militaria 573; Sotilaskartat, FRA. Laguska saml, Strömrensn:ar Hö 1V:29, Hfors UB. P Södcrlind, Suomcn vesitiekysymys vapaudenajan jälkimmä-isellä puoliskolla 1742 — 1766 (otr lic:avh, Hfors univ).

AdRP 1760–72, 22v26 o 29–31 (1950–71); A ) Alancn, Suomcn historia vapaudenajalla (1963); dens, Suomcn historia kustavilaisella ajalla (1964); T Alanen-Saulo Kepsu, Kuninkaan kartasto Suomesta jallisuudcn seuran (SKSSOS, 1989); BondRP 12 (1771–72; 1978); A R Cederberg, Suomcn historia vapaudenajalla, 2 (1947); P Dahlgren o H Richter, Sveriges sjökarta (1944); Documenta historica quibus res nationum septentrionalium illustrantur, ed Academia Scientia-rium Fcnnica, 6–7 (1939–44); S Ervasti, Suo-malaincn valmistclukunta valtiopäivillä (HArk 59, 1964); Fortifik 4:1, 4:3 o 4:5 (1930-70); B Hennings, Gustav III som kronprins (1935); O af Hällström, Sveaborg Viapori Suomenlinna. The Island Fortress otf Helsinki (1986); J Juva, Suo-men puolusluskysymys elokuun vallankaappauk-scsta 1772 sodan puhkcamiseen kesällä 1788 (Turun historiallinen arkisto, 8, 1942); K Laakso, Kcnraalikuvernööri G Fr v Roscnin siviilihallinto (HArk, 55, 1955); O Nikula, Augustin Ehrensvärd (SSLF 380, 1960); P Renvall, Ruotsin vallan aika (Suomcn kansanedustuslaitokscn historia, 1, 1962); dens, Finsk representation i Sveriges riksdag (1967); VV Sjöstrand, Grunddragen av den militära undcrvisn:s uppkomst- o utveckhhist i Sverige till år 1792 (1941).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredric Jacob Nordencreutz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8205, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof af Hällström), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8205
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredric Jacob Nordencreutz, urn:sbl:8205, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof af Hällström), hämtad 2024-11-08.