Meriter

6 Munthe, Martin Axel Fredrik, bror till M 4 o M 5, f 31 okt 1857 i Oskarshamn, d 11 febr 1949 i Sthlm, Nik. Studier vid lärov i Vimmerby, vid Sthlms lyceum 67 — 70, vid Ladugårdslands skola 70—71, vid Sthlms gymn 71—jan 74, mogenhetsex som privatist vid Strängnäs h a l 8 juni 74, inskr vid UU 22 sept 74, med fil ex där 15 sept 76, med studier vid univ i Montpellier o Paris, disp pro gradu i Paris 2 aug 80, MD där 80, prakt läk där sept 81—dec 87, i Anacapri på Capri 88, i Rom 90, kronprinsessan Victorias läk 93, livmedikus 21 jan 03, förste livmedikus från 6 april 09. Förf.

G 1) 24 nov 1880(–1888) i Sthlm, Nik, m Ultima Hornberg, f 23 jan 1861 i Örnsköldsvik, d 5 april 1895, dtr till apotekaren Karl Johan Henrik H o Aurore Euphrosyne Tivander samt senare omg Richter; 2) 15 maj 1907 i London m Hilda Pennington Mellor, f 2 okt 1882 i Chateau de Francon, Biarritz, Frankrike, d 28 sept 1967 i Rom, dtr till affärsmannen o plantageägaren John P M o Anna Catherine Wilson.

Biografi

Axel M var yngst i en syskonskara på tre barn, utom honom själv den konstnärligt begåvade Anna (M 4) och den tidigt sjöhistoriskt intresserade Arnold (M 5). När M var fyra år gammal flyttade familjen till Vimmerby, där fadern fortsatte sin verksamhet som apotekare. 1867 kom familjen till Sthlm, där M studerade vid olika skolor. Han var mycket begåvad men tycks inte ha bedrivit sina studier med någon större entusiasm. Han var också närsynt och läspade ända upp i 15-årsåldern, vilket gjorde honom blyg och hämmad i skolan. I jan 1874, då M gick i gymnasiets näst högsta klass, lät skolan meddela att M skulle bli kvarsittare om han inte omedelbart bättrade sig. M lämnade då gymnasiet, läste privat och avlade studentexamen som privatist samma vår, alltså ett år tidigare än om han följt den normala studiegången. I sept skrevs han in vid medicinska fakulteten i Uppsala.

I ett avsnitt av Boken om San Michele har M givit en mörk bild av sin barndom. Fadern framställs där som tungsint och tyrannisk, modern som svag och hjälplös, han själv som vildsint, trotsig och misshandlad av fadern. I själva verket tycks M dock ha trivts bra i hemmet, vilket bl a framgår av bevarade familjebrev. Han delade faderns musikaliska intressen, och han både sjöng och spelade piano.

Studietiden i Uppsala blev inte lång; efter två år avlade M en förberedande medicinsk examen. Han tycks ha varit uppskattad i kamratkretsen och var känd för sina spirituella tillfällestal. På grund av upprepade lung-blödningar fick M avbryta studierna och reste 1876 till franska Rivieran för att vårda sin hälsa. Han kom även till Capri, ett besök som fick en avgörande betydelse för M:s fortsatta liv.

M:s hälsa förbättrades och han började studera vid universitetet i Montpellier, där prof M A Courty blev hans lärare i huvudämnet gynekologi. Efter ett par år flyttade M över till universitetet i Paris för att där avsluta sina studier. Vid en uppmärksammad disputation i aug 1880 försvarade han avhandlingen Prophylaxie et traitement des hémorrhagies post-partum och blev Europas yngste medicine doktor.

Sommaren 1880 hade M i Paris träffat en ung sv konststuderande, Ultima Hornberg. I samband med ett besök i Sverige s å vigdes de i Sthlm. Efter bröllopet for de nygifta till Capri, där de tillbringade nästan ett år. Under denna period gjorde M frivilliga och uppskattade läkarinsatser dels under en svår tyfusepidemi på Capri dels efter en kraftig jordbävning på ön Ischia. Hösten 1881 återvände paret till Paris, där M öppnade privatpraktik. Trots att han i främsta rummet var gynekolog behandlade han alla slags sjukdomar. Allteftersom hans intresse för psykiska rubbningar ökade ville han snart se sig själv främst som nervläkare. Jämsides med arbetet i sin praktik fortsatte M sina studier. — Under paristiden företog M också åtskilliga resor, även i egenskap av läkare. Sålunda reste han 1884 till Neapel, där han gjorde en uppmärksammad insats under en koleraepidemi.

M:s förhållande till sina lärare och läkarkolleger i Paris är i många stycken oklart. Särskilt har hans relationer till prof J M Charcot varit föremål för diskussion inte minst pga M:s egen version i Boken om San Michele. Charcot, som bevistade M:s disputation, var specialist på neurotiska rubbningar och den främste företrädaren för de tidsaktuella studierna inom nervpatologin. M uppger, att han en period arbetat under Charcot vid hans klinik på La Salpétriere men att de skilts åt under dramatiska omständigheter sedan M gjort ett misslyckat försök med post-hypnotisk behandling av en patient. Det finns dock skäl att anta att M:s skildring inte helt överensstämmer med verkligheten. Verkligt var dock M:s intresse för suggestionspsykologi, hypnotism och hypnotisk behandling, som han ansåg sig ha speciell fallenhet för och som han använde i sin praktik. En läkare som studerade hos Charcot var den med M nästan jämnårige Sigmund Freud, som kom till Paris hösten 1885. Det är dock inte troligt att M träffade honom, och han nämns inte i M:s parisskildringar.

Så småningom fick M alltfler patienter ur den förmögna engelska och amerikanska parissocieteten, samtidigt som han blev känd för sina läkarinsatser bland stadens fattiga. Omfattningen av dessa humanitära insatser är dock oklar. En speciell grupp bland M:s patienter utgjorde medlemmarna i den nordiska kolonin. Den bestod till stor del av konstnärer men omfattade även den sv-norska legationens medlemmar, som M kom i kontakt med genom sin vänskap med de förenade kungarikenas sändebud Georg Sibbern. Deras tidvis intensiva vänskapsförhållande fick mycket stor betydelse för M. Genom Maria Sibbern, som var engelska, hade makarna en nära kontakt med England, vilket påverkade M och bidrog till att ge honom en livslång förkärlek för allt engelskt. Sibbern gav också ekonomisk hjälp och goda råd åt den under parisåren ofta deprimerade och olycklige M.

I konstnärskolonin tycks M ha varit något av en medelpunkt. Till dess mera bemärkta medlemmar hörde Ernst Josephson, Carl Larsson, Carl Skånberg, Nils Forsberg och prins Eugen. I umgänget deltog också makarna M:s specielle vän målaren Hugo Birger. Troligen introducerades M i kretsen av sin syster Anna och hennes konstnärligt verksamme make Reinhold Norstedt, som vistades i Paris 1878—81. Mot sina konstnärsvänner visade M ofta stor hjälpsamhet, och han uppges sällan ha tagit emot betalning för sina råd. Flera av dem hade stora yttre och inre problem. Särskilt greps M av Josephsons, Skånbergs och Birgers tragiska öden. Han umgicks även med flera namnkunniga författare. I ett brev till Carl Snoilsky hälsar han från Björnson, "han är hos mig nästan dagligen. Jonas Lie ofta nog också". I sept 1883 kom August Strindberg tillsammans med hustru och barn till den franska huvudstaden. Han kom ganska snart i kontakt med M, som blev familjens läkare. Förhållandet mellan Strindberg och M var emellertid komplicerat och präglat av ömsesidig antipati, beroende inte minst på deras olika uppfattningar i litterära frågor. När M 45 år senare utgav den engelska upplagan av Boken om San Michele nämner han Strindberg endast i förbigående. I den sv versionen gjorde han ett tillägg, där Strindberg skildras som ett isolerat, "sjukt geni".

Med Snoilsky behöll M nära relationer under denna tid. Tillsammans företog de 1885 en resa i norra Sverige och Norge och besökte även Björnsons hem. Snoilsky hörde också till dem som M brevledes underrättade om sin skilsmässa. Hösten 1887 hade M meddelat hustrun sin önskan att få ett slut på "den bedrövliga lögnen av äktenskap", men avgörandet överlämnade han till henne. Resultatet blev att äktenskapet upplöstes, och M lämnade Paris, dit han därefter endast återkom på kortare besök.

M slog sig på nyåret 1888 ned i byn Anacapri på Capri. Hans första tid där var problemfylld och periodvis var han djupt deprimerad. Kontakterna med umgängesvännerna i Paris avbröts. Hans patienter hade sällan råd att betala för sina konsultationer. Så småningom beslöt dock M att öppna praktik i Rom, vilket skedde i början av 1890. Efter en tid vidgades hans kontakter i huvudstaden och patientantalet ökade. Till stor del berodde detta på M:s bekantskap med bl a den sv-norske envoyén frih Carl Bildt och de engelska ministrarna lord Dufferin och lord Vivian, vilka introducerade honom i de inflytelserika kretsarna. Praktiken växte snabbt och snart var M etablerad societetsläkare. I och med framgångarna släppte depressionen. I okt 1890 flyttade M in i en våning vid Piazza di Spagna, i samma hus där tidigare den engelske skalden Keats bott. Ett år senare fick han träffa det sv-norska kungaparet och kronprinsessan Victoria. Sonderingar gjordes om M:s lämplighet som läkare åt kronprinsessan. I slutet av 1892 tillfrågades M officiellt, men han var tveksam om den ekonomiska förlust han skulle lida genom att långa tider tvingas vara borta från sin praktik uppvägdes av reklamvärdet i en sådan uppgift. Till slut accepterade emellertid M och våren 1893 tycks tjänsten ha tagit sin början.

M hade uppnått en unik ställning i Roms umgängesliv: "M var numera en sådan celebritet i Rom, att man måste känna sig synnerligen hedrad av att ha inbjudits till hans bord. Alla människor sprungo efter honom, och med sin oemotståndliga charm behärskade han hela den anglosaxiska societeten" (Lagergren, s 320). Alla lämnade dock inte positiva omdömen om M; många reagerade mot hans egocentricitet och mot hans svaghet for att "posera" och berätta "fantastiska historier".

Under 37 år var M kronprinsessans, sedermera drottningens, läkare. Redan som ung hade hon besvärats av katarrer och infektioner i luftrören. En misskött lungsäcksinflammation efter sonen Eriks födelse bidrog ytterligare till att försvaga hennes hälsa, och från 1890-talets början var hon föremål för kontinuerlig läkarvård. Periodvis var inte heller förhållandena i hennes äktenskap problemfria. M, som tidigt både i ord och handling gett uttryck för radikala åsikter och socialt patos, knöts dock efterhand till Victoria med respekt och vänskap, och han delade hennes intresse för konst, djur, djurvård och musik. M "högaktade henne, även om han då och då yttrade sig nonchalant om henne" (Jansson, s 230). Victoria å sin sida hade stort förtroende för M och följde alltid hans råd i fråga om behandling trots att de ibland har uppfattats som tveksamma från medicinsk synpunkt. De sv läkare som behandlade Victoria ifrågasatte M:s kompetens och ansåg ofta att M tillämpat felaktiga behandlingsmetoder, och en del medlemmar av hovkretsen var kritiska till M både som läkare och person.

Tjänsten som livmedicus medförde att M fick följa Victoria mellan olika vistelseorter, något som gjorde att han tidvis var trött på sitt uppdrag. I Sverige vistades han med k familjen på Sofiero, Tullgarn, Solliden och i Sthlm, och han var även med på resor till bl a Norge, England och Tyskland. Under första världskriget utsattes relationerna mellan Victoria och M för stora påfrestningar eftersom M var proengelsk och Victoria starkt tyskvänlig. Mycket tyder också på att de inte träffades under de fyra år kriget varade. Efter krigsslutet återupptog dock M sin tjänst. Från hösten 1926 var han nästan ständigt hos drottningen, som följande år flyttade in i Villa Svezia i Rom. Denna tid var pressande för M, som dels hade problem med synen, dels arbetade intensivt för att fullborda manuskriptet till The Story of San Michele. Innan Victoria avled i april 1930, hann M att till henne, "de förtryckta djurens beskyddare, alla hundars vän", dedicera den sv upplagan av boken. — Redan under bådas livstid blev den ovanliga vänskap som utvecklades mellan M och drottningen föremål för spekulationer och ryktesspridning och den blev ofta missförstådd och misstolkad.

Större delen av sitt liv levde M på Capri. Han kom som konvalescent dit första gången 1876, ett besök som han hänfört skildrat i inledningskapitlet i Boken om San Michele. Fyra år senare återvände han som nygift och nybliven med dr, och från 1888 hade han ett hem i Anacapri. Här lyckades M tack vare inkomsterna från sin blomstrande praktik i Rom och ett lån från England förvärva en vingård med San Micheles kapell. 1896 skrev M till Sibbern: "Jag har lyckats köpa en gammal kyrka, belägen på öns vackraste punkt alldeles för sig själv och håller nu på att inreda den till bostad." Följande år var huset färdigt för inflyttning, men anläggningen var ej helt färdig förrän ett par år senare.

Efter hand köpte M även andra byggnader med tillhörande markområden på Capri: den förfallna Barbarossaborgen, det medeltida fästningstornet Torre di Materita, Torre della Guardia och Torre Damecuta. Parallellt med sin läkarverksamhet förverkligade här M "en sedan ungdomsåren fasthållen skönhetsdröm" (Boken, s 343). Han restaurerade och tillvaratog de antika byggnaderna och prydde dem med lösa fyndföremål. Vid det etappvisa uppförandet av Villa San Michele utnyttjade M antika kolonner och kapitäler och andra arkeologiska fynd på platsen, där först Augustus och sedan Tiberius haft en villa. Till San Michele hör även annexen La Foresteria, ursprungligen en på 1720-talet uppförd biskopsvilla, och Villa Sant'Angelo.

M var sin egen arkitekt, och flera konsthistoriker har haft kritiska synpunkter på hans sätt att blanda olika stilar. Kritik har även riktats mot hans sätt att tillvarata de arkeologiska fynden på platsen. I sin bok har M berättat om talrika fynd som gjordes under arbetena. Flera av dessa skildringar ger dock anledning till skepsis och är troligen resultat av M:s författarfantasi. För en arkeolog berättade också M 1939 att det mesta av Villa San Micheles skulpturer och kolonner var inköpt av antikvitetshandlare i Rom och Neapel. M:s antiksamling i villan är den största i sitt slag på Capri men speglar inte den antika konsten på ön. M:s avsikt har troligen varit att kring sig samla ting som passade till prydnad och som stimulerade hans fantasi.

Redan i slutet av 1890-talet mottog M gäster i Villa San Michele. Bland de prominenta besökarna, av vilka flera samtidigt var hans patienter, fanns kejsarinnan Elisabeth av Österrike, prins Max och prinsessan Marie-Louise av Baden och den amerikanske författaren Henry James. 1937 besöktes Capri av Hermann Göring, som blev förtjust i M:s anläggningar. M hade vid denna tid svåra problem med synen och oroade sig för villans framtid. Han erbjöd Göring att köpa San Michele, ett mycket förvånande drag med tanke på M:s antityska inställning (brev till Göring 1937; jfr Tjerneld, s 155—160). Försäljningen kom dock ej till stånd. M bodde kvar på Capri till juni 1943, då han för sista gången lämnade ön för att tillbringa resten av sitt liv i Sthlm.

Omsider beslöt M att till sv staten donera San Michele med tillhörande byggnader och inventarier. I sitt den 5 jan 1948 daterade testamente bestämde han att donationen skulle förvaltas och vårdas av Sv institutet i Rom och nyttjas i syfte att främja "de kulturella förbindelserna mellan Sverige och Italien". Officiellt övertog staten gåvan i juni 1950. Styrelsen för institutet är även styrelse för Stiftelsen San Michele, och verksamheten leds av en intendent. Den har blivit betydelsefull för både kulturutbyte och turism, mycket tack vare den förste intendenten, Josef Oliv. Själva villan, som i stort har bevarats i det skick M gav den, är museum. Besökarantalet är mycket högt och en del av biljettintäkterna går till Anacapris socialvård. La Foresteria är gästhem åt sv studenter, forskare och konstnärer; i Sant'Angelo har konstnärsateljéer inretts. Sin bostad från 1909, Torre di Materita, testamenterade M till sin familj.

Genom The Story of San Michele (1929) gjordes M:s anläggningar på Capri än mera kända och M blev i ett slag världsberömd författare. M:s debut som skribent hade dock skett 45 år tidigare, då hans upplevelser i det koleradrabbade Neapel fick honom att framträda med en serie brev, som publicerades i Sthlms dagblad med början i okt 1884. Kontakterna med denna tidning kan ha förmedlats av dess korrespondent i Paris Johan Janzon (sign Spada; bd 20), som var M:s umgängesvän. Från hösten 1885 medverkade M i Aftonbladet, där han publicerade bidrag som bl a behandlade politiska och sociala förhållanden i Frankrike. De flesta av dessa artiklar, som även medförde en förbättring av M:s tidvis ansträngda ekonomi, utkom senare i bokform: Från Napoli (1885), Små skizzer (1888) och Bref och skisser (1909). Innehållet i den sistnämnda utgörs av omtryck ur de föregående jämte en del nytt material. Arbetena utgavs också i engelska versioner och senare (1910) utkom Från Napoli även på italienska.

M:s första arbeten publicerades under signaturen Puck Munthe, där Puck var taget efter namnet på hans hund. I många av artiklarna manifesterades också M:s djurintresse vilket på många håll bidrog till den uppskattning han rönte som författare. Andra, framförallt naturalisterna, reagerade mot hans som de tyckte av sentimentalitet och romansk retorik präglade framställningssätt. Strindberg fällde hårda omdömen om M såsom "identifierande sig med så lågt stående varelseformer som hundar, och ändå spottande på naturalism och naturalister" (brev till Heidenstam 1888; cit efter Lagercrantz, s 98 f). M:s tidiga författarskap mottogs dock övervägande positivt. Särskilt framhöll kritikerna M:s goda iakttagelseförmåga, hans enkla men suggestiva stilkonst och den medkänsla med nödställda som präglade t ex skildringarna från Neapel. I en mycket positiv recension betecknades M som "en av de finaste och egendomligaste prosalyriker, som skrivit på svenska" (Klara Johanson i Sthlms dagblad 15 dec 1909). Även engelska kritiker lovordade hans arbeten.

Ökande arbetsuppgifter som läkare i Rom, livmedikus och ledare för anläggningarna på Capri samt psykisk och fysisk ohälsa bidrog troligen till M:s långa tystnad som författare efter de första framgångarna. 1916 utkom emellertid ett arbete som berörde den aktuella politiska situationen i Europa, den i novellform skrivna Red Cross & Iron Cross. Den är starkt antitysk och skildrar en läkares upplevelser på första världskrigets västfront, där M uppgett sig själv ha tjänstgjort som Röda kors-läkare 1915. Boken utgavs anonymt — möjligen av hänsyn till drottning Victoria. Litterärt sett är den föga betydelsefull, och den har inte utkommit på svenska. I Tyskland väckte den stor förbittring och M kommenterade själv 1933: "It is a terrible book, and I do not wonder they are angry" (brev till Märta Lindqvist 27 jan 1933).

Ungefar samtidigt som Red Cross & Iron Cross publicerades, började M skriva The Story of San Michele. Han var då 60 år, av det pågående kriget tvingad till isolering på Capri och alltmer besvärad av sin ögonsjukdom. Under en lång följd av år tillkom här det verk som av många uppfattats som M:s sanna självbiografi, trots att han bl a i bokens första sv upplaga (1930) framhöll att flera berättelser "utspelas på det illa utstakade gränsområdet mellan det sannolika och det osannolika ... Jag begär ej bättre än att inte alltid bli trodd." Många episoder har inte heller innehållsligt visat sig hållbara vid konfrontation med verkligheten. Till formen är boken en blandning av reseskildring och memoarer. Den bygger på M:s egna upplevelser från barndomen till tiden på Capri, men ofta omskapar han verkligheten för att nå sina litterära syften. Stilmässigt ansluter boken nära till M:s 80-talsskildringar.

The Story of San Michele blev nästan omedelbart en världssuccé, och sedan 1929 har den utkommit i ett nästan oöverskådligt antal upplagor och översatts till ett 30-tal språk. Orsakerna till bokens framgångar — som även överraskade M — har bl a ansetts ligga i den litterära formen, den suveräna språkbehandlingen, det levande, enkla och suggestiva framställningssättet, den osökta blandningen av verklighet och fantasi och M:s påtagliga berättarglädje. Att originalutgåvan utkom på engelska bidrog också till den snabba spridningen. Recensionerna från världens alla hörn var genomgående mycket positiva. Den lågmälda kritik som riktades mot boken gällde innehållets bristande överensstämmelse med verkligheten. Fortfarande har boken läsare även om den numera ofta uppfattas som sentimental och fördomsfull. — M var mycket beläst och Guy de Maupassant, Heinrich Heine och Selma Lagerlöf hör till de författare som anses ha påverkat honom i hans litterära verksamhet.

Ett ständigt återkommande tema i M:s författarskap är döden, och han har mycket ingående skildrat dess olika ansikten, framförallt i berättelserna från Neapel och västfronten. Både genom sin egen periodvis svaga hälsa och i sin roll som läkare hade han ideligen påmints om den: "Döden har följt mig genom hela livet och påverkat alla mina handlingar." Det var också ett tragiskt drag i M:s personlighet att han in i det sista brottades med rädsla inför sin egen död.

Hela livet visade M starkt djurintresse, och hans skildringar av djuren och deras villkor skapade bilden av honom som en hängiven djurvän och bidrog till hans böckers popularitet. I ett uppmärksammat avsnitt i Boken om San Michele, Fågelberget, skildrar M sin långa och länge hopplösa kamp mot den flyttfågelsjakt som höst och vår skedde på Capri. Berättelsen väckte våldsam indignation mot djurplågeriet och fick till resultat att fågellivet på ön genom ett ingripande av Mussolini fridlystes 1932 endast ett par månader efter det boken utkommit på italienska. M sökte utnyttja den publicitet han skapat för att få till stånd liknande fridlysningar i andra länder, bl a i England och Sverige, dock utan att lyckas. Ett språkrör för hans intentioner var Märta Lindqvist (Quelqu'une), som inspirerad av M i SvD publicerade artiklar om "the good cause". Vid denna tid donerade också M till djurskyddet en del av intäkterna från Boken om San Michele. Till hans stora bitterhet blev fridlysningen på Capri endast temporär; efter tio år respekterades den inte längre. Sex år efter M:s död inrättades dock en sv fågelforskningsstation på Barbarossaberget.

Nästan två decennier efter det att första äktenskapet upplösts gifte M om sig med en 25 år yngre engelska. I äktenskapet föddes inom tre år två pojkar, och en tid bodde M med familjen i England. Från slutet av 1910-talet tycks dock makarna endast sporadiskt ha levt tillsammans, och bara sällan kom han till den av Torben Grut ritade herrgårdsliknande villa i Leksand som han gett sin hustru i morgongåva och där hon och barnen tillbringade somrarna. Trots två äktenskap levde M som ungkarl nästan hela sitt vuxna liv.

M framstod som en motsägelsefull personlighet med ett ofta komplicerat förhållande till sin omgivning, inte minst sin familj. Många stöttes bort av hans egocentricitet, lynnighet och vårdslösa uppträdande, men han var också känd för sin omtanke, hjälpsamhet och medkänsla, speciellt i sitt umgänge med samhällets olycksbarn. Samtidigt som han var extravagant societetsläkare och världsman gjorde han humanitära insatser i fattigkvarter och katastrofområden.

Som ung hade M lungbesvär, senare blev hans synproblem alltmer uttalade. I femtioårsåldern drabbades han av näthinneavlossning, och högra ögat ersattes med ett porslinsöga. Sedan synen även på andra ögat kraftigt försämrats av starr blev M nästan blind. En operation hösten 1934 återgav honom emellertid ledsyn och förmåga att läsa stor stil.

Sina sista år tillbringade M som kung Gustavs gäst på slottet i Sthlm, dit han kom undan kriget i Europa. Här levde han rolös, pessimistisk och med ständig beslutsvånda. Till slut blev hans huvudsakliga sysselsättning att planera den återresa till Capri som aldrig blev av.

Författare

Gunilla Karlsson

Arkivuppgifter

M:s arkiv dels i RA, dels i familjens ägo. Drottn Victorias korrespondens med M i BFA. Brev till M från M Lindqvist (16 st) i KB. - Brev från M till bla G Mittag-Leffler (11 st), M Lindqvist (23 st), O Printzsköld (8 st), C Snoilsky (6 st) o K War-burg (17 st) i KB, till G Sibbern (ca 100 st) i univ:bibl, Oslo, o ett fåtal i RA (bl a i M:ska släkt-arkivet) .

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Prophylaxie et traitement des hémorrhagies post-partum. [Akad avh.] Paris 1880. 4:o. 71 s. - Från Napoli. Resebref. Sthlm 1885. 170 s, 1 pl-bl. [Pseud; ur Stockholms dagblad med smärre ändr.] Overs: Letters from a mourning city, transl... by M V White, London 1887, VII, 289 s, 1 pl-bl, 2. ed [av M "Rewritten in English"] 1899, 221 s; Firenze 1910, XXXI, 227 s. - Bland grafvarne vid Porta S. Paolo. (Främlingskyrkogården i Rom.) (Svensk kalender, årg 7, 1887, Sthlm 1886,s 175—178; pseud; omtr i J Beck-Friis, Protestantiska kyrkogården i Rom [även italiensk, eng o tysk utg], Malmö 1956, s 24 1). — Små skizzer. Sthlm 1888. 231 s. [Pseud.] Övers [omarb o utökad]: Vagaries, London 1898, XIII, 308 s [ej pseud], Memories & vagaries, revised and enlarged ed 1908, VII, 227 s, 3. ed (även New York) 1930, 256 s, nya uppl London 1931, 1933, senare utg Hamburg 1935, 184 s, London 1947, 128 s, utdrag bl a: For those who love music, and other vagaries, Portland, Me, 1918, VII, 52 s, Vagaries from Munthe, Herrin, III., 1925, 43 s, o For those who love music, Montreal 1936, 27 s, 4 pl, samt i Bibelot, a reprint of poetry and prose ..., 1905 o 1910, Portland, Me; Antwerpen 1941, 212 s, 2.-3. tr så, 210 s. — Hundarne på Capri. En interiör (Svensk kalender, 10, 1890, tr 1889, s 166-179; pseud). — Bref och skisser. Gammalt och nytt. Sthlm 1909. IX, 242 s. [Pseud; det omtryckta främst från Små skizzer.] 2. uppl 1910. IX, 262 s. — Red Cross & Iron Cross. By a doctor in France. London (även New York) 1916. XV, 142 s. [Anon.] Nya tr London 1916-17. 7. impr 1930. 166 s. [Ej anon.] Övers: Warszawa 1934, 217 s; Praha 1934; Milano 1945, 173 s. - The Story of San Michele. London (även New York) 1929. XVI, 530 s. 2.-6. impr London så. 7. impr 1930. 8.-15. impr så. XVI, 534 s. 22. impr 1931. 30. impr 1932. 38. impr 1933. 519 s. Nya tr 1935, 1947. 16. printing New York 1930. XVI, 530 s. 64.-68. pr så. XVI, 534 s. 69.-71. pr 1931. Nya tr 1932, 1934, 1935, 1937, [1945, 1953,] 1957. Illustr ed London (även New York) 1936. XXVII, 411 s, 65 pl-bl. Senare utg: London 1941. VIII, 432 s. 1947, 1949. XXIV, 385 s. [1950, 1955,] 1959, [1960]. XXII, 361 s. Hamburg 1933. 398 s. 3. impr 1934, 7. impr 1939. Sthlm 1945. XXVI, 432 s. School ed London 1956. 251 s. Leicester [1965]. 4:o. 400 s. New ill ed (84th printing) London 1975. XXIV, 385 s, 8 pl-bl. ... A condensation (Reader's Digest condensed book, vol 34, Pleasantville, N.Y., [1962], s 266—345; utg på flera språk). Sv övers (av M): Boken om San Michele. Sthlm 1930. XVIII, 481 s. [Pseud.] 2.-6. uppl så. 7.-9. uppl så. [Ej pseud.] XXV, 481 s. 10.-13. uppl 1931. XXVI, 481 s. 14. uppl 1932. 15.-16. uppl 1933. 17.-18. uppl 1934, 1936. Senare utg: 1-3. 1933-34. 232 s, 1 portr, 7 pl-bl, 224 s, 1 portr, 7 pl-bl, 207 s, 7 pl-bl. (Husmoderns presentbok [skyddsomsl].) 1934. (Vårt hems presentbok .j 2—3: [Ny uppl] 1937. 1945. XXVIII, 371 s. (Forumbiblioteket, nr 10.) [Nya uppl] 1949, 1953, 1955. Hfors 1945. 351 s. (Schildts Forumbibliotek, 11.) [Sthlm, tr] Uddevalla 1960. 377 s. (Forumbibi, 10.).1968. (Forum pocket [omsl].) Även [Hfors] 1960. Övr övers: Sofija 1934-35, 476 s; Khvn 1930, 4:o, 493 s, 2.-5. Opl så, 8. Opl 1936, 500 s, 10.-12. Opl 1945, 1949, 1957, 362 s, 13. opl 1958, 415 s, 13.[!] opl [Khvn] 1963, 436 s, 14. opl 1967, 362 s, annan utg 1942, 420 s; esperanto Budapest 1935, 511 s; estniska Toronto 1952, 345 s; Porvoo 1930, 443 s, 2.-11. uppl 1930, 1931, 1931, 1940, 1945, 1949, 1952, 1961, 1966, 1979, 448 s; Hfors 1974, 376 s; Paris [1934], 443 s, nya tr 19[35]-55, Lausanne (tr Paris) 1947, 326, 339 s, Monte Carlo 1948, 500 s, Paris 1949-50, 455 s, Paris 1952, Bruxelles 1952, Paris 1956, 370, (18) s, 7 pl-bl, 1956, 408 s, 1961, 347 s, 111 uppl 1961, 356 s, [1963,] 1964, 512 s, 1964, 463 s; Athen 1949, 1952, Athénai 1969, 143 s; Tel Aviv 1935, 1973, 412 s; Amsterdam [1930], 563 s, 24 pl-bl, 2.-6. druk 1931-35, 7. druk [1936?], XXXI, 563 s, 24 pl-bl, 8 druk 1949, 9.-11. druk 1957, 1963, 1968, 438 s, Brussel 1956, 438 s, 11. druk Antwerpen [1968], 384 s; Reykjavik 1933, 1936, 4:o, 488 s; Milano & Roma 1932, 502 s, 2. ed så, 15. ed 1939, ny tr 1940, 36. ed Milano 1954, XV, 371 s, 39. ed 1961, XV, 369 s, andra utg Londra e Parigi (tr Verona) 1948, 355 s, Milano 1964, 439 s, 2.-3. ed 1969, 1974; Tokyo 1965, II, 256 s, 2 pl-bl; Riga 1935, 228, 234 s, 3. uppl 1936, Eutina, Ozolina, 1949, 380 s, Riga 1971, 367 s; litauiska Chicago 1951-52; Oslo 1931, 4:o, XVI, 366 s, nya tr så, Nyt oplag 1955 [utg 1956], 382 s, ny tr 1957, 7. oppl 1964, 318 s; bärjan på persiska i Räh-i-nov, årg 3, 1945, Teheran; Warszawa 1933, 4:o, XIX, 413 s, 1934, 415 s, 9. uppl 1948, XXIV, 516 s, 11. uppl 1949, ny utg Katowice 1962, 410 s, ny uppl 1963; portugisiska Porto Allegre 1935, 364 s, 1 portr, 9. uppl 1953, Lisboa [1969, 1972,] 332 s; Bucuresti 1934, 6. ed [1935], 526 s, ny uppl 1936, utdrag härur sep 1934; Moskva 1969, 381 s; serbiska Zagreb 1933, 272, 259 s, 5 pl-bl, 1957, 406 s, Beograd 1969, 442 s; slovakiska Truciansky Sv. Martin [1948], Bratislava 1968, 1969, 357 s, 1974, 346 s; slovenska Ljubljana 1934, 450 s, 1964, 355 s; Barcelona 1935, 370 s, Buenos Aires 1935, 370 s, 2.-4. ed 1926, 1937, 1938, 5. ed 1939, 345 s, 6. ed Madrid, Barcelona, Buenos Aires 1940, 319 s, andra utg: Barcelona 1942, 224 s, 2. ed Madrid 1943, 3. ed Barcelona 1947, 214 s, Buenos Aires [1948], 360 s, Barcelona 1952, 334 s, Nueva ed [1956], 20. ed [1964], 14. ed Barcelona 1954, 234 s, Barcelona [1956], 370 s, Mexico 1964, 186 s, Barcelona [1965], 260, 241 s; Praha 1932, 407 s, 16 pl-bl, nya uppl 1933, 1934, 9.-10. uppl 1948, 381 s, 16 pl-bl, ny uppl 1969, 391 s; Ankara 1935, 404, 4 s, Istanbul 1976, 380 s; Leipzig 1931, XX, 463 s, 106.-HO.Aufl 1933, 146.-150. Aufl 1937, XXIV, 463 s, 151.-155. Aufl 1941, 166.-170. Aufl 1946, senare utg: [Neue] Vollständige Ausg 1937, 574 s, Sthlm 1945, XXVI, 463 s, Leipzig, München 1946, 454 s, Zurich 1948, 416 s, München 1949, 1951, XXXI, 454 s, Innsbruck 1949, XXIV, 463 s, Munchen 1951, 1952, 1953, 444 s, Saarbrucken 1952, XVI, 424 s, Wien [1957], 386 s, Munchen 1957, 354 s, 1959, 369 s, [Stuttgart] 1959, 354 s, Olten 1962, 445 s, 21 pl-bl, Wien [1963], 410 s, Munchen 1978, 373 s, Neuauflage 1981, 457 s, utdrag: Unter dem Nordstern, Leipzig [1935], 61 s, 18.-27. Aufl Feld-postausg 19[42]-45, 28.-38. Aufl Wehrmacht-ausg [1944]; Budapest 1933, 419 s, 1934, 423 s, 1937. — En gammal bok om människor och djur. Sthlm 1931. 230 s. [Omtr med smärre ändr, huvudsakl ur Bref och skisser, ev förut tr i Små skizzer o Memories and vagaries (vilken i vissa övers betecknas som original).] 2.-5. uppl så. 6. uppl 1932. [Ny utg:] D 1-2. 1935.. 171, 180 s. (Husmoderns presentbok [omsl]. Övers: Sofija 1936, VIII, 147 s; Khvn 1931, 252 s; Porvoo 1931, 251 s, 2. uppl så; Paris 1937, 250 s, 1941, 224 s; Athenai 1966, 143 s; Amsterdam [1932], X, 260 s, ny uppl uå, Antwerpen 1941, 212 s; Reykjavik 1936, 191 s; Milano 1933, 234 s, 1949; Riga 1935, 165 s, [1936,] 202 s; litauiska Cleveland, O, 1959, 238 s; Oslo 1931, 4:o, 192 s; Warszawa 1934, 261 s, nya utg 1948, 181 s, 1975, 133 s; Lisboa [1937], XVI, 253 s, 5. ed [1969], XV, 151 s, ny uppl [1970?]; Bucuresti [1931?], 230 s, ny uppl 1935; Montevideo 1930, 176 s, Madrid & Barcelona 1942, 224 s, Buenos Aires 1942, 189 s, 1943, 186 s, Barcelona 1957, 277 s, [1964,] 127 s; Praha, 2.-4. uppl 1933, 1935, 1937, 167 s, 1970, 130 s; Leipzig 1934, 205 s, München 1951, 1952, 218 s; Budapest 1934, 243 s. - En sluten bok (Vår konung 1858 16/ 6 1943, 4:o, s 1 f; även Gustaf V, konung av Sverige, in memoriam [red: T Lindfors], Sthlm 1951, fol, s 13 f). — Den skönsta pärlan i Napolis krona (Boken om Axel Munthe, Capri och San Michele, Malmö 1957, 4:o, s 11-15). - Bidrag i Black-wood's Edinburgh Magazine, 1889, nov, 1890, sept, o 1893, maj o nov; korrespondenser i Stockholms dagblad 1884: 22 o 23/10, 4 o 8/11 (anon), 18, 21, 22, 26 o 28/11, 1 o 6/12 (pseud Ali), 13/12 (Ali o Puck), 1885: 7, 10, 13 o 25/1, 1, 8, 15, 22 o 23/2, 1 o 29/3 (anon), 24 o 31/5, 7, 14 o 21/6 (P.M.), 1900: 11/4; Aftonbladet 1885: 10/11 (P.M.), 2/12 (P.), 1886: 15/1, 5/2, 30/6, 8/9, 20/10, 24 o 31/12 (Puck Munthe eller förk därav), 4/10 (anon), 1887: 8/1 (anon), 19/1 (Puck Munthe); titlar för dessa artiklar o många av översättningarna se Bror Olsson, nedan anf arb; översättningar o eng original o deras upplagor o tryckningar liksom tryckår o sidantal ovan är till stor del hämtade från resp nationalbibliografi samt British Museums o Library of Congress' kataloger men ändå långt ifrån fullständighet. — Pseud: Puck Munthe.

Källor och litteratur

Källor o litt: Boken om A M, Capri o San Michele (1957); K Bonde, I skuggan av San Michele (1946); F Bull, Nordisk kunstnerliv i Rom (1960); L De Geer, Ur Louis De Geers brevsaml (1929); P-A Hellqvist, Musik vid fenikiska trappan (Artes 1986, nr 4); H Jansson, Drottn Victoria (1963); W Kock, Sv läkare som vitterlekare (Nord medicinhist årsb, suppl 3, 1970); O Lagercrantz, Min första krets (1982); C Lagergren, Efterlämnade dagboksanteckn:ar, 1 (1940); C G Laurin, Liv o konst (1946); C Munthe, Släkten M från Flandern (1963); L o Å W:son Munthe, Släkten M i Sverige (1931); J Oliv, A M:s San Michele (1964); S Tjerneld, Den mystiske dr M (1973).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
M Axel F Munthe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8548, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunilla Karlsson), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8548
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
M Axel F Munthe, urn:sbl:8548, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunilla Karlsson), hämtad 2024-04-18.