Meriter

1 Myrdal, Karl Gunnar, f 6 dec 1898 i Skattunge kapellförs, Kopp, d 17 maj 1987 i Danderyd, Sth. Föräldrar: lantbrukaren o byggmästaren Perers Carl Adolf Pettersson o Anna Sofia Karlsson. Studentex vid h reallärov på Norrmalm i Sthlm 15 maj 18, inskr vid StH 2 sept 18, JK där 21 april 23, JL vid StH 26 mars 27, disp 11 april 27, doc i politisk ekonomi 7 maj 27, JD 21 maj 27, allt vid StH, prof vid Institut Universitaire de Hautes Etudes Internationales i Geneve 1 okt 30–31 maj 31, ordf i komm ang bostadsstatistiken jan–febr 33, led av bostadssociala utredn okt 33–nov 45, innehavare av Lars Hiertas professur i nationalekonomi med finansvetenskap vid StH 25 nov (k fullm 21 dec) 33–1 nov 50 (tjänstl från 47), led av 1934 års fastighetskreditsakkjuli 34–juli 35, av befolkn: kommissionen maj 35–dec 38, av FK 36-38 o 44–47 (led av bankoutsk 44), led av 1938 års jordbruksutredn mars–sept 38, dir för Carnegiestiftelsens undersökn ang negerproblemet i USA sept 38–sept 42, led av komm ang Sveriges kommersiella o kulturella förbindelser med transoceana länder (Amerikautredn) febr 43—nov 45, ordf i kommissionen för ekon efterkrigsplanering febr 44–dec 45, fullm i riksbanken 17 mars 44–45, statsråd o chef för handelsdep 31 juli 45–11 april 47, ordf i handelspolitiska rådet 19 okt 45–10 april 47, i handelspolitiska beredn april 46–april 47, exekutivsekr i FN:s ekon Europakommission i Geneve 15 april 47–april 57, vetensk ledare av Twentieth Century Fund's undersökn ang Sydöstasiens ekon utveckl:-problem 57–67, innehade en personlig professur i internationell ekonomi vid StU 3 juni 60–1 juli 67, grundade Institutet för internationell ekonomi vid StH 61, ledare där 61, ordf i styr för Sthlms internationella fredsforskn:inst (SIPRI) 24 febr 67–73, för Latinamerika-inst i Sthlm (LAI) 69—73, vik prof i internationell ekonomi vid StU 1 sept 69—30 sept 70, led av nationalkomm för 1972 års FN-konferens om den mänskliga miljön dec 69–dec 72, ordf i bl a Sv komm för Vietnam. — Hedersdr vid ett 30-tal uti univ från 38, LVA 45, fil hedersdr vid StU 31 maj 66, erhöll priset i ekon vetenskaper till Alfred Nobels minne 74, led av ett flertal uti akad:er.

G 8 okt 1924 i Sthlm, Matt (enl vb för Kloster, Söd) m statsrådet Alva Reimer (M2).

Biografi

Gunnar M föddes i Skattungbyn i Orsa men härstammade från Myresgården (namnbytet till Myrdal skedde 1914) i Solvarbo by, Gustafs sn i södra Dalarna. Faderns yrke som byggmästare ledde till en rörlig barndom. Efter en tid i Falun flyttade familjen 1904 till Sthlm, där den fram till 1912 bodde i fyra olika lägenheter och M fick gå i flera olika skolor, innan familjen flyttade till Köping och 1914 åter till Sthlm. M:s rötter i Dalarnas bondekonservatism (fadern var högersinnad) och den rörliga livsföringen är två drag i hans liv och personlighet som kan spåras i fortsättningen. I sina gymnasieuppsatser hyllade M dalfolkets frihets- och självständighetskänsla liksom också dalkarlens motsatser: "bredvid ytterlig konservatism finner man hos honom smak för allt nytt, bredvid barnslig öppenhjärtighet en nästan sårande misstänksamhet, bredvid skarpt förstånd och logisk blick i en fråga en naiv och primitiv huvudlöshet i en annan." M deltog i den kristna gymnasiströrelsen, och ännu på 1920-talet föll det honom naturligt att hjälpa den politiskt-konservativt aktive fadern att skriva insändare och artiklar i den lokala sörmlandspressen; föräldrarna hade 1922 flyttat till Gesta, Toresunds sn i Sörmland.

Under sin gymnasietid vid Norra real i Sthlm mottog M intellektuella impulser från ekonomerna Gustav Cassel (bd 7) och Eli Heckscher (bd 18) men framför allt från Rudolf Kjellén (bd 21), vars skrifter följde honom hela livet. Hos Kjellén var vetenskap och politik oupplösligt sammanflätade, och medan han föraktade parlamentarism och inkompetens förespråkade han socialpolitik i syfte att ena nationen och förhindra klasskamp. Vid sidan av och delvis i motsats till detta påverkades M också av sin lärare John Lindqvist (bd 23), som enligt M själv bibringade honom den upplysningsfilosofiska inställningen "att människorna och deras samhälle kunde reformeras och bli bättre". Lindqvist fäste också hans uppmärksamhet på värderingsproblematiken inom samhällsvetenskap och humaniora, nämligen att författarens egna åsikter och sympatier gör "hans blick" både "skarpare" och "skummare" — en grundsyn som M behöll livet ut. Ännu var emellertid M:s åsikter inte särpräglade utan erinrade i mycket om de blandat nationellt-konservativa och intelligens-aristokratiska uppfattningar som förekom bland tidens intellektuella borgerliga ungdom. Retrospektivt uppfattade M denna period som präglad av att han levde ett "politiskt och samhällsmässigt egendomligt åsiktslöst liv". När han 1918 påbörjade juridikstudier vid StH gjorde han detta i tron att han skulle lära sig "hur samhället fungerade". Trots att förväntningarna inte infriades gav juridikstudierna honom en ökad förståelse för de institutionella förhållandenas betydelse för samhällsutvecklingen och kom — liksom för många andra sv ekonomer — att ge en kasuistisk inriktning av den vetenskapliga analysen. Det var makan Alva som intresserade honom för nationalekonomi genom att sätta Cassels Theoretische Sozialökonomie i händerna på honom, och denna skrift jämte Ekonomisk tidskrift blev under det tidiga 1920-talet M:s inledning till de nationalekonomiska studierna. Samtidigt blev han god vän med andra unga sv intellektuella som studerade ekonomi, däribland Alf Johansson och Erik Lindahl (bd 23).

Med hjälp av ett stipendium från VA 1925 kunde M göra studieresor till England och Tyskland, och resultatet av dessa resor blev den avhandling, Prisbildningsproblemet och föränderligheten, som under Cassels handledning framlades 1927. Den blev samtidigt en inledning till de undersökningar om löner och priser i Sverige som under Gösta Bagges ledning och med stöd av Laura Spelman Rockefeller Memorial börjat bedrivas vid högskolan och kan också betraktas som den s k stockholmsskolans första bidrag inom ekonomisk teori såtillvida att den införde förväntningarna och dessas roll i analysen. Utgångspunkten för M:s analys var Cassels statistiska prisbildningsteori. M ville frigöra pristeorin från denna förutsättning genom att "inarbeta föränderlighetsfaktorn". Därvid urskilde M två olika problem. Dels kan ett prisbildningsläge övergå i ett annat genom de inträffade förändringarnas verkningar framåt i tiden, dels kan förändringarna verka bakåt i tiden genom att de anteciperas. Eftersom förväntningarna om framtiden påverkar de i nuet aktuella förändringarnas verkan framåt, måste enligt M analysen börja med förväntningarnas verkan tillbaka. Därvid utövar framtidsförväntningarna enligt M två slags verkningar. Dels orsakar de andra prisrelationer än de som uppstår om man inte tar hänsyn till förväntningarnas inverkan, dels medför de också andra teknikval i produktionen. Eftersom produktionen tar tid inträffar förändringar av olika slag, och dessa förändringar anteciperas som risker eller chanser, vilka medför att den statistiska pristeorins grundprincip — kostnadsprincipen — modifieras. Förekomsten av risk påverkar också kreditvillkor, försäkringsavtal, terminshandel osv som är av stor praktisk betydelse i det moderna samhället men var styvmoderligt behandlade i den dittillsvarande ekonomiska teorin. Eftersom de ekonomiska agenternas kunskap är ofullständig kan inte alla förändringar anteciperas korrekt. Det uppstår därför icke förväntade vinster och förluster, som inte kan förklaras av den statistiska teorins kostnadsprincip och som förändrar företags kapitalvärde. Vad M kallade det dynamiska prisbildningsproblemet påverkades sålunda objektivt av att produktion tar tid (och dessutom av trögrörlighet hos produktionsmedlen) och subjektivt av ofullständig kunskap hos de ekonomiska aktörerna, och av att dessa förutsättningar tillsammans gav upphov till osäkerhet, riskföreställningar och förväntningar hos dessa som aktivt grep in i prisbildningsprocessen. Vinster och förluster orsakas enligt M varje gång förväntningarna ändras och varje gång de verkligen inträffade händelserna avviker från de närmast föregående förväntningarna. Företagarnas riskföreställningar sönderdelar M i tre samspelande faktorer: dels den objektiva risk som företagarna med sina förutsättningar faktiskt löper, dels de uppfattningar de gör sig om denna objektiva risk och dels den värdering av risken de företar. Tillsammans utgör de "huvudtermerna i problemet om den dynamiska kostnadsbalansen, problemet om företagsvinsten". I M:s analys spelar därför den ekonomiska risken en avgörande roll, och den centrala delen av avhandlingen ägnas åt en diskussion av olika slag av risk (pris- respektive produktionsrisker), riskvärdering och riskföreställningar. M fann därvid att det fanns fyra olika slags omständigheter, som var för sig skapade dynamiska priselement: 1. Produktionsmedlens relativa trögrörlighet vid prisförändringar, betingad av att produktion tar tid, skapar för vissa företagare övernormalt goda investeringstillfällen, 2. Företagare är olika skickliga i att investera med låg objektiv risk, vilket ger de skickligare företagarna ett knapphetspris, 3. Förekomsten av personliga risker vid utlåning gör det förmånligare för företagare som själva äger kapital att investera, 4. Människor har olika värderingar av risk, vilket ger ett pris på riskbärande som premierar företagare med relativt låg riskvärdering. Hur dessa omständigheter och de därav betingade riskföreställningarna i praktiken verkade kunde enligt M fastställas endast genom empiriska undersökningar, som han emellertid inte själv genomförde. Antydningsvis hävdade M att förekomsten av risk kunde motivera en allmän tendens till företagsstorlekens ökning (till följd av strävan till självförsäkring m m), och att prisriskerna kunde tendera att minska investeringarnas varaktighet. Helt klart föreföll det M att riskföreställningarna spelade en stor roll för att förklara företagarnas beteende i olika faser av konjunkturcykeln, varvid företagarna systematiskt undervärderade investeringsriskerna under högkonjunkturer och därmed aktivt bidrog till konjunktursvängningarna.

I sin avhandling framträder M som delvis nyskapande inom ramen för den givna ekonomisk-teoretiska tradition från vilken han utgick. Före honom hade endast amerikanen Frank Knight från delvis andra utgångspunkter och med annan inriktning analyserat problem förenade med risk, osäkerhet och vinst lika ingående och systematiskt. För den fortsatta utvecklingen av det ekonomiska tänkandet inom sv tradition blev M:s begreppsanalys (införandet av förväntningarna) av stor betydelse. Däremot medförde själva framställningssättet med dess tonvikt på kasuistik och den inte alltid genomskinliga teoretiska analysen att avhandlingen i sig inte gav upphov till en ny riktning inom sv ekonomisk teori. Endast Ingvar Svennilson utvecklade under 1930-talet den myrdalska ansatsen med avseende på företagsplanering. Även om M:s ekonomisk-teoretiska tänkande senare slog in på helt andra vägar kan konstateras att den typ av problem han behandlade i sitt första bidrag till den ekonomiska teorin efter andra världskriget blev helt central (dvs analysen av risk, osäkerhet och rationella förväntningar; M:s konstaterande, att förväntningar som är så beskaffade, att de objektiva och de subjektiva sannolikheterna sammanfaller, är rationella, kan ses som en parallell till teorin om rationella förväntningar).

Både M själv och övriga s k stockholmsekonomer kom i allt väsentligt att intressera sig för makroekonomiska problem och föredrog därvid ofta att behandla förväntningarna som redan införlivade med de objektiva ekonomiska variabler som kunde avläsas i resultaten av de ekonomiska aktörernas beteende.

Inom det av Bagge ledda projektet Stockholm Economic Studies genomförde M under 1920-talets andra hälft en ingående prishistorisk undersökning: The cost of living in Sweden 1830-1930 (1933). I detta arbete, som blev grundläggande för prishistorisk forskning under de följande decennierna, påvisade M och hans medarbetare prisernas långsiktiga förändringar för olika varugrupper regionalt och i landet som helhet. Bland de intressanta resultat som fastställdes kan nämnas, att det över tid skedde en viss utjämning av de regionala prisskillnaderna på grund av förbättrade kommunikationer, att priserna på livsförnödenheter var högre i Västsverige och framför allt i Norrland än i Östsverige, att priserna för bostad och bränsle steg kraftigt, medan priserna för beklädnad och framför allt för lyse lika påtagligt sjönk, och att på motsvarande sätt priserna på kött och mejeriprodukter steg, medan priserna på specerier sjönk. Dessa prisförändringar betingades naturligtvis av den högre produktivitetsökningen inom industriell jämförd med agrar produktion.

Fram till slutet av 1920-talet betecknade sig M som "centralteoretiker" inom nationalekonomin, därmed angivande sin tillhörighet till den ekonomiska teorins huvudfåra, och politiskt var hans åsikter relativt obestämda. Under 1928-29 hade han tillfälle att bedriva studier i ekonomisk teori i Tyskland, England och framför allt USA, och han var därvid inspirerad av bl a A Johansson, som framhävt vikten av att göra upp med den äldre ekonomgenerationens "vårdslösa och feltänkta sätt att lägga fram politiska åsikter som vetenskapliga slutsatser". Vårterminen 1928 höll M en serie föreläsningar vid StH om den politiska spekulationens roll inom nationalekonomin, och med utgångspunkt från dessa och ytterligare studier publicerade han 1930 sitt kanske mest betydelsefulla arbete inom ekonomisk teori, Vetenskap och politik i nationalekonomien, vars betydelse framgår av att skriften gavs ut i Tyskland 1932 och i England och USA 1953–54. Enligt M var den ekonomiska centralteorin bemängd med normativa och politiska uppfattningar, och han ville helst "utrota" de mest centrala begreppen i denna, såsom nytta, värde, subjektiv kostnad, samhällelig behovstillfredsställelse, allmän välfärd, samhällsnytta, samhällshushållning osv. Han trodde ännu på möjligheten av en "värdefri" ekonomisk vetenskap, som endast hade att "iakttaga och beskriva faktiska företeelser samt att utreda inbördes orsaksförbindelser". Men för att detta skulle bli möjligt krävdes en hänsynslös kritik av den ekonomiska teorins centrala föreställningar, framför allt värdeteorin, frihandelsteorin och hushållningsidén, och att de två fundament på vilka dessa idéer vilade, naturrätten och utilitarismen, blottlades. Inspirationen från A Hägerströms (bd 19) värdenihilism är påtaglig och erkändes av M. En annan bakgrund är den kunskapssociologiska relativism som Karl Mannheim tidigare utvecklat i Tyskland.

Den klassiska värdeläran, enligt vilken varuvärdena bestäms av den mängd arbete som lagts ned på produktionen av varorna, kunde, menade M, återföras på naturrättsliga föreställningar hos Hobbes, Locke och andra, enligt vilka endast det personligt presterade arbetet tillförde naturresurserna ett tillskott i värde och därmed blev den logiska grunden för äganderätten. Naturrättsfilosoferna sökte en giltig grund för äganderätten, och därför konstruerade de en teori om arbetet som värdemätare, som senare övertogs av Adam Smith och de klassiska engelska ekonomerna och som därefter hos Senior och Marshall gavs en subjektivistisk tolkning i termer av psykisk uppoffring (den s k subjektiva realkostnaden). Denna tolkning utgick från utilitarismens uppfattning om människorna som nyttomaximerade, och därmed öppnades vägen för den nyklassiska värdelära som blev dominerande inom ekonomisk teori från 1870-talet med Jevons, Menger och Walras. Bytesvärdena sades i denna nya tolkning vara bestämda av gränsnyttan av de utbytta varorna hos de bytande individerna. Det enda denna värdeteori enligt M (och tidigare Cassel) med en välvillig tolkning lyckades visa var att det kunde tänkas råda proportionalitet mellan priser och gränsnyttor. Men viktigare var enligt M att teorin var tautologisk, eftersom den utgick från antagandet att människorna i sina byteshandlingar maximerar sin nytta och att den därefter påstod att människor som handlar enligt detta antagande bekräftar teorins riktighet. Den subjektiva värdeläran betecknade därför enligt M bara "kammarvisdom", den utsade ingenting om verkligheten och den kunde inte användas för att lösa praktiska problem. När Pareto och Fisher senare övergav den hedonistiska tolkningen av värdeläran och reducerade den till enbart en valhandlingsteori, som konstaterade att individerna företog val mellan olika alternativ av varor blev värdeläran rent deskriptiv och "en död vikt för bytesläran".

I kritiken av frihandelsläran, enligt vilken samhällsmedlemmarnas totala nytta maximerades vid fritt byte utan ingrepp i inkomster, egendom eller avtal, påvisade M till en början att denna teori stod i motsättning till den ursprungliga hedonistiska tolkningen av värdebegreppet. Enligt denna var nyttan en absolut storhet (kardinalnytta), och den för bytesvärdet bestämmande gränsnyttan varierade därmed med individernas olika resurstillgångar. Följaktligen skulle totalnyttan bli större, om man toge resurser från rika och gåve dessa till fattiga — en slutsats som ekonomerna i allmänhet ryggade tillbaka från av politiska skäl. Vidare tog ekonomerna vanligen den rådande egendomsfördelningen som naturlig utan att grunda denna ståndpunkt på någon princip alls, trots att egendomsfördelningens utformning är en av de viktigaste av de faktorer som påverkar prisbildningen: den förutsatte "önskvärdheten av en egendomsfördelning, vilken även vid fri konkurrens är en av de huvudsakliga bestämningsfaktorerna till prisbildningsförloppets samhälleliga resultat, och som vidare själv till dels är ett resultat av denna prisbildning". Av samma skäl var det enligt M ologiskt att anta att nationalinkomstens maximering kunde analyseras fristående från frågan om den rådande inkomstfördelningen, eftersom denna dels bestäms av egendomsfördelningen, dels direkt påverkar prisbildningen i produktionen och på marknaden. Eftersom fördelningsproblemen ytterst är av politisk natur, blir också frihandelslärans innehåll och slutsatser politiska. Samma grundsyn ledde också M till att ifrågasätta frihandelslärans tolkning av avtalsfriheten. Friheten manifesterar sig i rätten att sluta avtal, och varje avtalspart försöker sluta det för vederbörande mest gynnsamma avtalet. Men för det första kan invändas att avtalens innehåll och konsekvenser bestäms av respektive avtalsparts läge och maktresurser, däribland egendoms-och inkomstfördelningen, för det andra att det inte finns någon given definition av friheten i det fria avtalet. Den fria viljebildningen bör enligt M innefatta allt, inklusive friheten hos en politisk majoritet att påverka avtals förutsättningar. Fri konkurrens förutsätter avtalsfrihet och avtalsfrihet förutsätter avtalsreglering, och en sådan har alltid olika innebörd och konsekvenser beroende på hur den utformas. "Frihandelsdoktrinen mister alltså mening som teori och princip, oavsett hur abstrakt den formuleras."

I denna analys röjs för första gången de ansatser till en institudonalisdsk ekonomisk teori som senare blir centrala för M, och han hänvisar härvidlag uttryckligen till de intryck han mottagit under sin vistelse i USA, där han funnit att "de mest hoppfulla nydaningarna i den ekonomiska teorin" ägt rum bland de institutionalistiska ekonomerna. I sin djupborrande kritik av finansläran visade M övertygande godtyckligheten i de slutsatser om beskattningens utformning som olika skatteteorier ledde fram till. På inget annat område hade den politiska idébildningen stått mer suverän i förhållande till logiken, eftersom man trodde sig ha bevisat riktigheten av både regressiv, proportionell, progressiv och degressiv beskattning utifrån både förmågoprincipen och intresseprincipen, och M underströk återigen att "det icke går att isolera ett rent ekonomiskt problem inom ett starkt politiskt helhetsproblem". En vetenskaplig finansteori kunde endast undersöka verkningarna av alternativa skattesystem.

M hade inlett sin undersökning av vetenskap och politik i nationalekonomin med en förhoppning om att det var möjligt att frigöra den vetenskapliga analysen från värderingar, intressen och politisk viljebildning. I sin sammanfattande bedömning gav han upp denna förhoppning. I vissa frågor kunde intressena sammanfalla, och då kunde den traditionella nationalekonomiska metoden, grundad på naturrättens och utilitarismens harmonilära, tillämpas. Men i allmänhet föreligger intressemotsättningar i samhället, och därför måste nationalekonomin "undersöka och kartlägga den synnerligen invecklade vävnaden av de stundom sammanlöpande, stundom stridiga klassintressena i samhället". Därvid har nationalekonomerna en viktig uppgift, eftersom de ekonomiska sammanhangen medför att intresselinjerna löper på ett annat sätt än de ter sig. Innebörden därav är att den ekonomiska teorin inte kan utgå från det institutionella systemet (rättsordning, konventioner, traditioner, attityder, värderingar, intressen) som givet. Detta bör behandlas som variabelt. Värdepremisserna kan inte enbart redovisas och därefter skjutas åt sidan. Det skulle också vara godtyckligt att i analysen utgå från respektive vetenskapsmans egna individuella värderingar. Om nationalekonomerna har ett praktiskt syfte med sina analyser bör de i stället enligt M utgå från värdepremisser som "faktiskt är relevanta i den politiska striden, dvs i samma mån som de uppbäras av verkliga intressen hos tillräckligt starka samhällsgrupper" och "utreda verkningarna i olika hänseenden av olika möjliga institutionella förändringar via hela den invecklade prisbildningsmekanismen". Så uppfattad bleve nationalekonomin snarast en "ekonomisk teknologi" med uppgift att analysera ett slags socialt "krigsspel". Hur vetenskapsmän med olika värdepremisser på ett objektivt sätt skulle förmå införliva olika klassintressen och klassvärderingar i sin egen analys diskuterade inte M vare sig i denna programskrift eller senare. Men den ståndpunkt han formulerade här blev sedan riktningsgivande för hela hans fortsatta vetenskapliga arbete.

Med den ekonomiska världskrisen 1929–33 och tillkomsten av den socialdemokratiska regeringen under Per Albin Hansson inleddes en ny etapp i M:s liv och verksamhet. Han efterträdde 1934 Cassel på professuren i nationalekonomi med finansvetenskap vid StH. Redan i sin installationsföreläsning klargjorde han att planhushållning blivit en nödvändighet på grund av att de organiserade intressenas uppkomst destabiliserade marknadsmekanismerna och på grund av folkmassornas krav på ekonomisk utjämning och social rättvisa. 1930-talet kom för M:s del att innebära att han kunde omsätta i praktiken den ekonomiska teknologi han förfäktat i Vetenskap och politik i nationalekonomien. Han anslöt sig 1932 till det socialdemokratiska partiet och fick tillfälle att vid sidan av fritt författarskap framträda som politiker och sakkunnig inom såväl finans- som social- och jordbrukspolitik. M:s viktigaste insatser därvidlag bestod i hans bidrag till den nya ekonomiska politiken och välfärdspolitiken. Vid sidan därav utvecklade han i dialog med övriga s k stockholmsekonomer den wicksellska penningteorin.

Under den livliga inhemska ekonomisk-politiska debatt som utspann sig efter det att Sverige lämnat guldmyntfoten i sept 1931 varnade M bestämt för alla försök att återanknyta kronan till guldet med motiveringen att detta endast skulle skärpa krisen och öka arbetslösheten (mest systematiskt utvecklat i skriften Sveriges väg genom penningkrisen, 1931). Penningpolitiken borde utformas "med hänsyn till sociala och näringspolitiska överväganden", vilket innebar "en sådan penningpolitik, som håller näringslivet flytande och arbetslösheten uthärdlig". Deprecieringen av kronan efter sept 1931 borde därför bibehållas, kredittrycket på näringslivet lättas — eventuellt med kreditransonering —, partipriserna höjas något med oförändrade löner och levnadskostnader, avtal prolongeras och ett ekonomiskt råd med representation för näringsliv, arbetsmarknadsparter och regering bildas. När finansminister E Wigforss i jan 1933 presenterade den nya statsverkspropositionen, hade M skrivit utkastet och finansministern företog endast smärre ändringar. M författade också en PM till statsverkspropositionen "Konjunkturer och offentlig hushållning", som blev den teoretiska plattformen för regeringens krispolitik. Han förespråkade i denna en motkonjunktur med hjälp av offentliga arbeten för att utnyttja arbetskraften bättre, stimulera näringslivet, hålla nere arbetslösheten och öka de offentliga inkomsterna. Stimulansen till näringslivet skulle, påpekade M, bli större ju mindre andel av den så åstadkomna sammanlagda inkomstökningen som sparades, medan samtidigt det totala sparandet och möjligheterna till ökad kapitalbildning skulle vidgas.

Detta var en ny syn på sparandets uppkomst ur investeringsprocessen, som bröt med den ortodoxa synen. Den egentligen enda restriktionen för en sådan aktiv finanspolitik var hänsynen till bytesbalansen ("det internationella utrymmet"). Lönesänkningar, som å ena sidan sänkte produktionskostnaderna och å andra sidan minskade efterfrågan, var tveeggade och borde användas endast i begränsad omfattning och endast om den yttre balansen krävde det. Vad beträffar stadsbudgetens finansiering framhöll M att "statsfinanserna äro icke självändamål". Enligt de dittillsvarande finansieringsprinciperna tilläts statlig upplåning endast för sådana statliga förmögenhetsobjekt som kunde väntas amortera och förränta de investerade lånemedlen. Mot denna syn framhöll M att det för det första inte fanns någon större skillnad mellan lån och beskattning med avseende på verkningarna. på kapitalmarknaden och för det andra att ett stort flertal av de utgifter som inte betraktades som produktiva, framför allt utgifter för utbildning och socialpolitik, tvärtom var utomordentligt produktiva och faktiskt långsiktigt ökade realinkomsterna. Slutligen borde man frångå principen om årlig budgetbalansering och istället sträva efter en långsiktig sådan med hänsyn till konjunkturläget. Därigenom skulle staten slippa öka skattetrycket under lågkonjunktur och istället kunna ta upp lån som betalades tillbaka under högkonjunktur med bevarad statlig nettoförmögenhet. I avvaktan på en sådan reform föreslog M att i den då aktuella situationen endast en utvidgning av de s k icke-produktiva offentliga arbetena skulle få finansieras lånevägen med garantier för kortare amorteringstid, viss skattefinansiering eller bindning av framtida inkomstkällor vid amorteringsplanen. I praktiken kom samtliga dessa tre metoder till användning i 1933 års krispolitik, varigenom skillnaden till traditionell finanspolitik inte blev särskilt stor. I sin PM föreslog M också inrättandet av en statlig konjunkturutjämningsfond och en flerårig finansplan för offentliga arbeten. De nya idéerna, som inspirerats av bl a 1925 års danska budgetreform, genomfördes i och med att uppställningen av riksstaten 1937 förändrades på förslag av en särskild sakkunnigkommitté, i vilken M ingick.

Inom ramen för arbetslöshetsutredningen fick M tillfälle att systematiskt analysera finanspolitikens ekonomiska verkningar (SOU 1934:1). I detta arbete, som oförtjänt överskuggades av den tidigare mer koncentrerade framställningen av ämnet, utvecklade M en rad originella idéer om den offentliga verksamhetens karaktär och verkningar. Den avgörande skillnaden mellan privatföretagande och offentlig hushållning är enligt M inte att det förstnämnda skulle vara av fri och den senare av tvångsmässig karaktär utan ligger i stället i motivationens art. Medan i privatföretagande utgifter läggs ut för att uppnå inkomster (vinster), är i offentlig verksamhet utgifterna primärt motiverade och inkomsternas uppgift endast att täcka de nödvändiga utgifterna. Vidare föreligger i offentlig hushållning inte heller någon strikt gräns mellan utgifter för produktion och utgifter för konsumtion. Större delen av de ordinära direkta utgifterna, för bl a uppfostran, undervisning, forskning, social omvårdnad särskilt av ungdom, arbetslöshet och kristidshjälp, är av vikt för framtiden och i vissa fall endast för framtiden. Offentlig upplåning skiljer sig vidare endast till graden från beskattning med avseende på verkningarna på kapitalmarknaden; av betydelse därvidlag är endast beskattningens respektive utgifternas art. Offentlig upplåning under lågkonjunktur är tom samhällsekonomiskt fördelaktig på grund av de då rådande låga priserna och räntorna och leder till en långsiktig jämnare offentlig utgiftsvolym jämfört med permanent skattefinansiering. Den offentliga upplåningen erbjuder därtill nya finansiella investeringsobjekt, som kan stimulera sparandet och ge upphov till nya utbud på kapitalmarknaden. Finanspolitik är visserligen på grund av de trögrörliga verkningarna inte alltid ett lätthanterligt instrument, men jämfört med penning- och räntepolitik är den verksammare. M betvivlade tom att inkomstskatternas höjd var en viktig omständighet för utbudet av arbetskraft och företagsamhet med hänvisning till att arbetstid och arbetsintensitet är institutionellt bestämda för flertalet arbetare, och att för andra grupper stegrade skattesatser förmodligen i huvudsak ökar de personliga prestationerna för att bibehålla en vanemässigt bestämd levnads- och sparandestandard.

Slutsatserna av undersökningen blev framför allt tre: För det första bör den ordinarie offentliga verksamheten inte i någon större mån fa påverkas av konjunkturväxlingarna, varför den sedvanliga reaktionen att inskränka de offentliga utgifterna under dåliga tider och öka dem under goda tider borde undvikas. För det andra bör den offentliga anläggningsverksamhetens omfång fastställas för en längre tidsrymd och därvid fördelas tidsmässigt så att den ger lägsta kostnader för givna fördelar. Konsekvensen därav är ett motkonjunkturellt beteende från det offentligas sida med utjämnande inflytande på konjunk- turutvecklingen. Slutligen bör skattebördan minskas under lågkonjunktur och skärpas under högkonjunktur, vilket förutsätter att en viss del av de ökade utgifterna för bl a offentliga investeringar under lågkonjunktur täcks genom kortfristig upplåning, som amorteras av under den följande högkonjunkturen eller täcks genom fondbildning.

Under krisåren författade M också sitt viktigaste bidrag till den makroekonomiska centralteorin, Om penningteoretisk jämvikt. En studie över den "normala räntan" i Wicksells penninglära (Ekon tidskr 1931; publicerad i omarbetad form på tyska 1933 och som bok i ytterligare omarbetning på engelska 1939, Monetary Equilibrium). Utgångspunkten för detta arbete var Knut Wicksells teori om villkoren för en stabil prisnivå som garanterades av tre förutsättningar: likheten mellan penningräntan och den "naturliga" räntan eller realkapitalets avkastning, likheten mellan sparande och investering, samt prisnivåns konstans. Om inte dessa villkor uppfylldes skulle prisnivån förändras kumulativt i uppåt- eller nedåtgående riktning. Dessa kumulativa prisrörelser kunde enligt Wicksell undvikas genom en "normal" ränta så att det förstnämnda villkoret uppfylldes. Lindahl hade tidigare explicit påvisat de tre villkoren hos Wicksell men förkastade begreppet "normal" ränta med hänvisning till att den reala kapitalräntan inte kan bestämmas oberoende av den "normala" räntan. Han ville därför behålla endast det andra villkoret. M angrep Lindahls uppfattning och tog som sin uppgift att rekonstruera och rädda Wicksells teori genom en "immanent kritik". Efter olika om-formuleringar kom han fram till att det första villkoret var beroende av det andra, som alltså var det centrala jämviktsvillkoret, medan det tredje var felaktigt, eftersom en likformig förändring av alla priser inte kunde påverka jämvikten på kapitalmarknaden.

M:s bidrag till penningteorin kan närmast ses som en begreppsanalys i den wicksellska traditionen. Endast glimtvis pekar den framåt mot den nya makroteori, som J M Keynes och B Ohlin grundlade. Dess största betydelse var, också enligt M själv, att det införde begreppen "ex ante" och "ex post", varvid det förra avsåg de förväntningar och planer som drev den dynamiska processen framåt, medan det senare avsåg de förverkligade ekonomiska storheterna. Av varaktig betydelse i M:s eget kommande nationalekonomiska författarskap blev också uppfattningen av ekonomin som styrd av kumulativa, kausalt återkopplade processer, vilken han senare vidgade till att gälla även andra sociala fenomen.

I M:s liv alternerade oavbrutet intensivt teoretiska perioder med perioder av lika intensiv praktisk-politisk verksamhet. Under 1930-talet förenades dessa två aspekter i den omfattande och febrila aktivitet som M och makan Alva utvecklade för att dra upp grundlinjerna för en ny socialpolitik, vilken skulle skilja sig från både den traditionellt liberala och den traditionellt socialistiska socialpolitiken. I förhållande till den förstnämnda skulle den nya socialpolitiken gå utöver hjälp till självhjälp och innefatta demokratiskt beslutad omfördelning av produktionens frukter som en medborgerlig rätt. I förhållande till den senare skulle den överbrygga motsättningen mellan dagsprogram och framtidsmål genom en teknisk och praktisk inriktning på sociala problem och såtillvida kunna förnya den reformistiska socialismen. Denna nya sociala ingenjörskonst kunde bygga på arbetarungdomen och socialpolitisk expertis. "Den radikalare socialpolitiken", förklarade M i programartikeln Socialpolitikens dilemma (Spektrum 1932) "är just planhushållningsvarianten av socialpolitiken." Den innebar, att "man är beredd att gripa djupt nog med åtgärderna för att de skola ha maximal effektivitet". Den innebar samtidigt att socialpolitiken övergick från att ha varit symptomatisk till att bli profylaktisk. Eftersom det fria konsumtionsvalet för mindre bemedlade och för barnen inte var särskilt fritt var det också rationellt att genomföra den nya socialpolitiken genom centrala politiska beslut. Den borde slutligen också gripa över klassgränserna för att undgå ett bakslag.

Den konkreta innebörden av denna nya socialpolitik utvecklade M tillsammans med makan i Kris i befolkningsfrågan (1934), som både teoretiskt och praktiskt blev en programskrift för det välfärdssamhälle som med arbetarrörelsen som drivande kraft började byggas upp från 1930-talets senare hälft. Praktiskt taget alla de inslag i välfärdspolitiken som aktualiserades under de närmast följande decennierna har sitt ursprung i denna programskrift (jfr M 2). Kraven i befolkningsfrågan innebar därför, som M uttryckte saken i ett annat sammanhang, ett krav på "samhällets omdaning".

Det praktiska genomförandet av programmet ägnade sig M åt i bostadssociala utredningen och i den befolkningskommission som efter högermotioner i riksdagen 1935 inrättades. I bostadssociala utredningen samarbetade han under Alf Johanssons ledning med Sven Wallander, Uno Åhrén och Olle Engkvist för att kartlägga trångboddheten, förbättra bostadsstatistiken och bostadsinspektionen samt finansiera bostadsförsörjningen för mindre bemedlade barnrika familjer genom lågräntelån och familjebidrag, med allmännyttiga bostadsföretag som huvudmän. Befolkningskommissionen lade under loppet av tre år fram ett drygt tiotal betänkanden. M skrev principmotiveringen för förslaget om ändrad familjebeskattning, större delen av betänkandet om bosättningslån liksom av betänkandet om revisionen av preventivlagen, hela betänkandet i sexualfrågan — godkänt av kommissionen i nästan oförändrad form — liksom hela betänkandet i abortfrågan och större delen av betänkandet i näringsfrågan med hjälp av Gunnar Lange (bd 22) och Richard Sterner. De flesta av befolkningskommissionens förslag genomfördes efterhand genom riksdagsbeslut. På grund av en konflikt med kommissionens ordförande Nils Wohlin medarbetade M inte i kommissionsarbetets slutfas.

Efter arbetet med att motivera och i praktisk politik omsätta de förslag som inledde det sv välfärdssamhällets uppbyggande vände M sitt intresse och engagemang mot ofärden i det internationella samhället. Hans nästa stora livsprojekt kom att gälla de svartas situation i USA. Sommaren 1937 fick M ett erbjudande från ordföranden för Carnegie Corporation, Frederick P Keppel, att leda "en omfattande studie av de svarta i USA att genomföras på ett helt objektivt och neutralt sätt såsom ett socialt fenomen". Så småningom accepterade M valet, som fallit på honom på grund av dels att han representerade en nation utan imperialistiska och koloniala intressen och traditioner, dels hans tidigare kontakter med Laura Spelman Memorial Foundation. M började vid denna tid också bli internationellt uppmärksammad: 1937–38 gav han en föreläsningsserie över befolkningsfrågan vid Harvarduniversitetet, där han också tilldelades ett hedersdoktorat. Med sin familj anlände han till USA i sept 1938 åtföljd av sin näre medarbetare från befolkningskommissionen Sterner. Han tillbringade tiden fram till sept 1942 i USA med ett avbrott maj 1940–mars 1941, orsakat av Tysklands ockupation av Danmark och Norge. Med hjälp av Sterner och en rad amerikanska samhällsvetare, framför allt Ralph Bunche och Arnold Rose, genomförde M det väldiga projektet, som resulterade i tvåbandsverket An American Dilemma. The Negro Problem and Modern Democracy, 1—2 (1944). Vid sidan av en central forskningsstab på sex personer engagerades sammanlagt ett sjuttiotal forskare i olika omfattning för projektet, vilket förutom huvudverket resulterade i ytterligare fyra monografier över delaspekter av problemet och ett trettiotal manuskript med deltagande av bl a sociologerna Shils, Stouffer, Herskovits och Wirth. Särskilt Sterner och Rose gjorde så stora självständiga insatser att de angavs som biträdande författare till verket. Efter M:s återresa till Sverige 1942 bidrog Rose på ett avgörande sätt till att manuskriptet färdigställdes.

Enligt M var vad som då kallades det amerikanska negerproblemet "ett problem i amerikanarens hjärta" och i grund och botten ett moraliskt problem. Det amerikanska dilemmat var en konflikt mellan alla de värderingar som innefattas i "the American Creed" å ena sidan och å andra sidan alla de värderingar av personlig, social, ekonomisk och sexuell art och däremot svarande vanor, seder och attityder som dominerade de vita amerikanarnas beteende gentemot de svarta. Men på grund av den styrka som fanns i de amerikanska grundvärderingarna och som skulle komma att stärkas ytterligare i framtiden kunde man förvänta sig stora förändringar. Det amerikanska dilemmat var därför egentligen ett problem för de vita i USA.

"The American Creed" var enligt M tron på att det amerikanska samhället skulle vägledas av idéerna om allas frihet jämlikhet och möjligheter till utveckling, och han angav dess ursprung i upplysningsidéerna, engelsk rättstradition, den amerikanska revolutionen och kristendomen. Men de vita amerikanerna levde inte upp till dessa ideal i förhållande till den svarta befolkningen, som segregerades och diskriminerades sexuellt, i tillträdet till offentliga tjänster och inrättningar, politiska val, rättssäkerhet, på arbetsmarknaden och i det ekonomiska livet. Men eftersom rangordningen i intensiteten i de vitas rasfördomar enligt M snarast var direkt omvänd till de svartas krav på rättigheter (jämställdhet på arbetsmarknaden var för de svarta viktigast och sexuell jämställdhet minst viktig), förelåg en öppning för förändring. En sådan skulle kunna åstadkommas om "de onda cirklarna" i social kausalitet kunde vändas till goda. Enligt M ledde diskrimineringen till att de svarta hölls ned socialt och ekonomiskt, och detta underläge fick i sin tur tjäna som motivering för fortsatt diskriminering. Om man kunde förbättra de svartas faktiska sociala och ekonomiska situation, så skulle denna förbättring därför också försvaga rasfördomarna hos de vita. M visade att det inte var de biologiska rasskillnaderna som var viktiga för att förklara skillnader i beteende mellan vita och svarta utan i stället skillnader i social och ekonomisk miljö. Denna beskrev M, eller snarare Rose och Sterner, mycket utförligt. Å ena sidan försämrades de svartas situation i Södern under 1900-talet på grund av jordbrukskrisen och arbetslösheten. Men å andra sidan ledde detta till en stark emigration till nordstaterna, vilket ökade de svartas politiska inflytande i USA som helhet.

M var oerhört kritisk i sin framställning av rättsväsendet och de sociala orättvisorna i Södern och han karaktäriserade sydstatskonservatismen som "ett accepterat mönster av olaglighet". De svarta utgjorde varken en särskild klass eller nation utan var en kast, eftersom de rikaste svarta alltid stod lägre än de fattigaste vita. För att en förändring skulle komma till stånd måste de svarta integreras i det amerikanska samhället och i praktiken bli delaktiga i de värden som låg till grund för "the American Creed". M hade föga tilltro till de svartas religiösa församlingar, vilket skulle visa sig vara en felaktig prognos. Han hade större tilltro till organisationen för de svartas främjande, NAACP, de svartas skolor och framför allt deras press, som var "den svarta rasens viktigaste maktfaktor". De svartas kultur betraktade han som en patologisk form av den amerikanska kulturen, vilket skulle komma att reta många svarta nationalister. I sin slutvärdering av det amerikanska dilemmat förutsåg han att det pågående andra världskriget, som gällde frihet och jämlikhet, skulle leda till stora positiva förändringar för de svarta. Denna tidsomständighet påskyndade andra tendenser till förändring: rasteoriernas gradvisa sönderfall, den växande stridbarheten bland de svarta, de federala myndigheternas och högsta domstolens ökade aktivitet i frågor rörande rasdiskriminering och — inte minst — USA:s kommande roll som ledande världsmakt, i konkurrens med Sovjetunionen, vilken inte var förenlig med undertryckandet av de svarta i det egna landet. "Det står Amerika fritt att välja mellan huruvida negern skall förbli ett problem eller förvandlas till en möjlighet." Han själv trodde att USA skulle välja det senare alternativet, eftersom människan strävar efter framsteg och förändring och mänskligt elände kan upphävas genom social ingenjörskonst. Det amerikanska idealet kunde och skulle omsättas i amerikansk verklighet.

The American Dilemma publicerades just som rasfrågan fick förnyad aktualitet i det amerikanska samhället. Verket fick också mycket stor betydelse. Reaktionen från de amerikanska samhällsvetarna var blandad men i allmänhet positiv och många hälsade verket som ett av de viktigaste som någonsin framställts om den amerikanska civilisationen i allmänhet och om rasfrågan i synnerhet. Det fick också stort inflytande bland politiker, jurister och administratörer i USA och var det viktigaste underlaget för högsta domstolens beslut 1954, the Brown decision, i vilket Chief Justice Earl Warren uttalade att segregerade skolor skadade svarta barn psykiskt. Av den yttersta högern i sydstaterna blev M däremot betecknad som "den ökände svenske kommunisten", "den röde psykologen" eller "den utländske antropologen". Sydstatsliberalerna å andra sidan såg M som välmenande men opraktisk utan förståelse för regionens problem. I den svarta medborgarrättsrörelsen under 1960-talet betraktades M:s arbete av de stridbaraste aktivisterna som en sentida motsvarighet till Onkel Torns stuga, medan å andra sidan Martin Luther King och hans likasinnade instämde med M i att rasdiskrimineringen ytterst var ett moraliskt problem. En del amerikanska samhällsvetare kritiserade M:s arbete med hänvisning till att ett moraliskt dilemma försätter förekomsten av två konflikterande värden och de fann endast ett — "det amerikanska idealet" — angivet. Andra menade att M underskattat den betydelse som det ekonomiska förtrycket hade som förklaring till diskrimineringen — många vita tjänade på systemet — liksom också att M underskattat segheten i rasfördomarna. Även om det amerikanska dilemmat ännu (1989) inte är löst måste konstateras att stora framsteg skett sedan verket publicerades och att M:s säregna integration av faktisk beskrivning och moralisk värdering därvidlag fungerat som en intellektuell katalysator. Med An American Dilemma som i USA publicerats i en upplaga på över 100 000 exemplar, blev M i ett slag erkänd som en av samtidens största samhällsvetare.

M återvände till USA redan hösten 1943 som finansråd vid sv beskickningen i Washington. Nu vidtog en ny period av politiska engagemang. Syftet med den nya USA-vistelsen var att M skulle studera läget, framtidsutsikterna och planeringen i USA med särskild hänsyn till USA:s intressen. Där hade han möjlighet att följa de internationella förhandlingarna rörande efterkrigstidens valutasamarbete och planerna på att upprätta en världsbank och råvarukarteller. Efter hemkomsten publicerade M Varning för fredsoptimism (1944), som i en anda av stark pessimism varnade för illusioner om möjligheterna för USA att stabilisera ekonomin efter kriget liksom för möjligheterna att bygga upp en fungerande ekonomisk världsordning. Enligt M skulle bortfallet av den efterfrågan som kriget skapat ge upphov till en omfattande efterkrigsdepression i USA med följdverkningar för den övriga världen. En sådan syn var vid denna tid vanlig bland USA:s ekonomer, men M själv började revidera sin egen uppfattning redan före krigsslutet i samband med sitt arbete inom kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering, vars ordförande han blev.

Kommissionens uppgift var att undersöka de problem som kunde tänkas uppstå i samband med den kommande omställningen till fredsproduktion och med utgångspunkt därifrån lägga fram förslag till åtgärder. Bakgrunden var den allmänt rådande uppfattningen att krigsslutet skulle utlösa tendenser till ekonomisk depression, vilket medförde att förslagen kom att koncentrera sig på åtgärder för att hålla efterfrågan uppe. Bl a. föreslog kommissionen att investeringarna skulle stimuleras, att stödet till arbetslösa skulle förbättras och att lagerproduktion skulle underlättas. Två viktiga förslag kom att genomföras — inrättande av ett investeringsråd och utbyggnad av Norrbottens järnverk — men flertalet förslag blev inaktuella på grund av att efterkrigstiden kom att präglas av helt andra problem än de förutsedda.

När samlingsregeringen avlöstes av en rent socialdemokratisk ministär efter krigsslutet utsågs M till handelsminister. I den rollen ställdes M inför utomordentligt svåra problem på grund av den internationella handelns och de internationella valutaförhållandenas desorganisation och den allmänna varuknappheten i förening med starka inflationstendenser. Exporten till de vanliga avnämarländerna mötte svårigheter, och den kraftigt stigande importen omfattade inte främst nödvändiga råvaror och kapitalvaror. Resultatet blev ett löpande underskott i handelsbalansen. I denna situation hade redan samlingsregeringen, där Ohlin var handelsminister, förberett bilaterala avtal med andra länder innefattande avsevärda exportkrediter, bl a med Polen och Sovjetunionen. När avtalet ingicks med M som handelsminister uppstod en mycket omfattande diskussion om krediternas omfattning, inriktning och konsekvenser för vissa sv exportnäringar. M fick med orätt framstå som ansvarig för det s k ryssavtalet. Som handelsminister hade han att fullfölja samlingsregeringens tidigare åtaganden; kreditbeloppet, en miljard sv kronor, översteg det tidigare diskuterade beloppet endast med en tredjedel; den bakomliggande tanken var slutligen att å en sidan tillförsäkra marknader åt sv exportindustri, präglad av stor kapacitet, och å andra sidan bistå det starkt krigshärjade Sovjetunionen, som bidragit till att Sverige inte drogs in i kriget.

Sommaren 1946 initierade M en uppskrivning av den sv kronan med 17 procent i syfte att dämpa kostnadsutvecklingen och avvärja inflationsimpulser från den amerikanska ekonomin, som då präglades av starka tendenser till prisstegring. Åtgärden låg helt i linje med det ekonomiskt-politiska tänkande som då präglade politiken och som såg inflationsfaran främst som ett kostnadsproblem. I verkligheten drevs emellertid prisutvecklingen fram främst av efterfrågan, som var starkt uppdämd under kriget. Även om revalveringen bidrog till att hålla importpriserna nere, stimulerade den samtidigt importefterfrågan, vilket ytterligare försämrade handelsbalansen. För att bemästra det stigande importöverskottet övervägde M kvantitativa importbegränsningar. Han röjde denna avsikt i ett föredrag i nationalekonomiska föreningen i Sthlm i dec 1946 och följden blev en ännu starkare importökning inför de förväntade restriktionerna. I mars 1947 tvingades regeringen införa hårda importrestriktioner, bl a för kaffe, med återinförda ransoneringar. Dessa svårigheter, som i vissa delar av den politiska agitationen helt fördes tillbaka på M personligen, i förening med meningsskiljaktigheter med finansministern om den ekonomiska politikens utformning, bidrog till att M avgick som handelsminister i april 1947.

Till beslutet att avgå bidrog positivt det erbjudande M erhållit redan under hösten 1946 att leda den planerade FN:s ekonomiska kommission för Europa. Efter formella hänvändelser antog M erbjudandet och tillträdde posten som kommissionens exekutivsekreterare. Kommissionens uppgift var att samordna ansträngningarna för att ekonomiskt bygga upp Europa efter kriget, befrämja den ekonomiska utvecklingen där och stärka de ekonomiska förbindelserna mellan de europeiska länderna sinsemellan och mellan dem och övriga världen. För att förverkliga dessa syften skulle kommissionen studera Europas ekonomiska och tekniska problem och samla, värdera och sprida ekonomisk, teknisk och statistisk information. Medlemmar blev FN:s europeiska medlemsstater, inklusive östblockets länder, samt USA. Kommissionen, som fick befogenheter att avge rekommendationer inom dess kompetensområden direkt till medlemsstaterna, konstituerade sig under stora motsättningar i det kalla krigets inledande skede. Trots att öststaterna under de första åren endast formellt deltog i arbetet, strävade M ihärdigt att bevara organisationens alleuropeiska karaktär och ge verksamheten en teknisk och apolitisk inriktning. Den nya institutionen bidrog under M:s tid otvivelaktigt till att befrämja öst-västhandeln, minska hindren för utbyte av teknisk information och stimulera flödet av statistisk information. M slog energiskt vakt om den intellektuella friheten inom ramen för kommissionens forskning och rekryterade för denna verksamhet en rad högt kompetenta forskare, vilka under årens lopp genomförde en rad viktiga undersökningar av återuppbyggnadsproblemen och problem knutna till handel, internationella betalningar, dollarbristen, inflationen och regionala problem liksom också länderstudier och långsiktig ekonomisk utveckling. Trots framgångarna kunde inte M påverka det faktum att den politiska splittringen ledde till ett alltmer splittrat Europa i strid med de intentioner som låg bakom kommissionens uppkomst och verksamhet.

Redan under intryck av en resa i Sydöstasien hösten 1953 började M planera för ett nytt livsprojekt, som återigen skulle möjliggöra en mer koncentrerad forskningsinsats. Planerna fick mer bestämd form efter det att makan Alva hösten 1956 tillträtt posten som sv ambassadör i Indien. I april 1957 avgick M från posten som exekutivsekreterare i Geneve och påbörjade det stora forskningsprojekt som tio år senare skulle resultera i det stora verket Asian Drama. I Kris i befolkningsfrågan hade makarna M skisserat grunderna för ett nytt sv samhälle. I An American Dilemma hade M på motsvarande sätt analyserat USA:s dominerande samhällsproblem och ställt sig uppgiften att peka ut en lösning. Nu vände han uppmärksamheten mot världssamhället och motsättningen mellan rika och fattiga länder med tonvikt på underutvecklingens problem.

Redan innan M grep sig an med denna uppgift hade han både företagit en förnyad intellektuell prövning av välfärdsstatens problem och studerat såväl utvecklingstendenserna i världsekonomin som orsakerna till underutvecklingen. I skriften Planhushållning i välfärdsstaten (1961) undersökte han hur planhushållningen vuxit fram i västvärlden liksom dess innebörd, verkningar och framtidsutsikter. Han utvecklade därvid den idé han lanserade i sin installationsföreläsning 1934, nämligen att planhushållning var en följd av spontant verkande krafter: tillfälliga statsingrepp för att tillfredsställa speciella behov, nödlägen och kriser, marknadernas ökade grad av organisation till följd av stordrift, teknisk utveckling och intresseorganisationernas uppkomst och krav, det med demokratins genombrott allt starkare kravet på ekonomisk likställighet, eftersom "det finns större utsikter att den fattiges intressen bevakas, när privata förhållanden blir publika", och i någon utsträckning också inflytande från planeringsidéerna i Sovjetunionen. Samtidigt betraktade M planhushållningen endast som en fas i välfärdsstatens uppbrott från vad han kallade den kvasiliberala staten. I ett tredje stadium skulle den stigande bildningsnivån, medborgarnas ökade lojalitet med samhället och den förstärkta gemenskapen leda dels till att de många och illa samordnade ingreppen skulle ersättas av ett litet antal generella regleringar, dels till att samhällsansvaret skulle delegeras och decentraliseras till "offentliga och privata organ nedanför statens nivå", varigenom medborgarna också skulle stimuleras till mer aktivt deltagande i samhällets styrelse. Denna utopi skulle helt överensstämma med John Stuart Mills, Marx' och Jefferssons idéer om en ''gräsrotsdemokrati''.

I Planhushållningen ... framhävde M också behovet av att förverkliga välfärdssamhället i världsmåttstock, särskilt med tanke på de underutvecklade länderna. Denna tanke hade han tidigare framlagt i ett större arbete, Världsekonomin (1956). Han var oroad av det faktum, att välfärdsstatens framväxt i de rika länderna samtidigt ökade den internationella splittringen, och mer än halva boken ägnades åt de underutvecklade ländernas ekonomiska utvecklingproblem. Dessa länders uppvaknande var dock samtidigt löftesrikt, eftersom det innebar "ingenting mindre än att våra västerländska ideal om frihet och jämlikhet snabbt och explosivt sprider sig över jorden", framför allt "den revolutionära idén om välfärdsstaten". De rika länderna skulle kunna underlätta denna utveckling genom att de upphävde restriktionerna för internationell handel, kapitalrörelserna och migration, genom att stabilisera priserna på de underutvecklade ländernas stapelvaror och genom att ge bistånd kanaliserat genom internationella organ. Men i huvudsak kunde sådana åtgärder endast bli en hjälp till självhjälp bestående av radikala reformer av den sociala strukturen, politisk demokrati och en högre och mångsidigare produktion. Slutsatsen blev att idén om en välfärdsstat skulle behöva vidgas till idén om en välfärdsvärld. Med denna inställning var det för M närmast självklart att ställa sig avvisande till regionala blockbildningar bland de rika länderna, vilket han också gav uttryck för i den tillsammans med Tord Ekström och Roland Pålsson författade skriften Vi och Västeuropa (1962).

I skriften Rika och fattiga länder (1957) framlade M sin grundsyn på de underutvecklade ländernas utvecklingsproblem liksom den analytiska apparat som han ansåg vara tillämplig därvidlag. Den internationella handelns klassiska teori förutsåg, att den ekonomiska likställigheten skulle öka med varornas, kapitalets och arbetskraftens fria flöde. Så var inte fallet vare sig på den tid då den internationella handeln verkligen var fri eller senare. I stället tenderade de ekonomiska processerna att öka olikställigheten, så att de rika blev rikare och de fattiga fattigare. Detta var enligt M ett slående bevis för riktigheten i hans egen teori om de kumulativa utvecklingsförloppen, som inte ledde till jämvikt utan i stället bort från jämvikt. För att kunna förstå de underutvecklade ländernas problem måste man därför befria sig från den akademiska traditionens "bråte av tendentiösa och falska tankevanor", framför allt idéer om stabil jämvikt, "rent ekonomiska faktorer" och frihandelns välsignelsebringande verkningar. Den internationella handeln hade lett till uppkomsten av isolerade ekonomiska enklaver i de underutvecklade länderna utan att detta medfört någon allsidig utveckling. Orsaken var just bristen på likställighet mellan de utvecklade och de underutvecklade länderna. Denna olikställighet förstärktes "genom feodala och andra samhällsinstitutioner och maktsystem, som hjälper de rika att exploatera de fattiga" i de underutvecklade länderna, nämligen kastsystem och böndernas beroende av jordägare, köpmän och ockrare. För att de underutvecklade länderna skulle kunna utvecklas ekonomiskt ansåg därför M att det krävdes demokrati, planhushållning och reformer av jordägande, undervisning och hälsovård.

Redan i början av 1950-talet hade M framfört önskemål om att avsluta sin karriär som forskare vid StH som innehavare av en personlig professur. 1960 förordnades han till professor i internationell ekonomi där. Han hade då redan inlett förhandlingar om att inrätta ett institut för studiet av internationella ekonomiska problem. Enligt M:s plan skulle institutet i sin verksamhet gå utanför de gängse ramarna för både traditionell samhällsvetenskap i allmänhet och traditionell ekonomisk vetenskap i synnerhet genom att syssla med strukturella problem och långtidstendenser och därvid engagera både sociologer, socialpsykologer, geografer, politikvetare, historiker och jurister vid sidan av ekonomer i syfte att vidga de senares perspektiv. Dessa skulle främst bedriva forskning om internationella ekonomiska förhållanden med särskild inriktning på de underutvecklade länderna, de ekonomiska relationerna mellan öststaterna och den övriga världen samt de mellanstatliga organisationernas problem. Med hjälp av M:s egna ekonomiska medel, stöd från enskilda och organisationer samt stadiga anslag trädde institutet i verksamhet 1961 och M blev dess förste chef.

Institutet blev som avsett den naturliga basen för arbetet med Sydöstasienprojektet, som M inledde 1957 med att under långa perioder vistas i den studerade regionen. Projektet finansierades av Twentieth Century Fund, och projektarbetet lades upp på ett sätt som påminde om det tidigare i USA. Åtskilliga medarbetare rekryterades, och dessa svarade delvis eller helt för en mycket stor del av utkast och författande — däribland några av de värdefullaste bidragen — medan M gav signaturen för konception och helhet. Efter nära tio års arbete kunde M publicera verket Asian Drama. An Inquiry into the Poverty of Nations, 1—3 (1968), som redan i sin titel vill ge intrycket av att vara en sentida motsvarighet till den ekonomiska vetenskapens portalverk av Adam Smith om orsakerna till nationernas välstånd. Ett sådant samband finns också i fråga om själva kompositionen såtillvida som historisk framställning, beskrivning av faktiska förhållanden, teoretiska analyser och ekonomisk-politisk kritik varvas med varandra. Asian Drama tecknar de sydöstasiatiska staternas historiska bakgrund och grundläggande ekonomiska struktur i första delen, de politiska och ideologiska förhållandena inklusive planeringsproblem men framför allt arbetskraftens utnyttjande inom jordbruk och industri jämte jordbruks- och industripolitik samt befolkningsproblem i andra delen, medan tredje delen ägnas frågor rörande arbetskraftens kvalitet — främst undervisning och hälsovård — och har ett mycket stort antal appendices, som syftar till att klargöra de begrepp och ansatser som utnyttjats.

M valde som grundläggande värdepremiss det moderniseringsideal som omfattades av den intellektuellt och politiskt mest artikulerade delen av befolkningen och som överensstämde med hans egen orientering men som samtidigt inte omfattades av befolkningens majoritet utan tvärtom stod i motsättning till dennas grundläggande värderingar. Moderniseringsidealet innefattade enligt M krav på rationalitet i betydelsen en vetenskaplig inställning, social och ekonomisk utveckling och planering för en sådan, höjd produktivitet, stigande levnadsstandard, social och ekonomisk utjämning, förbättrade institutioner och attityder (avseende t ex effektivitet, flit, punktlighet, hederlighet, vilja till förändring och samarbetsvillighet), nationell konsolidering, nationellt oberoende, politisk demokrati — inklusive gräsrotsdemokrati och social disciplinering. Förhållanden, institutioner, värderingar och politiskt handlande som hindrade respektive främjade dessa ideal borde följaktligen inte endast studeras utan själva avlägsnas respektive främjas inom ramen för utvecklingspolitiken.

Enligt M var de sedvanliga ekonomiska teorierna om underutvecklingens problem otillfredsställande och olämpliga för att förstå och lösa problemen på grund av att de ekonomiska faktorerna inte kan isoleras från andra delar av samhällets struktur och verkningssätt, vilka tvärtom påverkar och griper in i samhällets ekonomi. Produktion och inkomster, produktionens betingelser, levnadsnivå, attityder till liv och arbete, institutioner och politik bildar tillsammans en helhet av inbördes beroende företeelser. Därvid lade M särskilt stor vikt vid betydelsen av att höja befolkningens levnadsnivå, bestämd av näringsintag, hälsa och utbildning, att förändra attityder till arbete, fakta, förändring och hierarkier, och att förändra institutioner, såsom jordägandesystem, politisk inställning och offentlig förvaltning för att kunna åstadkomma en tillfredsställande samhällsutveckling i Sydöstasien.

Kärnpunkten i moderniseringsidealet var enligt M behovet av och kravet på samhällsplanering, som emellertid var svår att förverkliga på grund av vad han kallade "den svaga staten". Därmed åsyftade han myndigheternas avsaknad av krav på medborgarna att handla i samhällets intresse, vilket betingades av att demokratin införts uppifrån i strid med de tidigare kolonialmakterna men utan verklig mobilisering underifrån grundad på spontant verkande folkliga organisationer. Denna statens svaghet visade sig främst i oviljan och svårigheterna att genomföra de nödvändiga reformerna inom jordbruket, undanröja det produktivitetshämmande hälftenbruket (där jordägare och arrendatorer delade produktionsresultatet) och omfördela jorden till de jordlösa. Jordbrukets produktionsförmåga skulle dock kunna höjas enbart genom större arbetsinsatser från sysslolösa och fler arbetsdagar utan större tekniska förändringar. Men detta förutsatte att näringsförhållanden, hälsotillstånd och attityder till arbete förändrades. "I Väst uppnås status, i Sydöstasien äventyras status genom arbete." Under- och felnäringen av människor minskade effektiviteten i arbetet på grund av den minskade motståndskraften mot sjukdomar, ökade frånvaron i arbetet och orsakade allmän letargi samt bristande initiativkraft och framåtanda. Att öka konsumtionen av näringsriktig föda var därför enligt M en av de bästa investeringar som kunde göras och samtidigt ett exempel på de sammansatta beroendeförhållandena i utvecklingsproblematiken, eftersom förbättrad näring samtidigt förutsatte ökade arbetsinsatser, förbättrad hälsovård och ökad produktion. Utbildningsväsendet borde samtidigt moderniseras och byggas ut för att rationalisera attityder och öka medborgarnas kunskaper, kunnande och arbetsförmåga, främst genom utvidgning av grund- och vuxenskolor men också genom ökade inslag av yrkesutbildning, avgiftsfri undervisning, ett modernt examinationssystem och ökat samhälleligt inflytande över hela undervisningsväsendet. Av stor betydelse var också att fa kontroll över befolkningsexplosionen genom födelsebegränsning. Folkökningen var så snabb att den ensam kunde blockera alla framgångsrika ansträngningar till ekonomisk utveckling. Vidare innebar den att större delen av sysselsättningsmöjligheterna för den växande befolkningen måste sökas inom jordbruket, vars problem och framtidsutsikter utgör den naturliga tyngdpunkten i hela analysen. På grund av svårigheterna eller oviljan att genomföra lagstiftningen om jordreformer kunde M dock inte hoppas på mer än i bästa fall en kapitalistisk utveckling inom jordbruket uppburen av den agrara medelklassen.

Även om M inte sammanfattade resultaten av sin analys ger Asian Drama ett starkt intryck av det överväldigande i de problem som de sydöstasiatiska nationerna stod inför och svårigheterna att lösa problemen. Som helhet saknar Asian Drama den vitalitet och genomarbetade karaktär som An American Dilemma hade, och uppgiftens omfattning översteg förmodligen M:s förmåga och resurserna till hans förfogande, när det gällde att föra projektet fram till ett helt lyckosamt slut. Fortfarande framstår dock verket som efterkrigstidens mest ambitiösa försök att från institutionalistiska utgångspunkter söka klargöra underutvecklingens problematik, och det kommer länge att förbli en fyndgruva för faktauppgifter om Sydöstasien vid mitten av 1900-talet, framför allt i fråga om regionens dominerande näringsgren, jordbruket. Den fortsatta utvecklingen kom också att på många punkter bekräfta riktigheten av M:s och hans medarbetares analyser. Den ihållande folkökningen, endast delvis dämpad av försök till födelsekontroll, har lagt stora hinder i vägen för strävanden att reformera samhällena. Jordreformer har haft svårt att slå igenom, även om "den gröna revolutionen" och andra tekniska förbättringar i någon mån främjat näringsförsörjningen och industrialiseringen fortskridit i regionen. Men planeringsideologin har, åtminstone tillfälligt, försvagats, analfabetismen är fortfarande hög, särskilt på landsbygden och då särskilt bland landsbygdens kvinnor, och andelen jordlösa har där ökat. M återvände än en gång till de problem han behandlat i Asian Drama men nu mer med tanke på de åtgärder som den tidigare analysen aktualiserat, nämligen i skriften The Challenge of World Poverty. A World Anti-Poverty Program in Outline (1970).

M förblev vetenskapligt och politiskt aktiv även under den sista fasen av sitt verksamma liv. Han engagerade sig liksom makan framför allt för världsfreden, vilket bl a tog sig uttryck i att han blev ordförande för det nygrundade institutet för fredsforskning i Sthlm och ordförande för Sv kommittén för Vietnam. USA:s krig i Vietnam blev för M en djupt gripande upplevelse på grund av att hans sympati var lika stark för den amerikanska nationen som för det fattiga och krigshärjade vietnamesiska folket. Kriget hotade att tillintetgöra det vietnamesiska folket fysiskt och det amerikanska folket moraliskt, och M bidrog kraftfullt — trots kritik från både den yttersta högern och den yttersta vänstern — till den starka sv opinionen mot kriget samtidigt som han skarpt kritiserade USA:s regering och stödde den växande opinionen för fred inom USA.

1974 tilldelades M nobelpriset i ekonomi, vilket han fick dela med en annan politisk ekonom med andra och delvis helt motsatta värderingar, Friedrich von Hayek. Priset gavs för "deras pionjärarbete rörande penningteorin och teorin för ekonomiska fluktuationer och för deras ingående analys av sambandet mellan ekonomiska, sociala och institutionella företeelser". I prismotiveringen för M nämndes särskilt hans Vetenskap och politik i nationalekonomien, An American Dilemma och Asian Drama. M själv intog en kritisk hållning till det då nyligen instiftade nobelpriset i ekonomi med hänvisning till att urvalet av kandidater alltid måste komma att påverkas av politiska värderingar till följd av ekonomiämnets — liksom andra samhällsvetenskapers — värdeladdade karaktär.

Över huvud taget präglades M:s sista år av en tilltagande kritisk hållning till omvärlden, och han menade att det framför allt var den äldre generationen med större livserfarenhet och mindre anledning till karriärism och konformism som borde vara rebellisk. Han trodde att avsaknaden av rebelliskt sinnelag kunde höra samman med att alltför många "själva åkt in i den styrande och självkontrollerande politiska byråkratin". Denna karakteristik avsåg främst det socialdemokratiska partiet, som han förblev trogen hela livet men som han ansåg på avgörande punkter fattat beslut som negativt påverkat samhällsutvecklingen. I Hur styrs landet? (1982) riktade M en bred och kraftfull kritik mot storskaligheten, centralismen och byråkratiseringen inom den moderna välfärdsstaten, en utveckling som han ju tidigare hoppats skulle avta i stället för att tillta (i Planhushållning i välfärdsstaten). Framför allt var han kritisk mot den nya grundlagen, som han betecknade som ett barn av de "aningslösa femtio- och sextiotalen" och som populistisk. I andra sammanhang lät han piskan vina mot den uppluckrade samhällssolidariteten och varnade för att den allt slappare skattemoralen hotade att förvandla svenskarna till ett folk av "fifflare".

I denna smått gammaltestamentliga predikan skönjer man kanske ett konservativt inslag av främlingsskap inför nya tider och nya seder. Men kritiken var oftast välgrundad och träffande och den radikala grundinställningen är omisskännlig. På de allra sista sidorna av det posthumt utgivna arbetet Historien om An American Dilemma (1987) sammanfattade M på några rader kärnpunkten i sin politiska filosofi, som samtidigt uttryckte hans livsfilosofi: "Det är sant, att det inte finns många, om ens några historiska exempel på att en privilegierad grupp vid makten avstår från sina privilegier och delar makten enbart av idealistiska skäl. Påtryckningar underifrån är alltid nödvändiga. När sådana påtryckningar utövas ... kan idealens kraft lösgöras och vara av stor politisk betydelse."

M framstod, liksom och tillsammans med makan Alva, under sin långa, växlingsrika och framgångsrika levnad inte bara som en framträdande och framstående personlighet — vilket kanske är möjligt endast i en liten och homogen nation som den svenska — utan rentav som något av en symbol och en institution för det moderna välfärdssamhällets idealitet och förnuftstro men också för engagemanget för världssamhället och för världsfreden. Med sin vandring från Solvarbo by till professorsstolen i huvudstaden, som idégivare åt och arkitekt för den framväxande välfärdsstaten, minister, högt uppsatt tjänsteman i FN:s tjänst, internationellt anlitad vetenskapsman, nobelpristagare och världssamvete symboliserade M idealet för och drömmen om den ambitiöse och begåvade unge svenskens mest lyckosamma livsbana. Som människa var han livlig, intellektuellt rörlig, lekfull, idérik, lättentusiasmerad, agitatorisk, öppen och förtroendefull. Men han hade också begåvats i fulla mått med den självmedvetenhet som brukar förknippas med dalkarlar och som omgivningen ibland ställde sig främmande för. Som vetenskapsman hade M en medfödd instinkt för relevanta problem, som han kunde diskutera med en sådan bredd och infallsrikedom att det kunde forma sig till vad Wigforss en gång träffande kallade "en art av intellektuella gästabud". Bredd och kombinationsförmåga snarare än djupborrande analys av enskilda problem var hans signatur, och fa samhällsvetenskapliga forskare har som han kunnat kombinera ekonomisk, politisk, sociologisk och moralisk analys på ett så övertygande sätt. I det avseendet var han något av ett symfoniskt geni. De värden som drev M framåt var en orubblig tro på människans inneboende förnuftighet, önskan om framsteg och vilja till jämlikhet. Hans politiska fantasi omfattade hela världen, och hans yttersta vision var en värld utan krig och förtryck, där människorna solidariskt stödjer och hjälper varandra som jämlikar i strävandena till välfärd och fred.

Författare

Bo Gustafsson

Arkivuppgifter

Alva o G M:s arkiv (drygt 100 hyllmeter) i AA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se H Bohm, Gunnar Myrdal, a bibliography 1919—1976 (Acta Bibliothecae regiae Stockholmiensis, 27), 2. ed, rev and enlarged by K Assarsson-Rizzi, New York and London 1984; se även bibliografi av U Assmus i Alva o Gunnar Myrdal i fredens tjänst, Sthlm 1971, s 149, 158— 179; en sammanställning av alla sep arb jämte samtliga övers o upplagor därav hos SBL. Vidare: Historien om An American dilemma. [Sthlm] 1987. 169 s. [Utdrag ur eng manuskr, av vilket en aviserad utg An American dilemma revisited 1988 ej utkom.] — Extracts from a note 11 July 1957 (V Kostelecky, The United Nations Economic com-mission for Europé: The beginning of a history, Gbg 1989, s 118-121).

Källor och litteratur

Källor o litt: (litt avseende makarna M, se under M 2) S Andersson, G M. Barn- o ungdomsår. Några minnesbilder o dokument (ms juli 1989), AA. A Gruchy, G M's Economics of Integration (dens, Contemporary Economic Thought. The Contribution of Neo-Institutional Economics, 1972); C Kindleberger, G M 1898-1987 (The Scandinavian Journal of Economics, vol 89, nr 4, 1987); V Kostelecky, The United Nations Economic Commission for Europé. The Beginning of a History (1989); A P Lerner, Some Swedish Step-ping Stones in Economic Theory (dens, Essays i Economic Analysis, 1953); E Lundberg, G M's Contribution to Economic Theory. A Short Survey (The Swedish Journal of Economics, vol 76, nr 4, 1974); G L S Shackle, M's Analysis (dens, The Years of High Theory: Invention and Tradition in Economic Thought 1926-1939, 1967); D W Southern, G M and Black-White Relations. The Use and Abuse of An American Dilemma 1944—1969 (1987); P Streeten, G M 1898-1987 (The New Palgrave, a Dictionary of Economics, vol 3, 1987); E Wigforss, Minnen, 3 (1954), s 361-364.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K Gunnar Myrdal, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8623, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Gustafsson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8623
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K Gunnar Myrdal, urn:sbl:8623, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Gustafsson), hämtad 2024-04-19.