Meriter

4 Nathhorst, Carl-Bertel Richard, f 30 mars 1907 i Stora Kopparberg, Kopp, d 2 nov 1985 i London (enl db för Osc, Sthlm). Föräldrar: kaptenen Karl Bertel Olivenbaum N o journalisten Maria (Mary) Tesch. Elev vid Palmgrenska skolan i Sthlm ht 19, studentex där vt 26, ord elev vid KTH 27 aug 26, avgångsex från fackavd för maskinbyggn o mek teknologi där 31, arbetsstudieingenjör vid ab Separator 32–33, verkstadsingenjör vid Eskilstuna stålpressnings ab 33–36, överingenjör vid ab J C Ljungman 36—38, direktörsassistent vid ab Scania-Vabis 1 febr 39, VD där jan 40-28 aug 51, ordf i styr för F W Hasselblad & Co 49–65, för Bäckhammars bruk ab 50–65, led av 1954–57 års delegation för översiktlig vägplanering, ordf i styr för Täby galopp 62–71, i Etnografiska museets vänner 65–77, i C-B Nathhorsts Vetensk o Allmännyttiga stiftelser från 66.

G 1) 21 juni 1935(–62) i Ingarö, Sth, m Malin Stensdtr Westerberg, f 27 febr 1911 i Nässjö, Jönk, d 2 maj 1972 i Sthlm, Osc, dtr till civilingenjören Sten Axelsson W o Anna Britta Helmersdtr Bernhardt; 2) 23 okt 1962 i Sthlm, Osc, m Francis Vera Edgett, f 19 jan 1917 i Aneroid, Saskatchewan, Canada, dtr till översten Charles Edgar E o Cora Estelle Milton samt förut g m direktören Bo Axelson Johnson (bd 20, s 335).

Biografi

Carl-Bertel N:s barndoms- och uppväxttid präglades av den goda sammanhållning som rådde inom familjen. N och hans tre syskon undervisades av guvernant. När fadern 1919 pensionerades från Dalregementet flyttade familjen till Sthlm och N började som tolvåring i Palmgrenska skolan. Som gymnasist var han målmedveten, ambitiös och mån om sitt uppträdande. För att stärka familjens ekonomi började fadern sälja tomter medan modern under bla signaturen Jeanté Claire fortsatte att skriva kåserier för Idun och S-T.

När N utexaminerades som civilingenjör rådde depression och arbetslöshet och han sökte flera arbeten innan han till slut fick anställning på Separators tidsstudieavdelning. Där stannade han drygt ett år, varefter han flyttade till Eskilstuna för att börja som verkstadsingenjör vid Eskilstuna stålpressnings ab, ett dotterbolag till Separator. 1935 accepterade N ett erbjudande från Ljungmans verkstäder i Malmö att bli överingenjör där. Efter ett par års hårt rationaliseringsarbete med väsentligt förbättrad lönsamhet som resultat ställde N krav på delägarskap och fördubblad lön men ledningen ansåg att hans anspråk var för stora. N släppte emellertid inte tanken på att antingen bli partner eller starta egen verksamhet.

Hösten 1938 erbjöds N av Marcus Wallenberg j:r, som N kände genom personliga kontakter mellan familjerna, chefsbefattningen antingen vid Scania-Vabis eller vid Svenska Aeroplan ab (SAAB). Båda industriföretagen hade drabbats av en viss stagnation och skulle saneras och reorganiseras. N trodde på en tillverkning av sv bilar men däremot icke på en tillverkning av sv flygplan. Han valde därför Scania-Vabis och fick chefsplatsen där. Febr 1939 tillträdde N posten som direktörsassistent och ställföreträdare för chefen Gunnar Lindmark (bd 23, s 522) för att vid dennes pensionering ett knappt år senare utses till VD i bolaget.

I slutet av 30-talet var Scania-Vabis en mekanisk verkstad med hantverksbetonad tillverkning av bussar och lastbilar. Produktionen skedde i intimt samarbete med kunden. Det blev skräddarsydda produkter. Årsproduktionen var ca 300 enheter och antalet anställda omkring 800. Maskinparken var nerkörd, produktutvecklingsresurserna små och administrationen bristfällig. Marcus Wallenberg som var styrelseledamot i ab Scania-Vabis såsom representant för huvudägaren i bolaget, Stockholms enskilda bank, hade som målsättning att genom ny ledning och stora investeringar bygga upp företaget. Det förtroende som han visat N vid anställningen och sedan fullföljde under mångårigt styrelsearbete var ett stort stöd för N. Det gav honom redan som direktörsassistent en stark ställning i företaget. Som VD blev hans auktoritet och makt unika.

N inledde sitt arbete i Scania-Vabis med en systematisk genomgång av företaget. Redan våren 1939 utarbetade han den första generalplanen för dess framtida utbyggnader i Södertälje. Andra världskrigets utbrott i sept medförde en omprövning av planerna. Verksamheten måste då anpassas efter det sv försvarets behov och tillverkningen kom att utgöras av stridsvagnar, pansarbilar och allhjulsdrivna lastbilar. När freden slutligen kom återupptogs den civila tillverkningen av lastbilar, bussar och separata motorer och det första fredsåret 1946 tillverkades drygt 1 000 fordon av ca 1 500 anställda.

N lyckades tidigt skapa en framtidstro i företaget samtidigt som han gjorde klart för alla medarbetare att genomgripande förändringar och ett omfattande nydaningsarbete var nödvändigt för att Scania-Vabis skulle kunna överleva och inhämta det försprång som utländska konkurrenter hade fatt. Redan under kriget utformades under N:s ledning en väl genomtänkt strategi för företagets överlevnad i den hårda internationella konkurrens som väntades när kriget var slut. N gav därmed Scania-Vabis en målsättning och en inriktning som lade grunden för företagets framgångar.

N:s ledningsfilosofi hade som en av sina hörnstenar tesen att vägen till framgång är kunskap. När N kom till Scania-Vabis fanns inga högskoleutbildade ingenjörer eller ekonomer bland de anställda. En av hans första åtgärder som nybliven VD blev därför att lyfta kompetensen inom företaget. Kompetensuppbyggnaden gällde alla områden av verksamheten men speciellt produktutvecklingssidan, där antalet civilingenjörer under senare delen av 40-talet ökade i snabb takt. Samtidigt började civilekonomer att rekryteras till kommersiella och administrativa befattningar.

En annan hörnsten i N:s ledningsfilosofi var åsikten att människorna i företaget är dess viktigaste resurser. Som ledare såg N som en av sina viktigaste uppgifter att åstadkomma ett gott samarbete i företaget och han arbetade för att i samverkan med de anställda skapa samhörighetskänsla, lojalitet och arbetsglädje. N:s produktfilosofi för Scania-Vabis innebar att han ville begränsa produkturvalet till tyngre transporter, satsa på teknisk utveckling men också ta noga reda på vad andra hade gjort, begränsa antalet komponenter genom en väl avvägd komponentstandardisering och inrikta produktionen på export, som han ansåg helt avgörande för företagets överlevnad.

I syfte att inhämta det utländska försprånget och höja den tekniska kompetensen inom företaget etablerade N i mitten av 40-talet kontakter med ledande lastvagns- och busstillverkare i England och framför allt i USA. Med den engelska lastvagns- och busstillverkaren Leyland slöts ett flerårigt samarbetsavtal. N:s kontakter i USA inleddes omedelbart efter krigsslutet och blev mycket intensiva under senare delen av 40-talet, då ett 20-tal Scania-ingenjörer skickades dit. Från början av 1949 etablerades ett fruktbärande samarbete med den amerikanska lastbils- och busstillverkaren Mack i fråga om såväl bussar som motorer.

Redan innan kriget var slut utvecklades under N:s ledning, med tillvaratagande av såväl idéer inom företaget som impulser utifrån, ett helt nytt produktprogram, vars grundprinciper blivit bestående. Samtidigt skedde en genomgripande omställning och förnyelse av produktionsapparaten samt en tiofaldig kapacitetsuppbyggnad till 3 000 vagnar per år. Investeringarna i anläggningar och maskiner uppgick under perioden 1939–51 till ca 30 milj kr, ett för tiden betydande belopp.

Den största händelsen på kommersiella sidan under den N:ska VD-epoken var tillkomsten av Volkswagenavtalet 1948, som gav Scania-Vabis generalagenturen för försäljning av Volkswagens hela produktprogram på den sv marknaden. Första kontakten med den tyska koncernen togs redan våren 1939 då N besökte bilutställningen i Berlin. Sedan kom kriget emellan, varför ny kontakt kunde etableras av N först 1947, då med Volkswagenwerks högste chef Heinz Nordhoff. N:s förmåga att skapa personliga kontakter på högsta nivå fick stor betydelse för valet av Scania-Vabis i den hårda konkurrensen om VW-agenturen i Sverige. Agenturens utomordentliga lönsamhet möjliggjorde en kraftigare resursuppbyggnad hos såväl moderbolag som återförsäljare än eljest hade varit möjlig.

I aug 1951 avgick N som VD i Scania-Vabis för att ägna sig åt egen affärsverksamhet och åt sina breda humanistiska intressen. Vid bolagets 60-årsjubileum 22 sept så blev N hyllad av bl a företagsledning, styrelse och personalorganisationer.

N framstår som en central ledargestalt i Scania-Vabis historia och under hans tid lades grunden till företagets ställning som en av världens ledande och mest lönsamma tillverkare av lastbilar för tyngre transporter och bussar under 1980-talet.

N var visionär och hade en intuitiv känsla för affärer. Han hade också ett mycket personligt ledarskap, präglat av inspiration och generositet. Under den legendariska uppbyggnadsperioden på 40-talet lyckades han omkring sig skapa ett "team" av sina närmaste medarbetare, där alla var besjälade av N:s ledningsfilosofi och tro på Scania-Vabis' framtid.

Hans förmåga att förenkla problem och formulera mål och lösningar på ett enkelt och lättfattligt sätt gav honom förtroende och auktoritet överallt. I syfte att stärka samhörighetskänslan inom företaget bildades 1946 på N:s initiativ Scania-Vabis' Guldklubb.

N hade också sinne för det arkitektoniska. I samarbete med professor Helge Zimdahl, som N kände sedan studietiden vid KTH, tillkom en verkstadsutbyggnad i två etapper 1941 och 1951 samt det nya huvudkontoret 1943.

1950 köpte N tillsammans med sin svåger Victor Hasselblad (bd 18, s 325) Bäckhammars bruk, som var ett ganska nerkört sulfatpappersbruk. N och Hasselblad byggde om hela bruket och investerade där successivt inemot 80 milj kr. 1969 såldes det till Otterbäckens Industri ab.

N var styrelseordförande i ab F W Hasselblad & Co, som bla hade den lönsamma agenturen för Kodaks produkter i Sverige. Senare blev N delägare i bolaget fram till 1966, då Eastman-Kodak fick köpa Hasselblads Fotografiska ab, dotterbolag till ab F W Hasselblad & Co. Samtidigt beslöt Hasselblad och N att gå skilda vägar.

När ab Scania-Vabis' aktiekapital 1946 utökades från 700000 kr till 9 milj kr fick N köpa aktier motsvarande 10 % av det utökade aktiekapitalet. Detta aktieköp grundlade hans förmögenhet, som på 60-talet hade vuxit till en av de största privata förmögenheterna i landet.

Ett uttryck for N:s inställning att kapital skall vara utvecklingsbefrämjande var den donation på 25 milj kr till Carl-Bertel Nathhorsts Vetenskapliga och Allmännyttiga stiftelser han gjorde 1966. Enligt donators riktlinjer skulle både avkastning och kapital användas för bidrag. Stiftelserna skulle i första hand vara ett stöd för nya projekt. I stor utsträckning har bidrag gått till humanistisk forskning, som låg N varmt om hjärtat. Hans stora kulturella intresse kom också till uttryck i stipendier till konstnärer och ekonomiskt långvarigt stöd till Etnografiska museet.

Författare

Nils E Nyström

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Group production a modified production-line layout for small and medium-sized job-lot machine shops (Eighth international management congress Stockholm 1947, Papers submit-ted to the sectional meetings, vol 2, Sthlm 1947, 4:o, s 57—62). — Grupptillverkning vid AB Scania-Vabis buss- och lastvagnsfabriker (Företagande, ekonomi och teknik. Studier tillägnade Marcus Wallenberg, Sthlm 1949, 4:o, s 234-248; tills med A. Körling).

Källor och litteratur

Källor o litt: Styr:prot, bolagsstämmoprot o årsre-dovismar 1937—51 i Scaniadivisionens centralarkiv; N E Nyström, Företagshist Dokumentation, ab Scania-Vabis 1939-51 (1984-85); allt hos Saab-Scania, Scaniadivisionen, Södertälje. Brev, konc, minnesanteckn:ar, intervjuer med N o 35 samtida medarbetare i Scania-Vabis juni—juli 1951, med N okt 1983, anteckmar från samtal med N 1984-85; allt i N E Nyströms arkiv, Södertälje. Carl-Bertel Nathhorsts Stiftelsers arkiv, Sthlm.

S E Johansson, nekr över N (SvD 12 nov 1985); G Olivecrona, De nya miljonärerna (1970); S Sjöström, nekr över N (SvD 7 nov 1985); SvTeknF. — Muntl meddehn av ing Carl M A Hermelin samt N:s son FD Bertel N o bror MD Herbert N.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl-Bertel R Nathhorst, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8760, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils E Nyström), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8760
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl-Bertel R Nathhorst, urn:sbl:8760, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils E Nyström), hämtad 2024-04-23.