Meriter

Naumann, Johann Gottlieb (Amadeus), f 17 april 1741 i Blasewitz vid Dresden, Sachsen, d 23 okt 1801 i Dresden, Elias. Föräldrar: torparen o musikern Johann Georg N o Anna Rosina Ebert. Skolgång i Blasewitz o Dresden, studier för G Tartini i Padua 58–59, vistades i Neapel 61, i Rom o Bologna 62, debuterade som operakompositör i Venedig 63, kyrkokompositör vid hovet i Dresden 64, hovkammarkompositör där 65, hovkapellmästare där 76, kapellmästare o tonsättare i Sthlm 77–78 o 82–83, i Khvn 85-86, i Berlin 88–89. – MA 77.

G 16 juni 1792 i Pretsch vid Wittenberg, Sachsen, m Catharine Magdalene v Grodtschilling, dp 14 juni 1764 i Khvn, Holmen, d 9 dec 1838 i Freiberg, S:t Petri evangel-luth förs, Sachsen, dtr till konteramiralen Fredrik G o Suzanna Marie Prescher.

Biografi

N var av enkel lantlig härkomst, men hans musikaliska anlag framträdde tidigt, och som tolvåring kunde han spela orgel vid gudstjänsten. Detaljerna angående hans allmänna och musikaliska utbildning är okända, dock tycks han ha besökt den anrika Kreuzschule i Dresden. Av den sv hovkapellisten Anders Wesström, 1757 på genomresa i Dresden, övertalades han att för sin musikaliska vidareutbildning följa denne till Italien. I Padua fick han 1758–59 undervisning av Tartini, en av Italiens främsta violinister, tillika tonsättare och teoretiker, studerade sedan — efter uppehåll i Rom och Neapel — 1762 hos den berömde teoretikern padre Martini i Bologna. Han livnärde sig bl a genom att kopiera noter och genom altfiol- och cembalospel och fick i Venedig, där han stöddes av operamästaren J A Hasse, redan 1763 och 1764 sina första operauppdrag.

Efter att ha uppfört en mässa inför den sachsiska kurfurstinnan blev N 1764 anställd som kyrkokompositör vid Dresdenhovet och sändes — nu med titeln kammarkompositör — redan året därpå för sin fortsatta utbildning till Italien. Efter ett operaarbete för Palermo 1767 och ett (ej fullföljt) uppdrag för Venedig 1768 återvände han till Dresden för att till den nye kurfurstens bröllop våren 1769 skriva festoperan La clemenza di Tito. 1772–73 var han ånyo i Italien och skrev ett flertal operor för Venedig och Padua.

N:s rykte var nu väletablerat: 1774–75 sökte man — utan framgång — vinna honom som hovkapellmästare i Berlin; i febr 1776 utnämndes han till kapellmästare vid Dresdenhovet, och året därpå reste han, rekommenderad av grevinnan Augusta v Fersen (bd 15, s 684), gift med F Löwenhielm, sv envoyé i Dresden, till Sthlm för att under ett år leda verksamheten vid den unga gustavianska operateatern. Han avböjde Gustav III:s inbjudan att helt träda i sv tjänst men var 1782–83 ännu en gång i Sthlm, där det nya operahuset invigdes med hans Cora och Alonzo. 1785–86 uppehöll han sig i en liknande funktion i Khvn, där han skrev operan Orpheus och likaledes erbjöds en permanent tjänst vid hovet; han avböjde även här men fick nu i Dresden betydligt förbättrade anställningsvillkor. Han stannade i denna position trots ett hörsellyte, som besvärade honom under hans senare år, ända till sin död. Hans ymniga operaproduktion — 1788—89 skrev han även två operor för Berlin — upphörde 1792 med undantag för ett sista verk, Aci e Galatea, från dödsåret 1801; en märklig religiös komposition från denna tid är körverket Väter unser till en text av F G Klopstock (1798).

Av N:s omfattande kompositoriska oeuvre förekommer endast obetydliga delar i nutida musikliv. Under sin livstid var han "en av de mest ansedda personligheterna i europeiskt musikliv vid 1700-talets slut" (R Engländer 1961). Detta belyses av att han utöver sina talrika operauppdrag i Italien och i Dresden, där han för det katolska hovet även skrivit många sakrala kompositioner, såsom nämnts anlitades vid bl a hoven i Sthlm, Khvn och Berlin. Då hans musik domineras av operor, oratorier och liturgiska vokalverk, förblev den till största delen otryckt — undantag utgörs främst av klaverutdrag till några operor, tyska solosånger med klaver och några instrumentalverk — och är därför idag inte allmänt tillgänglig, vilket försvårar en kritisk bedömning.

När N 1777 kallades till Sthlm ägde han omfattande erfarenhet som tonsättare av de båda under hans livstid dominerande italienska operatyperna opera seria resp buffa (som odlades även i Dresden, ett av den italiensk-tyska musikkulturens främsta centra). Den av Gustav III inaugurerade sv operan var emellertid av annan art. Konungen ville skapa en nationell opera på grundval av svenskspråkiga texter och — åtminstone i viss utsträckning — ämnen ur sv mytologi och historia; även den klassiska antiken spelade en väsentlig roll. Bland stilförebilderna fick C W Glucks s k reformoperor, som tidigt uppfördes också i Sthlm (Orfeus redan 1773), särskild betydelse; för övrigt märktes både franska och italienska inslag.

Stockholmsoperan — t v utan egen byggnad — hade invigts 1773 med hovkapellmästaren F A Uttinis Thetis och Pelée men hade efter inledande framgångar i brist på en inhemsk repertoar och förstklassiga konstnärliga krafter snart stagnerat i sin utveckling. N blev då den förste i en rad tyska musiker, som till följd av denna situation inkallades som kapellmästare, organisatörer och tonsättare. Han utökade och förbättrade orkestern och bemödade sig även för övrigt om en höjning av Operans standard. Den 26 jan 1778 — Gustav III:s födelsedag — uruppfördes i Operans provisoriska hemvist Bollhuset under N:s ledning hans enaktsopera Amphion. Texten hade av G J Adlerbeth (bd 1) författats efter en fransk förlaga, som å sin sida anknöt till en myt från antikens Tebe. Grundidén i handlingen, i vilken civilisationens välsignelser med musikens hjälp triumferar över det råa barbariet, relaterades genom en prolog till Gustav III. I musiken spelar enligt fransk förebild kören en betydande roll; märklig är den konsekvens med vilken N i klang- och motivkaraktärer förtydligar dramats bägge motkrafter. Amphion blev ingen större succé men utgavs 1784 även i tysk version.

N:s andra opera för Sthlm är Cora och Alonzo. Verket komponerades redan 1778–79, då tonsättaren hade återvänt till Dresden, och framfördes — åtminstone konsertmässigt — flerstädes i Tyskland, innan det fick sin sv premiär. Denna ägde rum under N:s ledning den 30 sept 1782 vid invigningen av det nya operahuset och ledde till en varaktig framgång; Cora hade dock inte varit avsedd som festopera (som sådan hade J M Kraus' Aeneas i Carthago varit planerad). Även här har textförfattaren Adlerbeth bearbetat en fransk förlaga, Marmontels roman Les Incas. Handlingen utspelas i inkarikets Peru och är ett kärleksdrama mellan den till solprästinna vigda inkaättlingen Cora och den unge spanjoren Alonzo; utgången är lycklig, då förnuft och humanitet segrar över drakoniska lagar, enligt vilka Cora skulle dömts till döden. I musiken, där enligt Glucks förebild det enbart cembaloackompanjerade recitativet är utmönstrat, spelar kören åter en viktig roll; för övrigt vann verket åhörarnas bevågenhet genom "ett drag av småborgerlig sentimentalitet" (R Engländer 1922). Detta drag, som överhuvud taget är betecknande för N:s böjelse för tidens känslosamhet, kommer också till uttryck i hans förkärlek för modeinstrumentet glasharmonika, som han själv behärskade mästerligt och för vilket han även skrivit ett antal sonater.

Mest betydelsefull blev emellertid N:s tredje och sista sv opera, den "lyriska tragedin" Gustaf Wasa, vars komposition påbörjades 1782 men som uruppfördes först den 19 jan 1786, förmodligen under Uttinis ledning. Verket, vars libretto efter ett utkast av Gustav III hade författats av J H Kellgren och som hade inslag av tragiska personliga konflikter, skildrar segern över danskarna i striden om Sthlm. Det blev en enorm framgång och höll under stora delar av 1800-talet rangplatsen av sv nationalopera. Däremot fann det, väl på grund av sitt nationella ämne, i motsats till sina båda föregångare inte vägen till kontinenten.

N:s musik är med sina polyfona inslag, sina ansatser till ledmotivteknik och sin rika orkestrering mycket konstfull samtidigt som den med sin sceniska rikedom med masscener, drömvisioner, balettinslag etc är dramatiskt verkningsfull; enstaka nummer såsom kören Ädla skuggor, vördade fäder och ett par av Bellman övertagna marschmelodier har utanför sitt egentliga sammanhang fått vidsträckt spridning. Partituret är "ett av de intressantaste från 1700-talets sista tredjedel. Ingenstans har ett så framgångsrikt försök sedermera gjorts att förena den allvarliga franska operans stora traditioner med det bästa från opera seria. Ingen annan i den italienska skolan uppvuxen tysk har med samma allvar och samma självständighet ... anknutit till Glucks livsverk" (Engländer 1922).

Författare

Hans Eppstein

Arkivuppgifter

Brev från N i UUB.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: DBL 16 (1939); R Engländer, J G N als Opernkomponist (Leipzig 1922); dens, Joseph Martin Kraus und die Gustavianische Oper (SHVU 36:1, 1943); dens, Die Dresdner Instrumentalmusik in der Zeit der Wiener Klassik (UUÅ 1956:5, 1956); dens, J G N (Die Musik in Geschichte und Gegenwart, 9, 1961); A G Meissner, Bruchstiicke zur Biographie J G N:s, 1—2 (Prag 1803-04, 2. uppl, Wien 1814); M J Nestler, Der Kursächsische Kapellmeister N aus Blasewitz (Dresden 1901); [G H v Schubert,] Des sächischen Kapellmeisters N:s Leben, in sprechenden Zügen dargestellt (Dresden 1841); Sohlman.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johann Gottlieb (A) Naumann, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8816, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Eppstein), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8816
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johann Gottlieb (A) Naumann, urn:sbl:8816, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Eppstein), hämtad 2024-04-24.