Meriter

Nicolaus Hermanni, f omkr 1326 i Skänninge (Två sv biografier s 316 o 332) d 2 maj 1391 i Linköping (SRS). Föräldrar: Herman (Rutgersson?) o Margareta (Tyrgilsdtr). Baccalarius in legibus efter studier i Paris o Orleans, kh i Virserum, Kalm, senast 50, kanik i Linköping senast 51, i Uppsala 57, ärkedjäkne i Linköping senast 61, vald till biskop där 74, providerad 14 mars 75, insatt 21 okt 76.

Biografi

För N:s biografi föreligger ett ovanligt material i den vita, levnadsbeskrivning, som sammanställts i Linköping senast 1414, och den processus som 1417 genomfördes, bådadera led i arbetet på hans kanonisation. Värdefullast är processen: utifrån punkter, uppställda med ledning av vita, förhördes ett stort antal personer, av vilka ett tiotal stått honom personligen nära, såsom kansler, kaplan, tjänare eller släkting.

N tillhörde en märklig släktkrets från Skänninge. Fadern var av namnet att döma av ursprungligen tysk härkomst. Moderns bröder Johannes och Petrus gick i kyrkans tjänst. Johannes Tyrgilli, studerad i Paris, kanik i Uppsala och ärkedjäkne i Linköping, valdes 1338 till biskop i Linköping, for till kurian för att fa bekräftelse men avled under resan. I stället utsågs med kung Magnus' förord brodern Petrus Tyrgilli, kanik i Uppsala och kyrkoherde i Färentuna samt k kansler. Efter ett årtionde som linköpingsbiskop blev Petrus 1351 genom k ingripande ärkebiskop i Uppsala. Av hans systersöner efterträdde Tyrgils Hermansson honom i Färentuna men torde ha dött tidigt, medan N länge skulle åtnjuta morbroderns beskydd. I N:s senare liv förekommer systersonen Henrik Henikinsson, kanik i Linköping och dekan i Uppsala, samt systerdöttrarna Ingeborg och Katarina jämte dessas män skänningeborgarna Hartlev Bolk och Hans Klinga. Ingeborg inträdde som änka i Vadstena kloster, där hennes dotter Gerdeka vid tiden för kanonisationsprocessen var abbedissa.

Två vittnesmål i processen hänvisar till yttranden av den heliga Birgittas barn, att deras mor ansåg sig vara släktad med N. Likaså vittnade biskop Knut att hans far Bo Bosson (Natt o Dag, s 408) förklarat att han och hans fränka Birgitta hade gemensam härstamning med N. Rimligen bör man ha menat att N:s mor Margareta var befryndad med Folkungaättens lagmansgren. Ett sådant, låt vara avlägset, släktskapsförhållande ger en förklaring till den nära knytning N under hela livet hade till Birgitta och hennes barn.

Uppgiften i biografin att N var pedagogus, huslärare, på Ulvåsa för Birgittas söner, tämligen jämnåriga med honom, ter sig visserligen suspekt, men i processen återges ett yttrande av en av dessa, Birger Ulfsson (Ulvåsa-ätten), att N "som gosse stundom följde den heliga Birgittas söner från Skänninge skola till deras mors hem på Ulvåsa". Mot denna bakgrund ter sig påståendet inte osannolikt att Birgitta i Rom var förvissad om att N — långa tider linköpingskyrkans faktiske ledare — skulle bli dess biskop och därmed ha uppsyn över hennes klosterstiftelse. Hennes sena revelation om det sanna 'biskopsämnet' (Extravag 79) ansågs gälla N; den inarbetades i hans biografi och företeddes i hans egen handskrift vid processen.

Likaså vinner biografins uppgift om studier i Paris och Orleans konkretion genom vittnesmålen hur hans franska tid var ett kärt ämne för bordssamtal, inte minst med studiekamraten Karl Ulfsson (Sparre av Tofta). Att N efter artesstudier i Paris gick vidare till Orleans, där romersk rätt studerades, bekräftas av den supplik Petrus Tyrgilli 1350 ingav i kurian för sin nepos, för tillfället studens in legibus. Huruvida N redan då, eller kanske snarare vid en senare vistelse, fullbordade studierna är ovisst; vid sin provision till biskop uppgavs han dock vara baccalarius in legibus.

S å 1350 omtalas N som kyrkoherde i Virserum; ett vittnesmål bestyrker att han tjänstgjorde där, ännu inte prästvigd. Året därpå närvar han, då kanik i Linköping, vid mötena i Jönköping och Kalmar om kung Magnus' lån av påvliga uppbördsmedel, sannolikt i morbroderns följe. Dennes nära förhållande till N tog sig ett märkligt uttryck i att han, nu ärkebiskop, trängde in systersonen vid Uppsala domkyrka genom att för hans räkning 1357 inrätta ett kanonikat med prebenda (Närdinghundra), åstadkommen av episkopala inkomster. Följande år deltog N i ärkebiskopens visitationsresa i Norrland. Att döma av en identifikation av N:s skrivarhand (Sjödin) har han även i fortsättningen tidvis tjänstgjort i Uppsala under morbroderns archiepiskopat (–1366), väl särskilt värdefull för denne genom sin juridiska expertis.

Emellertid hade N vid Linköpings domkyrka befordrats till den andra prelaturen, archidiakonatet. Befattningen var strategiskt utomordentligt viktig. Biskopen Nicolaus Marci (s 608), bekant för N sedan 1351 års underhandlingar, var starkt engagerad i rikspolitiken; domprosten Johan Karlsson (Färla), tillika kanik i Uppsala, förekom aldrig i Linköping. Prövningsstunden för den gynnade unge prelaten kom då Nicolaus Marci efter brytning med kungarna Magnus och Håkan hösten 1362 gick i exil inom det egna stiftet, till Gotland, för att följande vår jämte en grupp aristokrater, närstående Birgitta, vända sig till hertig Albrekt av Mecklenburg med ett erbjudande av den sv kronan till hans son Albrekt. Under förra halvåret 1364 rasade en inbördesfejd, där Östergötland länge behärskades av folkungarna. Minst halvtannat år saknade stiftet sålunda fungerande biskop. Nicolaus Marcis insatser vid tronkupperna alltsedan 1356 gjorde hans kyrka särskilt utsatt för folkungapartiets övergrepp.

N:s biografi ger en vältalig skildring av hans insatser som kyrkans oböjlige försvarare i egenskap av biskopens vicarius in spiritualibus. Skildringen koncentreras till ett dramatiskt möte med kungarna Magnus och Håkan i Skänninge, där de anklagade honom för att ha bannlyst dem; den fortsätter i deras förföljande av honom till domkyrkan och i hans tillfälliga flykt och utmynnar i Birgittas utkörande av honom vid underrättelse härom. Samma episoder återkommer i vittnesmålen. De kan möjligen förläggas till vintern 1364; Magnus Eriksson var i Skänninge 14 jan. Allmänt bekräftas kyrkans trångmål av två i formulärsamling (C 204, UUB) bevarade texter av brev från domkapitlet: det ena, till ärkebiskopen, meddelar hur man bemött kung Håkans dekret om kvarstad på biskopsbordet; det andra, till den egna biskopen, vilka faror kyrkans män utsatte sig för genom att inom stiftet förkunna det av honom påbjudna interdiktet. Vid sidan av N i kyrkans ledning framträder under denna kris kaniken Nils Jonsson (i Klockrike).

Även de följande åren, då visserligen Nicolaus Marci återgått i funktion, var påfrestande. Två texter ur formulärsamlingen visar hur domkapitlet ansträngde sig, när det fogade sig i krav på beskattning av kyrkan, att bibehålla de yttre formerna av dennas immunitet. Det kan antagas att biskopen gärna såg att ärkedjäknen behöll ledningen av det löpande arbetet. Själv var han de jure, om än icke faktiskt, av påven förflyttad till Knin (Dalmatien) och ersatt med folkungarnas man Gotskalk Falkdal (bd 15). Vid 1371 års politiska kris begick Nicolaus Marci misstaget att ställa sig på folkungasidan. Följden härav blev att han övergavs av sina aristokratiska partivänner och att mecklenburgarna erkände Falkdal som biskop. Linköpingskyrkan hamnade åter i ett flytande tillstånd utan episkopal ledning. Ännu en formulärtext visar hur domkapitlet under N:s ledning vädjar till den frånvarande Nicolaus Marci att ingripa med episkopala maktmedel mot otillbörliga pålagor på kyrkan. Realiter var N den fungerande stiftschefen; först jan 1374 blev Gotskalk Falkdals ställning befäst.

Inom en månad var emellertid Falkdal död, dräpt vid ett handgemäng med ett frälsefölje vid Linderås kyrka, Jönk. Denna oerhörda händelse ställde N och hans kapitel på nya prov. Dråparna — Mats Gustavsson (sparre) med följeslagare — bannlystes och ålades att söka avlösning hos påven, men in-terdikt påbjöds ej, med hänvisning till att 'landets herrar' stod utanför händelsen. — Hänvisningarna till romersk och kanonisk rätt pekar på N som upphovsman till det domkapitlets brev som motiverar dess hållning. — Kapitlet var utsatt for hårda påtryckningar: från kung Albrekt och från rikets råd kom hotfulla anvisningar att till biskop välja den k kanslern Arnold, dekan i Skara; låntagare inom stiftet beslagtog biskopsbordets tillgångar. Den mot N och linköpingskyrkan välvillige Bo Jonsson befann sig utanför skådeplatsen, i Finland. Likväl valde domkapitlet 'på andens ingivelse' (via inspiracionis) N till biskop. Därmed var konflikten ställd på sin spets.

Sommaren 1374 återkom Katarina Ulfsdotter (bd 21) från Rom med sin moder Birgittas kvarlevor. Enligt Katarinas vita (författad 1426–27) skedde ett högtidligt mottagande i Linköping under N:s ledning; Katarina skall ha förmått honom — tydligen genom att förmedla sin moders budskap — att bejaka sin kallelse och sedan ha utnyttjat sina förbindelser vid kurian till hans förmån. Uppgifter i processmaterialet går i samma riktning. Före årets slut hade N anlänt till Avignon; trots mecklenburgska intriger mottog han provision 14 mars 1375; servitieobligation avlade han 2 april. Att återvända till Linköping var dock tills vidare ej att tänka på. Under ett års tid utövade N sitt biskopsämbete från Visby, inom stiftet men utom kung Albrekts räckvidd. I den avspänning mellan mecklenburgarna och den av Bo Jonsson ledda sv aristokratin, som nu eftersträvades, blev N:s erkännande ett ofrånkomligt led. I okt 1376 hade han intagit sin plats i rikets råd och installerades på biskopstronen. — Denna händelsekedja, belagd genom urkunder, illustreras genom vittnesmål, främst av Laurentius Odonis (bd 22), vid denna tid hans kansler och följeslagare.

N:s femtonåriga tid som biskop kan inte följas lika nära. Otvivelaktigt blev hans inflytande stort inom episkopatet och inom rikets råd. Stora uppgifter väntade i stiftet som nu varit utan fungerande herde i fem år. Vittnesmålen betygar hans verksamhet som nitisk och sträng visitator. En statutsamling för stiftet är knuten till hans namn men kan inte sägas bära någon individuell egenart. Biskopsbordet reorganiserades efter att ha varit utsatt för övergrepp under lång tid: Falkdals tjänares fordringar avvisades snävt; det gamla kravet på ersättning för Humlarum (vid Huskvarna), där Rumlaborg byggts, tillfredsställdes av Albrekt med kronogodset Stång vid Linköping; ett registrum över kyrkans privilegiebrev och en jordebok över biskopsbordets gods (båda försvunna på 1500-talet) upprättades. Någon expansionstid för kyrkan var det ej: inga nya stiftelser skedde vid domkyrkan, och dennas fullbordan som byggnad skred inte framåt.

Betydelsefullt för kyrkans auktoritet var att biskopsdråparna gjorde full bot: hos påven, utanför domkyrkan och genom inrättandet av en årlig mässa där för Gotskalk Falkdals själ. Det hagiografiska materialet lämnar många, oklara vittnesbörd om N:s inte alltid framgångsrika kamp mot 'tyrannerna' dvs låntagarna och fogdarna inom stiftet, sådana som Erik Karlsson (Örnfot), Karl Bengtsson (Örnfot), Gise och Zabel v Helpten, vilka mot kyrkans privilegier gästade dennas bönder och tog ut gärder och dagsverken. Mot dem kunde han dock sätta sin starka ställning hos den inhemska aristokratin, främst Bo Jonsson. Från strängt kyrklig ståndpunkt var dock ej heller denne fläckfri: en odaterad formulärtext innebär att kapitlet — utan N:s medverkan — vädjar till kollegerna i Strängnäs att försöka tala 'Bo' till rätta. Frågan har ställts om här blottas en motsättning mellan biskop och kapitel (Brilioth 1925, s 149).

Birgittas uppdrag åt linköpingsbiskopen att ha andligt överinseende över hennes klosterstiftelse kom i hög grad att sysselsätta N. Han samarbetade här nära med hennes barn Katarina och Birger (bd 4) och med hennes forne biktfader Petrus Olavi i Alvastra. Han invigde 1384 klostret i Vadstena genom att visitera och införa klausur för bröder och systrar; en ordinarius över domkyrkans liturgi överlämnades till efterrättelse. N framstår härvid som en sträng iakttagare av stiftarinnans intentioner. Under sina första biskopsår förberedde han kanonisationsärendet genom insamlandet av sv Birgittamirakel. Ärendet, som slutfördes först vid tiden för N:s död, förklarar till viss del den sv kyrkans lojalitet mot påven Urban VI efter schismen 1378. N uppträdde 1382 som dennes 'nuntie och kollektor' i Sverige.

N:s starka politiska ställning framgår av att Bo Jonsson 1384 insatte honom jämte biskop Tord Gunnarsson i Strängnäs i det stormannakollegium som skulle förvalta hans gods och panter efter hans död (1386). Följderna av detta antyds i process och biografi. Mycket omtalat blir ett häftigt uppträde mellan kung Albrekt och N, förlagt endera till domkyrkan eller till prostgården; det kan möjligen dateras till kungens vistelse i Linköping 16 nov 1387. Ett par vittnesmål anger N såsom pådrivande sina aristokratiska vänner att söka sig till drottning Margareta. Detta hindrar inte att N uppges även mot Margareta efter hennes tillträde ha bibehållit rollen av tillrättavisare av monarker och hjälpare av beträngda menigheter och individer.

N:s död är i samma tradition en stor scen, där han med visionär kraft riktar maningar och förutsägelser till närvarande klerker och stormän, bland de senare. Birger Ulfsson, Birgittas son, och Ulf Jonsson (Aspenäsätten). Han begravdes nära högaltaret i domkyrkan och fick snart ett märkligt monument i en upphöjd gravhäll i kalksten, fint utförd efter maneret av samtidens dyrbara flandriska gravplattor i mässing.

Gravhällens text anger N såsom författare till historiae, officier, över Anna, Ansgar och Birgitta. Annafirandet fick ett uppsving genom Birgittas intresse för henne. Ansgarsfirandet begynte först nu i Sverige. Birgittas skrinläggning 1375 blev utgångspunkten för förberedandet av hennes firande — även för N:s kollega i Uppsala Birger Gregersson (bd 4). Därtill är N författare till två nokturner som kompletterar Eriksofficiet. Författarskapet — som således samtiden lade stor vikt vid — var föranlett av faktiska behov för domkyrkans liturgi. Som skald rör sig N formsäkert inom vedertagna mönster. Högst har hans Birgittaofficium värderats: det "vittnar om en djup inlevelse i revelationernas värld" (Lunden). Till den sv litterära skatten har, i original och översättning, kommit att räknas dess inledande antifon: "Rosa rorans bonitatem". Det är här ställt utom tvivel hur Birgittagestalten verkat förlösande på hans eljest bundna litterära ingivelse och släppt fram hänförda och innerliga tonfall.

N kan sägas vara den ideale biskopen för det sena 1300-talets Sverige. Jurist till utbildningen var han väl skickad för den kyrkliga och världsliga politiken och förvaltningen. Teolog var han inte, och religiöst framstår han i allo som en kyrkans lydige son med strängt iakttagande av alla dennas yttre och inre föreskrifter. Traditionen låter honom framstå som en asket och undantagsmänniska från barndomen till dödslägret, som en trotsare av den världsliga makten, beredd på martyrskapet, och som en mystiker, vilken ansattes av anfäktelser, mottog uppenbarelser, egenhändigt nedskrivna i 'Hwitabook', och gav förutsägelser och budskap. Men samme man, som vill dra sig undan världen i bön och kontemplation, är också en utåtriktad handlingsmänniska i nära kontakt med sin borgerliga familj och med vänskaper inom aristokratin, så med Birger Ulfsson och med Katarina Nilsdotter (Bielke). Det är inte enkelt att genom hagiografins idealbilder nå den historiska personen, så mycket mindre som N själv förefaller i mycket ha levat i denna ideala värld.

Vid N:s död var hans auktoritet inom stiftet oerhörd. Det var självklart att hans förböner måste anses särskilt värdefulla. Därifrån var steget inte långt till att se honom själv som en hjälpare: löften att med gåvor vallfärda till hans grav gavs i vardagens nödsituationer. Alltifrån sekelskiftet fångades denna strömning upp i domkyrkan som ett led i arbetet på helgonförklaring. En vidlyftig samling mirakler, nästan alla inträffade i det egna stiftet, avslutades 1414 och försågs med en inledande biografi, vita; i detta arbete var kaniken Lars Gedda särskilt verksam. En hela rikets framställning gjordes hos påven om N:s, Brynjulf Algotssons (bd 1) och Ingrids (bd 20) av Skänninge helgonförklaring. Kyrkomötet i Konstanz beviljade 1416 inledande av processer. Vittnesförhör om N hölls 1417 i Linköping och Vadstena. Därmed avstannade emellertid arbetet — kyrkomötet såg knappast som sin uppgift att ge kyrkan nya helgon; först 1497 gavs påvligt tillstånd att skrinlägga de tre. Interna stiftsförhållanden vållade att N:s translation skedde först 14 febr 1515 under Hans Brasks episkopat. Hans dag inom stiftet blev första söndagen i maj; därtill skulle translationen firas på sin årsdag. Brasks iver för N:s kult betygas både av officiet över denne och av den lincopensiska biskopskrönikan, båda nyskrivna och tryckta 1523 på biskopens officin i Söderköping.

N:s gestalt har fått fyllighet genom två arkivfynd: Henrik Schück påträffade i British Museum (Cod Harl 612 med härkomst från birgittinklostret Syon utanför London) N:s vita och mirakler. Sara Ekwall fann i en handskrift i Florens statsarkiv (med härkomst från birgittinklostret Paradiso utanför staden) större delen av hans kanonisationsprocess. Tydligare kan inte framgå hur N hör hemma i den birgittinska världen.

Författare

Herman Schück

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Legendse de Sancto Anschario, e vetustis Ecclesiae Svecanse breviariis (SRS, T 1, Upsaliae 1828, fol, s 260-270, anon). - [Officium S. Erici regis et martyris e Breviario Upsalensi:] In I nocturno / In II nocturno ... (ibid, s 325, anon). — De sancta birgitta (Acta Universitatis Lunden-sis, LUÅ, T 28, 29, 1891-92, 1892-93, 1. Afd för filosofi, språkvetenskap o hist, 4. Meddelanden från det literaturhistoriska seminariet i Lund utg af H Schuck, 1-2, Lund 1892-93, s 36-53 [i 2. H Schück, Rosa rorans 1893]). — Dessa officier till S:t Ansgar, S:t Erik (tillägg) o S:ta Birgitta samt S:ta Anna tr redan i medeltida breviarier, det äldsta, Breviarium Lincopense, Niirnberg 1493, även i ny utg: Laurentius Petri sällskapets urkundsscrie, V. Breviarium Lincopense utg av K Peters, Fasc 1-3, Lund 1950-55, s 553-558 [Anna], 654 f [Erik], 593-597 [Ansgar], 713-717, 809 f, 810-814, 818 f [Birgitta], allt anon; mindre delar av prosan, bla: De vita beate birgitte (SFSS, h 4 = d 2:1. Wadstena kloster-reglor ... utg af C F Lindström, Sthlm 1845, s II—XXI, anon), av poesin: Rosa rorans bonitatem [m m] Q H Schröder [preses], De poesi sacra Latina Medii aevi in Svecia, [diss] Upsaliae [1833], 4:o, s 10, 11, anon), o större utg: ett urval (anon) i Hymni, sequentize et pise cantiones in regno Sueciae olim usitatae [omsl: Latinska sånger fordom använda i svenska kyrkor, kloster och skolor], [utg: G. E. Klemming (dedik), 1.] Sancti Sueciée [Sveriges helgon], Holmize 1885, s 1-9 [Ansgar], 21-30, 35 f, 47 f [Birgitta] o 93-96 [Erik], samt [3.] Sancti exteri [Fremmande länders helgon], 1887, s 11-21 [Anna], flera (vanl anon) i Analecta hymnica Medii éevi, hrsg v C Blume und G M Dreves, Bd 25, Leipzig 1897, s 64-66, 162-165 [Birgitta], 89-91 [Ansgar], 286 f [Erik], 42, 1903, s 154 f [Anna, ej anon], 157 f [Ansgar], o 43, 1903, s 75 f [Anna, ej anon], 79 f [Ansgar], Ex sacris sponsae latiis [ur Birgittaoffici-et] (G Lindberg, Die schwedischen Missalien, 1, Upps 1923, s 318, not); poetiska partier i poetisk övers: De Sancto Ansgario ... (Latinska sånger ... Utg av G. E. Klemming ... öfvers af C. W. Skar-stedt, Lund 1888, s 61 — 70), "Rosa rorans bonitatem" (V Modin, Dikter, Sthlm 1878, s 232 f, även sep u o o å, sign V. M., till tonsättning av Ludvig Norman [1878]), Birgittahymn (J Bergman, Ur medeltidens poesi, Sthlm 1899, s 137), hymnen St. Ansgar, övers av T Lunden (Katolska församlingsbladet Hemmet och helgedomen, 1945, Sthlm, fol, s 4), poesi utg med parallell övers av T L: ur officiet till S:t Erik [efter Breviarium Upsalense o Missale Upsalense, prosaövers] (Credo, katolsk tidskr, 1945, Sthlm, s 39—44, o Svenska katolska akademiens handlingar nr 2. J Gallén o T L, Sankt Erik konung, Sthlm 1960, s 40—42), Ansgar [efter Missale Upsalense, poetisk övers] (ibid, 1946, s 153— 160), o Birgitta [efter Klemming från Missale Stregnense, d:o] (ibid, 1947, s 139-155), samt Samlade diktverk ... [Birgitta efter Schuck samt Ansgar, Erik o Anna efter bla Peters, prosaövers] (Lunden, nedan a a, Lund 1971, s 75-110, 111-121, 122-124, 125-138).

Källor och litteratur

Källor o litt: Birgitta, Himmelska uppenbarelser, ed T Lunden, 4 (1959), s 175 f; Y Brilioth, Den påfliga beskattn af Sverige intill den stora schismen (1915); dens, Sv kyrka, kungaöme o påvemakt 1363-1414 (1925); dens, Den senare medeltiden 1274-1521 (Sv kyrkans hist, 2, 1941); G Carlsson, Anteckn:ar om ett par sv helgon (KA 1919); G Dahlbäck, Uppsala domkyrkas godsinnehav ... (1977), s 92; DS 6-10 (1878-1974); S Ekwall, N H:s kanonisationsprocess (HT 1934); S Engström, Bo Jonsson, 1 (1935); H Gillingstam, Den heliga Birgittas släktskap med biskop NH — ett geneal o socialhist problem (PHT 1984); S Helander, Ordinarius Lincopensis c:a 1400 o dess liturgiska förebilder (1957), s 38 ff; T Höjer, Studier i Vadstena klosters o birgittinordens hist intill midten af 1400-talet (1905); J Liedgren, Mirakelberättelser o kanonisationsprocesser som personhist källor (PHT 1963); Linköpings domkyrka (Sveriges kyrkor, 200, 1987); T Lunden, Nikolaus Hermansson, biskop av Linköping (1971); VA Nordman, Al-brecht, Herzog v Mecklenburg, König v Schweden (1938); E Nygren, Registra ecclesie Lincopensis (Linköpings bibhs handhar, NS, 3-4, 1941-44); H Olsson, Johannes Messenius' Scondia illustrata (1944), s 235 ff; G Paulsson, Annales Suecici Medii aevi (1974); Sankt Nikolaus' av Linköping kanonisationsprocess, ed T Lunden (1963); H Schück, Ecclesia Lincopensis (1959); dens, Gotland o biskoparna i Linköping (Gotländskt arkiv 1961); dens, rec av Sankt Nikolaus' av Linköping kanonisationsprocess (HT 1964); L Sjödin, Några kanslistilar från Bo Jonssons tid (Arkivvetensk studier, 3, 1961); J Svanberg, NH:s "upphöjde" gravsten i Linköping o de medeltida biskopshällarna i Strängnäs (Nord medeltid, konsthist studier tillägn Armin Tuulse, 1967); SRS, 1:1 (1818), s 104; Två sv biografier från medeltiden, ed H Schück (Antiqvarisk tidskr för Sverige, 5, 1873-95); K B Westman, Anteckn:ar till sv senmedeltid o reformation (KÅ 1917); J Öberg, rec av T Lunden, ovan a a (HT 1972); dens, Uber zwei spätmittelalterliche Formu-larsammlungen aus dem Bistum Linköping (Cod Uppsal C 204) (Classica et Mediaevalia Francisco Blått septuagenario dedicata, 1973); E Österberg, Människor o mirakler i medeltidens Sverige (Studier i äldre hist tillägn Herman Schück 5/4 1985, 19851.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nicolaus Hermanni, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8878, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8878
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nicolaus Hermanni, urn:sbl:8878, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2024-04-20.