Meriter

Nilsson, Per, f 12 maj 1816 i Grönby, Malm, d 3 dec 1879 i Äspö, Malm. Föräldrar: åbon Nils Jönsson o Kersti Pärsdtr. Möllare i Rydeholm, Anderslöv, Malm, 40–42, hemmansägare i Sjöstorp, Dalby, Malm, 42–56, ordf i Dalby sockennämnd 47, kommunalman där, deltog i riksdagarna 53–54, 56–58, 59–60, 62–63 o 65–66, led av AK 67–79 (tillf led i bankoutsk 53-54, i bevilln:utsk 56–58, i förstärkta bankoutsk 56–58 o 62–63, statsrevisor 57, 68–69, i förstärkta lagutsk 59–60, i statsutsk 59–60, 62–63, 65–66 o 67–70, i förstärkta allm besvärs- o ekonomiutsk 59–60 o 65–66, i KU 71–79, i opinionsnämnderi, 73, i tillf utsk 78), hemmansäg i Äspö by, Äspö, från 56, led av Oxie, Skytts o Vemmenhögs hd:s brandstodsnämnd 57–66, direktör vid riksbankens lånekontor i Malmö 60–63, led av Malmöhus läns landsting 63–79, av lantmannapartiets niomannaråd 69-70.

G 12 aug 1840 i Äspö m Hanna Jönsdtr, f 25 aug 1816 där, d 9 april 1869 där, dtr till åbon Jöns Larsson o Ingår Hansdtr.

Biografi

N gick aldrig i skola; hans mor lärde honom att läsa. Efter att tidigt ha blivit kommunalman utsågs han 1853 med stor majoritet till ledamot av bondeståndet. Från 1867 företrädde han Vemmenhögs härad i AK. Så vitt bekant valdes han alltid med överväldigande majoritet. I riksdagen kallades han från 1856 N i Äspö (Espö).

Redan 1853–54 engagerade sig N helhjärtat i järnvägsbyggandet; i järnvägarna såg han "en av vår tids nyttigaste och om människotankens kraft mest vittnande uppfinningar" (BondRP 1856–58, 5, s 437). I början föredrog han enskilt byggande framför statligt, men på den punkten ändrade han snart mening, samtidigt som hans rädsla för utländsk skuldsättning avtog. Han underströk gärna järnvägarnas värde för jordbruket och var särskilt mån om att Skåne skulle få goda kommunikationer. Vid striden om södra stambanan mellan Nässjölinjen och Lagalinjen 1859–60 stödde han det förra alternativet som kom i minoritet inom bondeståndet men segrade i övriga stånd. N fortsatte att plädera för statliga stambanor och visade under 1870-talet en viss skepsis mot en del av de enskilda järnvägsbolagen, som enligt hans mening tog på sig alltför stora risker.

När det gällde brännvinspolitiken, var N en motståndare till långt gående statliga ingrepp och restriktioner. Han hade velat ha kvar sambandet mellan bränning och innehav av jord. Mot de stora fabriksbrännerier-na var han kritisk. Samtidigt fann han nykterhetspropagandan överdriven. "Det har här idag talats så mycket om brännvin, att själva de nyktre kunnat bliva berusade av blotta talet", förklarade han 1875. Han förstod inte "det oändliga motionerandet" i alkoholfrågorna, enligt hans bedömning en följd av "den pietistiska rörelse som genomgår samhället" (AK prot 1875, 21, s 23 i).

I ekonomiska och rättsliga frågor var N klart liberal. Han vände sig 1856 mot det för skåningarna mycket olägliga förbudet (avskaffat 1864) mot att anlägga handelsbodar inom tre mils omkrets från närmaste stad. Vidare var han frihandlare och gillade 1865 års handelstraktat med Frankrike. Han förordade lindring i rådande straffsatser, ville ha bort de militära prygel- och daggstraffen (1859) och fann dödsstraffet barbariskt (1868). Med stor energi förordade han den 1858 beslutade reformen om att ogift kvinna skulle få bli myndig vid 25 års ålder. Dessutom ville han bryta eller försvaga den gifte mannens målsmanskap över hustrun. Han förordade att utomäktenskapliga barn skulle få arvsrätt efter bägge föräldrarna och vände sig mot bördsrätten vid försäljningen av arvejord (avskaffad 1863). Ett liberalt drag var också hans plädering för långt gående hemmansklyvningar. Han ansåg att innehavet av en egen torva, även om den var liten, hade goda ekonomiska och moraliska effekter. Däremot vände han sig mot stattorpsystemet och mot det i Skåne florerande hoveriet, som han ville ersätta med arrendelagstiftning. Han tyckte inte om de skånska ar-betsvandringarna till Danmark, vilka ofta slutade i misär och ledde till kostnadskrävande hemtransporter.

N:s liberalism visade sig även på det kyrkliga planet. Han ville dra in biskopsämbetena, i vilka han såg ett olyckligt arv från Sveriges katolska tid, och han vände sig mot höga prästlöner, samtidigt som han beklagade det lägre prästerskapets fattigdom. Vidare ogillade han kyrkoherdens självskrivna ordförandeskap i skolrådet och utdömde katekesplugget, med undantag för Luthers lilla katekes. Han var motståndare till konventikelplakatet (upphävt 1858) och till landsförvisningsstraffet för dem som avföll från den evangelisk-lutherska läran (avskaffat 1860). Däremot ville han ha kvar detta straff för både inhemska och utländska "proselytmakare". Denna ståndpunkt förestavades bla av hans antikatolicism, som innefattade rädsla för framtida klostergrundningar i Sverige. Hans varning för "falska profeter" gällde emellertid också separatistiska predikanter. I anläggandet av bönehus såg han ett hot mot sv kyrkan (1873). Han motsatte sig införande av civiläktenskap (1867) men stödde helhjärtat judarnas medborgerliga emancipation 1870. I hans syn på religionsfriheten ingick en viss motvilja mot främmande intrång, som även gällde utlänningars förvärv av jord och gruvor.

N delade tidens avoghet mot Ryssland, i hans ögon en lömsk potentiell angripare. Han stödde Oscar I:s begäran 1854, under Krimkriget, att få lyfta det sk lilla kreditivet. Han deltog också aktivt i agitationen för Polen under upproret 1863. Däremot ogillade han den "storsvenska" linjen i den norska ståthållarfrågan 1859–60. Norge var enligt hans uppfattning sedan 1814 ett självständigt kungarike, och Sverige borde inte blanda sig i dess inre förhållanden.

Som ledamot av statsutskottet verkade N för sparsamhet beträffande krigsmakt, civilförvaltning, dyrtidstillägg och pensioner. Han var dock mindre njugg än många andra lantmän. Mot kulturinstitutioner var han ofta generös, t ex mot NM, KB och UUB. Han var allmänt välvillig mot universitet, elementarläroverk och folkskolor, även om han gärna underströk kommunernas skyldigheter att svara för t ex läroverksbyggnader och folkskollärarlöner. Han ägde själv vidsträckta historiska, geografiska och etnologiska intressen och fick med tiden ett bibliotek på omkring 3000 volymer jämte en stor kollektion av mynt och fornsaker.

N ogillade ståndsförfattningen och ville inte genom partiella reformer fördröja övergången till samfällda val. Av detta skäl, men även av omtanke om den genuina "allmogeklassens" intressen, motsatte han sig länge att bondeståndet öppnades för jordägande f d ämbets- och tjänstemän och f d medlemmar av andra stånd. När han 1862 gav med sig på denna punkt, berodde detta på att en dylik markering ansågs lämplig med tanke på den då planerade representationsreformen. I 1862 års förordningar om kommunalstyrelse och landsting såg han "morgonrodnaden av en ny dag i Sveriges utvecklingshistoria" (BondRP 1862–63, motion 109).

I sin dagbok berättar N om hur bondeståndets ledamöter, iförda högtidskläder, i dec 1865 "utsade ett högt och ljudeligt enstämmigt ja" till De Geers representationsförslag. Det fogade sig så, att han fick hålla avskedstalet vid ståndets sista plenum 1866. Han prisade den beslutade reformen, som hade genomförts "på fredens och övertygelsens väg; — en händelse som saknar motstycke i framfarna tiders historia, vilken lärer oss att dylika reformer aldrig blivit tillvägabragte utan förmedelst våld och blodsutgjutelse" (BondRP 1865–66, s 390).

N:s personliga inflytande blev dock snarast reducerat genom övergången till två-kammarsystem. Med sin samtidigt självständiga och oroliga läggning hade han svårt att anpassa sig efter majoritetens disciplinära krav. Under riksdagen 1862–63 sällade han sig till det löst organiserade, oppositionella och liberala "östgötapartiet", något som kostade honom hans uppdrag som direktör i riksbankens lånekontor i Malmö (Thermaeniusl931,s81,s 126 f). I jan 1867 begav han sig direkt från ett av det ministeriella partiets första sammanträden till det blivande lantmannapartiets första sammankomst. Under några veckor deltog han sedan i bägge partiernas möten, en "dubbelhet" som lantmannapartisten S Rosenberg sagt sig "aldrig riktigt kunna smälta" (Thermaenius 1928, s 443). N bestämde sig sedan för lantmannapartiet men deltog 1868, "förmodligen mest av nyfikenhet" (a a, s 215), i det nybildade nyliberala partiets möten. Lantmannapartiet insatte honom likväl 1869 i sitt niomannaråd och lät honom sitta kvar i statsutskottet, men 1871 miste han bägge dessa uppdrag. Som ledamot av det visserligen ansedda men för riksdagens löpande arbete inte särskilt viktiga KU måste han i fortsättningen nöja sig med en andraplansroll. En av hans kamrater i 1872 års KU var Viktor Rydberg, med vilken han under någon tid skall ha delat dubblett (Lundström). I aktuella tryckfrihetsfrågor följde de en gemensam, liberal linje.

Det var N:s rykte för opålitlighet som ledde till hans degradering. Den skarpaste förkastelsedomen över honom har uttalats av hans partikamrat Emil Key (bd 21), som tillspetsat påstår, att niomannarådet — för att hindra N från att skvallra — brukade låsa in honom, till dess utskottslistorna var definitivt fastställda. Själv var N å sin sida ofta misstrogen mot såväl Key som de båda andra particheferna A Posse och C Ifvarsson (bd 19, särskilt s 753).

N:s vacklan gällde dock inte kampen för avlyftande av de indelnings- och grundskattebördor som vilade på bondejorden. Redan under ståndstiden vände han sig, liksom andra skåningar, mot det för hemprovinsen tyngande indelningsverket, som drabbade bl a hans eget hemman (jfr AK 1871 L prot 1, s 133 i). I början av sin riksdagsbana laborerade han med tanken på en nationalbeväpning av schweizisk modell (1860), men i fortsättningen inriktade han sig på en utvidgning av den allmänna värnplikten, dock endast i förening med avveckling av rustnings- och roteringsbördorna. Den för andra partimedlemmar mera angelägna grundskatteavskrivningen kom för honom och övriga skånska lantmän i andra hand. 1873 biträdde han "kompromissen", dvs riksdagens principuttalande till förmån för en framtida samlad lösning av försvars-och grundskattefrågorna, innefattande bla indelningsbördornas avlyftande.

N var inte nöjd med det inkomststreck som stadgats för politisk rösträtt 1866. Han ville gå ned från 800 till 400 rdr för att få med i första hand folkskollärarna och därjämte många hantverkare och arbetare (1872). När det gällde den kommunala rösträttsskalan, ville han gå ganska långt i fråga om begränsning av de stora inkomsttagarnas och förmögenhetsägarnas inflytande. Han förordade även öppen omröstning i riksdagen.

N har sagts vara en "sentida renässansfigur i skånsk vadmalsdräkt" (Thermasnius 1947, s 318). Det låg något sydländskt över hans spirituella och kultiverade personlighet. Han hade lätt att nå kontakt med personer som socialt stod över bondenivån och var mycket road av dylikt umgänge. I hans räkenskapsbok finns en "Förteckning på de ståndspersoner som jag druckit brorskål med", cirka 600 personer. I fråga om bildning och kunskaper hade han knappast någon jämlike bland sin tids bondepolitiker, men till ledare var han inte danad. Han var mera talangfull som betraktare än som aktör.

Författare

Sten Carlsson

Arkivuppgifter

N:s arkiv (bla dagböcker 1837 — 79 med luckor, tal, brev samt handhar ang riksdags- o kommunal verksamhet) i LUB. Även brev o diverse handhar i UUB. - Brev från N i RA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Gamla seder och bruk bland allmogen inom Vemmenhögs härad vid början af 19:de seklet (Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning. Tidskr utg af Föreningen för Skånes fornminnen o hist genom M Weibull, 1871, [h 1,] Lund 18[70-]71, s 82-96; även sep, 1870, 16 s). — Förteckning å almanackor för Skåne från 1660, då provinsen blef förenad med Sverige, till och med 1878. Trelleborg 1879. 21 s. 2. uppl s å.

Källor och litteratur

Källor o litt: BondRP; S Carlsson, Bonden i sv hist, 3 (1956); dens, Ståndssamhälle o ståndspersoner (2. uppl 1973); S Eriksson, Carl XV (1954); O Gasslander, J A Gripenstedt (1949); [V Granlund o E Key,] AK:s män under riksdagarna 1867-1869 (1869); E Holmqvist, Aristokrater, bönder o byråkrater (1980); P Hultqvist, Försvar o skatter (1955); dens, Försvarsorganisationen, värnplikten o skatterna i sv riksdagspolitik 1867 — 1878 (1959); J Johansson, Dagboksanteckn:ar, 1 (1957); E Key, Minnen av o om Emil Key, 2-3 (1916 — 17); [G Lundström] Jörgen, Innan bond-mut-politiken (Figaro febr 1909); E D Mellquist, Rösträtt efter förtjänst? (1974); G B Nilsson, Demokratins pris (StvT 1967); dens, Självstyrelsens problematik (1967); S Oredsson, Järnvägarna o det allmänna (1969); L Posten, De polska emigranternas agentverksamhet i Sverige 1862 — 1863 (1975); A Ranby, Riksdagsmannen som förde bok över sina du-bröder (Byahornet 1952); riksdagstrycket; V Rydberg, Brev, 1 (1923); [P Sahlström o P F Mengel,] Försök till en karakteristik öfwer bondeståndets led:er vid 1854 års riksdag (1855); [des,] Försök till en karakteristik öfwer bondeståndets led.er vid 1856 års riksdag (1859); SMoK; SOS, ser R, Valstatistik; SPG; S Swensson, Bonderiksdagsmän i frihetskamp (1946); L Svärd, Väckelserörelsernas folk i AK 1867-1911 (1954); E Thermsenius, Lantmannapartiet (1928); dens, Sv bondepolitik (1931); dens, På jakt efter gamla brev (SvT 1947); P Tho-masson, Lefnadsteckn:ar öfver utmärkte medborgare (1873); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 3 (1986); G Wallin, Valrörelser o valresultat (1961); O Wennås, Striden om latinväldet (1966).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Nilsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8971, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2026-03-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8971
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Nilsson, urn:sbl:8971, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2026-03-08.